Forskningen om skolan är världsfrånvänd

Bra skrivet. Och ge inte upp kampen!

Men det är väl som med all annan forskning. Man gör 10 studier, 9 av dem visar motsatsen till vad man ville visa, så man väljer att stoppa dessa i dokumentförstöraren och i stället publicera den 10:e . Lägg på detta lite avsiktliga misstolkningar av statistik, en gnutta cherrypicking, och toppa allt med en politisk och ideologisk vinkling, så får man sedan fram konsensus, den Enda Sanningen som politikerna och journalisterna sedan lovordar och försöker tysta all kritik emot.

Det finns olika grader av socialism, en del vill göra revolution direkt, andra ser det som ett mer långsiktigt projekt och att man ska ta lagom stora steg genom en reform då och då. Men slutmålet är detsamma, det som Marx beskrev.

Vi får inte ha några kunskapsklyftor i skolan av ideologiska skäl. Alltså sänker vi kraven och håller igen de duktiga. Enkelt, problemet löst. Folkpartiet kanske gör ett halvhjärtat försök att gå ett steg i rätt riktning, men är för fega för att ta de stora, avgörande beslut som krävs. För då kommer det röda mediedrevet att jaga dem tills de faller, och det vet de. Konsensus från sossetiden finns ju fortfarande kvar.

Mycket bra artikel! Tack för att jag här åtminstone kan ta del av några väldigt intressanta forskningsresultat.

Instämmer med föregående - bra artikel. När jag var lärarstudent för 6 år sedan var det svårt att få tips om undervisningsmetoder eller andra relevanta forskningsresultat som var vetenskapligt belagda. Lärarutbildarna verkade inte ha så stort intresse i dessa (eller kunskap?). Det verkar som om postmodernismen fått ett ganska så stort inflytande över den svenska utbildningen.

Det var mycket fenomenologisk forskning om upplevelser, ändlösa genusdiskussioner, och ett och annat projektarbete i grupper om 7-8 personer som avslutades i maratonseminarier. Sen när man kom ut i skolan var det bara att spotta i nävarna och börja på ruta ett.

Är dock glad att jag fick tag på Hatties forskning för ett tag sedan

Metodikundervisningen har varit svag och har haft låg status. därför saknar många lärare bra verktyg. Men utökar man den, minskar teoribildningen ännu mer och viktiga aspekter förloras, som till exempel genusteori (vilket är oerhört viktigt får både pojkar och flickor i skolan, speciellt som vi ser hur pojkars resultat faller även på en global nivå).

Det är kanske så enkelt att lärarstudenterna faktiskt inte utmanas de heller? Att man inte vågar presentera dem forskningsmaterial därför att man håller sig fast vid gamla kursplaner och att många lärarutbildare antingen inte vill eller har resurser att utveckla undervisningsformerna, vilket ju #3 ovan antyder är ett problem.

En fråga man kan ställa sig är om inte den negativa skoldebatten och debatten kring lärarutbildningen snarare konserverat mönstren och minskat motivationen att förnya sig?

Till exempel ändrades den senaste lärarutnildningen helt utan att de nyutexaminerade studenterna prövats i verkligheten - den nya lärarutbildningen fick skulden för skolans misslyckanden, trots att skolan domineras av lärare med utbildningen från 80-talet och tidigt 90-tal. Detta var ett grovt missgrepp i den Björklundska populismens namn.
Om förutsättningarna ändras stup i kvarten uppifrån den politiska toppen, förloras incitamenten att utveckla verksamheten och man fokuserar på att klara arbetsdagen.

Slutligen, jag motsätter mig kritiserande generaliseringar kring hur exempelvis genus betraktas i lärarutbildningen, Inte heller tycker jag man ger ett seriöst intryck när man använder begrepp som PK. Riktigt så enkelt är det ju inte.

(Och som begåvat barn i den kategorin artikelförfattaren nämner håller jag med om att just den forskningen är sorgligt eftersatt. Men svensk skola är ändå bättre än de flesta andra skolsystem på att hantera begåvade barn.)

Bertil Törestad,

Som aktiv forkare i ett helt annat ämnesområde finner jag ditt resonemang kring forskningspublikationer uppseendeväckande märklig och i förlängningen ledande till en trivialisering av innebörden av forskning. Forskning utförs och kommuniceras med syfte att öka totala kunskapsmängden. För att detta ska kunna göras på ett ändamålsenligt sätt måste kommunikation ske på ett effektivt sätt, dvs på en interkollegial nivå och språk som bäst främjar detta.

Den bärande iden i din framställning av forskningsverksamhet ter sig för mig vara att eftersom gemene man inte omedelbart kan tillägna sig den, så är den inte relevant. Jag hävdar totala motsatsen. Kravet på progression i forskningen leder närmast obönhörligen till att relevant forskning inte är tillgänglig för gemene man. Tyvärr är det en trend i politiska och en del andra kretsar att inte enbart i samband med lärande utan även i alla andra ämnen likställa samhällsnyttig och därför viktig forskning med något som omedelbart kan omsättas i praktisk veksamhet, men seriös forskning kan i normalfallet inte uppfylla detta kriterium.

Undantag kan liksom alltid finnas även i detta sammanhang, och det är där jag anser att bevisbördan ligger på motparten -- vad är det som säger att bra forskning i första ledet är tillgänglig för gemene man? Dessutom, kraven på direkt relevans är direkt farliga då de lätt leder till krav på politiskt korrekta resultat, dvs om de inte behagar den styrande makteliten, så riskerar du i bästa fall att forskningsmedlen dras in, för att inte tala om konsekvenser i andra politiska system än det vi just nu har.

#5 Tony Hansson

Forskning om skolan bör ha som mål att ge kunskap om den och att förmedla den kunskapen till de berörda, nämligen lärare och elever. Inga andra deltar i läroprocessen. Att se forskning som något internt som endast rör forskare är absurt. Det finns avancerad forskning som inte kan förstås av allmänheten men dit hör inte forskningen om skolan.

Jag minns ert longitudinella forskningsprojekt Bertil. Rapporten kom ut till skolorna i form av en häftad bok. Det var den mest ambitiösa och seriösa forskning jag någonsin har läst angående skolan och ni försökte verkligen hitta olika vägar att komma förbi dimridåerna då ni undersökte eleverna på så många olika sätt. Det som jag reagerade starkast på var att ni så tydligt kunde visa att de duktiga pojkarna fick lägre betyg i gymnasiet än vad deras verkliga kunskaper motiverade och att de duktiga flickorna fick för höga. Jag tror språken var de enda ämnen där det inte var tydligt att det var på det viset. Ni gav aldrig någon förklaring till hur det kunde bli så här. Gick ni inte vidare och försökte ta reda på orsakerna till den här orättvisa betygsättningen? Med dagens betygsinflation hade förmodligen den upptäckten inte kommit fram då de allra flesta har högsta betyg, men på den tiden var det endast åtta eller nio procent som hade det.. Redan då tyckte jag det var märkligt att ingen reagerade över det här och jag har ofta tänkt på vad orsakerna kunde vara. Duktiga pojkar är ju oftast trevliga varelser så att lärarna skulle känna antipati mot dem är ju inte troligt. Vad är det hos flickorna som gör att de gynnas betygsmässigt i skolan? Jag vet faktiskt inte? Det är ju endast kunskaperna som ska betygssättas men tydligen påverkas vi lärare av andra faktorer också när det gäller den här bedömningen. Har för mig att ni även ville hitta orsakerna till att duktiga flickor inta valde Naturvetenskap och Teknik på gymnasiet utan mer "kvinnliga" program. Social bakgrund och intelligens från barndomen fanns i alla händelser med. Går det att hitta rapporten på nätet? Det vore intressant att läsa den igen.