Stelbenta regler tvingar livbolagen att sälja goda tillgångar

Om jag går ut och mäter vattentemperaturen vid bryggan vid sommarstugan nu i oktober kan jag med stor noggrannhet notera hur varmt eller kallt vattnet hunnit bli och jag inser att jag inte bör bada eftersom jag inte gillar kallt badvatten. Frågan är bara hur relevant den observationen är för att förutsäga om vattnet kommer att vara tillräckligt varmt för ett dopp på midsommarafton - om 20 år? Men det är den typen av avläsningar som styr regleringen av de livbolag som nu framställs som konkursmässiga och som bidragit till att ännu en gång skrämma upp spararna.

Ett traditionellt livbolag, som lovar att ta hand om sparpengarna fram till pensionsdagen "garanterar" en viss ränta på sparpengarna. Den räntan kan endera vara fast och gälla alla framtida insättningar eller också anpassas till det rådande ränteläget vid varje insättning, normalt årsvis. Den förstnämnda varianten ger spararen stor trygghet eftersom livbolaget under 30 eller 40 år lovar att räntan vid teckningstillfället ska hållas, oavsett utvecklingen på kapitalmarknaderna.

I nuvarande ränteläge, med långräntor som ger under två procents avkastning, kan det framstå som korkat att evigt erbjuda tre procents ränta, även om de flesta bolag faktiskt mäktat med det genom åren, även om vi går långt tillbaka i tiden.

Men utvecklingen har varit snabb i trygghetsnarkomanernas värld. Nu kan vi genom nedslag eller temperaturmätningar göra förutsägelser långt in i framtiden och ställa krav på dem som förvaltar kapital att ändra sina placeringar så att de inte riskerar att misslyckas med att fullgöra sina skyldigheter gentemot spararna.

Just nu befinner vi oss mitt i en kris och den är särskilt allvarlig för just livbolag eftersom de hamnat i "the perfect storm", med både fallande börskurser och fallande räntor. När börsen faller har man - även utan att realisera några förluster - mindre pengar för att uppfylla löftena till spararna. Och om räntorna, som skett under Greklandskrisen, går ned är det också bad news för bolagen. De behöver ju hitta placeringar som ger åtminstone den garanterade ränta som de lovat kunderna. I nuläget är det omöjligt.

Även om man går in och sänker garantierna för nytillkommande kunder eller nya inbetalningar, vilket både FI och Finansmarknadsminister Peter Norman krävt, så är det åtgärder som inte betyder mycket i pensionsbolagens Mississippi. De har genom åren gått in i garanterade avtal som emellanåt garanterar räntor på 5 procent så de har definitivt problem att uppfylla de löftena i dagsläget.

Det som komplicerar saken är att bolagen nu både kan och måste nuvärdesberäkna värdet av sina skulder och tillgångar, helst i realtid. Det innebär att ett bolag som har sina utbetalningar om 20 år i dag måste räkna fram hur mycket de är skyldiga om alla kunderna skulle ha alla sina pengar idag, inklusive garantiräntan fram till döden.
Om den kalkylen inte går ihop är bolaget insolvent. Då har man mindre tillgångar än skulder, något som korrekt, men vilseledande, kallades konkurs i förmedlarföretaget Söderberg & Partners utmärkta analys som blev upphovet till den nu pågående debatten.

Ordet konkurs fick sparare att tänka att deras sparpengar nu var försvunna men det var det aldrig fråga om. Mätresultaten visade bara att det just nu var på tok för kallt för att bada, utan att ta hänsyn till att höst kan övergå i både vinter, vår och sommar. Bolagens tillgångar hade i många fall faktiskt ökat i värde - inte minskat. Och det man är eller var skyldig sina framtida pensionärer hade heller inte förändrats.

Anledningen är att tillsynen över bolagen går ut på att kortsiktigt mäta värdet av långsiktiga åtaganden. När man gör det och konstaterar att ett bolag närmar sig insolvens, betyder det att bolaget måste minska sina risker. I klartext - sälja aktier och köpa räntebärande papper där risken för att tillgångarna minskar i värde är mindre. Det är logiskt - men förödande för de framtida pensionerna eftersom det drar ned den långsiktiga avkastningen.

För de svaga bolagen har det fått effekten att de tvingas sälja aktier till de nedpressade reapriser som nu råder. (Jo, jag vet att marknaden alltid sätter rätt pris, men det är inte alltid rätt att sälja...) De pengar som frigörs ska de placera i tillgångar med lägre risk för att säkra att de har tillräckligt med pengar när de ska fram - om 20 år i genomsnitt.

Lägre risk betyder obligationer varför de försöker skaffa sig obligationer med lång löptid. Inte ens det är för övrigt möjligt eftersom den svenska statens lånebehov är så litet och upplåningen sker på så korta löptider att det inte är möjligt att skapa en "riskfri" pensionsportfölj, sett med reglerarens ögon.

Här tillkommer för övrigt nedgraderingen av USA:s kreditvärdighet in. Inget pensionsbolag kan undgå att placera i amerikanska räntepapper eftersom de står för en så stor del av världens volymer men dessa är enligt Standard & Poors inte längre helt riskfria.

Kontroll- och tillsynssystemen leder till att det bästa för ett bolag utan eget kapital blir att ta en ny kunds premier och i sin helhet placera dem i en obligation med samma löptid som försäkringsavtalet. Enkelt och snabbt. 30 årig sparhorisont - en 30 årig obligation med fast ränta. Denna kan med fördel garanteras eftersom det är riskfritt för båda parter, så länge man kan lita på att den stat som utfärdat obligationen fullgör sina skyldigheter och betalar ränta. (Något man kan tvivla över, när det gäller vissa stater i EU.)
Att myndigheterna vill ha kontroll över bolagens åtaganden är naturligt och bra men effekterna av det nuvarande systemet leder till ett antal mycket allvarliga problem.

1. Diskonteringen till marknadsvärden är oflexibel och leder till att bolag i pressade lägen säljer av risktillgångar och realiserar förluster, trots att likviditeten, alltså utbetalningar till redan pensionerade, inte är något problem. (Extra jobbigt kan det vara att sälja aktietillgångar som för närvarande ger en direktavkastning i form av utdelningar som åtminstone just nu är högre än räntan på obligationerna).

2. Att räkna fram bolagens skuld genom att använda en diskonteringsränta som påverkas kraftigt av externa chocker i ekonomin riskerar att förvärra och förstärka fallen i tillgångsvärdena. Om alla pensionsbolag i Europa samtidigt ska anpassa sig till en nedpressad ränta kommer alla slåss om samma långa obligationer vilket driver ned räntorna ytterligare.

3. Historiskt har livbolag ofta funnits på köparsidan när börserna rasat. Nu är de svagaste av dem insolventa varför de inte kan köpa de aktier som nu säljs ut av pressade och belånade aktieägare, något som kan bidra till att kurserna faller mer än de skulle gjort annars.

Men, frågar vän av ordning, ska livbolag få placera spararnas pengar helt fritt och verkligen ta vilka risker de vill?
Nej, självklart ska bolagen anpassa sina garantier och tillgångar till marknadsförutsättningarna. Men det är skillnad på pengar som ska betalas ut om 20, 30 eller 50 år och de pengar jag sparar på banken till nästa semesterresa. Det innebär att regleringen bör göras betydligt trögare så att kriserna inte omedelbart innebär att de stora institutionerna dumpar sina risktillgångar och förstärker nedgångarna.

Samtidigt bör reglerarna fundera över ordet garanti. På senare år känns det som om betydelsen av ordet skärpts och det borde finnas några förbehåll och villkor som gör att garantin inte alltid gäller, även om man inte behöver hämta inspiration från bilhandeln.

Till saken hör att de flesta bolagen bedrivs ömsesidigt vilket innebär att det alltid är spararna som garanterar varandra, några andra externa finansiärer finns inte. Nu har vi en reglering som gör att livbolagen måste agera kortsiktigt och hålla sig från allt som kan äventyra garantierna. Det innebär att livbolagen inte längre kan agera långsiktigt och placera i tillgångar som kan flytta kapital mellan generationer och skapa förutsättningar för framtida produktion. I slutänden är det faktiskt den produktionen som framtidens pensionärer ska leva av.

Om hela världen brinner upp borde pensionsgarantierna också tillåtas göra det. Vad ska de pengarna annars användas till - köp av billig aska?

Mikael Nyman (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/39896

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Hela resonemanget bygger på en lögn, att aktier skulle avkasta bättre än obligationer "på sikt".

Det finns ingen ekonomisk lag som säger att högriskpapper avkastar bättre än lågriskpapper "på sikt". I så fall vore den bästa placeringen Trisslotter.

Hela livbolagsbranschen bygger på samma princip som Ebberöds bank. För att man ska kunna betala ut utlovad avkastning till kunderna och de sexsiffriga månadslönerna till de anställda måste nya kunder luras in i en allt högre takt.

Om vi hade en Finansinspektion värd namnet i det här landet borde livbolagen omedelbart stängas ned och de ansvariga straffas för grovt bedrägeri för det är exakt det de sysslar med.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2011-10-04, 09:54

Livbolagen kanske bör variera sina produkter. Bo ovan kan ju få sina obligationer och jag kan välja lite mer risk och samtidigt acceptera lägre garantinivåer.
Det är ett problem när livbolagen tvingas förstärka marknadens rörelser. Men det finns ju instrument för att hantera detta även i en orolig marknad.

Permalänk | Anmäl #2 Lars Kronqvist, 2011-10-04, 10:32

Tack, #2 Lars Kronqvist, men det fungerar inte så att obligationer är säkra och ger låg avkastning medan aktier är osäkra och ger hög avkastning, inte ens "på sikt".

Det finns inga sådana lagar vilket t.ex. den aktuella utvecklingen i Grekland bevisar. Det är inget unikt utan en helt normal nedgång i ekonomin.

Både aktier och obligationer är riskabla investeringar utan någon inneboende kraft som "garanterar" avkastning i alla lägen. Följaktligen kan inte bolag som investerar i dessa papper heller garantera avkastning utan att vara oseriösa.

Permalänk | Anmäl #3 Bo T, 2011-10-04, 13:25

Tack Mikael Nyman, Jag skrattar åt detta i min nyfunna förståelse över vad ett livbolag är. Uppenbart är jag lite dum inom hur vissa instrument används. De som hoppade på detta när inflationen och obligationsräntorna var över 10 procent får alltså ut en ständigt hög ränta, oavsett hur kallt det blir i vattnet. Tydligen är 5 procent möjligt. För somliga hålls svimmingpoolen uppvärmd året runt. Men den fallande produktiviteten i naturresursenas utvinning sedan omkring år 2000 håller det inte. Inte bara poolens värmesystem brakar ihop. Istiden kommer tillbaka. Och det verkar gå fort på slutet när systemet sättar in sina korrigeringar.

Livbolagen kan dock hålla sina garantier med en statligt kontrollerad snabb inflatering av pengarnas värde med flera hundra procent. Alltså om staten ger ut många årslöner (skattefritt) i någon form utdelning av gratispengar, utan krav på ränta och återbetalning.

Permalänk | Anmäl #4 Urban Persson, 2011-10-05, 11:29