Kriget mot terrorismens militariseringspolitik har ökat kvinnors osäkerhet

Den amerikanska strategin efter terrordådet 2001 har varit att övervinna potentiella hot med en stark säkerhetssektor fokuserad på militära medel. I terrorismbekämpningens namn har krig bedrivits i Afghanistan och Irak; väpnade konflikter som har kostat uppskattningsvis 1360 miljarder USD och som resulterat i att tusentals människor, både stridande och civila, har förlorat sina liv.

Det är dock inte bara krigen i Afghanistan och Irak som kostat pengar. Sedan 2001 har världens samlade militära utgifter rusat iväg. Fredsforskningsinstitutet SIPRI konstaterade i sin senaste årsbok att de militära utgifterna i världen förra året nådde rekordhöga 1630 miljarder USD, en ökning med 50 procent sedan 2001. USA står för ungefär hälften av världens militära utgifter och har sedan 2001 utökat sina militära investeringar med 81 procent.

Det militära angreppsättet som hittills använts för att bemöta terrorism har verkat kontraproduktivt ur ett mänskligt säkerhetsperspektiv. Genom att militära verktyg tillåtits sluka enorma samhällsresurser har andra områden bortprioriterats. Några av de strategier som använts för att bemöta terrorism har dessutom utgjort brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. Riktade attacker mot enskilda individer med målsättningen att döda, "skjut för att döda"-doktriner, tortyr och andra övergrepp är bara några exempel på de brott som har utförts med hänvisning till kriget mot terrorism.

Terroristattacker uppstår inte i ett vakuum utan har rötter i en rad olika omständigheter. För att bekämpa terrorism måste såväl utgångspunkterna för våra säkerhetspolitiska analyser som metoderna för att hantera hoten utvärderas.

Negativa konsekvenser av militära prioriteringar

Hot om våld som garanti för staters säkerhet är den dominerande säkerhetspolitiska uppfattningen i världen idag. Man menar att man genom att rusta för krig kan avskräcka från anfall och på så vis undvika krig. Det har lett till att militära investeringar blivit en central del av säkerhetspolitiken. Om prioritet istället skulle vara människors säkerhet, ett perspektiv ofta kallat mänsklig säkerhet, ställs de militära investeringarna i ett annat ljus. Trots att skyddet av de egna civila medborgarna oftast uppges som skäl för försvarsbudgeternas storlek så utgår säkerhetshoten mot civila alltför ofta från militär brutalitet. Hot mot civila kan också vara en konsekvens av att andra budgetområden har prioriterats bort till fördel för den militära sektorn.

Tio år efter terrorattentatet i New York har kriget mot terrorismen skapat stora hål i statsbudgetar och samhällsstrukturer runt om i världen har drabbats av ökad militarisering. Vi kan samtidigt slå fast att vår värld fortfarande är en osäker plats att leva i. Var fjärde person i världen, 1,5 miljarder människor, lever i instabila och konfliktpåverkade stater med mycket höga nivåer av våld. Dessa människor lever varken i krig eller i fred utan i starkt militariserade samhällen i en starkt militariserad värld.

Forskning visar att militarismen bygger på maskuliniserade ideal med hänvisning till den nära kopplingen mellan våldsamma militära strategier och en extrem form av maskulin identitet. Några tecken på detta är att innehav av vapen associeras till just män och manlighet, och att män ses som beväpnade beskyddare av kvinnor.

Elin Bjarnegård och Erik Melander, forskare vid Uppsala universitet, har ingående studerat konsekvenserna av en militariserad maskulinitet. De konstaterar att när den militariserade maskuliniteten i samhällen stärks ökar acceptansen för våld och benägenheten att lösa konflikter med våld (se "Disentangling gender, peace and democratization: the negative effects of militarized masculinity", i Journal of Gender Studies, 20:2, 1 juli 2011). På så sätt leder ökad militarism till ökad våldsamhet.

Militarism och kvinnors säkerhet

Militarismen har också långtgående konsekvenser för kvinnors säkerhet. Under de senaste 50 åren har fler kvinnor och flickor dött på grund av att de var kvinnor än det totala antalet människor som dött i alla konflikter under 1900-talet. Trots det har kvinnors säkerhetssituation traditionellt inte inkluderats i säkerhetspolitiska analyser.

Inom IKFF har vi länge arbetat med att uppmärksamma militarismens konsekvenser för kvinnor. Till de indirekta konsekvenserna hör det faktum att samhällens ekonomiska resurser spenderas på militära strukturer i stället för på hållbart freds- och säkerhetsarbete så som hälsa, utbildning, sociala, demokratiska och ekonomiska reformer. Vidare leder militarismen också till mer direkta konsekvenser som exempelvis de hot som närvaron av skjutvapen utgör mot kvinnors säkerhet.

Skjutvapen används för att mörda kvinnor, men också för att hota dem och för att underlätta sexuellt våld. Detta gäller både i fredstid och i krig och konflikter. Om ett vapen finns i hemmet löper kvinnor tre gånger större risk för att dö en våldsam död än om vapen inte finns i hemmet. Den stora skillnaden mellan väpnat våld mot kvinnor jämfört med män är att kvinnor vanligtvis drabbas i sitt eget hem. Förövaren är ofta en partner eller en bekant. Det är våldet i hemmet, inte på slagfältet eller gatan, som skördar flest kvinnoliv.

En ökad militarisering leder oundvikligen till fler vapen i samhällen vilket eldar på den våldskultur som bidrar till kvinnors osäkerhet. En direkt konsekvens av kriget mot terrorismens militariseringspolitik är alltså att kvinnors osäkerhet har ökat.

Vägen framåt

Kvinnors utsatthet har under senare tid blivit alltmer erkänt och uppmärksammat. FN:s säkerhetsråd erkände problematiken och implikationerna för internationell fred och säkerhet i och med resolution 1325 (2000).

Hur kan man då gå till väga för att förebygga våldsamma hot i alla dess former och för att åstadkomma långsiktig fred? Vilka prioriteringar behöver göras för att uppnå säkerhet både för kvinnor och för män?

För hållbar och långsiktig fred krävs att det internationella samfundet breddar det säkerhetspolitiska tänkandet. Ett första steg är att ändra utgångspunkt för säkerhetspolitiska analyser och att slå fast att de säkerhetshot världen står inför idag, inklusive terrorism i alla dess former, inte kan lösas med militära verktyg. Naturkatastrofer, våld mot kvinnor, vapenspridning, brist på hälso- och sjukvård, brist på utbildning och demokratiska rättigheter, radikalisering och känslor av maktlöshet hör till den verklighet som alltför många människor lever i idag. Fokus bör alltså flyttas från militära sista minuten-lösningar till förebyggande arbete, hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning.

Flera studier, inklusive forskning från USA och Uppsala universitet i Sverige, visar att jämställdhet mellan kvinnor och män har direkt inverkan på sannolikheten att ett land hamnar i väpnad konflikt. En förklaring är att stater som är karaktäriserade av ojämställdhet mellan kvinnor och män och av strikta strukturella hierarkier ofta präglas av våldsnormer som gör väpnade konflikter mer sannolika. Stereotypa könsroller med krav på extrema maskulina, våldsamma identiteter undergräver såväl kvinnors som mäns fredsinitiativ. Kvinnors deltagande på alla nivåer inom säkerhetspolitiken är därför en viktig strategi för att förebygga våld och för att skapa säkerhet.

Ett annat sätt att arbeta mer långsiktigt för att förebygga våldsamma situationer är att man i det säkerhetspolitiska arbetet prioriterar utvecklandet av system för i tid upptäcka riskzoner. Erfarenheten visar att det inte är omöjligt att förutse att konflikter och våldsamheter är på väg att bryta ut. Genom att utgå från tidiga varningssignaler vilket innebär att samla in data, att analysera information, att väga möjliga sätt att hantera situationer mot varandra och att kommunicera resultaten med beslutsfattare på olika nivåer kan omprioriteringar ske. Den stora vinningen är möjligheten att vara proaktiv snarare än att vara reaktiv. För detta krävs dock politisk vilja och omfördelning av resurser.

Som slutsats av det senaste decenniets krig mot terrorismen, kan vi se att världen blivit allt mer militariserad, en utveckling med katastrofala konsekvenser för både människors säkerhet och den samhällsekonomiska utvecklingen. Vi kan också konstatera att jämställdhet, kvinnors rättigheter och säkerhet är nödvändiga kriterier för fred och måste ses som självklara delar av säkerhetspolitiken. Om inte det internationella samfundet prioriterar utbildning, hälsovård, vatten och mat till människor som saknar detta, kommer vi med den nuvarande säkerhetspolitikpolitiken att fortsätta bygga militariserade samhällen och söka väpnade lösningar som aldrig kan vara hållbara.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/39315

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Vi kan också konstatera att jämställdhet, kvinnors rättigheter och säkerhet är nödvändiga kriterier för fred och måste ses som självklara delar av säkerhetspolitiken."
Vi kan också konstatera att jämställdhet, kvinnors rättigheter och säkerhet är starkt begränsat av en religiös ideologi, i kombination med klanstrukturer och hederstänkande, i MENA-länderna.

Västvärlden har inget ansvar för detta.

Permalänk | Anmäl #1 Lena Bengtsson, 2011-09-10, 11:57

Utan att behöva analysera så djupsinnigt själva artikeln så vill jag ändå passa på att välkomna dig, Petra Tötterman Andorff, till osäkerhetsklubben! Du är liksom på rätt spår så att säga.

Det finns inga som helst konflikter i världen som inte skulle öka männens osäkerhet och i stort sett alla konflikter i världen är det männens uppgift att ta till vapen (med några få kvinnliga undantag, de finns förvisso) när läget blir kritiskt.

Den feministiska könskampen ökar ytterligare männens osäkerhet, nu är det inte längre så säkert att män får vara män utan en mjuk könssyntes som kanske bäst passar kvinnors egen verklighetstolkning. Men inget ont som kanske inte medför något gott med tanke på att kvinnor då kommer ta allt större ansvar för väpnade konflikter i utbyte mot att vi män städar toaletten.

Nå, allting är relativt sade Einstein, väl?

Permalänk | Anmäl #2 Christofer Catilan, 2011-09-10, 12:41

Det finns flera anledningar än bekämpandet av terrorismen till de globalt ökande militärutgifterna.

Ett flertal länder som tidigare var U-länder är nu till stora delar massivt industrialiserade och tekniskt sofistikerade, störst är Kina och därefter Indien och denna överlag goda om än resursslukande utveckling pågår i flera länder. Dessa länder vill markera sitt oberoende och flera av dem har sedan tidigare konflikter som gör att de känner att de behöver rusta, Indien - Pakistan är ett exempel på detta.

Det finns en tilltagande konkurrens om olja, vatten, naturgas, strategiska mineraler osv och det motiverar rustning för att skydda de egna tillgångarna men det finns nog även dem som rustar för att kunna prisförhandla brutalt eller kunna stjäla resurser. I den lilla skalan är det frågan om blodsdiamanter, i den stora vem som skall få första tjing till mellanösterns fortsatta oljeproduktion.

Det finns ett antal rika diktaturer varav några redan har fallit som köper stora mängder tekniska lösningar och tjänster för att förtrycka sin egen befolkning och stora mängder vapen. Kaddafi hade samlat på sig enorma mängder vapen, mycket mer än han lyckades använda under inbördeskriget, den största vapensamlaren är troligtvis Saudi Arabien.

Efter sovjetunionens fall hade de nya små länderna ett behov av att skydda sig från att återigen hamna under Ryskt herravälde och de rustade och Estland, Lettland och Litauen gick snarast med i EU och Nato för att vara med i en klubb för ömsesidigt skydd. Sovjets fall var mycket förödmjukande för Ryssland och nu känner de revanschlusta och med de höga oljepriserna och gasexporten till EU har de råd att genomföra en enorm återupprustning. Ryssland har även ett lokalt terrorismproblem med gamla konflikter med X-stan republiker.

Det finns ett problem med kollapsade stater som Somalia som tyvärr växer och blir en bas för sjörövare som tjänar så mycket på kapningar och utpressningar att de kan köpa mer vapen, utvidga verksamheten och de är troligtvis den stabilaste verksamheten i Somalia. Detta leder till att många redare beväpnar sina fartyg med vakter och vartefter tyngre vapen för att skydda sina besättningar och verksamhet. Att jaga pirater med ganska få mycket sofistikerade fartyg har inte gjort så stor skillnad, problemet lär fortgå till någon invaderar Somalia och bygger upp en ny stat eller i desperation bränner ner somaliska hamnsamhällen tills de går under.

Det är helt riktigt att naturkatastrofer ökar spänningen i världen. Andra faktorer som ökar spänningen är att klimatförändringen ger fler naturkatatstrofer och försvårar jordbruket vilket ger matbrist och med det följer delvis avbruten frihandel med mat och svält i fattiga länder. Socialt finns det apropå kvinnor kulturer där kvinnor hålls kort och har mycket små personliga friheter och de kulturerna hotas av förändring och den förändringen går att bromsa med våld.

Kriget mot terrorismen är till större delen ett Amerikanskt projekt och där har de problemet att de har förlorat konkurrenskraft inom väldigt många industrier medan deras försvarsindustri är hyfsat bra och har väldigt stabilt politiskt stöd. Krigen är delvis en subvention av deras egen industri.

Om vi inte hade haft kriget mot terrorismen hade det troligtvis ändå pågått en global rustning. Den största skillnaden är troligtvis att vi i västvärlden hade sluppit integritetsskadande övervakning, säkerhetsteater på flygplatser och stora mängder skräckpropaganda.

Själv håller jag på att vi i Sverige behöver rusta lite mer, bygga upp ett civilförsvar, samarbeta mycket mer med våra grannländer och ha en konsekvent politik för att globalt stödja demokratier och länder som utvecklas till demokratier.

Min uppfattning om framtiden är att ekonomin kommer att skadas av brist på olja osv och bli så svag att i stort sett all u-hjälp kommer att upphöra och då gäller det att vårda handel och andra utbyten inklusive beväpnande av dem som försvarar människors friheter.

Permalänk | Anmäl #3 Magnus Redin, 2011-09-10, 12:48

Jag tror jag förstår nu, om talibanerna får sprida sina värderingssystem så kommer kvinnor att få det mycket bättre. Tack för det beskedet.

Permalänk | Anmäl #4 Johan Arve, 2011-09-11, 05:34

#4 Johan Arve – Kommentar: ”…om talibanerna får sprida sina värderingssystem så kommer kvinnor att få det mycket bättre.”

Så kan man ju naturligtvis tolka det också :-) Och det skulle förklara också bristen på feministisk kritik mot ”talibanilistiska” attityder bland dem som verkligen hämtar sin inspiration från dito dogmer delvis eller helvis. Där råder det media tystnad bland feminister med ett undantag av dessa några få kvinnor som själva kommer från den kulturen.

*

Men det stora problemet anser jag är den allt mer narcissistiska kvinnokulturen där allting måste reflekteras genom sitt eget väsen och samtidigt jämföra med andra kvinnors upplevelser för att få bekräftelse att man verkligen känner rätt.

Jag såg ett tv-program: Mia Skäringers ”Dyngkåt och hur helig som helst” och hon driver med både kvinnlig och manlig sexualitet med utifrån kvinnlig tolkning och graviditet. Hon säger det i klarspråk och illustrerar det i all sin tydlighet hur narcissistisk referentiell (kvinnor ska spegla sig själva hela tiden mot andra kvinnors framtoning och livsstil som referens) att det är het omöjligt för en kvinna ens föda barn om hon inte blivit instruerad grundligt av andra kvinnor och metodikboken hur man ska bära sig åt. Detta kan uppenbarligen inte kvinnor längre trots att de övat födandets konst miljoner år.
Naturligtvis handlar det om denna irrationella rädsla för kvinnan att hon kanske upplever något under sin graviditet sådant som ingen annan gör eller böra göra. Denna totala fokusering på varje anatomisk som fortplantningsfysiologisk känning i kroppen samt allt självundersökande och självövervakande av ens psykologiska status gör att hela världen får detta perspektiv.

Kvinnor uppfattar att de har ensamrätten till utsatthet, offerstatus, känslor osv vars andemening en kvinna uttryckte på följande sätt: ”Det är ju mycket lättare för er män eftersom ni inte har så mycket känslor”! Hon menade att varandet av kvinna innebär så mycket känslor varav det mesta är svåra. Uppenbarligen har hon varit en man i sitt förra liv för att kunna veta detta.

Permalänk | Anmäl #5 Christofer Catilan, 2011-09-11, 06:21