Ministerstyre leder till politiskt felaktiga beslut

På senare tid har frågan om ministerstyre aktualiserats i Sverige. Det ena fallet gäller avvisningen av två egyptier 2001. Det andra fallet är mera närliggande. I förra veckan publicerade Gulan Avci en artikel i Newsmill. Enligt artikeln hade hon blivit utestängd från en paneldebatt i Sveriges riksdag om kvinnors rättigheter i Turkiet. Som arrangör för debatten stod bl a Sveriges generalkonsulat i Istanbul som hade inbjudit henne till debatten.

Generalkonsuln i en egen hög person hade ringt upp henne och talat om att "högsta ledningen på utrikesdepartementet" hade beslutat att hon inte fick delta i debatten. Med "högsta ledningen" får man förmoda att han syftade på utrikesminister Carl Bildt. I så fall är det ett exempel på "ministerstyre" som inte hör hemma i den svenska modellen för statsförvaltningen.

Modellen bygger på en strikt åtskillnad mellan regeringsdepartementen och myndigheterna. Departementen drar upp de politiska riktlinjerna och styr myndigheterna med olika medel. Myndigheterna tillämpar lagstiftningen, tar fram beslutsunderlag och fattar beslut i enskilda ärenden.

Däremot får ministrar inte påverka enskilda ärenden, detta i motsats till andra länder där statsförvaltningen är politiserad. Statstjänstemännen i Sverige förväntas ha blivit tillsatta efter merit och förtjänst och skall vara opartiska och opolitiska i myndighetsutövningen. I det här fallet har en svensk utlandsmyndighet gett efter för politiska påtryckningar.

Detsamma men mycket värre kan tyvärr också sägas ha inträffat i den omdiskuterade avvisningen i december 2001 av två egyptier till den dåvarande diktaturen i Egypten. Ärendet aktualiserades igen i somras när den ene av egyptierna frigavs från fängelset och ansökte på nytt om uppehållstillstånd i Sverige för att återförenas med sin familj.

Som bekant skedde avvisningen genom CIAs försorg från Bromma flygplats. Amerikanska säkerhetspoliser fängslade de två egyptierna och utsatte dem för förnedrande behandling. De fördes till Egypten där de förmodligen utsattes för tortyr trots de s k diplomatiska garantier som Sverige godtroget trodde på. Sveriges agerande kom att kritiseras i FN:s kommitté mot tortyr och av riksdagens konstitutionsutskott.

Vem i Sverige bar ansvaret för det felaktiga avvisningsbeslutet som inte kunde överklagas till domstol? I sin granskning drog JO slutsatsen att Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh hade blivit informerad av Säpo om den planerade avvisningen och om möjligheten att CIAs flygplan kunde komma att användas.

Detta framgår också av Säpos eget yttrande till konstitutionsutskottet, undertecknat av dåvarande säkerhetspolischefen. Enligt yttrandet hölls en föredragning för Anna Lindh den 17.12.2001, dvs dagen före avvisningen. Om dåvarande statsministern och justitieministern också hade blivit informerade om avvisningen vet vi inte. Det är lätt av andra f d regeringsledamöter att klandra Anna Lindh som inte längre är i livet och kan försvara sig.

Det kan också konstateras att säkerhetspolischefen medgav att verkställighetsansvaret låg på Säpo och kriminalverkets transportdetalj. Om någon svensk polis ställts till ansvar för samarbetet med CIA är dock inte bekant.

Klart är att beslutet om avvisningen togs av ett statsråd enligt gällande beslutsrutiner. Det var alltså en form av ministerstyre men ett undantag från huvudregeln.  Det är därför förvånansvärt att statsminister Fredrik Reinfeldt i somras hävdade att enskilda politiker eller regeringen inte kan fälla några utlåtanden i fråga om den frigivne egyptierns ansökan om uppehållstillstånd i Sverige.

Enligt Reinfeldt skall enskilda ärenden prövas av därtill utsedda myndigheter. I princip har han rätt. Men enligt en artikel av journalisten Gösta Hultén i Svenska Dagbladet är regeringen sista instans för överklagande i utlänningsärenden i sådana fall där Säpo av säkerhetsskäl motsätter sig uppehållstillstånd. Av allt att döma gör Säpo fortfarande det och försvarar sitt dåvarande samarbete med CIA.

Att Sverige gjorde fel framgår av att den borgerliga regeringen 2008 upphävde avvisningsbesluten. Ett år senare betalade svenska staten ut skadestånd på 3 miljoner kr till de två männen. Ett felaktigt ministerbeslut togs alltså 2001 om avvisningen. Om det krävs ett nytt ministerbeslut för att rätta till det beslutet, så borde det vara den nuvarande regeringens ansvar att göra det.