Maria Larson tycks inte lita på oss fosterbarn

Jag vill inte lägga mig i debatten om hurvida fosterbarn ska få ersättning eller ej. Dock är det rimligt att anta att långt ifrån alla fosterbarn har farit illa. (Det finns naturligtvis goda fosterföräldrar.) Vem ska avgöra vilka fosterbarn som ska får ersättning - eller ska alla få det, oavsett om de har haft en dålig bandom eller inte?

Ett sluttande plan befinner vi oss på. Adoptivbarn då? Ska inte de också få ersättning? Nu är förstås graden av att ha farit illa lägre där, men "självmord, missbruk och allvarlig kriminalitet" är vanligare bland personer som är adopterade än bland såväl befolkningen i helhet som bland deras svenska, icke-biologiska syskon (http://www.lakartidningen.se/old/content_0309/pdf/707_709.pdf).

Folk med dyslexi eller ADHD eller andra handikapp som förr kanske inte möttes av samma förståelse eller fick samma hjälp som idag och kanske av statlig men missriktad välmening placerades i särskola eller på annat sätt klumpades ihop med mindre begåvade elever och därför kanske även hindrades att läsa vidare, bör inte de också få ersättning om det visar sig vara så?

@Peter Andersson 2
I princip svarar jag "ja" på alla dina frågor. Om myndigheter inte utövar sitt ansvar med ansvar, och människor far illa på grund av det, så bör det i princip vara aktuellt med någon form skadestånd. Då handlar det verkligen om allvarliga tjänstefel. Det gäller då inte bara marginaliserade barn, som du skildrar det. I princip
tycker jag att skadestånd även borde vara aktuellt om en kommun INTE ingriper om ett barn misshandlas av sina biologiska föräldrar och vet om det.

Bra skrivet Peter Andersson 2.

I kränkthetens rike på jorden ska alla ha ersättning för allt.
Jag erinrar mig en hurring från en lärarinna i tredje klass för så där en femtio år sedan och det visade sig att det var en annan kille som skulle ha haft den eftersom han var den skyldige. Näsblod dessutom, hur mycket är jag berättigad för det övergreppet?

@lorentz brydolf
Debatten om vanvård handlar naturligtvis inte om en eller flera örfilar, utan systematisk misshandel över många år. Konsekvenserna av det är djupa trauman. De som har råkat ut för det förtjänar vår empati, inte vårt förringande.

Fast maskrosor är inte bara vackra - de är också mycket vanliga blommor.
Det slags blommor som många sliter i sitt anletes svett med att rensa undan för att kunna ersätta med blommor av mer sprakande former färger.
Utmärkande för maskrosor är att de trots omöjliga växtförhållanden ändå spränger sig fram.
Till och med genom asfalt.
Minns en gång när jag - medan solen ännu inte gått upp - satt och såg ut över en äng.
Ganska färglös
Några timmar senare brann solen och plötsligt hade alla maskrosor öppnat sig.
Ängen hade blivit till en böljande gul matta.
Så ser jag på maskrosor.
Och maskrosbarn.
De är många.
De är blommor som somliga trädgårdsmästare gärna vill rensa bort så att de själva eller andra ska slippa störas av att se dom i sina kultiverade trädgårdar
De har en obändlig kraft att överleva trots ibland närmast omöjliga växtvillkor.
Men när de blir översköljda med strålande sol och värme så kan de öppna sig och förvandla den mest färglösa äng till en bländande färgexplosion.

Tom andersson

Alla som har och har haft det svårt under uppväxten förtjänar naturligtvis empati och sympati.

Men att göra ett juridiskt nummer av det 30-60(?) år senare torde vara ett omöjligt företag; har brott begåtts mot någon måste det ha gjorts en brottsutredning samt finnas en gärningsman.
Och har det gått en viss tid inträder preskription.

Vilka fler kategorier ska ha rätt till ersättning?
Se #1

Jag tror att det finns många som har vuxit upp i fosterhem under 1900-talet under olika premisser och omständigheter. Mycket svåra och mindre svåra.
Att lasta svenska staten och därmed skattebetalarna idag och göra dessa ersättningsskyldiga för historiska förlopp då det fanns andra politiker vid makten öppnar ju upp för en oändlighet av orimligheter.

Tyvärr är igenkänningsfaktorn mycket hög; den här typen av frågor dominerar debatten i Sverige idag.

Tänk om den istället kunde handla om hur vi bäst ska tackla dagens problem för att rusta oss för framtiden.

Socialsnyft och alarmism, nej tack!

http://www.optimism.nu/

#6
Tom Andersson
Sorry för utebliven versal på ditt efternamn.

Jag tror inte att regeringen misstror barns upplevelser av vanvård. Däremot ser jag dilemman med gränsdragningar. Ska alla ungar som farit illa ha ersättning, eller bara de som bevisligen vanvårdads. Ska bara de som är omhändertagna av sanhället få ersättning men inte de som farit illa genom en styvfar-mor som inom familjen våldtagit, slagit, vanvårdat barnen utan att soc ingripit? Vad gör vi med dem som adopterats eller blivit omhändertagna av en anhörig som farit precis lika illa där. Någonstans måste gränser dras. Jag avundas inte den minister som ska föreslå gränserna. Enklast vore om alla ungar fick pengar, men det skulle å andra sidan bli oändligt dyrt och säkert locka andra grupper att fråga varför de inte också fått ersättning. Ni som vet hur ni skulle ha gjort, tala om det, för jag har ingen aning om hur man gör en rättvis bedömning. Mitt hjärta säger en sak, men kommer det någonsin att bli rättvist?

@helena viita
Maskrosor är så sköna som du säger, och envisa, men också väldigt anonyma. Allt för anonyma. Tycker jag.

@lorentz brydolf
Jag kan känna med dig. Vilken preskriptionstid är det på det här? Personligen tycker jag att det beror på brottet. I det här fallet handlar det dels om vanvård och misshandel som varierar från person (barn) till person (barn), dels om en större grupp människor (barn) som har systematiskt vanvårdats och misshandlats (foster- och barnhemsbarn) i samhällets regi. Det senare gör det till ett brott med mycket lång preskriptionstid.

#10

Se #8

Systematisk misshandel och vanvård förutsätter ett ont uppsåt och detta har varit organiserat av "samhället" menar du?

Vilka satt i ansvariga positioner när detta skedde, makarna Myrdal och Tage Erlander?

I så fall borde notan skickas till Norra Bantorget.

@Gudrun Ekstrand
Visst finns det många gränsdragningsproblem i enskilda fall, men det får inte hindra ansvarsutkrävande. Våra beslutsfattare har försummat sitt ansvar och därmed formellt sanktionerat systematiska övergrepp på väldigt stor grupp barn. Det förtjänar speciella ansträngningar på det rättsliga området. Istället väljer Maria Larsson och regeringen att endast se till den bristande rättssäkerheten, inte det grovt bristande ansvaret i hantering av barnavårdsärenden. Det går att göra mycket mer än vad som hittills är gjort. Till exempel, varför inte hjälpa till och sätta in resurser för grupptalan?

@lorentz brydolf
"Ont uppsåt" fanns tyvärr i många fosterhem och barnhem. Dessa hem hade samhället (kommuner och ytterst staten) ansvaret för.

Bra skrivet Tom....jag kan bara säga att välskrivna och sakliga artiklar stärker...att sedan inte alla förstår att läsa allt... är bara att beklaga. vi kämpar vidare.

Som en följd av Reinfeldt/Borgs strävan efter rättvis bedömning i dom enskilda fallen, föreslår jag att herrarna ställs utan riksdagslön, som ersätts med en klapp på axeln eftersom man inte säkert vet vilken nytta deras politiska beslut gör.
Det kan t o m vara så att deras politiska beslut gör skada och då slipper man betala tillbaka.

Ligger en del i det förstås, Tom.
Och enrisbuskar är sannerligen också en fin växtlighet ;-)

@Anna Skåner
Så här i efterhand, när jag väl har skrivit artikeln och chattat med alla här inser jag att jag nog har missbedömt en sak, nämligen kännedomen om fosterhem och barnhem, vad de egentligen är för något. Det är nog många i vårt avlånga land som inte känner till vad fosterhem och barnhem egentligen innebär. Att det faktiskt är "en offentlig inrättning". Men som sagt. Ju fler vi är som berättar, desto bättre.

@Alf Carlsson
Jag jobbade i riksdagen ett tag. Då fick jag se det politiska arbetet på nära håll. Jag var inte imponerad. Maktkamp var långt viktigare än kreativitet och problemlösning.

@helena viita
Enrisbuskar är så sega. Det gillar jag. Och så luktar de så där säreget gott. En detalj dock. Jag undrar varför vi liknas vid växter och inte djur?

Jag har ett förslag. Och det är helt allvarligt och det kommer inte att slå på många kronor.

Fastställ en ersättningsnivå från 0-400 000:- skadeståndskronor och ställ frågan rakt av till de drabbade och ni ska finna en förvånansvärd fördelning, där många, till skillnad från politiker själva, kommer att vara mycket återhållsamma.

Finner man att något avviker anmärkningsvärt, diskutera saken och kom överens.
Det kan t o m vara så att vissa skänker sina pengar till BRIS.

Den vanlige människan har inte den girighet som driver marknadsekonomin. Insikten om det är det enda hotet mot förslaget.

@Alf Carlsson
Det är precis sådana där idéer och förslag som jag saknar hos politiker. Som det är nu får jag bara intrycket av att de inte vill och orkar göra något.

#21 Tom Andersson...Man pratar ju om fri vilja, valfrihet och tillskriver samtliga medborgare ett 100%-igt förtroende att fatta rätta och ansvarsfulla beslut.

Nu har man chansen att visa det i ett ärende som hela svenska folket står bakom utom Reinfeldt/Borg och Göran Hägglund (Han heter väl så? Kds s.k. ledare? Eller var det Gustav.)

Jo, en sak till.
Man är förbannat bra på att lansera ökade straff och förlängda preskriptionstider, men när man ska ta konsekvenserna själva för dom grövsta övergrepp mot barn under Statens ansvar, då ska man samlas i en kyrka och utdela ett rungande förlåt.

Jag hoppas det börjar gå upp för människor vilken cynism man röstat in när man gav Alliansen förtroendet. Enbart denna fråga motiverar ett nyval. Vi kan inte ha det såhär längre.

@Alf Carlsson
Återstår att se om oppositionen kan komma med övertygande förslag till Maria Larsson och regeringen! Övertygande åtminstone för allmänheten. Jag hoppas det, för allas skull.

#24 Tom Andersson...det räcker med att sossarna lovar att ta itu med ersättningen om man vinner valet, så åker KD ur riksdagen och vi får 10 punkters skillnad på blocken. Solidaritet är en gammal svensk paradgren som nästan är bortglömd, men i det här fallet har regeringen gått så hårt på grund att det är tveksamt om man överhuvudtaget kommer loss.
Övergreppen kommer att kompenseras ekonomiskt. Det enda man funderar över är hur man ska kunna vrida klockan tillbaka och slippa prestigeförlusten.

Om jag hade haft frågan och representerat de utsatta hade jag tagit in varje enskild historia och vilket belopp varje enskild krävde för att känna att ursäkten hade något allvar bakom orden.
Sen hade jag hemlighållit vem som skrev vad och tagit med mig pärmen till regeringen och ställt kravet rakt av och i värsta fall publicerat hela materialet. Jag hade krävt att få veta om regeringen hade samma uppfattningen som det barnet som utsatts för regelrätta våldtäkter under sin uppväxt etc. och hur mycket man anser att det våldet är värt.

Och aldrig har jag sett en tydligare opinion och ett mer massivt stöd än det som nu visas vanvårdade barn och aldrig har jag sett 4 höns springa ett värre gatlopp, där KD har ställt sig med snaran runt halsen, där Göran "Mr hyvens kille" Hägglund fått visa sitt fula omaskerade tryne fullt ut.

Det är inget att snacka om. Pengarna kommer.

Barnhusbarn.
Detta epitet väcker starka känslor hos många. Brister i föräldraansvaret har dessvärre ingen enkel lösning. Ekonomisk ersättning är kanske lite plåster på såren efter åratal av förödmjukelser. Dessa barn hade bättre behövt kärlek och ansvariga föräldrar.
Detta ledsamma kapitel i samhällets historia med barnhusbarn som politiker m.fl. vill sopa under mattan påminner om den skandal Lubbe Nordströms bok "Lort-Sverige" väckte med sin "dynggrepsjournalistik", som också påvisade brister i samhället som retade gallfebern på folk.

Jag har nyligen börjat släktforska, och upptäckt till min förvåning att det i kyrkböckerna finns enorma mängder med oplanerade barn, inskrivna såsom "oäkta" och i många fall med båda föräldrarna inskrivna som "okände". Enbart i Hedvig Eleonora i mitten av 1860-talet var c:a 60% av de födda (jag kollade bara under bokstaven "A") utomäktenskapliga. I Gamla Stan var siffran 30% 1865. Mängden av kvinnor var dubbelt det av män i vissa stadsdelar. Moderns ålder är alltid nedskriven i födelsearkiven om inte hennes namn, så tillsynes blev inte bara fadern befriad från föräldraansvar, men även modern.
Den enorma befolkningstillväxten under 1800-talet producerade mer barn än "ekonomin" kunde absorbera, med ett resultat av en stor jordlös klass av "utanvidsfolk" vars öde blev att bli lågavlönade pigor, tjänarinnor, och drängar som inte hade medel till att skaffa egen bostad och starta normala familjer. (Industrialiseringen förbättrade dessas lott, men arbetsgivarna fortsatte med att behandla dessa som jordlösa statare.) De unga lågavlönade hade inte berett sig för klosterliv, "lönskaläge" och prokreativa olycksfall inträffade tydligen rätt ofta.
Det var svåra tider, och oönskade barn fick det troligen inte mycket bättre än sina föräldrar, och med största sannolikhet fortsatte föräldrarnas tradition med svagt ansvar för sina barn. (Säkerligen har någon har nog redan gjort den studien.)
Alla dessa som är offer av ett samhällssystem där brister i föräldraansvaret har gett livslånga känslomässiga skador till, har jag största sympati med. Alla människor har en rätt till kärleksfulla föräldrar, och dessa har både blivit svikna både av sina föräldrar och "samhället".
Man borde inte glömma att det föreligger en stor sannolikhet att dessa lidandes föräldrar själva hade en liknande situation, och att de lidande också har barn som behöver något bättre än vad föräldrarna fick. Risken är stor att beteendemönstren upprepas.
Man borde allvarligt analysera orsakerna till vad som ledde till denna kultur av barnhusbarn, som kanske hade sin starkaste period på 1800-talet, om man vill förhindra historiens repetition, om möjligt. Man kan peka på en del orsaker som det legala klimatet på 1800-talet framåt, som frigav föräldrarna från ansvar. Detta synes svårt att förstå, kanske alternativet hade varit värre, med barn-lik i soptunnorna. Befolkningstillväxten med storfamiljer hade en stor orsak till tragedin. (Det är svårt att förstå varför de skaffade så många barn). Ekonomin och industrin gav mer och bättre bostäder och statarna och tjänarinnorna blev sysselsatta inom handel och industri, och levnadsstandarden förbättrades. Tillgång till kontraceptica blev vanligt. Mycket har förändrats sedan 1800-talet, mest ekonomiskt, men mycket är som förr. Lagar och "samhället" borde göra klimatet för starka familjebildningar och -ansvar bättre. Att sopa historiens tragiska beteende under mattan hjälper knappast, den borde snarare belysas, både från samhällets och personligt håll.