Kunskapen om neuropsykiatriska diagnoser måste bättras

Evidensen inom många sjukdomsområden baseras på erfarenhet, kanske psykologiska tester och statistik därav. SBU:s sida, Statens beredning för medicinsk utvärdering

Medicinska utvärderingar görs ofta i beprövad erfarenhet i undersökningar och samtal mellan läkare och patient, både inom psykiatri och inom somatisk/fysisk/biologisk medicin. En läkare som inte kan lyssna på sin patient är ingen bra läkare och kanske borde ägna sig åt laboratoriearbete och forskning istället.

Barnpsykiatern och numera överläkaren Svenny Kopp kom 2010 till slutsats efter många års forskning på runt 100 flickor, att flickor underdiagnosticeras och inte känns igen i tid i skolan. Detta gäller både diagnoser inom autismspektrat och ADHD som underdiagnosticeras hos flickor för att deras symptom skiljer sig från pojkarnas, och forskningen tidigare enbart grundat sig på de mer synliga pojkarna. Precis som inom den somatiska vården baseras diagnoskriterierna på det manliga könet. Som Svenny Kopp beskriver här så handlar hennes forskning "om en grupp flickor med stora funktionssvårigheter som inte blivit uppmärksammade".

För min del är inte det viktigaste vad det kallas, utan att man hittar rätt sätt att behandla och hjälpa de som har problem. Dessutom får, rent krasst, lika krasst som livet är för de drabbade, personer med diagnoser inom autismspektrat stöd av den ganska starka lagen om LSS - lagen om särskilt stöd. Vilket inte personer med ADHD får, om de inte har en särskilt svår ADHD, även om ADHD kan vara nog så svårt att leva med. Rätt eller fel att kräva diagnos innan hjälp? Det kan det diskuteras mycket mer om. Men jag är pragmatiker och en förälder med barn på väg mot avgrunden har inte tid att vänta i 30 år tills samhällsvärderingarna har skiftat. Dessutom, att tillsätta hjälp utan utredning kan vara skadligt, om man agerar på fel grunder.

Neuropsykiatri är ett komplext område. ADHD och systerdiagnoserna Aspergers och andra diagnoser inom autismspektrat har upp till 80 procents ärftlighet och diagnoserna går väldigt ofta hand i hand, så att flera diagnoser upptäcks under utredning, som Tvångssyndrom OCD/OCB, Trotssyndrom, Dyslexi, Dyskalkyli, självskadebeteenden som kan vara ätstörningar eller missbruk, för att lätta på ångesten.

En förälder med ADHD kan mycket väl få barn med Aspergers och vice versa, ärftligheten korsar emellan olika npf-diagnoser. Som ni förstår tycker jag det är ett för allvarligt område för att ens släppa fram opålästa åsikter som är föraktfulla fördomar om att barnen bara är ouppfostrade.

Det finns många likheter mellan vissa neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykiatriska diagnoser. Begreppet neuropsykiatri används också om hjärnsjukdomar som Alzheimers, Parkinson, MS och forskningen om hjärnan korsbefruktar områdena.

Rent statistiskt har npf-kvinnorna, som fått exempelvis dianosen ADHD i flertal först hamnat inom psykiatrin och npf-männen hamnat i missbruk eller inom kriminalvården, dvs dömts för brott.

De vanliga psykiatriska diagnoserna som ADHD-kvinnor fått är:

1. Borderline Personlighetsstörning -Emotionellt Instabil Personlighetstyp, vilket jag hört att 2/3 av kvinnor inom psykiatrin får som diagnos.

2. Bipolär sjukdom - Manodepressivitet. Det finns flera typer av Bipolaritet med olika långa svängningar och grader i depressioner och manier, då man blir hyperaktiv och inte kan bromsa.

Det finns flera genomgående likheter mellan dessa tre diagnoser och man kan säga att det överlappar i symptombild inom ADHD, Borderline och Bipolaritet, såsom humörsvängningar, impulshandlingar, känslighet, självdestruktivitet, depressioner och självklart med låg självkänsla efter dessa personliga misslyckanden.

Män som fått diagnosen ADHD har ju oftare än kvinnor utåtagerande hamnat inom kriminalvården, ofta med missbruksproblematik också. De uppfyller oftare kriterier för andra personlighetsstörningar än Borderline också.

Bland manliga återfallsförbrytare har det visat sig att 25-24% av de utredda fångarna fått diagnosen ADHD. Med terapeutisk uppföljning och medicinering har det visat sig att det är lönsamt för samhället med ADHD-behandling i fängelse. Det kan generera en årlig vinst på 15 miljoner kronor säger nationalekonomen Ingvar Nilsson. I ett längre 20-årsperspektiv så är vinsten en kvarts miljard.

Det är vanligt att personer med ADHD får djupa depressioner eftersom livet inte fungerar oavsett hårda ansträngningar. Att ständigt misslyckas motsvara omgivningens krav i skolan ger även barn och unga depressioner och självskadebeteende eller andra destruktiva beteenden som att börja med alkohol och droger för att självmedicinera bort ångesten, samt desperation i kriminalitet, när andra vägar inte verkar finnas.

"Vuxen-ADHD" - att ha levt ett halvt liv utan att veta vad som felat, bara att det varit något som inte stämt får ofta konsekvenser som kostar samhället mycket pengar. Men på individnivå kostar det ännu mer av svåra år, sumpade möjligheter och besvikelser på sig själv som aldrig lyckas fullt ut. Rätt diagnos kan då vara en välsignelse som ger de rätta svaren som ger livet skjuts igen. Då individen kan återta makten över sitt liv med kunskap och rätt handlingsberedskap.

Läkartidningen skrev redan 2007 att:
En retrospektiv studie av medicinska journaler [15] inom primärvården i USA visar att allmänläkare har svårt att känna igen ADHD-symtom hos vuxna patienter och därmed svårt att ställa diagnosen. Ändå hade många av de patienter som slutligen fick ADHD-diagnos vid tidigare tillfällen berättat för sjukvårdspersonalen om sina ADHD-symtom. Behandlingen blev på så vis fördröjd.

Kjell Modigh tidigare chefsöverläkare vid psykiatriska kliniken Kungälvs sjukus skrev så här:
Jag tycker mig se låsningar på många håll, med den gemensamma nämnaren att nya perspektiv upplevs hota etablerade förklaringsmodeller och värderingar. Onödiga låsningar om man kan se det nya som ett komplement på vägen till de övergripande målen.

ADHD är naturligt nog ett omdiskuterat begrepp eftersom ADHD är en rätt ny diagnos. De flesta är överens om att termen är relevant som uttryck för en samlad symptombild. Precis som inom en stor del av läkarvetenskapen. Som ju baseras på forskning samt evidens. Nu samlas evidensen kring ADHD och andra neuropsykiatriska tillstånd.

Många fler människor än förr blir nu hjälpta på vägen mot ännu mer exakta kriterier inom dignosticering och behandling. Kanske måste vissa psykiatriska diagnoskriterier ändras också? Inom psykiatrin finns också delvis ett starkt motstånd mot att tvingas omvärdera utbildning och hela yrkesliv och att kanske inte ha räckt till för patienterna.

Att i detta läget lättvindigt kritisera att hjälpen med neuropsykiatrisk diagnosticering når fler patienter i nöd, som bara en modenycksaktig "diagnosboom" det tycker jag är lite väl magstarkt. Om man tänker efter.

Tänk efter?

En längre version av inlägget med fler funderingar kring bevisbarhet, med lite forskningslänkar, finns på min ADHD-blogg.

Victoria Qvarnström (14 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/39854

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Även om jag har sympati och förståelse över att man vill ha en specifik diagnos är dessa olika bokstavskombinationer och dess diagnoser så otroligt subjektiva så att det blir svårt att att acceptera en sådan diagnos utan att själv känna till individens alla problem. Onekligen är många av de "kriterier" som skall uppfyllas för en diagnos även vanligt bland personer helt utan bokstavskombination - eller uppfostrade om du så vill.

Detta innebär inte på något vis att dessa sjukdomar/diagnoser inte existerar. Men nog kan man tänka sig att frustrerade föräldrar som känner att de har gjort allt som står i deras makt men ändå har utåtagerande/jobbiga/skolkande barn är så övertygade att deras barn har en bokstavskombination att diagnosen nästan är ställd innan kontakt med läkare?

Tittade på vissa av de länkar om diagnoser du har i artikeln och passade själv in på 7 av 8 kriterier för "Trotssyndrom". Hade jag varit under utredning för detta och mina föräldrar och lärare hade fått komma till tals är jag helt övertygad om att denna diagnos hade ställts på mig.

Då undrar jag följande: Betyder detta att jag lider av trotssyndrom? Hade jag kunnat få hjälp och lindring om diagnos ställts? Vilka av mina problem hade då lindrats? Att jag inte beskriver problem beror helt enkelt på att jag inte upplevt problem som jag anser skulle bero på detta.

Om jag fritt spekulerar i varför jag betedde mig (och fortfarande gör i viss utsträckning) på det viset, ja då kan jag komma på många alternativa teorier som för mig är betydligt troligare.

Om det då är en av dessa (mina egna) teorier som är den sanna - och alltså inte Trotssyndrom - vad tror du en sådan diagnos hade gjort för/med mig i tidiga tonår? Hjälpsamt? Stigmatiserande?

I all min (tämligen begränsade) kontakt med psykiatri och psykologi har jag fått lika många olika förklaringar till mitt "avvikande" beteende som jag har träffat olika psykologer/psykiatriker vilket i min värld gör subjektivt ställda diagnoser något svårsmält.

Till sist vill jag klargöra att jag på intet vis misstror dig eller just din diagnos, men jag tycker heller inte att du utgör bevis eller ens indikation på huruvida det HAR gått inflation i diagnostiseringen.

Permalänk | Anmäl #1 Oskar Larsson 2, 2011-10-03, 14:12

Översta stycket tappade ett "o" - Ouppfostrade skall det naturligtvis stå.

Permalänk | Anmäl #2 Oskar Larsson 2, 2011-10-03, 14:13

Själv tappade jag ett "n" i ingressen så jag kan inte annat än ha överseende med din lapsus Oskar Larsson. Din inledande mening om att det är "svårt att att acceptera en sådan diagnos utan att själv känna till individens alla problem" ställer jag mig lite frågande till. Det är ju inte din sak att acceptera utan en specialistläkares sak att avgöra för berörd patient. Min journal är skriven av läkare och min feta utredning med allsköns tester gjord av neuropsykolog. Inte ens jag har haft något att säga till om där. Och de har studerat i många år för att ha rätt till det.
Intressant att du tar upp att du passar in i en diagnoskriterie. Alla vet att man kan ju bli sjuk av att läsa "Hemmets läkarbok" i ren självsuggession. Jag känner många som säkert skulle uppfylla olika diagnoskriterier, men de klarar sina liv och behöver därför ingen diagnosticering eller ytterligare hjälp. Det är det som skiljer vad som är vanliga om än unika personlighetsdrag från en diagnos - om livskvaliteten försämras av hur man är och om man har det extra svårt, kanske orsakat av hur man är. Och det förvärras utan kunskapen en diagnos ger, eller kartan, om man så vill. Lider man kan en diagnos hjälpa. Lider man inte, så behöver man inte hjälp.
Vad sägs om teorin att unga med svårigheter att anpassa sig kanske alla har en neuropsykiatrisk diagnos? Eller att psykiatrin kommer färgas stort av neuropsykiatrins nya rön? Det kan vara så. Men det vet vi först om 50 år.
Du säger att du har alternativa teorier som är troligare orsaker till ditt uppförande som liknar diagnosen Trotssyndrom. Skulle vara intressant att höra, men förstår om det är personligt. Det är detta jag menar med att jämföra Borderline, Bipolaritet och ADHD. De överlappar i symptom, även om det finns specifika delar hos varje diagnos som skiljer sig lite, men varje person har också en unik sjukdomsbild, alla är inte exakt lika eftersom de är unika individer och har olika bakgrund. Man ska ju också uppfylla ett visst antal av diagnoskriterierna, alla är inte nödvändiga. Uppfyller man en majoritet kriterier har man problem, bara så.
Det jag sett är att fler blivit hjälpta av neuropsykiatriska diagnoser, efter att ha harvat under år inom psykiatrin. Det övertygar mig. Jag är ingen forskare. Det är ju möjligt att vi alla med ADHD inte har det alls, utan att hjälpmanualerna för personlighetsstörningarna haltar och vi blivit hjälpta just för att manualen är så tydlig vid ADHD? Tills jag överbevisats har jag ADHD. Kanske kan mina mycket tydliga ADHD-testresultat förklaras med något annat? Får se om femtio år när jag kör rullatorrace. Det enda jag bryr mig om är att diagnosen funkade för mig och för de jag känner i mitt npf-nätverk, vilket är ganska många, med mycket lika historier och samma utgångspunkt. Det räcker för mig som evidens. Och tydligen för specialistläkarkåren också.

Permalänk | Anmäl #3 Victoria Qvarnström, 2011-10-03, 17:39

Oskar, visst kan kriterierna stämma in på de flesta. Men det är när omfattningen av symptomen blir ett problem i vardagen som man kan börja diskutera diagnos. För att personen i fråga behöver hjälp.

Permalänk | Anmäl #4 Maj-Lis Lindholm, 2011-10-03, 20:32