Folkhyfs är en bristvara i den svenska kulturen

Jag håller med dig Therese. I en frukostmatsal på ett danskt hotell är det bara svenskar som inte säger godmorgon när de kliver in. Det är svenskar som inte hälsar när de åker hiss med en engelsman.
Detta skylls ibland på blygsel och visst kan det vara en del i det hela. Eller att svenskar är så himla rädda att göra bort sig. De undrar vad folk ska tänka om de ler och är öppna, de är rädda att uppfattas som berusade eller tokiga. För en svensk är självkontroll och behärskning oerhört viktigt, man får för allt i världen inte tappa masken. Det är en bra egenskap i många sammanhang, men inte i rent medmänskliga möten.
Jag tror som du att vi tappat bort hänsyn mot andra, vanligt enkelt hyfs, att vi i dagens Sverige blivit mer narcissistiska och självupptagna. Och tyvärr - att många tänker Vad får jag i utbyte? Vad har jag för nytta av detta? om de hjälper någon annan. Det är som om det inte går att vara snäll utan att få något tillbaka. Eller att man ska betraktas som dum och enfaldig om man är snäll, som om man vore en lättlurad person som går att utnyttja.
Snällhet har blivit ett fult ord. Något som dumma människor är. Men det kräver faktiskt en viss tankeförmåga att vara snäll. Att se andra, att förstå dem, att leva sig in i deras känslor.
Dock - det är en sak du skriver som inte stämmer. Att folk i den gamla bondekulturen var ohyfsade och ociviliserade. Det är inte sant. I det gamla bondesamhället var man mycket artig och hänsynsfull mot varandra, där fanns starka normer och värderingar om hur man skulle uppföra sig och heder och ära låg i att vara rejäl och omtänksam. Och man var beroende av varandra, man hjälpte varandra i nöd för en dag kunde komma när man själv behövde hjälp.

Ja, tänk! Så bra skrivet! Den här sortens hyfs borde läras redan på dagis när nu föräldrarna är oförmögna att lära barnen det. Att se varandra i ögonen och säga ett förlåt när vi stött ihop i butiken, gör ju allt så mycket varmare. Vänlighet kostar ju som bekant ingenting men ger så mycket i tillbaka för båda parter.

Det handlar inte bara om brist på hyfs och självupptagenhet. Det handlar också om respekt för andra.
Lika lite som en svensk hälsar på obekanta på trottoaren så hälsar han inte heller på obekanta i frukostmatsalen. I de flesta fall handlar det om respekt för andra människors privata sfär.
I mina och de flesta andra svenskars och finnars värld är det också ett etikettsbrott att t ex störa andra människor i hissen eller på bussen.

Sedan håller jag med om att ett enkelt tack är trevligt när man håller upp dörren för andra och där måste jag erkänna att svenskar är betydligt artigare än finnar.
Hur som helst, att påstå att svenskar är oartiga och okultiverade är inte hela sanningen.

Therese bor tydligen i en storstad och då dömer hon alla människor efter det. Jag bor i en småort i Onsdags fick vi hit KappAhl för allra första gången, det var hundratals människor där men inte ett enda bråk eller slagsmål är inte det också hyfs?
Visst kan man klaga på den svenska folksjälen och jag har varit på hjärtligare ställen på jorden med men där hade liksom tiden stannat så därför var det vänligt där.
Visst kunde svenskarna var ändå mer snälla alldeles optimalt snälla men jag tror inte du förstår hur tryggt detta samhället är jämförelsevis med NewYork. Visst kunde man säga hej till främlingar oftare men man hejar därför att man känner igen en människa inte för att man av nöden måste säga hej på ett tvångsmässigt sätt.

Folk i Sverige är oftast bistra men om någon råkar i nöd så hjälper vi till direkt. Vi beklagar oss också mer över fattiga och över uteliggare än vad andra folk gör som faktiskt anser att det ska vara naturligt att det finns tiggare.

Jag tror Therese har missat mycket här i livet och kanske skulle sätta sig på ett SJ tåg och resa och se hur hövliga folk är, ingen man tafsar på en kvinna om någon har platsbiljett reser sig den som sitter på platsen genast och en massa andra inlärda saker som det kan bli slagsmål över i andra kulturer.

#3 Björn-Ingvar Andreasson
... har inte förstått någonting. Att du tar åt dig är väl snarare ett tecken på att du är målgruppen som artikeln är skriven till.

När man lär känna främmande kulturer så, hör och häpna, plocka av saker man tycker är bättre i den främmande kulturen än i den egna och kombinera med de bra sakerna i den egna kulturen. Man måste inte assimileras och bli uppslukad av den andra kulturen.
Men det kanske låter främmande för herr Björn-Ingvar Andreasson för han vet bäst hur man lever här i världen.

Jag har invandrarbakgrund, har bott utomlands i ett tredje land ett tag och anser mig vara berikad av varje ställe jag har varit på. Man lär sig något nytt, som en intellektuell varelse. Att vara inskränkt och tänka så som herr Björn-Ingvar Andreasson är att hata allt som har med ny kunskap och utveckling att göra.

Svenskar är inte bäst på allt. Är inte heller sämst på allt, lär dig plocka.

THERESE GUSTAFSSON:
"Folkhyfs är en bristvara i den svenska kulturen." Det märks Therese att du bott utomlands, ty du talar om någonting som dessvärre inte existerar längre,:
Mona Sahlin:
“Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”
Så idag har vi istället svensk mångkultur. Och det är fint. Då har vi en statsminister som stiger av planet i Kina och mottas av uppklädda och eleganta kinesiska statsmän, när han och frun är klädda i jeans och leisurekläder.
För egen del biter jag mig dock fast vid det töntiga svenska, ler, hälsar, småpratar och tackar glatt till alla. Och vet du vad, Therese jag får dubbelt tillbaka. Åtminstone av dem som förstår mitt språk.

Alldeles riktigt Therese! Svenskar är ohyfsade. Värst är det när det man hälsar på en granne och de inte svarar. Sedan denna brist på smidighet, att kunna styra något negativt till något positivt.

Egoismen och narcissismen tror jag har sin grund i väldärdssamhället. Kommunen, soc och politiker ska fixa allting. Det är alltid andra som ska göra det man själv inte tar ansvar på.

Sedan tror jag att den bristande artigheten går tillbaka till 1800-talet när man var i händerna på godsherrar och fick stå med mössan i hand för att få ha kvar sin bostad, få lön osv. Idag vill inte svenskarna känna att de står där och måste tacka och be om ursäkt i för andra länders folk, är helt naturligt.

Var i USA förra sommaren och det var flera saker som var väldigt annorlunda. Framför allt bad man om ursäkt om man skulle förbi på gatan, och var det trångt och man råkade komma mot någon så bad man också om ursäkt. För övrigt var de väldigt öppna och hjälpsamma, ja t o m omtänksamma. Var någon gravid så lämnade man alltid plats på T-banan. Jag hade väldigt svullna fötter och skavsår av allt gående och blev erbjuden plats av en 65-70-åring. Man blev helt enkelt sedd.

Svenskens egoism är synnerligen missprydande och måste tas väldgt illa upp av våra turister.

"Våra utländska gäster förvånas ofta över vår brist på artighet och hyfs i det offentliga rummet"

Du har aldrig funderat på om det är en mänsklig egenskap? Jag har tillbringat långt mer tid i andra kulturer än de flesta och inåtvända människor hittar man dessvärre dessvärre överallt.

Men för all del, sitt du och dra alla över en kam om det får dig att må bättre.

"Jag har själv haft förmånen att leva i Frankrike under ett par perioder och det jag har försökt att ta med mig därifrån är att vara mer uppmärksam på mina medmänniskor."

Det var ingen dålig erfarenhet av andra kulturer det!

Maj, varje folkslag har sina egenheter. Den som upplevt tyskar och britter på solsemester vid Medelhavet är inte särskilt imponerad över deras vett och etikett.
Arroganta fransmän är inte ovanligt och högljudda amerikaner är snarare legio än motsatsen.
Listan kan göras lång och vid jämförelse framstår svenskens egenheter som tämligen oskyldiga.

Therese Gustafsson, tack för din artikel.

Jag tror att det anses som fjäskeri att vara hövlig i Sverige.

I den feministiska hegemoni Sverige nu utgör, är det ju så att jag som man inte vet om jag skall hålla upp en dörr till en kvinna eller ej. Kommer jag att få ett tack, alternativt ett tyst accepterande till svar, eller kommer vederbörande att ge mig en örfil, fräsa åt mig att jag försöker upprätthålla patriarkala könsnormer eller kalla mig för j-vla gubbslem eller något annat lagom misandriskt? -"Som om kvinnor inte skulle kunna öppna en dörr själv, utan alltid behöva en man", typ.

(Håller jag sedan upp dörren åt en annan man, kanske jag rentav blir betraktad med ännu större skepsis av vederbörande, men det är en annan sak).

Jag lever dock inte som jag lär ovan, utan håller oftast upp dörren både för män och för kvinnor, svarta och vita, och till och med för muslimska kvinnor i sjal, om det skulle falla sig så. Kors i taket. Jag får väl "bättra" mig...

Sedan håller jag med #4 Nurmela om att det nog handlar om att man vill visa respekt för andras privata utrymme. Antagligen bottnar detta i ett behov av att själv få vara ifred, och eftersom svensken kan sin gyllene regel, så vill han eller hon inte heller utsätta andra för opåkallade intrång i deras privata sfärer. Så man kan diskutera vad som visar på mest "hyfs": att sitta tyst på bussen eller tåget och kanske verka blyg eller butter, eller att tala högt och ljudligt med stora gester, så att ingen kan undgå att lägga märke till en?

Men kanske är det faktiskt så att många av oss svenskar är lite tafatta och klumpiga i det offentliga? Det skulle ju kunna vara så, "rent objektivt". Frågan är bara vad det skulle bero på i så fall.

För mindre än hundra år sedan hade vi hungerkravaller i Stockholm ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Junikravallerna ) och "folkhyfsen" då kanske mest handlade om att kunna niga och bocka vackert inför överheten och stå med mössan vackert i hand? Kanske skulle svenskarnas "folkhyfs" sett annorlunda ut idag, om vårt samhälle hade varit mera jämlikt då; om vi då vare sig haft kungligheter, statare eller backstugusittare, hade vi kanske idag varit bättre på det sociala spelet sinsemellan, om nu vi svenskar verkligen är sämre på det än någon annan folkgrupp eller nation? Räkna gärna upp vilka mer länder än Sverige som haft fred de senaste 200 åren... :-I

http://sv.wikipedia.org/wiki/Statare
http://sv.wikipedia.org/wiki/Backstugusittare

Dra mig baklänges. Det verkar som att folk har tappat det totalt här inne.
Jag har jobbat inom servicenäringen i i över 20 år, och de senaste 6 åren inom turism. Kan säga att den där bilden är klockrena fördomar och att det inte stämmer för fem öre. Har med folk från alla möjliga och omöjliga delar av världen att göra och svenskar utmärker sig definitivt inte på något sätt. Bara löjligt att sitta och kasta skit på sitt eget folk för att behaga de vindar som blåser i bland annat media just nu.
Påminner om Väldens modernaste land där en massa kreti och pleti av Mauds nybyggare fick sitta och lägga ut texten i generella ordalag om hur konstiga vi svenskar är. Värst var väl den där Mustafa "sadistiska porrnovellförfattaren" Can satt med ett självbelåtet flin på läpparna och spydde galla över det folk som räddat hans familj från förföljelse och förtryck. Men tack så mycket för att vi får den äran att ta emot er människor från de högstående kulturerna. Kan ni tänka er tvärtom, att det sitter ett gäng svenskar med ett hånflin på läpparna och berättar om sin granne hedersförtryckaren? "Konstiga seder de har de där kurderna. Fast jag kanske bara är avundsjuk"

#12 Ali Khalil

Om du tar sådan statistik för att hävda att Sverige skulle vara mer eller mindre brottsligt så är det bättre du är tyst.

Den typen av statistik visar inger annat än brott som registrerats.
Den visar inget om dolda brott som inte kommer till polisens kännedom. Talar inget om anmälningsbenägenheten.
Den säger mao inte mycket.

#12
"Se på statistiken o njut av vad sverige blivit efter din och andras strutsmentalitet :)"

Vad vet du om min strutsmentalitet? Hade du hängt med här så hade du känt till min politiska hemvist och hade mina åsikter fått gälla så hade inte så många Alisar kunnat gnälla alls i Sverige.

Lite intressant är det att de som skrivit i The Local börjar med att berätta hur professionellt och trevligt de blivit bemötta i affärer och på restauranger, både av invandrade och etniska svenskar...

"We went to Gamla Stan, visited an Italian restaurant and were served by a Turkish guy posing as an Italian.

We also enjoyed great service from the black Brazilian taxi driver, the Turkish kebab house owner and the pleasant girls in the Efva Attling jewelry shop; one Swedish, one mixed blood, both stunning.

The young Swedish girls in McDonald's were great, as were the chefs serving us in Åhlens.

All over the city, every financial transaction was polite and professional. The Swedish girl at the Modern Museum was especially attentive."

...för att sedan dra slutsatsen att svenskar både är rasistiska och otrevliga:

"They did not seem interested in a social discourse with non-Swedes – or non-whites, maybe. Many Swedes were off hand, cold, and very few acknowledged us."

Jag vet inte, det låter lite som de här personerna kanske blev lite stötta över att inte ALLA svenskar behandlade dem som väldigt betydelsefulla människor ("very few acknowledged us"), nu när de ändå hade gjort sig besväret att ta sig till detta så nordliga och exotiska land. Men att det blev fel för dem, kanske inte i första hand berodde på dem de mötte, utan på deras egna förväntningar och uppfattning om sin egen betydelse?

*
Kanske har vi svenskar mer att oroa oss för när det kommer till kommentatorn Zantos (14:05 August 15, 2011) reflektion:

"Like said earlier, I'm sure this had nothing to do with the color of your skin or your origin.

It's just that people in Stockholm seem to be the same as in Helsinki; they have forgotten their manners, they are too scared to open their mouth and somehow, they seem to accept to be part of the "treadmill", so they get frustrated, feel like everyday is the same, and they don't do anything about it. So they become miserable.

This appears to be some kind of Scandinavian disease and it must be dealt with."

Detta gällde nog som sagt mer för några år sedan, och eftersom Kina lär ha ett liknande fenomen så kan man misstänka att det hade något med kulturrevolutionen på 1960-talet att göra, då alla "borgerliga" värderingar och beteenden skulle rensas bort, och vanligt hyfs kunde då ses som just ett sådant "borgerligt" beteende som skulle bort.

Vilket trams. Jämfört med många andra länder är Sverige extremt hyfsat. Kul att du nämner Frankrike som är känt som ett väldigt ohyfsat land. Vissa av de överdrivet trevliga japanerna drabbas tom av Parissyndromet då och då. Det är sant att Svenskar är mer reserverade och tysta men det är knappast ett tecken på att man inte är hyfsad.

Dessutom så är det vida känt att man i storstäder är mer otrevlig än ute på landet. Så är det i alla länder. Så, vore vi ett bondesamhälle skulle vi nog vara ännu mer trevliga.

Har själv varit i över 20 länder och svenskar är ungefär som andra européer. Däremot så är japaner och thailändare generellt mycket trevligare. Koreaner och kineser imponerade inte dock.

Bra Therese! Dags för en ordentlig kampanj för folkhyfs och artighet fr a i Sthlms området. Likaså få svenskar begripa att de blivit driftkucku i många ställen som t ex NY där man med ett skratt betecknar folk 'svenskar' -- pga beteende och självgodheten där fr a stockholmare tror de är globala och cool. Trist utveckling! Och så får media sluta tjafsa om hur rent det är i sthlm - tvärtom måste nya tag tas för renhållning, reparationer, mm .. och motverka nedskräpning -- kolla gulmarsplan -- där är bristen på hyfs i alla åldrar otrolig. Äldre damen som kastade sin fimp inför sitt barnbarn måste väl ändå skämmas...

Jaha, Palmers inlägg visar så tydligt på dumdrygheten hos vad personen själv tror en riktig storstadsstockholmare... i motsats till alla lantisar som flyttar in... men de senare försöker ju ta efter en sån som den 'coole' Palmer. När du tar dig till en storstad nästa gång, Palmer.., försök ha lite koll på hur folk beter sig och anpassa dig--- då kanske det blir något av dig också tillbaks i stockholm... (nej förresten håll dig hemma i st.. )

Om den påklistrade artigheten är normerande för alla så måste det betyda att detta inte inte är något man sätter större värde på. "Artighet" är något som lätt kan spilla över i arrogans och undertoner istället för rak kommunikation. Den verserade medel och överklassens sätt umgås och samtala med varandra är det som anses "fint" och är vägen till framgång och lycka i karriärer och yrkesliv. Det fattas en hel del viktiga sammanhang i artikeln.

Välkommen till det mångkulturella Sverige. Du ska inte tro du är nåt bara för att du har erfarenhet av olika kulturer. Också jag har erfarenhet av olika kulturer. Nämligen som svensk i det mångkulturella Sverige. Och mig tar man ingen hänsyn till, i mitt eget land, och varför skulle då jag ta hänsyn till utlänningar som kommer hit? Ens om de är turister? Kanske är du en turist i verklighetens Sverige? Är du det? En turist som förväntar dig att befolkningen i Sverige ska anpassa sig efter dig? Återigen, välkommen till det mångkulturella Sverige. Och att jag skulle vara en bonnläpp, det vänder jag mig starkt emot. Att du är en bonnläpp, är däremot klart. Och jag tycker det är charmigt! Men häng inte läpp för det. Att jag möter dig med samma förakt som du möter mig svensk. Du förstår inte det jag skrivit, du gör inte det, du kännare av olika kulturer.

Ojoj...det är till att generalisera grovt. Och finns det en svensk kultur nu helt plötsligt? Finns det några bra saker med svensk kultur? Det skulle vara intressant och höra nån svensk beskriva det istället för att alltid sitta med tagelskjortan och piska sig själv. Ryck upp er!

Visst fasen har vi tappat vårt hyfs, den där lilla gesten som bidrar till trivsel i livet.

Ser jag en karl som kommer överlastad med en back öl, nog håller jag upp dörren med ett leende till honom. Och jag förväntar mig ett Tack!.
I Sverige går vi runt och är för starkt medvetna om oss själva, i Italien, är man hela tiden medveten om omvärlden, man ler, klappar ett barn på huvudet och säger Ciao, eller "buon giorno" när man kliver in i en affär.

Jag kan säga att hyfset börjar i Skåne och fortsätter sedan ner över kontinenten. Jag har bott i Skåne och där hälsar man på människor man möter på väg till jobbet på morgonen. Man har lättare att dela en kommentar, eller prata väder med obekanta.
Sedan, ju längre norrut man kommer desto tystare blir det.

Jag håller med Therese Gustafsson låt oss uppdatera oss till version 2.0, för enl #19s utdrag ur artikeln är vi ju ett helsikes professionellt och tajmat folk.

Vi borde må bättre, och det kan vi genom att bli lite snällare. Inte alltid ha den hårda ytan uppe. Möta varandras ögon med ett litet leende till kvinns och mans.

Jag tycker invandrarna är bättre på det här. Där har vi definitivt något att lära. Alla mina invandrare på nära håll är varma, glada, engagerade människor, med eller utan attityd.
Man vinner alltid på att spela det spelet.

Hyfset försvann med socialdemokraterna.
Vilket är förståeligt, som sagt ovan, man var trött på att stå med mössan i hand. Arbetarkulturen blev tongivande. Ni:andet togs bort och vi har utvecklats till sluskar(!).
Faktum är att jag kallade en 45-årig kostymklädd välpolerad kille för just slusk för ett tag sedan. Han var den som smällde dörren i ansiktet på mig när jag kom med två överfulla kassar. Han såg ut som en fågelholk då han under ett par sekunder funderade på vad ordet "slusk" betyder.
Man väntar sig mer av en kille i kostym.
Å andra sidan har ex vis snickaren hållt upp dörren för mig. Det handlar väl om en personlig läggning.

Så låt oss programmera om oss. Varje gång självmedheten breder ut sig på bekostnad av andra människor, tryck på Deleat och satsa på en vänlig gest istället.

Vem vet, vi kanske av omvärlden inte skulle uppfattas som om vi kände oss så miserabla, det kanske är som författaren till artikeln skriver. Varför inte göra något åt denna sjuka.

Förresten kan man faktiskt också avläsa hyfs i kommentarerna. En del lyckas skriva de mest giftiga inlägg med både hyfs och still., medan andra inte kan uttrycka en i ofs intelligent tanke utan att bli oartiga och tappa stilen.

Uppgradering, version 2.0 till de sistnämnda, var ordet sa' Bull.

Det finns mycket sanning i hur Therese Gustafsson analyserar det svenska ”folklynnet”. Självklart finns det glädjande och sprakande undantag från den regeln vad man kan med generaliseringar som ”folklynne”. Men det är värt att lyssna till vad andra européer kan ha synpunkter på oss.

Själv kom jag att prata med en holländare på en flygsträcka från Stockholm till Helsingfors och jag blev förvånad över att han talade perfekt svenska även om han inte bodde i Sverige. Han hade studerat nordiska språk i Uppsala vilket kanske förklarade hans oklanderliga svenska. Han berättade (trots att han tyckte väldigt bra om tiden i Uppsala) att det finns en stank av socialistiskt avundsjuk unkenhet att man på något sätt ska ”småsabotera” andra med sina attityder när man misstänker att de har det bättre, mår bättre, lyckats bättre osv. Han såg inget kungligt i det med tanke på att Holland är en monarki också när jag påpekade vad vi brukar säga här om avundsjukan. Han tillade att sådant beteende med ohyfs aldrig skulle gå an i Holland och just därför att det är så tätbefolkat, folk lever så nära inpå varandra. Då krävs det att man är socialt smidig och inte försöker ta något från någon annan för att ingen ska ha det bättre. Man jämför inte sig själv med andra hela tiden för att påminnas vad man själv saknar.

Det andra som han hade lagt märke till var att svenskarna har så otroligt dåligt självförtroende som individer när man MÅSTE agera ensam och det KRÄVS av situationen. Men som en bland sina egna så beter man sig precis tvärtom som man äger hela världen. Självförtroendet är med andra ord en kollektiv egenskap. Träffar du en svensk på tu man hand så är han/hon hur trevlig som helst men träffar du två så har trevligheten halverats och samma takt minskar den med gruppens storlek. Grupptrycket är förstås hårt.

Men jag har sagt det tidigare att vi inte är specialister på att fördela välfärd endast utan även illfärd. Det första receptet vill vi så generöst exportera till utlandet som proffsens lösning (metaforiskt monopol som Systembolaget) och de sistnämnda vill sniket behålla som vår egen lilla hemlighet som folkets hobby (småskalighet som hembränt).

Tja, jag själv var i Newcastle i mitten av 90-talet och medan jag var där så var det ett par hundra engelsmän som passade på att sätta eld på ett par dussin hus.
Huruvida dom protesterande engelsmännen höll upp dörrarna innan dom satte eld på husen vet jag dock inte, så det är fullt möjligt att både artikelförfattaren och herren från Newcastle har rätt i sin teori om att engelsmän är bättre på det där med hyfs och artighet.

Amerikaner är mycket artigare än svenskar påstod någon. Undrar just om dom ber om ursäkt före eller efter att dom släppt en bomb i huvet på någon, eller skjutit ihjäl ett gäng "terrorister" från en attackhelikopter. Före hoppas jag, för efteråt verkar det ju lite meningslöst.

#32, #33,

Det handlar inte om vem som är den störste terroristen, det handlar om vem som är bäst på att ge en liten varm gest till sina medmänniskor i vardagen.
Vad just du kan göra för att bättra på det rätt miserabla rykte vi börjar få utomlands.Eller vi svenskar kanske gör oss förtjänta av att kallas slusk/sluska.

Det råder ingen tvekan i din analys och jag är benägen att hålla med.
En bidragande orsak må vara avsaknaden av humor. Vi är så seriösa, rädd att göra bort oss. Med ena benet i Sverige och andra i Finland är min åsikt att mönstret är likadant även om fasaderna är mera putsade i Sverige. Jo jag har jobbat i andra länder, jo jag jobbar i exportföretag, jo jag är engagerad i flyktingverksamhet, kanske en orsak varför jag med lätthet håller med dig.

I det mångkulturella samhället tävlar man inte med vetenskap och konst och kompetens. Man tävlar med nativitet, trakasserier och nepotism. Så visst fan måste svenskarna skaffa sig svensk kultur 2.0. Eller försvinna.

Jag är helt med dig Therese. Jag tror att vi i den något yngre generationen börjar anamma en mer kontinental social kultur där man inte ses som halv från vettet bara för att man småpratar lite medan man väntar på bussen. Jag hoppas det iaf.

Jag vet inte,men jag känner inte alls igen mig i artikelns verklighetsbeskrivning:

"Otaliga gånger har jag fått en dörr i ansiktet som den framförvarande släpper utan att bry sig om den som kommer efter. Ofta kommer får man en ryggsäck i ansiktet från en person på tunnelbanan som inte inser att deras packning faktiskt tar mer plats än de själva. Och hur ofta får man inte be en person på bussen att plocka bort väskan som blockerar ett säte, istället för att de självmant tar bort den när en person kommer fram. Orden ursäkta, förlåt och enkla frågor som vill du ha hjälp existerar nästan inte i svenskan år 2011."

Va? Är det möjligen någon konstig del av Sverige som Therese har befunnit sig i? Stockholm kanske?

Min erfarenhet är väl snarare då att vi svenskar är översvallande artiga mot främlingar, men vi menar inte ett skit med det. Fler sura miner än i Sverige hittar man i alla fall i nästan vilket europeiskt land som helst.

En typisk rubrik för att nedgradera Sverige, svenskarna och den svenska kulturen. Det är fullt acceptabelt och tyder på att man är berest, kultiverad och förmer än andra (svenskar).

Men tänk om någon hade skrivit ett inlägg med rubriken:"Folkhyfs är en bristvara i den romska kulturen". Vad hade månne konsekvenserna blivit av det?

Jag blev lite förvirrad när jag läser "Kära svenskar, varför tar vi inte och lyfter vår kultur till version 2.0?"
Ofta har jag hört personer som har ifrågasatt med frågan"Vad är svensk kultur". Nu finns det tydligen en svensk kultur version 1.0. Intressant!

#30 Christina Lundqvist skriver:
"Hyfset försvann med socialdemokraterna.
Vilket är förståeligt, som sagt ovan, man var trött på att stå med mössan i hand. Arbetarkulturen blev tongivande. Ni:andet togs bort och vi har utvecklats till sluskar(!).
Faktum är att jag kallade en 45-årig kostymklädd välpolerad kille för just slusk för ett tag sedan. Han var den som smällde dörren i ansiktet på mig när jag kom med två överfulla kassar. Han såg ut som en fågelholk då han under ett par sekunder funderade på vad ordet "slusk" betyder.
Man väntar sig mer av en kille i kostym.
Å andra sidan har ex vis snickaren hållt upp dörren för mig. Det handlar väl om en personlig läggning."

Det är intressant att du i de fyra första raderna lägger skulden/ansvaret för att "hyfset" försvunnit på socialdemokraterna, och underförstått på arbetarklassens ökande inflytande i samhället under 1900-talet, för att sedan beskriva hur du behandlats sämre av en "45-årig kostymklädd välpolerad kille" än av en viss "snickare". Tänk alltså om det är alldeles tvärtom, att det, som dina erfarenheter antyder, är överheten som ansvarar för om vi svenskar nu inte "har någon hyfs"?

Jag menar att överheten utgör ju (eller borde utgöra) ett slags "föredöme" för hur vi människor skall bete oss mot varandra, och om denna överhet historiskt sett behandlat sina underlydande på ett nedlåtande sätt, så är det exakt just det som de har förmedlat som ett "önskvärt" beteende: var nedlåtande och översittaraktig! Om vi istället hade haft ett jämlikare samhälle utan vare sig "kungligheter, statare eller backstugusittare", hade budskapet från den elit som ändå skulle ha funnits, antagligen ha varit mera bekräftande och positiv, och denna inställning skulle då ha spritt sig i samhället, istället för en mera nedlåtande dito. Det var min tanke bakom att ta upp detta med att "hyfs" tidigare kanske mest uppfattats som förmågan "att kunna stå vackert med mössan i hand".

Det är också i första hand en sådan doft av en lite snorkig von oben-attityd som Therese Gustafssons artikel utsöndrar, som får mig att reagera - annars tycker jag självklart att det vore jättebra om vi kunde bete oss mera vänligt och hjälpsamt mot varandra, inte tu tal om det.

Till sist, Christina:
Tänk om kostymkillen och snickaren du mötte inte tillhörde undantagen, utan bekräftade regeln?

Jag hänvisar förstås till #29 i min senaste kommentar, och inget annat.

#31 Christofer Catilan:
"Det andra som han hade lagt märke till var att svenskarna har så otroligt dåligt självförtroende som individer när man MÅSTE agera ensam och det KRÄVS av situationen. Men som en bland sina egna så beter man sig precis tvärtom som man äger hela världen."

Det har i alla fall funnits en svensk som kunde stå på egna ben och som sade detta i ärendet:

”En mogen man är sin egen domare. Till slut blir hans enda fasta stöd troheten mot egen övertygelse. Andras råd är välkomna och värdefulla, men de befriar honom icke från ansvaret. Därför kan han bli mycket ensam.”

( http://www.daghammarskjold.se/citat/ )

Carl Bildt hyllade för övrigt också Dag Hammarskjöld i gårdagens DN:
http://www.dn.se/debatt/dag-hammarskjold-ar-en-av-var-tids-storsta-svenskar

Rolf Ericsson #33, ursäkta, men om vi ska göra detta politiskt kan vi ju fråga om inte Sverige iom sin utrikesministers agerande till fördel för folkföraktande aktivister som politiskt ställde sig på Hamas sida tillsammans med antisemiter och jihadister borde be om ursäkt till terrorns offer och tilltänkta offer? Men jag håller med Christina som anser att vi borde kunna tala om folkvett och artighet utan politiska gliringar. Amerikaner är bättre på att visa hänsyn och hyfs i vardagslivet. Det genomsyrar alla socialgrupper. Undrar om inte skolmobbningen inte är speciellt hård i Sverige också?

Testa att byta ut titeln på din artikel:

Folkhyfs en bristvara i den svenska kulturen

till

Folkhyfs en bristvara i den somaliska kulturen

Oj oj oj oj, vilket liv det hade blivit! Hets mot folkgrupp! DO! Nazism! Rasism! Mordhot! Men nej nej, gäller det Sverige, är det helt OK! Bara jag som tycker att något är väldigt ruttet i det svenska politiska klimatet idag... beröringsskräcken, naiviteten, hyckleriet, dubbelmoralen?

#44
Att skolmobbningen har ökat beror naturligtvis på att barnen under hela sin uppväxt fått lära sig att när mobbning pågår mitt framför ögonen så gäller det att titta åt ett annat håll och istället prata om den mobbning som pågick under förra terminen.

Jag håller alltid upp dörren för mina medmänniskor, försöker svara på dras frågor och tackar givetvis alltid när är befogat. Man märker många gånger på deras reaktion att det var lite oväntat och att de kommer av sig i brist på nån form av löjlig motprestation. Själv flinar jag inombords, tänk om de visste att jag är en av "de där". En näthatare a.k.a roten till allt det onda a.k.a Sverigedemokrat. :-)

Med ovanstående sagt vill jag poängtera att det är min personlighet, jag fördömer ingen som vill leva i sin personliga, tysta sfär. Flåshurtigt, påtvingat och falskt älska-allabeteende gagnar igen.

INGEN, skulle det givetvis ha stått på slutet.

Måste ha varit en ovanligt traumatisk upplevelse för Suhail Din; han och hans familj var i Stockholm 2003 och det dröjde ända till 15 augusti i år innan han hade bearbetat det klart?

En annan sak; Stockholm är inte Sverige. Det är lika begåvat som att tro att den behandling du möter i New York är den samma i hela USA.

Självklart skall man inte generalisera, alla svenskar är inte ohövliga. Dåligt bemötande kan man råka ut för i vilket land som helst.. Men jag tror att denna trend av dåligt bemötande har sin grund där man normalt borde bli respektfullt bemött.
Exempelvis inomn vården, på bussar, affärer och alla möjliga försäljningsställen. Där kan bemötandet bara bestå av en avpersonaliserad blick, inget tack, varsågod eller ett vänligt leende. Om det brister där det borde vara självkalrt med en viss respektt, åtminstone för affärernas skull, så är det inte konstigt om den vanliga människan blir allt mer inbunden i vår tid. För det är just vad som händer, och det är oroväckande..

@Björn-Ingvar Andreasson

Tummen upp, precis så är även min uppfattning. Det finns något hos vissa som gränsar till förakt av sig själva. Jag vet inte varför men det forskas uppenbarligen på det.

@Gösta Lilja

Att mobbingen ökar är troligen framförallt ett tecken på 1. Mer konfliktfyllda situationer i skolan. 2. Färre och framförallt, utbildade, lärare. 3. Större klasser (se 2) samt att vi faktiskt inte lär ut normalt hyfs längre. Det kan faktiskt negativt påverka den personliga integriteten.

En lärares största och första nytta är som ledare. Du kan lära dig pedagogik tills du blir blå i ansiktet men utan ledaregenskaper är du på ren och skär svenska rökt.

Oavsett vilken typ av skola man förespråkar går det inte att komma runt att resultaten går ned och otriveseln går upp, varför är det upp till var och en att dra sina egna slutsatser om.

#53 Kjell Olofsson

Du är säkert långt bättre insatt i skolans problem än undertecknad. Jag menar att barn gör som vuxna gör. Så har det alltid varit och så lär det förbli.

Som boende i en mindre stad och dessutom väl berest över hela planeten (bott större delen av mitt vuxna liv utomlands) så måste jag säga att ett besök i tex stockholm känns som att besöka vilken stad som helst i världen (med undantag av de städer jag besökt i Mellanöstern).

Men vi kan ösa på fler fördomar:
Fransmännen vägrar tala annat än franska
Kineser rapar högt på resturanger
Amerikaner är högljudda skrytmånsar
Danskarna är salongsberusade på öl dygnet runt
Tyskarna är som en programmerad enhet
Engelsmännen är snorkiga
Afrikaner är lata
Finländare har alltid en kniv i fickan
Osv....

Känns väldigt ovetenskapligt att basera en artikel på några random människors högst subjektiva uttalanden.

Min erfarenhet är att ex. snabbköpskassörskor/kassörer praktiskt taget alltid hejar med ett leende i Sverige (kanske inte lika frekvent i Stockholm) men att det till min förvåning är mycket ovanligare i andra länder. Frankrike är undantaget där man alltid hälsar och "adjöar".
Även i England kunde man ex. bli kallad "darling" av t-banepersonal och liknande. Det var gulligt.

Jag bor utanför en mellanstor svensk stad och om jag möter folk när jag är ute och promenerar så hälsar vi på varandra. Sker det inte så blir jag undersam.
Detta alltså av människor jag aldrig sett förut.

När familjen var i Italien för en så där 18 år sedan så väntade jag mig att våra små gulliga barn skulle bli lite uppmärksammad för det hade jag hört att utomlands tyckte man mycket mer om barn än hemma. Något sådant hände då inte. Däremot kunde det hända här att äldre tanter gullade med dem.

Sedan kunde det vara alldeles knäpptyst på bussar vilket också förvånade mig då det bara kunde vara så i Sverige.

Stockholm har jag sett utvecklats från att ha varit hyfsat människovänligt till att under 45 år ha blivit väldigt ovänligt, mycket p.g. av trängsel och stress.

Min erfarenhet är alltså väldigt annorlunda än artikelförfattarens och hon borde förstå att hennes bild är hennes och för ensidig för att läggas upp på NM.