Åke Malm: Italien kommer också att förbjuda barnaga

En örfil eller ett tag i kragen.

Misshandel eller ett försök av en förälder att lugna ner en hysterisk 12-åring.

Två versioner av händelsen presenterades vid den första domstolsförhandlingen i Stockholm. På tisdagen faller domen mot dataföretagschefen och kommunalpolitikern Giovanni Colasante från Canosa di Puglia. En stad på 31 000 medborgare långt ner i sydöstra Italien, i regionen Puglia. I svenska medier har den här historien blåsts upp till en kulturkrock mellan Sverige och Italien. Det talas om arga inlägg och märkliga bilder av Sverige i italiensk media.

Det första man kan säga är att i Italien är inte det här en stor grej. Den väckte uppseende första dagen efter att nyheten släppts, att en kommunalpolitiker burats in i Stockholm för att han tillrättavisade sin son. Det var versionen italienska medier fick av familjens vän och advokat.

Men Italien ägnade sig de här dagarna åt kriser av en helt annan dimension, det gäller landets statsskuld, om euron skall överleva och om Berlusconis senaste slingrande för att undvika rättvisans åklagare. Uppriktigt sagt - frågor vars dignitet slagit ut det mesta i nyhetsväg de här dagarna.

Men går man nu till tidningarnas websidor och läser kommentarerna från läsarna upptäcker man att det troligen finns en majoritet som tycker att de svenska polismyndigheterna agerat absurt. Men majoriteten är inte överväldigande och minoriteten slår väl ifrån sig. Dock håller många bland barnagemotståndarna med majoriteten på en punkt:

Att hålla en semesterfirande italiensk medborgare i finkan i tre dagar för ett brott som kanske så småningom leder till en dom med böter - är det inte att ta till i överkant, frågar man sig.

Men huvudfrågan är fortfarande för flertalet tyckare - skall en förälder få använda örfilar som ett uppfostringsmedel?

Så här kan det låta i kommentarerna som jag plockat från de största italienska tidningarna.

Gud vad tråkiga dessa svenskar är som alltid skall vara så politiskt korrekta. Skulle man inte få ge sonen en örfil i uppfostrande syfte? [...]Nu kommer våra egna radikaler att dra fram det här för en ny aktion för att korrigera vår civilisation. Beatles 14

Visst är det här ett stort, väluppfostrat folk - men om även svenska föräldrar emellanåt använde en örfil kanske de skulle slippa knarkare, onormala och alkoholiserade. Numibia.

Och de här vill lära oss hur man skall leva. Det räcker med att se vad som händer i deras grannland. Kölden har förlamat hjärnan på dom. Beppazzo

Men alla håller inte med:

Allt snack om att svenskarna inte skall förhäva sig eftersom de har världens högsta självmordstal, är en cliche'. Vetenskapliga utredningar visar att detta inte alls är fallet. Och alkolholismen ligger väl ungefär på samma nivå som i Italien (i varje fall om man får tro en psykiatrisk forskare som bor i Sverige.) Vladimir 72

Vilken underbar nyhet! Jag är själv en far som härstammar från Puglia. Enligt vår kultur är det inte lätt att motstå frestelsen att lösa en konflikt med ett övermått av våld (min far har alltid gjort det med mig). Detta är en positiv nyhet för den stimulerar oss att växa. Det är möjligt att uppfostra barn utan att slå dem. Det är bästa sättet att skapa ett förtroende. Men för det krävs att vi mognar på ett sätt som inte våra föräldrar gjorde. Om en sådan respekt för barnen är lag i Sverige, då önskar jag att vi får en liknande lag i Italien. adigiacomo.

Som man kan se av de här få exemplen, debatten använder ungefär samma argument som jag minns från när lagen diskuterades i Sverige. För italienare kompliceras frågan av att här handlar det om ett myndighetsingripande innanför murarna kring familjen. Som alla vet är den italienska uppfattningen av institutionen familjen - på gott och ont - något väldigt speciellt. För många är ett ingrepp som det i Stockholm ett outhärdligt intrång i en sfär som heter privacy.

Corriere della sera lät två experter ta till orda i frågan första debattdagen.

Isabella Bossi Fedrigotti menade att våld bara är ett tecken på en förälders svaghet. Men att bura in en far i två dagar för en örfil - det är överdrivet.

- För sanningen är ju att örfilar utdelas bara så länge barnet är så litet att det inte ger igen. Och hur kan en förälder som själv ger sitt barn stryk lära det att inte använda våld mot kamraterna på lekplatsen eller i skolan.

- Ändå är en lag som den svenska överdriven - den skulle bara ge parterna i ett skilsmässofall en möjlighet med korsvisa anmälningar för att få domstolen att ge dem vårdnaden. Och hur skulle man kunna tänka sig att bura in en förälder för en örfil när i vårt land även erkända mördare går fria, frågar sig Isabella Bossi Fedrigotti.

Från andra sidan framträdde Fulvio Scaparro, välkänd psykoterapeut med en lång erfarenhet från ungdomsvårdsskolor och domstolar.
- Jag vet väl hur impopulär en lag av det här slaget skulle vara. För idag är läget det att det skulle vara omöjligt för en lärare att dela ut en örfil i skolan. Men i hemmet händer det varje dag. När jag själv föreslog en lag av det här slaget fick jag vibrerande protester och många hävdade som vanligt att " en örfil har inte skadat någon".

- Det är inte lätt att få folk att förstå att en kränkande våldsam handling inte har något med uppfostran att göra. Att ändra på en kulturell tradition som denna är dock inte lätt - men en lag skulle vara en positiv och viktig signal. Innan en sådan lag träder i kraft skulle det vara nödvändigt med en lång och effektiv informationskampanj.

På telefon lägger professor Scaparro till:
- Det har presenterats en lång rad lagförslag men de har aldrig hunnit komma under behandling innan det var dags för val igen. Traditionen i Italien - och över huvud taget i Medelhavsområdet - är att en sak är familjen, en helt annan är vad som händer därute, i samhället.

- Till slut får naturligtvis även Italien en lag som den svenska. Men det lär ta sin tid. För det här är ett komplext och svårt område. Så mycket av förälderns egna känslor och aggressioner ligger i explosionen av våldet i ett kok stryk mot den minderårige.

- Sedan kan det ju finnas tillfällen när även den mest liberale och eftertänksamme föräldern höjer rösten - till exempel när det gäller att rädda barnet från att bli överkört vid ett övergångsställe. Där rädslan för att förlora barnet knyts till skräcken man upplevde i en svår situation, säger Fulvio Scaparro.

Att barn får örfilar och mycket mera i detta land är dock ingenting ovanligt. En dag på en italiensk badstrand mellan Rom och Neapel bjuder på motbjudande upplevelser. Och motsägelsefulla.´

Där ser man fäder som gladeligt ger ungarna en hurring om de inte lyder när de skall upp ur vattnet. Eller med kraft dunkar rättvisans principer i deras bara rumpor. Utan att någon i omgivningen tycker det är läge att ingripa. Som en vännina påpekade:

- La gente è manesca in modo incredibile. Vilket skulle kunna översättas med: Folk missbrukar sin kraft på ett otroligt vis.

Samtidigt kan man se föräldrar som verkar vara utrustade med ett änglalikt tålamod. Som inte rör en fena hur mycket ungarna än skriker och knuffas.

På den här nivån verkar inte FN:s barnkonvention vara något ämne man diskuterar särskilt intensivt. Ändå ratificerade Italien konventionen 2002 och Rädda barnen har en kontrollgrupp som skall se att principerna i konventionen efterföljs.

Som allting annat i Italien delar sig uppfattningarna om barnaga mellan partierna. Det är lättare att hitta folk som är principiella motståndare på vänstersidan - men på en mera lokal nivå är det många som tycker att svenskarna överdriver i den här frågan.

Till höger är det vanligare att hitta anhängare av principen: en örfil har ingen tagit skada av.

Men på båda sidor finns det upplysta medborgare som gärna skulle se en lag av svensk modell. Det finns dock alltid så många andra frågor som tycks vara mycket viktigare. När man har klarat av dem blir det nog tid till att diskutera barnaga också.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/39362

11 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det är gulligt att läsa om svenskarna som alltid måste ta reda på vad andra tycker om dem. Samtidigt som vi ändå vet att vi är bäst ("Till slut får naturligtvis även Italien en lag som den svenska", "upplysta medborgare som gärna skulle se en lag av svensk modell"). Jag lever också efter denna komplexa modell. Jag vet bäst i världen, och samtidigt skruvar jag oroligt på mig om vi kommenteras av någon utlänning. Men självklart kommer alla länder i världen att införa alla våra lagar.

I sakfrågan finns det nog inte många av oss som vill ge våra barn en hurring. Men samtidigt tycker vi att lagen gått för långt. För det är inte en "hurring" som lagen beskriver. Det är en "kränkning". Så man kan bestraffas för att man tagit sitt barn i handen på ett "kränkande" sätt. En person fick sitta i tingsrätten för att han knuffade sin 13-åring ner i ett dike under ett bråk. Om 13-åringen mådde sämst av att ligga i diket eller av att pappan riskerade 1 år i fängelse är förbjudet att diskutera. För barnaga-lagen är tabu i Sverige. Landet där vi samtidigt är extremt toleranta OCH totalt rigida.

Permalänk | Anmäl #1 Thomas Eliasson, 2011-09-13, 08:33

"Det finns inget svårare att genomföra och lättare att undvika, än att uppfostra ett barn" (Lao Tse).

Jag tror aldrig italienska föräldrar kommer att överge sin rätt att aga barn. Samtidigt är kärleken till barnen så mycket starkare än i Sverige. Barn blir alltid sedda, i alla sammanhang.
Av den anledningen är italienare Europas mest sympatiska folk.

Permalänk | Anmäl #2 Christina Lundqvist, 2011-09-13, 09:49

Re: #2 Christina Lundqvist
"Samtidigt är kärleken till barnen så mycket starkare än i Sverige. Barn blir alltid sedda, i alla sammanhang.
Av den anledningen är italienare Europas mest sympatiska folk."

Italien kommer att ha 20% färre invånare inom 30 år eftersom de har världens lägsta barnafödande. Italiensk barnuppfostran gör tydligen att man inte vill ha barn när man blir vuxen. I Sverige föds däremot massor med barn. Det är säkert komplexa samband, men jag tror något är fel i din analys.

Permalänk | Anmäl #3 Thomas Eliasson, 2011-09-13, 12:07

Vuxna har insikter om tillvaron som barnet saknar. Detta medför att barnet har att rätta sig efter den vuxne, även om barnet självt inte alltid kan eller vill förstå varför. Barnet som ilsket gallskriker och ska ha sin vilja fram vid godisdisken eller leksakshyllan måste lyda den vuxne även i läget där alla goda övertalningsmetoder visat sig fruktlösa. Då är det faktiskt bara ett tag i kragen, en lugg eller en dask i baken som återstår. Att kalla det för misshandel är för mig obegripligt!

Permalänk | Anmäl #4 Stephan Karlsson, 2011-09-13, 12:12

Visar man mer kärlek till barn bara för att man föder fram unge på unge utan att ha möjlighet att ta hand om dem? Som i Sverige där man ploppar barn och omedelbart hänvisar dem till statens förvar?

Det kanske är pga kärlek till barnen som italienska kvinnor och män avstår från att skaffa barn, de inser att de inte har möjligheten att ge dem varken tid eller bekräftelse.

Permalänk | Anmäl #5 Christina Lundqvist, 2011-09-13, 14:28

Min kommentar #5 är riktad till #3 Thomas Eliasson.

Permalänk | Anmäl #6 Christina Lundqvist, 2011-09-13, 14:29

Barn är inte änglar.I Sverige halshöggs eller brändes på bål hundratals kvinnor och män för att ungdjävlarna gaddade ihop sig och spred lögner.

Utanför sockenkyrkorna stod de så kallade visgossarna och pekade ut de skyldiga, många fick sina föräldrar eller systrar dömda.I skolorna mobbar de i värsta fall ihjäl sina skolkamrater
Myten om det goda oskyldiga barnet köper jag inte, men de blir nog inte snällare av aga-tyvärr

Permalänk | Anmäl #7 klas engström, 2011-09-13, 14:51

#7/ klas engström.

Med din inställning blir nog varje barn i din vård. en ny Breivik
Har du funderat på vad kärlek betyder för ett barn?

Hoppas du inte har barn.

Permalänk | Anmäl #8 Christina Lundqvist, 2011-09-13, 19:48

#2 Christina Lundqvist, ”aga” och fostran är två skilda saker. De har ingenting med varandra att göra. Det medel man använder sig av när man fostrar barn heter disciplin. Aldrig någonsin kommer fostran och disciplin i beröring med ”aga”.

”Aga” är en politiskt korrekt omskrivning för ”våld mot barn”.

Hur kommer det sig att många i övrigt normala människor som slår sina barn aldrig skulle få för sig att slå sin hund i fostringssyfte? Svaret måst vara att slå sina barn är ett inlärt beteende.

Och källan är Bibeln.

Ordspråksboken 13:24: Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid.
Ordspråksboken 23:13 Undanhåll inte pojken fostran, agar du honom slipper han dö.
Hebreerbrevet 12:6 Ty den Herren älskar, den tuktar han, och han agar var son som han har kär.

Och vi vet varför kristna är så snabba till att bestraffa. Och med bestraffning menar de nästan uteslutande fysiskt bestraffning.

Svaret finns delvis i Hebreerbrevet 12:7: ”Det är till eder fostran som I fån utstå lidande; Gud handlar med eder såsom med söner. Ty var finnes den son som icke bliver agad av sin fader?”

Alltså, lidandet har ett egenvärde. Det är ädelt att lida, likt Jesus på korset. Och det är köttet som ska tuktas, därav den fysiska bestraffningen.

Permalänk | Anmäl #9 u_3826, 2011-09-17, 15:35

#5 lite off topic kanske men skälet till att italienska kvinnor inte föder barn är ganska entydigt. Det beror på kollisonen mellan det moderna utvecklade samhället där också kvinnor utbidar sig och har karriär, samtidigt som värderingarna har hindrat sociala reformer som underlättar för kvinnor att leva detta moderna liv som de både har rätt till och som utvecklingen kräver. Vem vill skaffa familj när man har betalt och gått igenom en dyr universitetsutbildning om man sedan inte kan utnyttja eftersom det saknas en god föräldraförsäkring och förskolor? Globalt är detta oerhört tydligt. änder med låga födelsetal har väldigt traditionella könsroller. I Bangkok är över 35% av 30-40 åringarna ogifta. I Korea importerar man kvinnor från fattiga länder. På landsbygden är 30-40 av fruarna från Vietnam eftersom koreanska kvinnor pluggar och gör karriär.

Så vad har detta att göra med barnaga? Det finns en korrelation mellan acceptans för barnaga som metod för disciplinering och traditionella könsroller. Män slår sina fruar och barnen. Mammorna slår sina barn... Mer så i Italien än i Sverige. Det är dags att lägga myten om den lyckliga bullriga storfamiljen i Medelhavet på hyllan. Tyvärr, det är inte så det ser ut.
Och ganska många undersökningar visar ändå att svenska unga ändå tycker de har det ganska okej.

Permalänk | Anmäl #11 u_6048, 2012-01-11, 16:59

#4 Stephan Carlsson

Barnskriken i affärer beror på en av vuxna skapad helt onaturlig situation, som dessutom är uppsåtligen ämnad att fresta barn bortom bristningsgränsen.

Det är helt naturligt för dem att bli superfrustrerade och ledsna. Ett litet barn kan inte förstå varför man kan passera metervis av lockande godsaker och inte få ta något.

Under lång tid av evolution har det dels varit ont om godsaker, och verkligen inga stora sjok av godis i naturen som bara legat där och man i uppfostringssyfte skulle passera. Och om man vet att barnet har svårt för godishyllan, kan man inte låta bli att ta med h*n till affären? Det finns massor av kreativa lösningar som inte är "NEEJ PAPPA HAR SAGT NEJ FEM GÅNGER, SKA DET VA SÅ SVÅRT ATT FATTA" och "schmack"

Ett litet barn, som inte förstår situationen, som frustrerats på grund av det cyniska vuxna skapat, tänker du alltså slå. Uppfostran till blind lydnad och rädsla för dem man är mest beroende av. Varje gallskrik i en affär är en känga i örat på oss som byggt en underlig värld där barn inte passar in.

Och disciplinisterna och slåarna, ni blir med all säkerhet färre för varje dag. Och lever ni ut era lustar offentligt så är vi många beredda att nita er. Låt oss hoppas att era barn aldrig skriker hemma...

Permalänk | Anmäl #12 Chris L, 2012-01-15, 05:48