Kristdemokraterna måste våga vara kristdemokrater

Kristdemokraterna är av hävd ett parti med en stor ideologisk bredd. Enligt den officiella uppfattningen är Kristdemokraterna ett mittenparti som ligger någonstans mellan Centern och Socialdemokraterna på den ideologiska skalan. Många bedömare utanför partiet, liksom företrädare på insidan, anser dock att Kristdemokraterna är ett konservativt parti och ett utflöde av en – främst i romersk-katolska länder – allmänt utbredd kristligt-social högerborgerlig tradition. Förmodligen är alla uppfattningar om partiet ungefär lika sanna.

Den kristdemokratiska rörelsen har funnits i Sverige i över 40 år, men partiet befinner sig ännu i vardande ur ideologisk synvinkel. Det som förenar partiets företrädare och anhängare är istället en allmän känsla av gemenskap med ett kristet kulturarv. Detta kristna kulturarv har i sin tur ingen särskild ideologisk riktning, vilket gör att partiets ideologiska kompassnål kan peka åt vilket håll som helst, allteftersom olika företrädare för partiet gör sig själva till tolkar för den kristdemokratiska sanningen.

Men under de senaste tio åren har den svenska borgerligheten förändrats. Moderaterna har under Fredrik Reinfeldts ledning gått från att vara ett ideologiskt motiverat nyliberalt skattesänkarparti, till att bli ett maktorienterat och pragmatiskt allmänborgerligt regeringsparti. Det är en oerhörd förändring. Under tiden har pansarliberalerna i Folkpartiet under Jan Björklunds ledning tagit över tidigare högerpopulistiska kravbatterier riktade mot invandrare, samtidigt som en svängning skett i skolfrågan i riktning mot en mer caligulansk katederundervisning. Centern har i sin tur under Maud Olofssons ledning försökt axla Moderaternas bortkastade mantel och gjort vissa försök att framstå som den beskäftigt nyliberala rösten i svensk politik.

Tidigare kunde Kristdemokraterna leva gott på att vara borgerlighetens moraliska samvete och lyfta upp det egna partiet som ”lite vitare, lite rödare och lite grönare”, än något av de andra borgerliga oppositionspartierna. Nu måste partiet istället anpassa sig till en helt ny verklighet, där de kristdemokratiska kärnväljarna inte längre känner igen sig i partiets politik, samtidigt som de flyktiga högerpopulistiska väljarna lika gärna kan lägga sina röster på Folkpartiet eller Sverigedemokraterna. I vilka riksdagsbeslut och regeringsbeslut skymtar den unika kristet-etiska linjen fram? På vilket sätt har alliansens politik blivit annorlunda på grund av Kristdemokraternas delaktighet, till skillnad från om Kristdemokraterna hade valt en tydlig oppositionsroll, i skarp konfrontation med de andra allianspartierna? Kort sagt: vad har Kristdemokraterna fått offra för egen del och vad har man fått som offer tillbaka?

Anledningen till varför Göran Hägglund på ett tidigt stadium utkorades som Alf Svenssons odiskutable efterträdare, var att det fanns en förhoppning om att den svensk-kyrklige och mediaskicklige Hägglund skulle kunna modernisera, bredda och lyfta partiet. Moderniseringen och breddningen har delvis lyckats, men det förväntade väljarstödet har uteblivit. Istället har partiet i val efter val halkat bakåt och blivit mindre. Det är frestande att peka finger och säga att väljarna straffar de partier som inte står upp för sina egna ideal. Men en sådan kritik kan vara orättvis; det är mycket möjligt att partiet hade fortsatt att gå bakåt, även om inget partiledarbyte hade ägt rum och även om Alf Svensson hade suttit kvar i tjugo år till.

Istället bör man erkänna att Göran Hägglund har fått en omöjlig uppgift. Det går inte att å ena sidan driva en konfrontativ kristdemokratisk kärnpolitik, samtidigt som Hägglund å andra sidan i egenskap av partiledare har ett ansvar för att hålla ihop den borgerliga alliansen. Omöjligheten i hans uppdrag förefaller ha undgått de interna partikritikerna, liksom väljarna i stort. Kristdemokraterna står helt enkelt lite grann vid sidan av de tre andra borgerliga partierna i ett antal frågor. Den borgerliga alliansen består egentligt sett av en treklöver och en överflödsklöver.

Ytterst sett handlar frågan om huruvida kristdemokraterna hellre vill driva en rak och tydlig moralisk linje, såsom ett litet och marginaliserat ytterlighetsparti i Sveriges riksdag, eller om man hellre vill taga ansvar för att i regeringsställning bygga upp det framtida svenska samhället, måhända med någon enstaka liten kristen hörnsten instoppad här eller där. Frågan är självklar, men svaret är inte lika självklart. För vad kärnan vill, det vill inte skalet.

Det är i sak riktigt att det finns en uppenbar lucka i svensk politik, någonstans på en linje mellan Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Många väljare skulle kunna tänka sig att stödja ett konservativt högerparti, som tar avstånd från rasismen och främlingsfientligheten i den sverigedemokratiska världsbilden, samtidigt som man bejakar och lyfter upp det kristna kulturarvets betydelse för samhället, såväl i det förflutna, som i framtiden. Tyvärr är Sverigedemokraterna numera bättre positionerade än Kristdemokraterna till att försöka muta in denna position. Om Kristdemokraterna redan för tio år sedan med tydlighet och kraft hade tagit hand om den övergivna konservativa positionen, hade kanske aldrig Sverigedemokraterna kommit in i Riksdagen. En fruktbar diskussion om nationalism och multikulturalism hade kunnat bli följden av en sådan kristdemokratisk omriktning. Istället för att svenskar och invandrare blivit ställda mot varandra, hade diskussionen kunnat handla om de positiva nationella och kulturella inslagen i svenskars och invandrares olika traditioner, ställda mot de negativa nationella och kulturella inslagen. En sådan ärlig genomlysning är vad Sverige hade behövt. Nu blir istället alla invandringspolitiska diskussioner spelade på rasisternas hemmaplan, med invandrare sedda som större eller mindre problem och utan någon möjlig lösning på problemet.

Även det svenska samhällets utveckling – från att vara en homogen nationalstat till att utvecklas i riktning mot att bli alltmer av ett fragmentariserat och alienerat multinationellt och multikulturellt kastsamhälle, präglat av hög brottslighet och djupa klassklyftor – borde leda till eftertanke och ifrågasättanden om förleden ”Krist” i Kristdemokraterna verkligen står för det mest väsentliga innehållet. Varför inte något av de mera konfessionsneutrala begreppen ”Moraldemokraterna”, ”Etikdemokraterna” eller ”Samhällsdemokraterna”? Om inte Kristdemokraterna hade varit så ensidigt proisraeliska och prosionistiska, hade partiet säkerligen kunnat attrahera många moralkonservativa väljare med rötter i arabisk och islamisk kultur. Istället ger dessa ur blocksynpunkt viktiga nyckelväljare i nuläget sitt stöd till Socialdemokraterna.

I den mån en modern svensk kommunpolitiker har något att lära sig av de kristna helgonen, så är det förmodligen att mod och ståndaktighet är mer värdefulla dygder än feghet och undfallenhet. Den svenska kristdemokratin har i allt väsentligt redan i dag den rätta ideologin och de rätta förutsättningarna för att vara en stark konservativ röst i den svenska politikens yttersta högerfåra. Problemet ligger istället vid tillämpningen av den egna politiken. Vågar kristdemokraterna fälla en borgerlig regering som kör över partiet i en kristdemokratisk hjärtefråga? Om kristdemokraterna inte vågar detta, varför upplöser man då inte partiet och ansluter den kristdemokratiska riksdagsgruppen till något av de andra borgerliga partierna?

Kristdemokraterna har i sin ideologi många guldkorn som behövs i svensk politik, men det är viktigt att de kristdemokratiska företrädarna förstår att politik inte handlar om att ha rätt tro, utan om att göra rätt saker. Ett borgerligt stödparti som tror rätt, men inget gör, kommer att sjunka till havets botten, alldeles oavsett vem det är som ligger och sover i kaptenens kajuta. Istället för att käbbla om vem det är som ska vara kapten på det sjunkande skeppet, borde kristdemokraterna internt ägna sig åt att sätta press på Göran Hägglund, i syfte att ge honom ett rejält mandat för att externt kunna sätta press på de andra allianspartierna. Ett i grunden moralkonservativt parti som Kristdemokraterna måste få något tillbaka för sitt stöd till den borgerliga alliansen, och denna ersättning måste vara något annat än en och annan ministerpost och en handfull politiska sekreterare. För Kristdemokraterna behövs i svensk politik, men bara om kristdemokraterna vågar vara kristdemokrater.

Oscar Lagberg (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/39863

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Svensk politik gör mig nervös nuförtiden, en håglös allians mot en oppositonsledare som passar bättre på Kiviks marknad....
Jag vill KD väl, och nu önskar jag fritt:
Ta in den friska, raka, rättframma, ideologiskt tydliga Ebba Busch, gör henne till partiledare, och städsla Alf Svensson som hennes mentor. Simsalabim så har vi gjort KD till en röstmagnet.
Eller också ta Odell. Och begrav partiet med en gäspning.

http://soldatmamma.blogspot.com

Permalänk | Anmäl #1 Carina Nordén Åkerlund, 2011-10-04, 09:40

"Även det svenska samhällets utveckling – från att vara en homogen nationalstat till att utvecklas i riktning mot att bli alltmer av ett fragmentariserat och alienerat multinationellt och multikulturellt kastsamhälle, präglat av hög brottslighet och djupa klassklyftor..."

När gick partierna till val på att avskaffa nationalstaten? När hölls folkomröstningen?

Det gjorde de inte. Istället smusslar man under största möjliga tystnad igenom grundlagsändringar, istället demoniserar man alla som kritiserar den invandringspolitik som förändrat sverige för alltd och krossat den framgångsrika svenska nationalstaten. Sanningen är att de politiker som oftast babblar order "demokrati" är allt annat än demokrater.

Min åsikt är att alla politiker som suttit i sveriges riksdag sedan 1975 bör prövas i domstol för brott mot demokratin.

Permalänk | Anmäl #2 Martin A, 2011-10-04, 10:24

En välskriven och bra analys av KD:s situation, tycker jag. KD vågade aldrig vara krist-konservativa i den meningen att all politisk ingenjörskonst måste prövas mot historisk erfarenhet och den kristna världsbildens grundförutsättningar (t.ex. att vi lever i en fallen värld).

Istället hoppade partiet på det modernistiska och naivt utvecklingsoptimistiska tåget och nu siter man i diket, avåkt och med avsevärda plåtskador!

Permalänk | Anmäl #3 Elin Eriksson, 2011-10-04, 11:21

Briljant!
Ett och annat frågetecken till trots.

Permalänk | Anmäl #4 Greger Morin, 2011-10-04, 11:45

Om jag vore KD-politiker, så skulle jag satsa på kristendomen.
För förr eller senare, så kommer det försoffade ursprungliga medborgarna i Sverige att vakna till, och i långt större utsträckning, än nu, börja ifrågasätta etablissemangets fega fjäskande med puritanislam. Vad kommer att hända då, troligen? Ja, en rörelse back to basics, tror jag. Och var kommer man att backa då, som skiljer sig från puritanislamismen? Jo, tillbaks till kristendomen naturligtvis! Det finns redan klara tecken på det, i detta att föräldrar början kräva att skol-, julavslutningar skall hållas i kyrkor. Så, KD-are, backa tillbaks till kyrkorna och kapellen igen!

Permalänk | Anmäl #5 u_16873, 2011-10-04, 16:04

Du hjälper då inte till att ge kd röster med epitet riktade mot sverigedemokrater som "rasism och främlingsfientlighet". Det visar på att du inte vare sig läst deras partiprogram eller lyssnat till dem.

Dylika tillmälen börjar faktiskt allt fler bli rejält trött på.

Och sen kalla folkpartiets skolpolitik för caligulansk katederundervisning samt högerpopulistiskt kravbatteri riktad mot invandrarna gör inte saken bättre.

#5 Bengt Johansson
Att föräldrar kräver att skol- och julavslutningar skall hållas i kyrkor ser jag som ett motstånd mot rektorers rädsla att "kränka" muhammedaner genom att ändra våra traditioner, snarare än att vi blir mer troende.

Permalänk | Anmäl #6 karin grubb sellin, 2011-10-04, 20:15

#6 karin grubb sellin
Man vill gå till skol- och julavslutningar av tradition. Man kan också börja gå i högmässor av tradition, utan att behöva vara särskilt troende. Man kan t o m gå till högmässan av politiska skäl.

Jag tror att utvecklingen kommer att gå åt det hållet. Fler dop, konfirmationer, kyrkbröllop, kyrkobegravningar, flera går med i kyrkan igen och i högmässor.

Allt detta hänger på hur de nu aktivt kristna församlingarna, och samfunden, handlar framöver. Blir det mer av att gå i armkrok med puritanislam, så är detta scenario, som jag beskrev, körd.

Permalänk | Anmäl #7 u_16873, 2011-10-04, 21:31

Ja Bengt, det finns många sätt att göra motstånd på tack o lov!

Permalänk | Anmäl #8 karin grubb sellin, 2011-10-04, 22:19