Turkiet försöker leda Mellanöstern

När nationalism som ett nytt paradigm spred sig i hela världen och nationalstaterna blev den enda officiella aktörer som kunde styra internationella relationer staterna emellan fick begrepp som nation och etnicitet andra semantiska och politiska betydelser. Den nationella staten betraktades som en suverän skyddare av landets befolkning (nationen) gentemot andra nationalstater. Och nationen definierades ganska omgående som en ren mono-etnisk grupp med en gemensam kultur och historia. Skildringen av de etniska gruppernas tillblivelse och dess existens på den geografi de befann sig på skapades rentav myter och fabler. I desperation försökte dessa folkgruppers eliter att kolorera dessa myter med vetenskap. Då skapades koncept som ras och etnicitetens primordiala existens, samtidigt föddes b. a den så kallade rasbiologin.

Försöket att skapa en etniskt homogen nation av diverse folkgrupper med ahistorisk rätt till existens på en nyligen och klumpigt ritad mark som kallades fosterlandet var påtagligt. Några samhällseliter hade lättare att etablera en nationalstat enligt måtten, medan flera nationalistiska eliter hade svårt att skräddarsy ett land och dess befolkning enligt dessa kriterier; dvs. en etniskgrupp med ett språk och samma seder och bruk, en gemensam historia samt en och samma trosbekännelse och världsbild. Turkiet var bland de stater som dess nationalister hade väldigt svårt att skapa en nationalstat av kvarstående resten av det osmanska riket. Turkiska nationalister i början av 1920-talet (och fortfarande) hade väldigt svårt att legitimera en etnisk-turkisk stat på anatoliska marken där diverse folk- och språkgrupper samt trosförsamlingar i tusentals år existerat.

I denna kontext är den turkiska statens struktur och dess utrikes- och inrikespolitik ett väldigt intressant fall för statsvetenskaplig forskning.

De flesta av centralasiatiska och turkisktalande folkgrupper övergick till islam och invandrade till Mellanöstern i början av 1000-talet. När de kom till Mellanöstern och såsmåning om bosatte sig i området var Anatolien inte folktomt. När dessa folkgrupper skapade kolonier och slutligen bildade det osmanska imperiet hade imperiet, som bekant, inte etnisk legitimitet, utan en religiös sådan. Persiska var imperiets elitspråk och arabiska var religionens språk. Det turkiska språk som talades utanför osmanska hovfolket uppfattades som ett bondespråk.

Turkiska elitens första försök att tilltala den arabisktalande eliten:

När nationalistiska idéer härskade i hela Europa, inklusive i osmanska rikets kolonier, så som Serbien och Grekland, hade den osmanska eliten svårt att stå emot den gigantiska pressen från europeiska starka och välorganiserade nationalstater samt nationalistiska aspirationer bland rikets europeiska befolkning. När osmanska riket förlorade dessa europeiska delar hade riket kvar bara de arabiskttalande områdena, söder om Anatolien. Dessa områden hade stark islamisk identitet.  Osmaniska riket var tvunget att vända ryggen mot Europa och vända sig till söder. När osmanska riket deltog i första världskriget stod rikets armé enbart av muslimer och diskursen under hela kriget blev jihad mot de otrogna.

Osmanska riket deserterade därmed totalt idén om att skapa en modern stat och en välorganiserad och välutrustad armé i likhet med de starka europeiska nationalstaterna. Osmanska riket anpassade statsideologin i enlighet med befolkningstro i det område som senare delades till diverse arabisktalande stater. Osmanska riket anammade islam på nytt och på ett väldigt starkt sätt för att tilltala och övertala de arabisktalande massorna samt för att kunna överleva kriget. Samtidigt märkte turkiska nationalister bristen på legitimitet, både på en etnisk-historisk nivå och på majoritetsnivå. Turkernas historia i Anatolien var inte mer än ettusen år. De fann svårigheter att hävda turkisktalande folkets historiska existens i området. Samtidigt insåg de att islam, som var rikets identitet, en arabisk religion. Alla gamla normer, värden och övertygelser utvärderades ju nationalistiskt. Turkiska nationalister hade också problem med att göra turkisktalande folk i Anatolien till majoritet och skräddarsy dem i enlighet med nationalismens kriterier för en nationalstat, dvs, ett språk, en etnicitet och en tro inom ett väldefinierat och tydligt begränsat land.

I denna tidsperiod och under dessa omständigheter samt under turbulensen av ett internationellt politiskt paradigmskifte kan turkiska nationalisternas massakrer och deportation av armenier, greker och andra kristna grupper i Anatolien vara möjliga.

Efter kriget och efter skapandet av den turkiska republiken 1923 hade turkiska nationalister fortfarande problem med att skapa en turkisktalande nation och fullborda alla chauvinistiska uppfattningar om nationalstatens karaktär. Då kurdiska befolkning i Anatolien var ett stort hinder inför byggandet av den nationalstat som Atatürk och hans medarbetare drömde om. Den absurda förnekelsen av kurdernas existens och det grymma förtrycket mot den kurdiska befolkningen under turkiska republikaniska regimen, som fortfarande pågår, kan bara förklaras med det vansinniga uppfattning som Atatürk valde att bygga en nationalstat på.

Bristen på demokrati, militärens makt över de demokratiska institutionerna samt generalernas upprepade coup d'état under 60-, 70- och 80-talet och inte minst närvaron av kallakrigets villkor gjorde växande av ett civilt samhälle i Turkiet omöjligt. Den nya turkiska republiken kunde inte förnya sig och avfärda osmaniska rikets arv, bland annat, med att erkänna både massakrerna på folk under sista perioden av osmanska rikets historia och den systematiska förnekelsen av den kurdiska befolkningen. Detta har inneburit att försoningsprocessen mellan folket och staten har ännu inte påbörjat.

Turkiska elitens andra försök att tilltala den arabisktalande eliten:

Turkiet har länge försökt att bli medlem i den Europeiska unionen. Turkiets försök var desperat och EU:s respons var tung för turkiska politiker. Möjligheten att uppfylla de krav EU ställer på Turkiet behöver en reell omdaning av den turkiska statens struktur och en radikal förändring av den uråldrade grundlagen. Krafter som inte vill reformer i Turkiet, bland annat militären och ultranationalister, är starka. Europas dörrar känns stängda inför Turkiets tillträde, precis som i början av förra seklet. Värt att nämna är att Turkiet är en viktig NATO-medlem. Turkiets militära förbindelse med Israel har varit det unika bland de muslimska länderna. Turkiet erkände staten Israel redan från början.

Nu funderar alla som är intresserade av Turkiets nya utrikespolitik i Mellanöstern vad som har hänt med den traditionella turkiska utrikespolitiken, dvs. dess observationsposition gentemot Mellanösterns strukturella frågor. Turkiets relation med Israel har försämrats drastiskt. Turkiska toppolitiker besöker arabiska länderna och helt plötsligt börjar Turkiet se den Arab-Israeliska konflikten och dess lidande. Turkiet väljer ta ställning i konflikten mot Israel på ett färgstarkt sätt. Turkiska toppolitiker besöker Iran och försöker förmedla. Primärministern Recep Tayyip Erdogan pratar med de nya arabiska ledarna och ger råd om hur de ska styra deras land efter folkupproret. Han talar om den turkiska modellen; en sekulär stat med muslimsk befolkning. Har Turkiet fått ett nytt uppdrag att bevaka området efter de folkliga revolutionerna? Vad är gentjänsten för denna roll?

Det är omöjligt att Turkiet skulle kunna spela någon väsentlig roll i området medan landets starka förbindelse med Israel kvarstår. Därför kom den turkiska manövreringen mot Israel väldigt tidigt, innan Ship-to-Gaza-händelsen. Turkiet har på en skådespelarprecision förvrängt hela sin utrikespolitiska diskurs i Mellanöstern och på ett väldigt snabbt sätt. Undertiden har den kurdiska frågan vuxit stort och PKK:s framgångar är så synliga att Turkiet nu anklagar organisationen att ha fått stöd från Israel och USA.

Turkiska politikernas rollspel är så transparent att även den vanliga medborgaren i Mellanöstern ser trådarna.  Frågan är nu om Turkiet får och sedan kan realisera sin dröm om en ledande ställning i den rika dock instabila islamiska världen.

Salam Zandi (15 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/39609

8 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Bra! Turkiet hör inte till Europa utan till den muslimska världen. Sen kan Carl Bildt och hans oljebaroner säga vad de vill.

Israel däremot hör till västvärlden.

Turkiet ockuperar en liten del av Europa och Israel en liten del av Mellanöstern. Det innebär symmetri, balans och stabilitet.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2011-09-22, 08:19

Att kalla Turkiet för en sekulär stat är bara ett pappersslott.

I praktiken är Turkiet idag en, om än svagt, islamistisk stat.

Permalänk | Anmäl #2 Olle Olsson, 2011-09-22, 08:44

Låt Turkiet få en associatinsavtal med EU, utan fri invandring. Sedan kan de fungera, i bästa fall, som en någorlunda sekulärt föredöme för mellanösterns stater.

Varför är hela politikeretabisimanget och troligen folkopinionen så positiv till ett EU medlemsskap?

Permalänk | Anmäl #3 Sten Figaro, 2011-09-22, 10:04

Erdoğan förvandlar Turkiet till en islamistisk republik som är i konflikt med Armenien, Grekland, Cypern, Israel, Syrien, Irak och Iran. Dessutom har Turkiet de vanliga problem med kurderna och andra minoriteter.

Erdoğan vänder ryggen mot Europa och skaffar konflikt med grannländerna samtidigt som journalister och oppositionella förföljs, en lång mörk och blodig islamistisk vinter kan drabba Turkiet de kommande åren.

Permalänk | Anmäl #4 Anna Frick, 2011-09-22, 10:08

Det är surt för turkarna men bra för Europa att Erdogan driver sitt land i islamistisk riktning. Bra för Europa därför att vi nu bestämt slipper Turkiet i EU.

Permalänk | Anmäl #5 t, 2011-09-22, 10:38

Turkiet kan bli ett föredöme som demokrati i muslimska länder, men den turkiska demokratin platsar inte i EU.

Så signalerna om att Turkiet vill ha en ledarroll i den muslimska världen är för mig positiva, för det avlägsnar Turkiet från EU och det är bra.

Permalänk | Anmäl #6 u_16873, 2011-09-22, 11:10

Man ska nog skilja på Turkiet och Erdogan i varje fall när det gäller mellanöstern. Turkiet har redan haft en avsevärd betydelse för den arabiska våren och även den post-islamska vågen som svepte över mellanöstern innan upproren började. Islamismen hade sin storhetstid första tiden av krigen i Irak och Afghanistan, men när "USAs erövringar" stannade upp och dom utmålade skräckbilderna av kolonialismen inte visade sig blev det istället Turkiets demokratisering som tog över som modell. Man ska inte heller glömma landets framgångsrika ekonomiska utvceckling.

Islamist-stater som Sudan och Taliban-Afghanistan har fungerat som varnande exempel. När väl demokrati-vågen nådde mellanöstern ställde inte Turkiet upp, utan fortsatte med sin medlar-politik. Det gjorde att dom inte ställde sig på dom nya regimernas sida förrän maktskiftena var klara. Som exempel fördröjde man dom omtalade FN-resolutionerna mot Libyen och höll tillbaka NATO ett tag, vilket libyerna knappast kommer att glömma.

Även om folken i mellanöstern ställer sig skeptiska till Erdogans politiska utspel kommer Turkiet att bli en allt viktigare handelspartner i framtiden. Hur som helst kan det inte gå sämre för Turkiet än för Iran som försöker sig på samma sak. Dom flesta staterna släpper inte ens in Irans president. Om europa tror på Erdogans nyvunna inflytande i mellanöstern kan han åtminstone stärka turkiets positioner mot grekcyprioterna inför deras ordförandeskap i EU och inte minst exploateringen av olje och gas-fyndigheterna norr om Cypern.

Permalänk | Anmäl #7 Folke Larsson, 2011-09-27, 12:35

Tyvärr Salam Zandi, men PKKs framgångar är inte synliga. Vilka framgångar skulle det vara? Organisationen är så desperat numera att man har i hjäl civila kurder på löpande band.

Jag har svårt att se någon poäng med den här artikel. Det är bara att konstatera att Turkiet är en "rising star" på Balkan, Kaukasus och Mellanösterna. Här har vi en gammal lydstat under Europa och USA som styrts av en kemalistisk militär. Idag har Turkiet en blomstrande ekonomi och demokratiseringen av landet är i ständigt utveckling. Inom en snar framtid ska landets konstitution bytas ut mot en demokratisk sådan.

Det råder ingen som helst tvekan om att Turkiet med sin starka ekonomi och demokrati haft en stor roll för den arabiska våren. Turkiet har visat Mellan österns folk att man visst kan vara en muslimsk demokrati. Genom att sätta Israel på plats utan några nämnvärda följder har man visat för Mellanösterns folk att allt är möjligt.

Det är bara att konstatera att Turkiet är en muslimsk demokrati som är på frammarsch och den marschen kommer att fortsätta.

Den gamla lydstaten Turkiet har återtagit sitt oberoende.

Olle Olsson: Vad baserar du dina påståenden på?

Och snälla vänner, vad i Ataturkens heliga namn ska Turkiet i EU och göra när Frankrike och Tyskland har sagt nej, Cypern fick gå med i unionen innan Cypernfrågan var löst. Turkiet förlorar inte ett dugg på att inte vara med i unionen. Förloraren är EU. Vad tycker strävar efter just nu är att få bort alla jäkla visumkrav så "businessen" underlättar.

Sverige ska fortsätta stödja Turkiets demokratisering. Landet är en enormt viktig marknad för vårt land.

Permalänk | Anmäl #8 Baba Zula Zula, 2011-10-09, 01:10

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.