Rätt och orätt

Nu när besked föreligger i vanvårdsfrågan - gärna en läpparnas bekännelse, men ingen reell substans; vår regering ger gärna stöd i anden, men är något svagare i köttet - kan det finna anledning att påminna om de berördas svårigheter att värna sin rätt, historiskt och nu.

Hos oss är ombudet kung.

Mellan den förfördelade och en bister tillvaro håller det svenska samhället med en rikhaltig flora av ombud. Det är experter, handläggare, nämndeledamöter, vårdpersonal, tjänstemän och i förekommande fall ombudsmän.

Vi har traditionellt tryggt kunnat luta oss mot beslut fattade i god ordning. Det som framkommit sedan vi börjat ställa frågor om vanvård av unga, ställer frågor för hur god ordningen varit och vems intressen dessa ombud har företrätt.

Det är inte helt oproblematiskt att samhället gjort sig till ombud för barns välfärd, men så ofta helt misslyckats med det, nu också misslyckas - återigen som ombud - med att ställa det till rätta.

Uppenbarligen kan saklighet och neutralitet vara något helt annat än det rimliga eller ens anständiga.

Vi tvingas konstatera att de två utredningar, som tillsatts för att reda ut frågorna, men också för att tillvarata de drabbades intressen, mynnat ut i misslyckanden.

Dessa misslyckanden hade sett något annorlunda ut, om det i någon del existerat en reell, och inte bara nominell, möjlighet för de drabbade själva att tillvarata sina egna intressen eller eljest kunna få dem tillgodosedda.

Advokatsamfundet (bl.a.) oroar sig för att någon skall kunna ta illa vid sig av ett ofördelaktigt omnämnande i en upprättelseprocess. Lite lustigt känns det ändå, att behöva påpeka (för jurister) att man faktiskt inte kan lagföras för preskriberade brott varför Europakonventionens artikel 6 knappast kommer i fråga och varken barnmisshandel eller pedofili är rekvisit för att helt slippa kritik. Men, det är kanske tankar som är svåra att följa.

Det hade känts mer rätt, och kanske inte fullt lika orätt, om man i någon del funnit fram till effektiva rättsmedel för dem vars rättigheter redan kränkts. Nu bjuder man på ett cirkelresonemang värdigt Stolle-Pelle: era rättigheter upphörde, redan när vi kränkte dem.

Anledningen är enkel. Gruppen anses vara så svag att den inte heller förmår skapa opinion för sin sak.

Förändringen i det allmänna medvetandet om vad som förekommit i svenska omhändertaganden är lika slående som påtaglig. Kanske är det bara ansvarig minister som ännu är omedveten om att också vårt samhälle har ett behov av att ställa dessa orätter till rätta.