När arbetsmarknaden möter asfalten

Instämmer till 100%. Ett parti som lanserar denna idé (nudge nudge centern) skulle lätt få en plats i riksdagen, även om det KAN vara lite obekvämt att avvika från ekokammarens åsikter.

Ett civiliserat samhälle måste både kunna och vilja ta hand om alla sina medborgare och på intet sätt agera för att slippa ta sitt ansvar som Reinfeldt nu tjatar om.
Detta samhället baserar sig på en kapitalistisk modell där det är inbyggt en viss del arbetslöshet som måste finnas för att dämpa inflation och räntehöjningar. Det kan inte vara ansvarsfullt att låta de utslitna ta ansvar för det.
Därför är en basinkomst en riktig lösning för ett ansvarsfullt samhälle.
Det skulle också kunna motverka den sociala stigmata många upplever då de tvingas från hus och grund.
På senare tid har det också talats om barnfattigdom som bara drabbar de mest utsatta familjerna i FAS3 eller dem med försörjningsstöd.
Nu är tiden kommen för alla dem inom (MP), (S) och (C) som tidigare har framfört dessa tankar men blivit hånade för ett orealistiskt tankesätt. Men är det orealistiskt ?

Förslag om basinkomst/medborgarlön har som bekant framförts tidigare, även i svensk politik. Jag har då varit emot dessa tankegångar. Men jag får erkänna att jag nu börjar tycka att idén känns allt mer vettig, i synnerhet med tanke på att vi i Sverige haft permanent hög arbetslöshet sedan den stora krisen i början av 90-talet, och att någon ljusning på arbetsmarknaden inte tycks vara i sikte.

Om man ska införa basinkomst/medborgarlön finns det dock många problem som måste lösas.

Ska alla få denna basinkomst, oavsett om de förvärvsarbetar eller inte? Om inte måste t.ex. följande frågor gå att lösa: Hur ska samhället hantera dem som frivilligt lämnar ett förvärvsarbete för att leva på sin basinkomst? Och vad händer om en sådan person sedan vill ha tillbaka sin anställning? Ska det t.ex. vara möjligt att ta ett "friår" och leva på basinkomst, och sedan ha lagstadgad rätt att återfå en anställning? Vad sker om en person som lever på sin basinkomst samtidigt ägnar sig åt vinstdrivande affärsverksamhet? Ska basinkomsten då dras in? osv.

Ett annat problem är hur vi ska hantera invandring. Om t.ex. Sverige inför ett system med basinkomst kommer vi att framstå som ett ännu mer attraktivt land för invandrare än vi redan är. Sverige kommer då i en högst bokstavlig mening att ses som ett slags paradis där man får pengar utan att arbeta. Detta skulle tveklöst leda till en enorm anstormning av människor som vill utnyttja det svenska systemet, och det skulle i längden vara ekonomiskt omöjligt. Hur ska detta hanteras? Kan vi ha ett system med basinkomst och samtidigt bibehålla vår relativt frikostiga invandrings- och asylpolitik? Eller förutsätter ett system med basinkomst rejäla åtstramningar i invandringspolitiken?

Ett tredje problem har mera med attityder och mentalitet att göra. Det är idag socialt stigmatiserande att vara arbetslös och bidragsberoende. Hur ska vi undvika att det ses som lika socialt stigmatiserande att leva på sin basinkomst? Många människor upplever dessutom att förvärvsarbete ger livet mening och innehåll, och mår psykiskt dåligt av att gå arbetslösa. Kommer dessa människor att uppleva tillvaron som mera meningsfull om de slipper söka arbete och istället får en lagstadgad basinkomst att leva på? Eller kommer de fortfarande att må psykiskt dåligt och i en del fall glida in i missbruk, psykisk problematik och/eller kriminalitet? Måste vi ompröva hela synen på begreppet arbete, och t.ex. försöka få fler människor att engagera sig i olika typer av ideella verksamheter?

Samtliga ovanstående frågor är i hög grad komplexa, och jag har inte själv några svar på dem. Det skulle dock vara väldigt intressant om någon av förespråkarna för basinkomst försökte besvara åtminstone några av mina frågor. Personligen kan jag se många fördelar med ett system med basinkomst/medborgarlön, men jag ser också väldigt många svårlösta problem.

Stefan: det bästa sättet att rucka på ekokammaren är att göra saker utan den. Efter hand börjar den märka att det börjar eka tomt, och leta efter var all uppmärksamhet är. Och där är vi, görandes vår grej. Det gäller bara att vara igång med att göra den.

Thomas: först hånar de en, sedan bekämpar de en, - och sedan vinner en. Vi tycks ha kommit förbi "ignorera"-fasen, vilket inte kan vara annat än ett gott tecken.

Rolf: du lägger fram aktuella och konkreta problem, vilket är behövligt i dessa tider av Reinfeldtar som fokuserar på snäva men abstrakta frågor som "ansvar". Så som jag ser det så är dessa problem inte någonting nytt som införs i och med basinkomst, utan problem som vi har redan i dagsläget och som borde ligga väldigt mycket mer i fokus än de gör.

För enkelhetens skull exemplifierar jag dina punkter en i taget - det tycks dumt att göra det svårare i onödan, trots allt.

1. Redan idag finns det massiva byråkratiska problem och bekymmer med socialförsäkringen. Vilka slags inkomster ska räknas, vilka slags egendomar utgör rikedom, är man verkligen arbetslös om man innehar F-skattesedel - är den där dyra [saken] verkligen nödvändig i ditt liv, eller kan du sälja den?

Basinkomst vore i det här fallet en rejäl förenkling - de komplicerade bedömningarna av folks livssituationer och statens byråkratiska bestämmelser sveps undan, till förmån för en rent administrativ distribution. Den enklaste formen är att ge alla en klumpsumma i månaden, utan pardon; en mer komplicerad modell utgår från en modell om negativ inkomstskatt, där eventuella inkomster helt sonika beskattat som vanligt, om än utifrån ett annat nolläge. - I all korthet, byråkratiska problem finns redan, och basinkomst skulle inte införa nya sådana, men väl underlätta en smula med de befintliga.

2. Alla länder som kan garantera mer i termer av säkerhet än en nattväktarstat blir de facto mer attraktiva än de som inte kan det. Det ligger i sakens natur - hellre tråkigt i Arbga än inbördeskrig i Angola.

Dock. Som Schengen visade oss så är beredskapen att bedriva social turism begränsad även under omständigheter där mottagarlandet är närmast tvunget att ta emot en. Inte för att tanken kanske inte slagit folk, utan för att det över lag är fenomenalt överjobbigt att flytta från vänner, familj och hemort till någonstans långt långt borta. Om det inte sker inom EU, med de minst sagt liberaliserade reglerna om fri rörlighet, så lär det inte ske globalt heller.

3. Vi skulle kunna vända på det och säga att det finns väldigt många som dag ut och dag in går till jobb som de aktvt vantrivs på, och vars enda anledning till att de går dit är att de blir vräkta annars. Redan idag har vi problem med psykisk ohälsa, och jag vill drista mig att påstå att varje system under himlen kommer att behöva hantera sådana bekymmer i någon form.

Det vi slipper se genom införandet är den typ av ångest det innebär att inte veta om man kommer att ha ett hem eller någonting att äta nästa vecka. Vad som än annars händer så blir hyran betald och magen fylld, och utöver det så är man fri att företa sig vad som helst. Ett arbete som inte motiverar folk med ångest, ett kulturellt projekt eller en ideell förening - what have you.

Summa summarum - aye, det är komplexa frågor med komplexa svar. Ingen av oss författare är av åsikten att alla problem i samhället kommer att lösas i ett svep om/när basinkomst införs. Däremot är vi övertygade om att de problem som redan finns kommer att kunna hanteras lite smidigare och med lite större finess än idag. Problemen kommer inte lösas, men lösningarna kommer att bli aningen mindre komplicerade när folk inte behöver vara desperata över och i sina vardagar.

Det finns fördelar, och det kommer fortsätta finnas nackdelar. Men nackdelarna har vi redan idag - och det är dumt att ha det ena utan det andra, inte sant?

Bhutan är spännande att studera om man ska finna andra sätt att mäta tillväxt.

Ett problem är väl; Vem och vilka skall i så fall under hot om våld varje månad tvingas betala (mer än en får tillbaka) för att det skall finnas pengar på vars och ens månadskonto utan att bara - såsom nu sker - trycka nya och skriva ut mer och mer och mer lånepengar mot ränta.

Här är ett litet delalternativ som jag nu funderat på under ett par timmar med anledning av vad som skrivs här:
http://cornucopia.cornubot.se/2011/11/det-stora-svaret-pa-allt.html

"... När samhället skulle industrialiseras så gick det helt enkelt inte att få tag på arbetskraft. Folk hade ju jobb och inkomst. Saker som klockan var okänd, man gick upp när det ljusnade och lade sig när det mörknade. Hade man inte lust att jobba en viss dag så tog man "ledigt"..."

Även om det är vanskligt att försöka sia om vad som med tiden kan tänkas hända om alla som vill tilläts utträde ur statens territoriella våldsmonopol, och helt i frihet bodde kvar inom landet, och levde helt befriade från statliga monopol-, korporatism-, morallagar och skatter.

Att liksom ta över de infra- och sociotekniska systemförutsättningar som fanns före industrisamhället. Men där nuvarande tekniska förutsättningar och mänskligt ömsesidiga samordningsmöjligheter kunde tillämpas helt fritt.

Här är bara ett enkelt tänkbart scenario när det gäller matförsörjning av ”arbetslösa” utan nämnvärd utbildning:

Någon avtalar dels med "arbetslösa" och dels med grönsaks-, rotfrukts-, frukt-, bär-, kryddväxtodlare... nära stadsgränsen om att mognadsmässigt optimalt ta hand om all skörd (varje dag från ca juli - oktober). (Sannolikt sker odlarnas jordbearbetning, gödsling, sådd, bevattnig, ogräsrensning (mekanisk/biologisk ej kemisk) osv. i stort sett gps-styrt och fjärrövervakat utan direkt mänsklig medverkan.)

Scenarioexempel (småskaligt överlevnadsbehov):
Bostaden för varje ”arbetslöst skördarteam” (exempelvis 5 –10/team) finns nära odlingen till försumbar kostnad (juli – oktober). De förser sig själva med ”gratis” mat från odlingen. Ca 300 hushåll nära varje ”arbetslös” vinterbostad inom stadsområdet, har avtalat om leverans av flexibel ”säsongsmatkorg” 2 – 4 ggr/vecka. Leveranserna till varje stadshushåll (restauranger osv.) samordnas med andra skördarteam på bästa sätt.

I slutet på oktober eller kanske senare så seglar samordnade skördarteam längs strandlinjen söderut. De seglar vid rätt vind under kanske två månader, och har ”konserverad” och fryst odlingsmat, plus gådsslakt och ev. jaktbyte som de säljer eller byter i hamnarna på vägen mot sin södra odlingsområde (kanske Afrika, Nya Zeeland…). Där de då deltar i skördearbetet på liknande sätt under kanske januari – maj. För att under maj och juni segla norrut igen.

Om bara skatten på arbete och det territoriella och majoritetsdemokratiska våldsmonopolet slopas, så finns det rimligen och alldeles säkert möjligheter att med nuvarande möjlighetsutrymme glömma industri-, våldsmonopol och den statligt demokratiska majoritetsslavepoken. Detta är bara ett litet men mångfaldigt varierbart exempel.