Rättshistorien förklarar varför vanvårdade nekas ersättning

BARNHEMSBARNEN OCH MOTVILJAN MOT ERSÄTTNING - ETT HAVERI MED RÄTTSHISTORISKA RÖTTER

Utan att vara särskilt insatt i det konkreta ärendet med barnhemsbarnen som först av en utredning rekommenderades få ersättning, sedan enligt regeringen inte skulle få det eftersom en sådan inte skulle kunna betalas ut på ett "rättvist och rättssäkert" sätt och nu kanske ändå till sist får det, så går det kanske ändå att ge en slags (del)förklaring till regeringens märkliga hantering av frågan. Denna är då snarare rätts- och idéhistorisk till sin karaktär än dagsaktuell, även om jag är övertygad om att rent kamerala och fiskala hänsyn spelade en stor roll för beskedet den 10 september om att ingen ersättning skulle komma att utgå och att offren fick hålla till godo med en ceremoni.

Det lätt ironiska i sammanhanget, där idéhistoria och dagspolitik nu ovanligt tydligt kom att mötas och samspela, var att detta njugga besked lämnades av ett kristdemokratiskt statsråd. Inget parti i riksdagen torde nämligen i sin grundsyn stå längre i från den filosofiska huvudströmning i det svenska 1900-talet som här återigen stack upp sitt fula tryne, nämligen den s.k. rättsrealismen, än just kd, som tvärtom bygger sitt partiprogram förutom på etik i största allmänhet även på individorienterade idéer om s.k. personalism och subsidiaritet. Beslut ska med andra ord utgå från den enskilde individen, som tillerkänns ett självständigt värde. Men är det verkligen något som övriga partier är emot?

Nej, inte i dag och inte officiellt. Men under 1900-talet var bilden en helt annan. Det är i själva verket mycket sannolikt att de ledande rättsrealisternas långvariga och omfattande kritik mot alla föreställningar om förekomsten av naturliga och medfödda rättigheter starkt bidragit till att försvaga de medborgerliga rättigheternas rättsliga ställning och faktiska betydelse i Sverige. Såväl rörelsens upphovsman och ledare Axel Hägerström som hans främsta lärjungar Vilhelm Lundstedt och Karl Olivecrona valde vid sina angrepp mot traditionella rättighetsbegrepp så gott som alltid att analysera och kritisera äganderätten och/eller fordringsrätten (samt ibland även avtalsfriheten). Genom slagkraftiga analyser visades att dessa rättigheter inte kunde existera oberoende av de sanktionsregler som är knutna till överträdelser av dem, till exempel i form av straffansvar för stöld eller borgenärens möjlighet att i sista hand vända sig till domstol för att få en exekutionstitel, och därför så att säga inte har något eget liv, utanför gällande regelsystem.

Det rör sig här vanligtvis om analyser av rättigheternas civilrättsliga karaktär, dvs rättighetshavarens rättsliga ställning gentemot andra individer. Däremot lyser analyser av förhållandet mellan staten och individen respektive av individens traditionella medborgerliga rättigheter som yttrandefrihet, rörelsefrihet och rätt till domstolsprövning oftast med sin frånvaro hos dessa tänkare. Det måste dock antas att rättsrealisterna hade samma principiella syn på dessa rättigheter. Mest känt är väl måhända Lundstedts lika berömda som bombastiska uttalande vid ett politiskt tal i september 1928, att "Talet om att en ny lag skulle kunna kränka äganderätten är lika meningslöst som en papegojas pladder". Detta var otänkbart, menade eller snarare dundrade Lundstedt, "ty det finns ingen äganderätt och har aldrig funnits någon äganderätt."

Kärt barn har som bekant många namn. Rättsrealismen kallas ibland även rättspositivism, även om finsmakare på området brukar lyckas visa att de två filosofiska skolorna inte är identiska. Vidare används ibland begreppet Uppsalafilosofin som en samlingsbeteckning för hela denna filosofiska inriktning, vilket är logiskt eftersom Hägerström var professor i Uppsala och kan sägas ha skapat hela den inflytelserika tanketraditionen genom sina där tillkomna idéer, med början i den installationsföreläsning benämnd Om moraliska föreställningars sanning som han höll 1911 - för jämnt hundra år sedan således. Hans motståndare myntade å andra sidan begreppet värdenihilism som en samlande beteckning, vilket också är logiskt eftersom just förnekandet av existensen av några som helst objektiva värden var och är rättsrealismens centrala poäng. Och i just denna mening är onekligen rättsrealismen en del av en positivistisk tradition, där endast det som objektivt sett kan visas existera i tid och rum godtas som objektivt sant och därmed som faktorer att ta hänsyn till i moralisk, filosofisk eller för den delen samhällelig argumentation. Annat, så som t.ex. idén om medfödda mänskliga rättigheter, är uttryck för värderingar och därmed något icke reellt eller metafysiskt, som en ofta använd term lyder.

Hägerström (1868-1939) var i hög grad ett barn av sin tid. Idéerna om att individer saknade rättigheter som gick att hävda gentemot statsmaktens intressen var centrala i det tyska rättslivet under 1930-talet och kan tveklöst sägas ha underlättat nazismens framfart; det är därför också följdriktigt att naturrättens kraftfulla renässans efter andra världskriget, med FN-deklarationen 1948 och Europakonventionen 1950 som några centrala dokument fick sitt europeiska epicentrum just i tysk rätt.

Det faktum att Hägerströms idéer också kom att bli ideologiskt centrala i det svenska folkhemsbygget visar naturligtvis att deras tillämpning inte med nödvändighet behöver leda till barbari och förtryck. Men det är ändå bra att kritiskt granska folkhemsbyggets och därmed det svenska statslivets ideologiska rötter. Det är heller knappast någon tillfällighet att känsliga frågor i den svenska historien som tvångssteriliseringar, utbredd nazism i början på andra världskriget med bland annat en antisemitisk hållning i flyktingfrågor eller för den delen utbredd vanvård på fosterhem nu allt oftare granskas kritiskt. När Hägerströms idéer slog igenom förbättrades nämligen, oavsett hur vi i dag ser på folkhemsbygget som sådant, jordmånen för sådana övergrepp i det kollektiva intressets namn högst väsentligt.

Och hans inflytande var verkligen djupgående, framförallt från 1930-talets början, då han vunnit alla idéstrider vid universiteten. Inte minst passade hans idéer det socialdemokratiska partiet oerhört väl. Socialdemokraterna ville med hjälp av en stark stat omforma samhället till förmån för de svagaste och sämst beställda, varvid det naturligtvis var en fördel om individerna i relation till staten var svaga och inte kunde åberopa några specifika rättigheter. Enligt denna svenska välfärds- och folkhemsnationalism behövde invånarna inte frukta staten, som i grunden var god och ville alla väl. En stark statsmakt låg i allas intresse. Att då gentemot riksdags- och regeringsbeslut försöka åberopa lätt antikverade idéer från 1700-talet om medfödda, naturliga rättigheter sågs som suspekt, förlegat, misstänkt aristokratiskt och malligt eller rentav stolligt. Hägerströms idéer togs på entreprenad av socialdemokraterna och övriga partier anpassade sig överraskande snabbt och smidigt till en ny tid. Utrymmet för individualistiskt tänkande var i Sverige under perioden 1930-1975 kort sagt mycket beskuret. Hägerström var utan tvekan folkhemsbyggets främste ideologiske inspiratör.

Men mycket har ju hänt sedan 1975. Spelar Hägerströms rättsrealistiska tankegods verkligen någon roll i en globaliserad, mångkulturell och individualistisk tid som vår? Ja, vågar jag påstå, dels som reminiscenser i flera partiers konstitutionella tänkande och motstånd exempelvis mot ökad makt för svenska och europeiska domstolar, dels i grundsynen hos en mycket stor, kanske alltjämt dominerande grupp av svenska jurister, rikligt företrädd i allehanda domstolar, i departementsvärlden och alltjämt faktiskt även här och där inom universitetsvärlden. Att Hägerström hade flera inflytelserika lärjungar har redan nämnts; andra namn som kan nämnas i sammanhanget, utan att vara direkta lärjungar, är Östen Undén och Gunnar Myrdal. I en något yngre generation var jurister som Knut Rohde och Per Olof Ekelöf allmänt rättsrealistiskt eller -positivistiskt inspirerade; från nästa led har jag själv hört framstående rättslärda och/eller domare som Bertil Bengtsson och Bo Broomé vittna om vilka djupa intryck de som studenter tog av Hägerströms idéer. Carl Lidbom delade detta etos. Och de var långt ifrån ensamma; jurister som försökte anlägga ett annat principiellt perspektiv, som exempelvis Gustaf Petrén, stämplades ofelbart som udda.

Från 1990 och framåt har det svenska rättslivet och rättstänkandet gradvis förändrats, med EU-medlemskapet 1995 och grundlagsändringarna samma år respektive nu år 2011 som symboliska markörer. Tyvärr visar det Hägerströmska idéarvet ändå en förvånande stark livsgnista också i juristkretsar. Uppsalaprofessorer som Håkan Andersson och Iain Cameron, med bakgrund inom skadeståndsrätt och Europarätt, har sålunda kritiserat och försökt tona ner effekterna av ett avgörande från HD 2005 (NJA 2005 s. 462) enligt vilket skadestånd kan utgå vid kränkningar av Europakonventionen. Och alldeles nyligen tog branschens nestor Bertil Bengtsson, med hemvist i samma stad, till orda med en kraftfull varning mot tanken att sådant skadestånd skulle kunna utgå vid överträdelser av Regeringsformen (RF), den främsta svenska grundlagen (se Svensk Juristtidning 2011 s. 605-29). Alla dessa har kunnat hämta bränsle i det faktum att den svenska Skadeståndslagen verkligen är mycket restriktiv då det gäller skadestånd till följd av fel begångna av riksdag, regering eller domstolar. Men bakgrunden till Bengtssons utgjutelser bör ändå återges för att ge lite perspektiv på hur lätt långvarig rättsrealistisk skolning kan slå över i formalism och bristande medkänsla.

En ovillkorlig regel i RF 2:7 klargör att ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket eller, förutom under vissa speciella förutsättningar, berövas sitt medborgarskap. Regeringsrätten avgjorde 2006 ett mål (RÅ 2006 ref. 73) om en person, Blake Pettersson, som faktiskt blev berövad sitt svenska medborgarskap, hur orimligt det än kan låta. Denne föddes 1984 i USA som son (inom äktenskapet) till en svensk far och en brittisk mor. Då han och hans mor flyttade till Sverige 1992 folkbokfördes han i Sverige, varvid även hans svenska medborgarskap registrerades. 2000 förklarade Solna Tingsrätt i en dom i ett faderskapsmål att hans svenske far inte var hans biologiske far, varefter Skattemyndigheten 2002 i strid med RF beslöt att beröva honom hans svenska medborgarskap genom att helt enkelt avregistrera honom som svensk medborgare och i stället registrera honom som brittisk medborgare. Pettersson förde talan mot beslutet, fick avslag i länsrätt och kammarrätt, men så småningom således rätt i RegR. Då han senare, 2010, förde talan mot staten och krävde ideellt skadestånd avvisade Stockholms Tingsrätt helt sonika hans talan, ett beslut som dock ändrades av Svea Hovrätt. Utsikterna att en process nu skulle kunna inledas som slutligen skulle leda till att skadestånd kan komma att utbetalas då grundlagen kränkts har därför frammanat en minst sagt ängslig protest från Bertil Bengtsson, som med åberopande av en mängd juridiska argument försöker visa hur främmande något sådant vore för svensk rättstradition. Detta må man klandra eller rycka på axlarna åt, men det är onekligen av visst intresse att artikeln kom samtidigt som regeringens avslagsbesked om barnhemsbarnen.

Är det någonstans som rättsrealismens arvtagare lyckats värna sina positioner och sitt inflytande är det nämligen just inom departementsvärlden (varifrån tills nyligen också det stora flertalet domare i HD och RegR rekryterats). Utan närmare inblick, återigen, i hur ärendet om barnhemsbarnen handlagts så är det ingen särskilt djärv gissning att det bland regeringens och den olyckliga Maria Larssons rådgivare funnits en och annan gammal rättsrealistisk uv, som i likhet med Bengtsson vill värna staten mot varje utvidgning av dess skadeståndsskyldighet hellre än värna medborgarnas möjligheter till vidgad skadeståndsrätt då någon form av övergrepp kan konstateras. När sedan signaler om sparkrav och allmän ekonomisk restriktivitet hörts från finansdepartementet har dessa statsintressets eviga försvarare fått vind i seglen. Kristdemokraterna blev på nytt överkörda, den svenska staten visade på nytt sitt rätta (?), värdenihilistiska ansikte, rättsrealister och ekonomister i regeringens närhet kunde andas ut och allt verkade vara frid och fröjd. Men opinionsstormen som följde vände denna gång allt upp och ner. Den som i likhet med mig gillar att följa dagspolitiken med ett visst historiskt perspektiv väntar därför nu otåligt på fortsättningen.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/39480

16 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

En av de bästa artiklarna jag läst på NM faktiskt.

Finns det en bok om detta ämne som kan rekomenderas ?

Permalänk | Anmäl #1 Mats F Eriksson, 2011-09-15, 19:32

Mycket intressant och träffande artikel och en logisk förklaring till varför det är så svårt att få skadestånd för felaktiga beslut begångna av myndigheter i det här landet

Permalänk | Anmäl #3 susanna svensson, 2011-09-15, 20:30

Det bör poängteras att författarens definition av positivism är inte den som Comte använde, eller som används inom naturvetenskapen. Positivismen kom till som ett alternativ till teleologin och metafysiken inom naturvetenskapen. Aristoteles, som exempel, använde sig av en teleologisk naturförklaring. En sten faller till marken för att det är dess naturliga plats.

”Naturrätten” är, som författaren skriver, ett metafysiskt koncept. Den bygger på ”naturlagen”, som är ett cirkelargument.

Naturrätten, så som den används i dag, utvecklades av de militanta upplysningsfilosoferna som ett alternativ till den gudomliga rätten. De är två sidor på samma mynt, vilket blir mer klart när man vet att upplysningsfilosoferna fick konceptet från kristendomen. Naturen skapades av gud, alltså måste det naturliga vara gott.

Spinoza har en annan syn på naturrätten och nihilismen.

Primärstadiet i naturen är naturrätten, dvs individens styrka. I naturen är det alla mot alla. Med andra ord, var och en bestämmer vad som är rätt och fel.

Människans rädsla för naturstadiet ledde till formationen av byar och städer. I staden lever man inte enligt naturrätten, utan man följer ett socialt kontrakt. Naturrätten ersätts av plikten. Den antinihilistiska staden fungerar som skydd mot den religiösa nihilismen.

Eller för att citera Wikipedia:
Även han utgår från att antaga ett naturtillstånd, i vilket de enskilda, behärskade av sina sinnliga begär, lever i ständig tvedräkt. Staten gör fred mellan dem möjlig och skyddar de enskildas intressen. Men statsmakten får icke vara absolut, såsom Hobbes fordrade, utan "statens ändamål är friheten". http://sv.wikipedia.org/wiki/Baruch_Spinoza

Permalänk | Anmäl #4 u_3826, 2011-09-15, 20:37

Tack för den här artikeln och den här informationen.

Permalänk | Anmäl #5 Gudrun Berg, 2011-09-15, 21:54

Oerhört viktig och klargörande artikel. Man får hoppas de högst berörda förstår.

Permalänk | Anmäl #6 Daniel Claesson, 2011-09-15, 22:13

Den logiska positivismen som utgår från Wittgenstein och Russel säger att alla värdeomdömen är meningslösa. Det har inget sanningsvärde att säga; jag är glad idag.

Jag tycker det är olyckligt att detta flyttas över till rättigheter. Där rättigheterna bara har ett värde som är överenskommet av människorna och inte existerar metafysiskt.

Men jag tror inte att Kd och regeringen har lyssnat på rättspositivister, man verkar ha snöat in på ett rättviseresonemang om före och efter 1980.

I flera katoska länder har staten fått eller kommer att få betala skadestånd för övergrepp i statens regi på industriskolor och andra statliga inrättningar (om ni har sett den irländska filmen "Magdalene Sisters" vet ni vad jag menar) fast övergreppen begåtts av kyrkans företrädare, präster eller nunnor. Där har man struntat i rättsfrågorna och nått ett slags förlikning.

I stiftet Ferns har upprättats en rapport över kyrkans övergrepp fast ingen är nämnd vid namn.
Skulle man inte kunna få en förlikning här också utan att trassla in sig i juridiska irrgångar.

Permalänk | Anmäl #7 Johan E Karlsson, 2011-09-15, 23:40

Det är sant det Johan Nergelius skriver om att socialdemokraterna ville med hjälp av en stark stat omforma samhället och att det då naturligtvis var en fördel om individerna i relation till staten var svaga och inte kunde åberopa några specifika rättigheter.

Men det gällde inte bara socialdemokraterna. Maria Larssons agerande är ett av många exempel på hur den långa socialistiska epoken i Sveriges historia även kommit att påverka borgerliga politiker.
1989 revs muren i Berlin. Nu är det dags för våra politiker att riva den Berlinmur som finns i deras sinnen. Den socialistiska epoken är över, inte bara i Östtyskland utan även här och det måste Maria Larsson mfl rätta sig efter.

Permalänk | Anmäl #9 Lars Johansson, 2011-09-16, 08:33

Fenomenalt klargörande artikel. Då Newsmill och DN (båda Bonnierägda, händelsevis) svartlistat (!) min astrologiska blogg som tar bl.a. idéhistoriska grepp på aktualiteter via astrologiska översiktsbilder, får jag puffa för min tagning på ämnet naturrättens rötter i kosmos lagbundenhet här istället:

http://siderisk.blogspot.com/2011/09/rattsvetaren-godheten.html

Missa inte länken längst ner till några tankar om ateisten Axel Hägerström.

PS. Apropå svartlistningen: Nergelius har så rätt, det är något ruttet i staten Sverige. Traditioner från helvetet har bitit sig fast i denna gudsförgätna trakt vid världens ände.

Permalänk | Anmäl #10 Siwert Aldenryd, 2011-09-16, 09:25

Tack för en utmärkt och upplysande artikel. Det infinner sig helt osökt även frågan hur många av våra toppolitiker, inkl. regeringen, som är medvetna om detta mycket präglande tankegods. Å andra sidan är denna omedvetenhet förståelig i ett samhälle som värderar bildning mycket lågt.

En sak behöver dock påpekas, nämligen att rättsrealism/positivism inte enbart överlevt inom juridikens kretsar utan numera även har mycket ivriga förespråkare i Sturmarks"humanisterna" som kommentar #4 av Peter H. tydligt visar och där han felaktigt återför naturrätten till kristendomen när den i verkligheten för första gången dyker upp i den grekiska antika filosofin.

Permalänk | Anmäl #11 Jörgen Trauner, 2011-09-16, 11:42

Jag har hört att det handlar om 500.000 som blivit fosterbarn under 1920-80. En del ahr felaktigt antagit att alla dessa 500.000 är berättigade till skadestånd. Der är ca 1.000 personer som lämnat in sina berättelser som handlar om vanvård. Det kanske kan tillkomma ett antal personer till. Att ge 1.000 - 2.000 personer skadestånd skulle som mest kosta en halv miljard. Är det något att bråka om?

Permalänk | Anmäl #12 Mikael Larsson, 2011-09-16, 15:37

#11 Jörgen Trauner, visst kommer det från grekerna. Men upplysningsfilosoferna stal det från de kristna filosoferna. Upplysningsfilosoferna utvecklade naturrätten som ett alternativ till den gudomliga rätten. Båda är metafysiska koncept och cirkelresonemang. De är båda flum.

Humanismen är övertygelsen om att dogmer, ideologier och traditioner, vare sig religiösa, politiska eller sociala, måste vägas och testas av varje individ och inte bara accepteras på tro.

Vi humanister är en ständig nagel i ögat på er postmodernister.

Permalänk | Anmäl #13 u_3826, 2011-09-16, 17:41

intressant, men lätt konspiratoriskt (tänk vad lätt det går att dra raka linjer genom historien!) - och uppenbarligen emanerar konspirationen från uppsala. man skulle önska att referenser gavs till nämnda uppsalajuristers refererade utsagor, som här framstår som värsta sortens värdenihilister. iain cameron har för övrigt en bakgrund i folkrätt snarare än europarätt, vilket får mig att undra över om artikelförfattaren inte förhåller sig väl slappt i förhållande till sanningen även i övrigt.

Permalänk | Anmäl #14 Arvid GErge, 2011-09-16, 18:54

#13 Peter H

Humanismen började under rennäsansen med nya studier av antikens filosofer och där man återupptäckte naturrätten. Detta fick även till följd att man började ifrågasätta kyrkans rättsordning och dogmer samt att man omformulerade den naturrätt som kyrkan stod för. Din kronologiska beskrivning kan endast hänföras till Sturmarks korståg mot kyrkan.

Det är glädjande att Sturmark"humanisterna" numera även verkar inkludera dogmer och ideologier. I min mailväxling med Sturmark var han nämligen totalt ointresserad av dessa aspekter och tyckte att de var irrelevanta för de svenska humanisterna. Följdriktigt anslöt jag mig inte heller till de svenska humanisterna - detta var för mig oacceptabelt.

Hur kan ni vara en nagel i ögat på postmodernisterna som, liksom ni, vänder sig emot fasta värden, absoluta sanningar, existensen av jaget och därmed varje tanke på objektivitet? Ni är ju samma andas barn om man skall tro på din beskrivning.

För mig är humanismens allt överskuggande värden tron på människans unikhet och lika värde med åtföljande individualism, liberalism och demokrati samt att hon grundar sina ställningstaganden på förnuftet. Så länge dessa värden försvaras och efterlevs tycker jag att det är helt ovidkommande vilka uttryck människans andliga sidor tar sig - även om jag själv är ateist.

För mig som humanist är människans unikhet och lika värde med åtföljande individualism, dess utveckling till liberalismen och demokrati, en absolut sanning liksom den objektiva naturrätten med sin etik är det - inget av detta är (än så länge, förutom människans unikhet) bevisbart. Varför skulle jag i högmodig arrogans fördöma andra människors tro så länge de accepterar humanismens värderingar.

Det är enbart i de fall religionerna, traditionerna eller ideologierna avviker från humanismens värderingar de bör ifrågasättas och bekämpas.

Permalänk | Anmäl #15 Jörgen Trauner, 2011-09-17, 17:25

Den kristna naturrätten går tillbaks till Thomas Aquinas. Renässanshumanisterna tog avstånd från medeltidsfilosoferna och hårklyverier som metafysik och teologi. Naturrätten är metafysik.

Varken Humanisterna eller Christer Sturmark driver korståg mot kyrkan. (Lustigt att du väljer en kristen liknelse och som dessutom är ett av de värsta övergreppen i mänsklighetens historia.)

Den humanism som Humanisterna och Christer Sturmark företräder (http://sv.wikipedia.org/wiki/IHEU) är inte samma sak som den som renässanshumanisterna förespråkade. Men de har mer gemensamt med ”traditionell” humanism än dagens humaniora har med renässanshumanisternas studia humanitatis.

Moralfilosofi var ett av ämnena i studia humanitatis. Senaste numret av Sans ägnas åt medicinsk etik. Din berättelse om Sturmark kan vi lätt avfärda som lögn.

Tyvärr är din kunskapsnivå så låg att du inte kan framföra ett rationellt argument. Du kastar runt ord som du inte förstår. Redan i den första paragrafen börjar flumdetektorn tjuta.

Man kan inte hitta på egna fakta som du gör. Politisk individualism bygger inte på att människor är unika, utan att de är lika och strävar efter mer eller mindre samma mål.

Humanisterna och Christer Sturmark strävar efter objektiva värden och sanningar. Däremot gör de inte anspråk för att veta vilka dessa objektiva värden och sanningar. Till skillnad mot dig.

Du har rätt i en sak. Du hör inte hemma hos Humanisterna. Du är ingen humanist. Du står för auktoritarism, vilket är tvärtemot det Humanisterna står för. Humanisterna står för ”kritiskt tänkande och ständig omprövning”. De accepterar inga sanningar som självklara eller självevidenta.

Humanisternas (och Sturmarks) kritik mot religionen är att den är upphöjd över kritik. Och de tar avstånd från religionens osakliga anspråk på auktoritet. Exempelvis den här imamen som påstår att det är rätt för muslimer att döda de som lämnar religionen. Varifrån kommer denna makalösa rätt? Koranen, skulle imamen svara. Men det är inget svar, utan ett argumentationsfel. Religionen har inga svar.

Det finns inget fördömande hos Humanisterna eller Sturmark. Men osakligheter tycks komma naturligt från dig.

Permalänk | Anmäl #16 u_3826, 2011-09-18, 17:43

Ja, ja Peter H Sturmarkhumanisterna har sin egen historieskrivning, sin egen kronologiska ordning av humanismens utveckling och SITT EGET SÄTT ATT DISKUTERA. Att beskylla sina motståndare för lögnare och för att vara ignoranta.

TYPISK STURMARKSHUMANISM!

Permalänk | Anmäl #18 Jörgen Trauner, 2011-09-19, 12:49

#18 Jörgen Trauner,

Är det Förbundet Humanisternas definition av humanism som du retar dig mest på eller instämmer du inte i deras ifrågasättande av
religioner? jag frågar bland annat därför att många av dina inlägg genomsyras av ett stort förakt för det du "sturmarkshumansim".

Permalänk | Anmäl #19 Charlie Darwin, 2011-10-10, 12:26