Främlingsfientliga partier har sin motsvarighet i muslimsk extremism

Politik är glädje, strid och kamratskap och kongresser brukar vara höjdpunkten i det politiska arbetet.

Glädjen att få andra partivänner att engagera sig i min fråga och kanske få igenom min motion. Men i år samlas vi i sorg. Vi sörjer 77 människor som miste livet i Oslo och på Utöya. Särskilt grymt var det att så många var unga. Vi tänker på föräldrarna som skickade sina barn till lägret och kände sig stolta och glada för att de engagerar sig i AUF och inte kunde föreställa sig att något ont skulle kunna hända dem.
Det är så många tragiska öden vi har följt via medierna. Jag tänker bland annat på den 18-åriga Bano Rashid som flydde med sina föräldrar från Irak när hon var fem år. Föräldrar som var glada över att deras barn kunde engagera sig i politik i ett demokratiskt land utan att riskera livet. Men terrorn är gränslös.

Vi inser att demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet är värden som inte kan tas givna någonstans i världen. De måste alltid försvaras.

Mitt i sorgen beundrar vi norrmännen som slöt upp och har inte skrämts till tystnad. När Carina Hägg och jag var på minnesstunden i Oslo besökte vi också domkyrkan tillsammans med Jytte Guteland och det berg av blommor som människor hade lämnat framstod som bevis på medkänsla och samhörighet.

Terrordåden i Norge var inte bara riktad mot Arbejderpartiet utan mot oss alla som tror på demokratin och vill använda politiken för att förändra samhället.

Vi kommer aldrig att glömma det fruktansvärda som hände i Norge, men när vi går vidare måste vi fråga oss varför det otänkbara inträffade och hur vi ska kunna förhindra att något liknande händer igen.
Anders Behring Breivik drevs av politiska motiv och såg Arbeiderpartiet som den främsta bäraren av den multikulturalism och jämställdhet som han anser är orsak till allt ont i samhället. Tidigt ställdes därför frågan om de högerextrema partierna har något ansvar för terrordådet. Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson blev upprörd över denna fråga och menade att de orättvist fick ta på sig skulden. Eftersom de själva hade fördömt terrordåden var varje antydan om samband bara en illvillig politisering av tragedin. Jimmie Åkessons självömkan väcker knappast något medlidande utanför hans egen krets.

Efter självmordsbombningen på Drottninggatan i december förra året krävde Jimmie Åkesson och hans parti att en särskild riksdagsdebatt skulle hållas och utnyttjade sedan detta tillfälle till att skuldbelägga muslimer som grupp.

Att Sverigedemokraterna ville göra politik av ett enskilt fall av muslimsk extremism och sedan ilsket förnekar att det skulle kunna finnas något samband mellan terrordådet i Norge och den högerextremism de själva står för är kanske inte så förvånande men det är inkonsekvent.

Det är uppenbart att det finns en miljö, inte minst på nätet, där Anders Behring Breivik både har kunnat hämta näring till sina extrema idéer och finna stöd för våldshandlingar riktade mot samhället. Det är också uppenbart att Sverigedemokrater verkar i denna miljö. Om Jimmie Åkesson vill bidra till att motverka framtida våldshandlingar räcker det inte att fördöma Breiviks dåd och avfärda hans manifest. Han måste också göra klart för alla som är aktiva i Sverigedemokraterna att det politiska samtalet ska föras utan hatfulla angrepp på personer och partier.

Även om Breivik i många avseenden sympatiserar med åsikter som uttrycks av Sverigedemokrater leds vi fel om vi ensidigt fokuserar på främlingsfientliga partier på yttersta högerkanten när vi letar efter drivkrafter till terrordådet. I sitt hat mot feminister utgår han t ex från en kvinnosyn som har mycket gemensamt med den som uttrycks av kristna fundamentalister när de propagerar för en begränsning av rätten till abort.

Vi som är engagerade i politik och samhällsdebatt får heller inte glömma att de främlingsfientliga partierna har sin motsvarighet i en muslimsk extremism. Det är alltför lätt att hitta uttryck för hat både i Sverigedemokraternas miljö och hos de extrema muslimerna.

Jag ska ge här två exempel:
Den 6 september 2009, bjöd Sverigedemokraterna in den engelske högerextremisten Alan Lake till Malmö. Alan Lake är en av strategerna bakom English Defence League och har bland annat sagt att fotbollshuliganer inte är rädda för att bli misshandlade och att han därför vill engagera dem i kampen mot muslimer. Enligt den brittiska tidningen The Guardian samlar ligan ihop fotbollssupportrar till sina demonstrationer eftersom man "behöver en armé för ett krig" . Och krig förs!

I Luton i maj 2009 attackerade anhängare till English Defence League asiatiska butiker, förstörde bilar och hotade förbipasserande. I Manchester i oktober 2009 drabbade deras anhängare och motdemonstranter samman vilket resulterade i att 50 personer greps.

Riksdagsledamoten Kent Ekeroth som då var internationell sekreterare för Sverigedemokraterna sade i Aftonbladet: "Vi bjöd in Alan Lake som privatperson för att han skulle prata om motståndet till islamiseringen i samhället. Av det jag har sett och hört av honom så förespråkar han inte någon form av våld."
Sveriges unga Muslimer bjöd in Sheik Abdullah Hakim Quick till en konferens i Stockholm förra året. Quick som är en känd fundamentalistisk muslimsk demagog har bland annat sagt att:

"En av de farligaste grupperna som kommer upp till ytan är de homosexuella och när de tar över ska ni veta att förstörelsen är nära. När de frågade mig vad den muslimska ståndpunkten var sade jag att straffet är döden, och att jag inte kommer att ändra denna religion."

Unga muslimers ordförande Mohammed Kharraki förklarade i Sveriges radio att Hakim Quick skulle prata om muslimsk identitet och unga muslimers framtid och inte om homosexualitet och han såg därför inte de homofoba åsikterna som något problem.

Varken Kent Ekeroth eller Mohammed Kharraki ville alltså ta något ansvar för vilka personer de presenterar som förebilder för unga människor. De ville inte kännas vid att de genom att bjuda in hatiska och våldsförhärligande islamofober eller homofober legitimerar deras åsikter.

Sverigedemokrater och muslimska fundamentalister lever i en otäck symbios som gör det svårt att förstå den enas bevekelsegrunder och genomslagskraft utan att ta med extremisterna på den andra kanten.

Ett viktigt inslag i vår strävan att motverka framtida terrordåd liknande det i Norge måste bli att förhindra att extremister får verka ostört. Vi måste t ex se till att debatten om multikulturalism förs öppet och utan skydd av anonymitet och själva delta aktivt i denna debatt i ord, men ibland också i handling.

I somras var jag och min familj på semester i mitt gamla hemland Kurdistan. Vi besökte mina släktingar och min mormors hus i den lilla staden Besiri. Min dotter frågade om jag inte kunde visa henne den affär där mormor brukade köpa godis till mig när jag var liten. Självklart säger jag varpå en av mina kusiner upprört säger att det kan vi inte göra för här går inte kvinnor till centrum. När jag irriterat frågar vad han har fått det från förklarar andra släktingar att det här är en rest kvar från en tid då fundamentalisterna var starka på 90-talet. Min kusin försöker förklara att om en kvinna går till centrum skämmer hon ut sig och då svarar jag att om det är att skämma ut sig så gör jag det gärna. Alla andra släktingar ställde upp för de var så trötta på allt krångel som följde av att kvinnornas rätt att röra sig begränsats. De hade bara inte orkat ta striden.

Det kurdiska samhället präglas numera av religionen på ett sätt som var okänt när jag bodde där som barn på 1970-talet. Islamiströrelsen växte sig stark under 1990-talet genom sina militanta metoder. En kvinna som gick ut barbent riskerade att få ett rakblad skjutet på benet av män som utsett sig själva till moralens väktare. Kvinnor som gick ut barhuvade kunde få frätande syra kastad i ansiktet. Under den här perioden mördades över tusen unga kurdiska män bara i staden Batman av den islamistiska rörelsen för att de ifrågasatte dess syn på kvinnor. Även om rörelsen har försvagats så är verkningarna av fundamentalisternas starka ställning på 90-talet fortfarande märkbara. Förutom Besiri besökte jag två andra små städer Kurtalan och Kozluk som jag också har starka band till och fick höra att kvinnor inte heller i dessa städer kan gå till centrum längre.

I Tensta där jag bor har vi på senare år bevittnat en långsam förskjutning av normerna som yttrar sig i att kvinnor från Mellanöstern och Nordafrika som vill röra sig fritt i samhället betraktas som dåliga kvinnor. Men tyvärr är Tensta inte det enda stället i Sverige där kvinnor får svårare att ta plats i det offentliga rummet.

Den 16 april skriver lokaltidningen "Norra Sidan", att butiksägarna i Rinkeby oroar sig för att kvinnor drar sig för att handla i Rinkeby centrum. En butiksägare vittnar om hur kvinnor "ibland måste ta sig igenom en grupp högljudda män för att kunna komma in i butiken".
Ungdomstidningen "Vår linje" uppmärksammade redan för ett år sedan att män tar över caféer, föreningar, torg och till och med fritidsgårdar. Män som intervjuades hänvisade till tradition och religion och menade att kvinnor inte skulle sitta och fika med sina väninnor eftersom deras uppgift var att ta hand om hemmet. Om en kvinna absolut måste gå till caféet så kunde hon gå tillsammans med sin man.
Kvinnoförbundet kan göra mycket. I Tensta har kvinnoklubben Västerort förlagt sin verksamhet till Tensta centrum en gång i veckan. Vi sitter på caféet i centrum och fikar. Redan efter två månader kunde vi se en förändring. Nu sitter alla sorters kvinnor på caféet, både de med sjal och de utan. Ledande socialdemokratiska kvinnor som Mona Sahlin, Susanne Eberstein och Åsa Westlund har visat sin solidaritet genom att dyka upp på caféet och fika med kvinnorna. Med små medel kan vi vända den negativa utvecklingen.

Vi kan också ta en offentlig debatt om kvinnors rätt att röra sig fritt på gator och torg. Både Carina Ohlsson och Carina Hägg har varit engagerade i att lyfta fram denna fråga.

För snart 30 år sedan sade Olof Palme så här.

"Det är vår uppgift att i våra organisationer skapa en gemenskap och en värme som bär fram en bild av det samhälle vi strävar mot. Det är vår uppgift att organisera de sämst ställda till politisk kamp för att omdana det samhälle som annars dömer dem till utslagning och utanförstående."

Det är precis i denna anda som det socialdemokratiska kvinnoklubben Västerort arbetar.

Ibland har jag fått kritik för att jag endast ägnar mig åt invandrarkvinnors problem. Och bor man till exempel i centrala Stockholm och inte har varit i Fridhem i Karlshamn, Vivalla i Örebro eller Ryd i Linköping kan man tycka att det är ett marginellt problem som inte kvinnoförbundet ska ägna sig åt.

Men när kvinnors möjlighet att röra sig i det offentliga rummet hotas är detta inte ett marginellt problem utan vad det handlar om, kära systrar, det är nu vår solidaritet och vårt systerskap sätts på prov.

För en sak är säker. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet får aldrig acceptera att Fridhem, Vivalla och Ryd blir nya Besiri, Kurtalan och Kozluk.

Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Vårt folk består av människor med rötter i Fliseryd som Ewa Klase eller i Kiruna som Gunnel Välitalo likaväl som Bora Jukovic med rötter i Belgrad eller Tara Twana med rötter i Suleymania.

Sverigedemokraternas myter om svenskar och andra folkslag som befolkar vårt land kan inte utgöra grunden för något samhällsbygge. Vi som bor här förenas inte av några mystiska blodsband eller någon svårgripbar svenskhet. Vi förenas av vårt stora gemensamma uppdrag att tillsammans forma det samhälle vi har, här och nu.

På valdagen förra året frågade min dotter: "Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen kommer de då att kasta ut er från Sverige?" Vi svarade att den risken är liten men skulle många rösta på dem i framtiden kan det kanske bli så. Men hur skulle jag och min bror klara oss om ni kastas ut ur landet, undrade hon då. Vi förklarade att då skulle nog även hon och hennes bror kastas ut tillsammans med oss varpå hon svarade "men det kan de ju inte göra för vi är ju svenskar, vi är ju födda här och det här vårt land"

Jimmie Åkesson, du kan drömma dig tillbaka till en svunnen tid men det är dags att vakna upp och inse att också mina barn är svenskar. Sverige är deras land.

Vi kan inte bekämpa högerextremism separat från muslimsk extremism eftersom de ger näring åt varandra. Vi måste alltså se upp så att vi inte t ex lierar oss med muslimska fundamentalister i vår kamp mot rasismen eller med rasister när vi kritiserar intoleranta religionsyttringar. Tolerans måste alltid stå mot intolerans.

"För en kvarts miljon barn är det val varje dag" skrev föreningen Majblomman i sin rapport om barnfattigdomen som presenterades förra år. Av rapporten framgick bl a att 23 000 barn i Sverige inte har råd att köpa glasögon!
Barnfattigdomen uttrycker sig på många olika sätt. Dess gemensamma nämnare är att den försvårar livet för barnen och leder till utanförskap.

En flicka får skäll av fröken som säger att hon bara sitter och dagdrömmer då hon inte kan svara på frökens frågor. Men den egentliga orsaken är att hon har huvudvärk och inte kan se vad som står på tavlan eftersom hon saknar glasögon. Så småningom går hon ut i vuxenlivet med onödiga brister i sin utbildning, med risk för att fattigdomen kommer att följa henne hela livet och ärvas av hennes egna barn. Gratis glasögon under hela uppväxten borde vara en självklarhet i ett välfärdsland som Sverige!

En flicka blir mobbad för att hon är äcklig eftersom hon har samma kläder på sig i skolan varje dag.
En pojkes högsta dröm är att bli fotbollsproffs men dyra fotbollsskor och avgifter till klubben gör att han får nöja sig med att spela på gatan.

Så kan barnfattigdom se ut i Sverige i dag. Det är orimligt att skolan ska förvärra situationen för fattiga barn genom att förstärka deras utanförskap. Extrakostnader för utflykter förekommer ofta trots att det är förbjudet för skolorna att ta ut avgifter. Skolorna förväntar sig även att eleverna har dator och Internet för att klara läxläsning. Kvaliteten på skolor och undervisning varierar mycket mellan olika områden. Mönstret är dock tydlig, i de fattiga storstadsförorterna har eleverna sämst studieresultat.

Jan Björklund, det är mera resurser skolorna i Ersboda i Umeå och Bergsjön i Göteborg behöver och inte militär disciplin

Den borgerliga politiken de senaste åren har inte på något sätt bidragit till att minska den växande fattigdomen. Förändringarna i sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring har slagit igenom med full kraft och trygghetssystemen ger inte längre samma ekonomiska grundtrygghet som tidigare. Detta gör den ekonomiska situationen i många hushåll ohållbar. Barn som växer upp i ekonomisk otrygghet upplever även större otrygghet i andra avseenden. Barnets hela livssituation påverkas.

I Sverige lever 220 000 barn i fattiga hushåll. En fjärdedel av barnen till ensamstående föräldrar är fattiga.
Redan för två år sedan inledde S-kvinnor en diskussion om det orimliga i att det finns fattiga barn i en rik välfärdsstat som Sverige. Vi visade också på sambandet mellan barns fattigdom och kvinnors svaga ställning på arbetsmarknaden med osäkra anställningsförhållanden, deltidsarbete och låga löner. Vi visade att brister i barnomsorgen för heltidsarbetande kvinnor, framförallt för LO-kvinnor med obekväm arbetstid leder till att kvinnor inte kan arbeta och fler barn hamnar i fattigdom.

Under valrörelsen 2010 var vi S-kvinnor tyvärr ensamma om att lyfta upp frågan om barnfattigdom. Vi förlorade valet 2010 men S-kvinnors insats i valrörelsen bidrog starkt till att frågan om barnfattigdomen numera står högt på den politiska dagordningen.

Barnfattigdomen fick stor plats i Håkan Juholts installationstal. Anders Borg hakade på och man kan rent av få för sig att det råder politisk enighet. Och det kan väl stämma att det råder enighet om att barnfattigdomen ska bekämpas. Men barn blir inte fattiga utan orsaker och i synen på orsakerna upphör enigheten.

Om vi ska minska barnfattigdomen måste kvinnor kunna försörja sig själva. Förra avtalsrörelsen visade att fackliga krav på kvinnolönepotter kan vara en väg att gå. Men det finns även effektiva politiska medel. Föräldraförsäkringens utformning, omsorgen om barn och gamla, och stödet till människor med funktionsnedsättning är viktiga bitar i en politik för att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Två åtgärder är centrala eftersom de kan fungera som en hävstång för en positiv utveckling. Den ena är individualiserad föräldraförsäkring. Den andra är utbyggd barnomsorg.

De generösa möjligheterna att överlåta dagar i föräldraförsäkringen har lett till att mamman tar ut merparten av försäkringen. För unga kvinnor som tagit ut det mesta av föräldradagarna faller det sig också lätt att gå ner i arbetstid efter föräldraledigheten. När många unga kvinnor gör liknande val sätts stämpeln "risk för hög frånvaro" i pannan på varje ung kvinna.

Högre frånvarorisk påverkar anställningsvillkoren och bidrar starkt till att konservera löne- och inkomstskillnader mellan kvinnor och män. Den höga frånvarorisken innebär att kvinnor och män än i dag betraktas som olika sorters arbetskraft. Uppdelningen av arbetsmarknaden i en manlig och kvinnlig del består, trots att få arbeten numera kräver muskelkraft. Individualiserad föräldraförsäkring skulle kunna bli en hävstång som förändrar dessa normer i riktning mot ett jämställt familjeliv och ett jämställt arbetsliv.

Bristen på barnomsorg utgör ett påtagligt hinder för kvinnor som vill arbeta heltid. Om det ska vara praktiskt möjligt att arbeta heltid måste barnomsorgen, inklusive skolbarnomsorgen förbättras.

Om förskolebarn ska få en god omsorg under en längre tid på dagen än i dag och skolbarn få pedagogisk omsorg efter skolan måste barngrupperna på förskolor och fritids bli mindre och personaltätheten öka. Mammor ska inte tvingas gå ner i arbetstid för att barnen inte orkar vara på förskolan hela dagen eller för att det inte finns något bra fritids. Förskola och fritids måste bli tillgänglig även för föräldrar som arbetar kvällar, helger och nätter.

En kraftig utbyggnad av barnomsorgen kan bli ännu en hävstång för att förbättra kvinnors ekonomiska ställning och minska barnfattigdomen. Om bättre barnomsorg leder till att fler kvinnor arbetar heltid kommer också uppfattningen om vad kvinnor och män kan och bör göra att förändras. Detta kommer i sin tur att leda till att ännu fler kvinnor söker heltidsarbete och att männen tar större ansvar för omsorg och hushållsarbete.

Vi kommer aldrig att få ett jämställt samhället om vi inte får ett jämställt familjeliv. Och vi kommer aldrig att få ett jämställt familjeliv om vi aldrig vågar individualisera föräldraförsäkringen.

Reinfeldt och Borg, om ni menade allvar med er arbetslinje så borde ni ha sett till att kommunerna blivit skyldiga att erbjuda barnomsorg även på kvällar nätter och helger. I stället införde ni ett vårdnadsbidrag som försämrade förutsättningarna att få jobb för de kvinnor som redan hade det tuffast på arbetsmarknaden, inte minst lågutbildade invandrarkvinnor. Fundamentalisterna är helt klart inte ensamma om att stänga in kvinnorna i Tensta. De har god hjälp av höger regeringen. Säg det rent ut Reinfeldt! Er arbetslinje är enbart för män.
Att bryta fattigdomen bland kvinnor och barn och bekämpa all form av extremism och fundamentalism är det som det socialdemokratiska kvinnoförbundet måste ägna all sin kraft åt. Det är det här som skiljer oss från högerkvinnorna. Att se både klassförtryck och könsförtryck och aldrig acceptera överordning och underordning.

Nalin Pekgul (27 artiklar)
http://www.socialdemokraterna.se/s-kvinnor

Anmäl