Myndigheternas vanvård av barn pågår än i dag

Det är en minst sagt konstig inställning man har inom myndigheterna när man inte först behöver bevisa att man gjort allt som finns att göra för att stödja en familj innan man får beröva föräldrar deras barn i en riktig domstol inte i någon löjlig kvasidomstol.

Men Joakim Nergelius förklarade hur detta kan komma sig tidigare i denna tråd.

Det är en intellektuell härdsmälta.
Ett arv från socialistiska och komunistiska strömningar som anammade detta tankegods och gjorde det till sitt eget.

Stat, kommun, landsting och myndigheter vill allas väl och gör därför inte fel och om det inte blir rätt och någon kommer till skada så ville vi väl och ska därför inte hållas ansvariga.

Det finns en anledning till att man har vissa traditionellt konservativa värderingar.

Ta till exempel mobbade barn i skolan som ett enkelt exempel.
Skolan kan strunta i att hjälpa barnet och få betala 50.000 i skadestånd.

Barnet får kanske men för livet, förlorar 1-2 års skolgång och förlorar i slutändan lön, pension och ska nöja sig med 50.000...

Det är riktigt att man inte kan mäta skada i pengar men det ska kosta och rejält med, när myndigheter skadar enskilda människor det är det enda sättet att få en form av garanti för att besluten har någon form av kvalitetsäkring innan dom verkställs.

50 eller som i detta fall 250.000 är mickey mus pengar för ett förstört liv som det inneburit för vissa. En nolla till minst hade varit skäligt. Att det blir mycket pengar i slutändan är inget skäl att låta bli att betala ut dom det är bara ett bevis på skulden och att den varit stor i detta fall från samhällets sida.

Håller också med. De verkar inte ha lärt sig något. De behöver se över hela systemet allt från utbidlning till socionom där ma inte får lära sig allt man behöver för jobbet, inte ens har obligatorisk närvaro. Ingen personligt ansvar för det de sedan gör eller beslut de tar. Sedan lagarna som styr det som gör att man kan göra lite som man vill utan att behöa bevisa något. Man kan göra fel utan att det blir konsekvenser. Utan att readovisa som du skriver vad man gjort. Att det inte blir konsekvenser då någon gör fel och att granskningsmyndigheterna bara bryr sig om formalia fel. Att det är omvänd bevisbörda i rätt och man skall bevisa att man inte är allt en myndighet står och påstår om en utan vare sig utrednignar eller fakta i vissa fall. Det finns barn som inte skall stanna hemma hos sina föräldrar men det får inte ens misstänkas att det skulle kunna vara utan grund.

Det kanske inte skulle behöva så värst avancerade metoder för att förbättre situationen för barn som placeras på HVB-hem eller i familjehem. Se till att kräva att alla dom som anställs på HVB-hemmen har en kvalificerad utbildning för den här typen av anställningar, gärna någon form av högskoleutbildning, eller investera i att utbilda tänkbar personal inom det företag eller den kommun som driver hemmet/ hemmen. Då får man personal med kompetens och kunskap!! Sen så se till att insätta en fristående oberoende granskningsmyndighet som granskar varje placeringsfall och även granskar socialtjänsten och står i nära kontakt med dom placerade barnen och hör deras talan med/ på så vis kan man upptäcka om det sker några missförhållanden. Det får inte slarvas mer mer barn och unga i Sverige, det kommer bli en dyr nota i det långa loppet för samhället.

Det är ingen tvekan om att övergreppen mot barnen fortsätter och egentligen är ersättningen mindre betydelsefull för offren än det faktum att eländet måste upphöra.

Det hela grundar sig främst i försörjning och där har då de drabbade familjerna ibland haft problem med kidnappade barn som följd.

Fast saken är precis densamma omvänt eftersom de som kidnappar barnen är själva beroende av ersättningen för det för sin egen försörjning och det finns naturligtvis inget som säger att de skulle vara bättre på att ta hand om andras barn än deras egna föräldrar vore om de också fick ibland flera tusen kronor per dygn för att ta hand om sitt barn.

Problemet ligger mer i att de som anser sig så bra på att ta hand om andras barn inte har något annat sätt att försörja sig på och därför ständigt måste hitta fel på diverse föräldrar för att ta deras barn i rent syfte att försörja sig själva. Det är värt många miljoner att kidnappa ett barn om man kan sno vårdnaden från föräldrarna.

Mycket bra skriven artikel. Tragiken i alla placeringar är att barnen förlorar kontakt och rätt till kontakt med inte bara sitt ursprung utan med hela sitt tidigare kontaktnätverk. Dvs släkt och andra syskon. Föräldrar ifrågasätts och rätten till ett regelbundet relativt väl fungerande umgänge försvåras. I vissa fall har man mindre rätt till sina egna barn än människor som förgripit sig mot barn. När ett omhändertagande blir värre än en vårdnadstvist och står mellan myndigheten och föräldern så undrar jag vilket syftet är. När oavsett vilka referenser du har som förälder dessa inte ens beaktas.
Mina tankar om socialen och deras agerande är att eftersom bevisbördan ofta hamnar hos den anklagade så gäller det att socialen skall komma med konkreta exempel aldrig med antaganden eller påståenden vilket förekommer i många fall, dessutom ge konstuktiv kritik dvs hjälp/verktyg att kunna åtgärda felen dom påstår finns. Enl socialtjänstlagen är det hjälp och stöd man skall få när/om man vänder sig till dom inte som nu en utredning som inte leder till annat än anklagelser.
Den kärlek och omsorg en förälder kan ge kan inte en person som har det som ett arbete ge i samma utsträckning. Den emotionella förståelsen för barnet finns sällan traumat sorgen barnet upplever tas ej på allvar. Rehabilitering i dom fall barnen fått komma hem existerar inte och hur många gånger har inte socialens rätt varit ledande istället för föräldrarnas kunskap visavi sitt/sina barn. Omhändertagna barn utreds ofta för att få en diagnos på i syfte att ge omhändertagandet ett sken av rättfärdigande. När det i vissa fall finns en önskan ifrån föräldrarna om hjälp och dessa resurser sägs inte finnas undrar jag om det inte varit billigare att ge föräldrarna hjälpen än att placera barnen? Den kostnade som en placering blir för samhället är så mycket större i ett vidare perspektiv än att stötta och finnas för en familj.
Människor som arbetar med barn skall definitift ha en grundlig utbildning i psykologi och beteendevetenskap i synnerhet. En ödmjukare inställning till personer i kris skulle inte heller skada.
Ett omhändertagande får aldrig ske i prestigens namn vilket skett många gånger. Det skall definitivt inte heller ske för att det finns pengar i det utan av kärlek/omsorg och förståelse.

Kan ni inte skriva om några exempel på fel som myndigheterna har gjort? Utan att namnge/lämna ut individen. Eftersom det annars är svårt att se varför sos skulle omhänderta barn om det inte är absolut nödvändigt! Som t ex om de far illa p g a missbrukande föräldrar, försummelse, hederskulturellt trams, religiösa övergrepp från vuxenvärldes sida, sexuella övergrepp etc!

Skulle man f ö omhänderta alla barn efter misshandel och sexuellt övergrepp så kan ju de landsting som utför omskärelse av små pojkar, samt de som ser om flickor blivit könstympade omhänderta barnen tills det är klarlagt och dom fallit mot de som utfört övergreppen!

Den hemska sanningen är nog den att barn kan fara illa både i den biologiska familjen OCH i fosterhem eller på institution. Problemet är väl att så många vuxna har egna problem och de är svåra att upptäcka. En del kan också handla om att kommunerna väljer de billigaste lösningarna, vilket inte alltid är de bästa. Jag tycker att man ska ställa krav på de biologiska föräldrarna, men också ge dem rätt stöd.

Hmm, att ta upp alla felaktiga omhändertaganden socialtjänsten gör skulle ta enormt lång tid. Det finns dock en stor mängd information i artikelarkivet hos Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter: www.nkmr.org/artiklar.htm . Det som ligger bakom att socialtjänsten tar barn är rätt ofta att en fosterfamilj vill ha ett till barn, eller att en institution har tomma platser. Då letar man reda på någon utsatt familj som inte kan försvara sig, fabricerar påstådd vanvård eller försummelse inom denna, och tar barnet/barnen.

En statlig rapport visar att en av två fosterbarn har utsatts för sexuella övergrepp efter att de omhändertagits av statliga myndigheter!

www .thelocal. se/22720/20091017/

Jobbar själv som socialsekreterare och vill flika in med några synpunkter.

Jag jobbar i en kommun i Stockholms län och mina erfarenheter kanske inte gäller för andra kommuner.

Först ett vill jag förtydliga att SoL, Socialtjänstlagen, inte är en omhändertagandelagstiftning som Daniel kallar det för.

"Socialsekreterarna tittar i sin spåkula och anser sig komma fram till att det skulle vara till barnens nackdel att inte omhändertas". Jag vet inte vart myten om att socialtjänsten kan omhänderta ett barn baserat på godtycke kommer ifrån. Det kanske är något som släpar historiskt. idag arbetar socialsekreterare (i min arbetskommun) utefter den senaste forskningen. Den senaste forskningen visar att det inte går så bra i livet för barn som omhändertas. Forskningen kan inte säga om det beror på omhändertagandet eller att barn som omhändertas har så dåliga förutsättningar redan innan omhändertagandet.

Vi socialsekreterare vet att det är ett stort trauma att skilja ett barn från sina föräldrar och försöker alltid att undvika detta så långt det går. Ibland fungerar det tyvärr inte och vi får placera barn. Att placera ett barn är inte något som vi tycker är speciellt roligt och en av anledningarna till detta är att vi vet att en placering i sig inte är ett absolut botemedel. Det är en sista lösning. Vi har erfarenheter av placerade barn som det går helt fantastiskt för och andra som det går sämre för.

För att omhänderta ett barn idag räcker det inte med våra spåkulor längre. Först ska vi skriva en utredning. Därefter ska utredningen upp till förvaltningsrätten. Där får parternas ombud framföra synpunkter muntligen och rätten tar del av allt skriftligt material och socialtjänstens utredning som processmaterial. I slutändan är det förvaltningsrätten som beslutar att fastställa omhändertagandet av ett barn och inte socialtjänsten.

Socialtjänsten kan alltså inte, som artikelförfattaren menar, omhänderta ett barn baserat på en lös känsla av hur det kanska kan komma att bli någon gång i framtiden. En LVU-ansökan till förvaltningsrätten baserat på kanske och om skulle bli totalsågat av rätten.

Om vi socialsekreterare hade ett 100%-igt botemedel mot lidande hade vi använt det.

Eftersom detta svar blev rätt långt lade jag också upp det på min blogg: http://www.danielhammarberg.se/?p=55

Att referera till SoL som en omhändertagandelagstiftning är visserligen inte officiellt språkbruk, men faktum är ju att kapitel 5 av denna lag klargör att det kan bli aktuellt med "vård och fostran utanför det egna hemmet". Det står också i förarbeten att även om det tilltänkta vårdobjektet inte vill ha vården, så kan man ändå ägna sig åt "uppsökande verksamhet". Till slut blir det många som ger efter och låter sig eller sina barn placeras "frivilligt" under SoL, varför jag skulle kalla även SoL för omhändertagandelagstiftning.

Jag skulle vilja hävda att den främsta anledningen till att det går dåligt för de omhändertagna är just att de omhändertas. Det finns gott om internationell forskning som visar att barn som växer upp i utsatta miljöer ändå kan få bra liv. T.ex. visar forskning gjord av Garbarino J. m.f. 1992, "Children in danger. Coping with the Consequences of Community Violence", att upp till 80% ändå kan klara sig bra utan att deras utveckling äventyras.

För hur det går med ungdomar som placeras på ungdomshem, t.ex., hänvisar jag till Bo Vinnerljungs studie "Into Adulthood" - för att citera:

"The results for young people placed in secure units were dismal. At age 25, 70% had been in prison or were dead. Not a single one (0%) was ‘doing well’, if all negative indications in the outcome ladder were included."

Jag skulle också vilja påstå att det är mycket illa ställt med grunden för omhändertaganden. I Socialstyrelsens studie "Barnets rätt och LVU" visas det att 93% av LVU-fallen i länsrätten i Stockholm gavs bifall. När en så stor andel godkänns kan man inte tro att det är någon större svårighet för socialnämnden att få sin vilja igenom.

I detta dokument kan man också läsa något än mer alarmerande. LVU-lagens sjätte paragraf ger socialnämnden rätten att göra ett omedelbart omhändertagande om man inte alls kan vänta på förvaltningsrättens beslut. Denna paragraf missbrukas dock enormt, och används som regel för att ta in barn i vård när man inte har laga grund för omhändertagande, för att sedan efteråt komma fram med den "bevisföring" som krävs för att få bifall till vården. För att citera sida 30 i dokumentet:

"Socialnämndens ansökan om vård föregås i de flesta fall av ett beslut enligt 6 § LVU. Detta förfarande var vanligare år 2008 än 1993 när det gäller brister i hemmiljön."

Enligt min meningen är det otroligt allvarligt att omedelbara omhändertaganden (som inte kräver någon bevisföring alls, endast socialnämndens befallning) nästan alltid leder till godkända LVU-beslut. Antingen har socialtjänsten ytterst bra omdöme i hur den använder 6 § LVU - eller så fungerar inte förvaltningsrätten som den ska. Det finns forskning som mycket klart tyder på att det senare är fallet. Se t.ex. de resultat de tre akademiker som intervjuas i denna artikel ( http://www.dn.se/debatt/rattssakerheten-kranks-i-tvangsvardsarenden ) kom fram till. För att citera DN:

"Många enskilda lämnar därför förhandlingarna inte bara besvikna över att tvånget fortgår, utan dessutom frustrerade över att de lagliga motiven i domen inte blivit klargjorda. Faktum är att det inte är ovanligt att det inte ställs några frågor alls till myndighetens representant."

Detta är inte hur det ska gå till i en verklig domstol. Förvaltningsrätten som system i Sverige är i stort behov av översyn, då den helt och hållet tycks vara myndigheternas egen spelplan.

För övrigt skulle jag också vilja påpeka att få länder omhändertar så stor andel av den minderåriga befolkningen som Sverige gör. Jag hade inte tänkt lägga ned vidare mycket energi på en närmare studie av detta, men jag kan ändå jämföra med två andra europeiska länder - Island och Tyskland. Det är möjligt att siffrorna inte blir exakt samma om man tar åldersdemografin i beaktande, men denna noggrannhet behövs inte för detta arbete.

Island:

Enligt officiell statistik hade 184 barn blivit föremål för någon form av samhällsvård under 2009. [bvs.is/files/file920.pdf] Samhällsvården kostade 925 miljoner isländska kronor det året. En svensk krona är drygt 17,5 isländska kronor, och Sveriges befolkning är 30 gånger så stor som Islands. Nästan 25 000 minderåriga vårdades utanför det egna hemmet under 2009[http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2011juli/andelenplaceradepojkarokar] , och denna vård kostade samhället 13,5 miljarder svenska kronor. [Jämförelsetal för Socialtjänsten]. Vad detta innebär är att den isländska samhällsvården endast kostade 1/9 av den svenska utslaget per befolkning, och endast 1/5 så många omhändertagna barn.

Tyskland:

Enligt statistik från tyska Statistisches Bundesamt befann sig i slutet av 2009 över 47 500 barn i samhällsvård. Genomsnittsbeläggningen i svensk samhällsvård - vård utanför hemmet - är drygt 16 000 barn. Tyskland har en befolkning på 81,8 miljoner och Sverige 9,4 miljoner. Vad detta innebär är att per person, så har Sverige drygt tre gånger så många barn i samhällsvården vid ett givet tillfälle.

Varför har Sverige så många fler omhändertagna barn, och varför kostar det så mycket här än i andra länder? Ska det ses som ett sundhetstecken att barn befinner sig i vård? Snarare borde ju det motsatta gälla - desto färre omhändertagna, desto bättre. Hade vården lett till gott resultat skulle siffran minska med tiden, men i Sverige ser vi precis den motsatta utvecklingen. Min uppfattning är att det nog snarare beror på att det inte finns något annat land som har så dålig rättssäkerhet som Sverige vad det gäller dessa ärenden, samt att vården i sig ger upphov till den skada den är tänkt att förebygga, på grund av den riskfyllda miljö barnen hamnar i och de uppbrott de tvingas göra med den invanda miljön.

Jag har också läst Vinnerljungs forskning och jag har haft föreläsningar med honom där han berättat om sin forskning. Har även träffat Wiklund och Sallnäs som är andra forskare inom området.

Gång på gång fick jag höra hur de varnade för att deras studier skulle kunna tolkas på det sätt du gör, "Jag skulle vilja hävda att den främsta anledningen till att det går dåligt för de omhändertagna är just att de omhändertas".

Jag hoppa du förstår att det i princip finns oändligt många variabler att räkna med när det rör forskning om människor och vad specifika insatser leder till. Vinnerljung mfl påpekar ständigt att deras forskning visar att barn som placeras på låsta institutioner klarar sig sämre än andra. Forskarna säger vidare att det av deras forskning inte går att säga att de dåliga resultaten för barnen beror på placeringen på låst institution i sig. Det är spännande att du kan dra den slutsatsen. Det är omöjligt att visa hur det hade gått för dessa barn annars och det är inte så svårt att begripa. Det hjälper inte att referera till 19 år gammal forskning från USA som bedrivits i en annan tid och i ett helt annat kulturellt sammanhang.

Om man läser Vinnerljung, Sallnäs och Wiklunds forskning kan man se att det går bra för de flesta ungdomar som omhändertas och som placeras på HVB. Sämst går det för se som placeras på SiS-instutioner. Hur kommer det sig att det går bra för de flesta på HVB men sämre för de på låst? Är det den låsta instituionen i sig eller själva orsaken till att de hamnar på låst går att diskutera.

Du tycker att omedelbara omhändertagande är allvarliga. Hur ser du på om det kommer till socialtjänstens kännedom att en flicka blir sexuellt utnyttjad och soc. måste invänta svar på rätten i ett par veckor? Det går att måla upp hur många scenarion som helst som rättfärdigar omedelbara omhändertaganden. Samtidigt som det säkerligen går att måla upp fall där det gått åt skogen med.

Jag tycker det är mycket bra och viktigt att detta diskuteras. När jag läser ett inlägg som helt svart eller vitt utmålar en sanning reagerar jag dock. Verkligheten är så oerhört komplicerad och jag tycker att man bör komma ihåg att tvångslagstiftningar alltid kommer att vara omdiskuterade. Det ligger lite i tvångslagstiftningens natur att inte vara omtyckta. Vem ska tycka att det är bra? De som drabbas kommer givetvis att vara upprörda. Hur många personer som frihetsberövas tycker att det var en bra ide?

"Det inte finns något annat land som har så dålig rättssäkerhet som Sverige vad det gäller dessa ärenden" ett helt makabert påstående och ett hån mot alla de barn och ungdomar som placerats och fått ett bra liv efter det. Ett hån mot de barn och ungdomar som farit så illa att de överhuvudtaget inte vill ha någon kontakt med sina föräldrar för att de gjort dem så illa.

Jag förstår att du haft en dålig erfarenhet av socialtjänsten. Det är hemskt att det kan bli så och tyvärr är det omöjligt att garantera att fler barn och ungdomar inte kommer att fara illa efter att de blivit omhändertagna. Ingenting i livet är garanterat och det gäller även vård inom socialtjänsten. Problemet med arbeten med människor är att när det går illa så blir konsekvenserna väldigt stora. Vad händer med felbehandlade inom sjuk- och psykvården? Det kan resultera i förlust av liv. Det kan dock inte vara en anledning till att sluta behandla människor överhuvudtaget, även om de personer som drabbas negativt lider något enormt av det.

Vill tillägga att när jag läste kursen där Vinnerljung, Sallnäs och Wilkund föreläste åtog jag mig att göra en liten översiktsstudie där jag ville se hur det gick för placerade barn. Jag hade hoppats på att hitta smaskig statstik om hur illa det gick för dem. Mäkta besviken blev jag när jag inte kunde hitta statstik för att dra sådana slutsatser. Det verkade som att det gick bra för de flesta barn placerade på HVB och jag fick rikta in mig på barnen på låsta institutioner för att hitta riktigt negativ statistik.

Vill också förtydliga problematiken med att jämföra forskning som studerar liknande fenomen. TIll och med vitt godtagbara metoder som ART går inte med forskning att exakt fastställa vilket resultat det ger. Problemet visar sig då även forskare som studerar ART inom samma land kan komma fram till helt olika slutsatser om dess effektivitet. Detta på grund av att det finns extremt många variabler som spelar in i studien. Därför är det än mer komplicerat att studera effekter av olika insatser länder emellan. Jag tar upp detta exempel för att det är lika svårt , om inte svårare, att jämföra statistik på hur det går för barn som placerats i låsta institutioner.

Väldigt bra skrivet!

LVU-lagen är en av de främsta anledningarna till
att jag blev politisk aktiv (KD, KDU) jag hoppas
att vi en dag kan avreglera denna förfärliga socialtjänstetendens.

Lycka Till Nu!

MVH
Prima Singh

Erik Holm - Du har fel.
Citerar dig:
"Socialtjänsten kan alltså inte, som artikelförfattaren menar, omhänderta ett barn baserat på en lös känsla av hur det kanska kan komma att bli någon gång i framtiden. En LVU-ansökan till förvaltningsrätten baserat på kanske och om skulle bli totalsågat av rätten."

Det som är galet, riktigt fruktansvärt galet, är att det står varje socialsekreterare helt fritt att dikta ihop precis vilka lögner hon vill om en familj, och framställa dem som sanning. Nedan följer exempel på em socialutredares "förbättringar" av sanningen för att det skulle gagna de egna syftena.
Förvaltningsrätten verkar oftast svälja hela paketet. De tror som de flesta svenskar, att soc kan sitt jobb och att bortförande från föräldrar är den absolut sista utvägen. Det är helt felaktigt! Många barn förs bort utan att en enda frivillig åtgärd erbjudits.

Mycket vanligt är att föräldrar, troligen främst kvinnor, kallas missbrukare - även om allt de tagit är en panodil per halvår - och trots att de genom tex regelbundna urinprov bevisar att de inte är det, så står det i socialtjänstens papper, att HON ÄR MISSBRUKARE. Soc ord är alltid sanning, så kan du som offer för häxjakten berätta och motbevisa hur mycket du vill - soc ord är fortfarande sanning.

Normala välfungerande familjer kan väljas ut eftersom soc tror/vet att de inte kan försvara sig. Fattiga och ensamstående står överst på önskelistan. Hur många tex läkare och advokater får sina barn bortförda?
Har soc bestämt sig för att ta barn i en viss familj, kan vad som helst kan bli en allvarligt omsorgsbrist:
Uppvikta byxben = "Kläder i fel storlek."
Mikrade pannkakor = "Modern lagar inte mat till barnen."
Fordrade allväderstövlar: "Barnet går i gummistövlar och fryser."
4-åring med handen innanför byxorna = "Barnet är översexualiserat."
Förälder som köper barnet vantar och ger det i skolan = "Förälder köpte kläder som barnet tvingades prova i skolkorridoren."
10-åring som mikrar sig en tallrik mat = "10-årinen ansvarar för alla måltider hemma."
Håller varken du eller dina barn med? Själv är du ju uppenbarligen inte medveten om dina brister och dina barn, ja de vet ju inte om något annat än vanvården du gett dem, eller hur?

Resultatet?
Barn som inte vågar gå ut och leka, "för då kan soc komma och ta mig."
Barn som inte klarar av sin skolgång, "för soc kan komma och ta mig."
Barn som inte vågar ta en andra portion mat i skolan "för då kan soc säga att vi inte får nån mat hemma."
Barn som håller stenkoll på småsyskon så de inte smutsar ner sig, "för då kan soc säga att vi brister i hygienen."
Barn som vaknar på natten och skakar i hela kroppen, för de drömde att soc kom in i sovrummet och sa att de skulle åka.

För oss som gjort denna resa är det en spottloska i ansiktet att få höra att bortförande av barn skulle vara en absolut sista utväg och att det inte sker på några lösa grunder.
De som säger det lever i samma vackra Sverige som jag och mina barn levde i en gång. Det Sverige var en illusion visade det sig.