Svenskt självhat är också en form av nationalism

Artikeln är bra exempel på finstämd kritik av invandringspolitiken. Den visar elitens sätt att försiktigt tass kring het gröt.
Vi andra uttalar oss med burdust och rakt på sak.
Vi tycker massinvandringen är misslyckad genom att den orsakar problem som ökad arbetslöshet, lägre levnadsstandard, social oro, politisk förljugenhet och begränsad yttrandefrihet.
De största rasisterna ä makthavarna som hittills avstått från att ge bostäder åt flyktingar i sina hemorter.

Mycket intressant och välskriven artikel Göran Adamsson!

När man som jag bott utomlands en stor del av sitt liv får man ett annat perspektiv på nationalism. Bl a blir det väldigt tydligt hur stark den svenska kulturen och nationalismen är, den som ingen i Sverige verkar märka eller ens vill kännas vid. Det handlar inte bara om en primitiv hembygdsromantik. Värdlandets egen syn på oss svenskar och svenska fenomen spelar också in. "Typiskt er svenskar" hör man ibland.

På samma sätt kan man hjälpa sina utländska vänner i värdlandet att finna rätt i den inhemska kulturförvirringen och det kan vara lättare för en utlänning att navigera rätt i de nationalistiska vattnen.

En skola i Sverige som jag känner till anställde en serbisk musiklärare. Han insisterade på att barnen skulle sjunga "Du gamla du fria" på skolavslutningen. Det hade man inte gjort på många år av olika skäl. Han tyckte det var självklart. Häpp!

Ett mycket bra inlägg i invandringsdebatten. En stor orsak till det sk "näthatet" som vållar sådant huvudbry hos etablerade journalister, har sina rötter i denna masochistiska nationalism.

Jag håller helt med om att detta fenomen finns, och är mycket vanligt hos människor med makt.

De människor som anklagas för att vara hatiska och kanske med rätta anklagas för att vara nationalister (som om det skulle vara någonting fullt), reagerar i själva verket på detta självhat.

När det gäller masochism i konventionell mening, drabbar den vanligtvis endast masochisten själv, dvs den som njuter av att bli smiskad på rumpan. Men i detta fall, då masochismen har blivit en politisk ideologi utförd av människor med makt, drabbar den de underlydande på ett för dem oönskat sätt. Samtidigt blir de som beställt "smisket", de som anses som goda, självuppoffrande och empatisk.

En stor del av den uppgivenhet, och självskadebeteende som syns hos våra älskade barn och ungdomar har förmodligen också sin grund i denna perversion.

Man skall också ha klart för sig att detta är inte ett enbart svenskt fenomen, utan finns även i varierande grad även i de anglo-saxiska länderna samt i de delar av Europa som brukar benämnas Västeuropa. Forna Östeuropa har klarat sig bättre, förmodligen genom en motreaktion på det undertryckande av egenvärde som utfördes av kommunistregimerna.

Jag anser att det måste bli slut på detta. Uppvärdera den västerländska kulturen, och erkänn den kultur som har utvecklats av det europeiska folket. Dra ut de människor som odlar detta självförakt och applicerar det på sina medmänniskor i ljuset. Ställ dem inför ansvar! De skadar sina medmänniskor och borde dömas där efter.

#1 Anna Hellsén.

Utmärkt analys av artikeln och tillståndet i landet.

Bra artikel. Den enda anmärkningen är att positiv nationalism ej kräver att man klankar ner på andra folks nationalism eller försöker förringa t ex deras rätt till en egen nationalstat. Det är mer en barstardisering av nationalistiskt tänkande skapat av dem som ej tycker om nationalism och används på olika sätt för att brännmärka och koppla samman en nationalistisk övertygelse med erövringskrig och liknande. Vid t ex krigssituationer har alltid statsmakten använt gemenskapen i landet för att samla styrka och det är då, under en statsmakts specifika politik som den chauvinistiska nationalismen uppstått.

I det generella fallet så handlar positiv svensk nationalism om att se sig som en del av det historiska svenska folket samt att vi som folk har en gemensam ödesgemenskap/delad framtid. Detta går utmärkt att kombinera med en respekt för andra folkgruppers nationalistiska känslor och historiska erfarenheter. Personligen skulle jag säga att de jag känner som visat mest respekt inför invandrare ofta har en positiv nationalistisk ådra. Dessa intresserar sig för invandrarnas kultur och gemenskap helt enkelt för att de utgår ifrån att invandrarna har en annan kultur och gemenskap än den svenska. För sådana som har ett strikt liberalt individperspektiv finns sällan samma intresse då alla ses som utbytbara kuggar med varandra fast med lite olika utseende som lever under en uppsättning av eviga liberala sanningar.

Oxytocin är en signalsubstans i hjärnan som bl a har kallats ”kärlekshormonet” eftersom det utlöses vid bland annat amning och samlag och bidrar till att skapa samhörighet och förtroende mellan människor. Nu har det visat sig att det även reglerar vår lojalitet med vår etniska grupp bl a enligt en holländsk studie som leddes av Carsten K. W. De Dreu

Jag vet inte, en komplicerad artikel.

Alla människor har någon sorts kultur, däri ingår även en självbild. Så vadå....

Förespråkar författaren att vi ska lyfta oss själva i håret och i självreflektion befria oss från all kultur?

Det enda man kan göra är att kritiskt diskutera sin självbilds överensstämmelse med verkligheten. Är sådan kritisk diskussion masochistisk?

Tack för en bra artikel.

#9
"Dessa intresserar sig för invandrarnas kultur och gemenskap helt enkelt för att de utgår ifrån att invandrarna har en annan kultur och gemenskap än den svenska".
Helt rätt.
De som vet vilka de själva är, och är trygga i det, är nyfikna på andra som inte är som de själva är.
Den svensk, som etablissemanget (politiker och media) har skapat under lång tid, är ej trygg i sin identitet, och måste därför skambeläggas, för att men munnen acceptera det främmande.
Etablissemanget (politiker och media) har skapat förutsättningarna för en kommande obehaglig nationalism hos svensken, en nationalism som ser det främmande som någonting farligt och oönskat.
Etablissemanget vet inte vad de leker med!
Lösning: ge svensken sin identitet och historia tillbaka, för att bygga upp den svenska självbilden, så svensken vill möta det främmande med intresse.
Men då skall det vara en sann bild på gott och ont, inte något i en guillouagenda, som är politiskt tillrättalagd, och som inte är intresserad om vad som är sant historiskt.

Tack Kurt Myrhagen och andra för vänliga ord.
Om en serbisk musiklärare vill att vi skall sjunga vår nationalsång, så kliar vi oss i huvudet.. Både roligt och tragiskt på samma gång, faktiskt..
Till Karl Fredrik Forsberg: Dina kommentarer är viktiga och komplicerade. Bland konservativa är det vanligt med "live and let live", alltså att man håller på sitt medan man även respekterar andras leverne (även om man kanske inte vill fördjupa sig för mycket i det.)
Men det finns en annan form av höger.. som Orwell kallar "positive nationalism", där fördragsamheten och inåtvändheten kan övergå i aggressivitet mot andra. Likgiltigheten kan s.a.s fatta eld.. den konservative bli fascist.
Allt gott,
Göran

#14 Göran Adamson.

Tack för klargörandet. Jag gjorde min egen tolkning av begreppet och fattade inte riktigt vid min första genomläsning att du höll dig inom definitionerna av uppsatsen din artikel utgick ifrån.

"Likgiltigheten kan s.a.s fatta eld.. den konservative bli fascist."

Självklart, #14 Göran Adamson, men även den negativt nationalistiske kan bli aggressiv, vilket är det dagsaktuella fallet i Sverige, se bara på hur etablissemanget behandlar Sverigedemokraterna.

Man har fantastiska planer för hur de egna positionerna ska stärkas via invandringen och så kommer SD och hotar upplägget och då kommer aggressionerna.

Och så länge det bara är den ena sidan som är aggressiv så är läget lugnt. Att aggressionerna förr eller senare utlöser våld visar dock t.ex. händelserna i Norge.

Till slut accepterar inte folk att bli trampade på och så hugger de.

Det är väldigt svårt att se hur utvecklingen i Sverige ska kunna bli fredlig framöver när hatet hela tiden göds av de som besitter makt istället för att det neutraliseras med demokratiska metoder vilket borde vara en självklarhet i en demokrati.

Människor mår dåligt av att ha en negativ självbild. När ledare säger att vi svenskar har en dålig kultur som inte har något värde är jag övertygad om att det skadar människor när de hör att de är värdelösa. Det bör framförallt skada dem som känner sig vilsna eller utstötta.

#11 Doktor Eleph@nt:

Jag tyckte artikeln var glasklar. Vad var det du inte förstod?

"Alla människor har någon sorts kultur, däri ingår även en självbild. Så vadå...."

Självbilden behöver inte nödvändigtvis ha ett kausalt beroende av faktisk kulturell historia. Den kan också vara en implanterad bild skapad för ett visst syfte. Detta är fallet för västerländsk "skuld". Vi har blivit upplärda till att förakta den egna historian och kulturen, det är inte något vi har kommit på att göra själva. Ställ dig själv frågan varför folkdans anses töntigt.

"Förespråkar författaren att vi ska lyfta oss själva i håret och i självreflektion befria oss från all kultur?"

Jag skulle inte tro det. Konstigt att du gör den tolkningen. Snarare försöker han lära oss att förstå det orsakssamband som leder till sk "näthat". Dvs den reaktion som många människor har då makthavare från olika delar av samhället, nedvärderar och tar ifrån människor deras identitet och kultur. Medicinen måste bli att synliggöra detta skadliga fenomen och vägra acceptera sådant beteende.

"Det enda man kan göra är att kritiskt diskutera sin självbilds överensstämmelse med verkligheten."

Detta håller jag helt med om.

"Är sådan kritisk diskussion masochistisk?"

Naturligtvis inte om den utförs på ett ärligt sätt. Så har det emellertid inte varit, och är heller inte så nu. Man har systematisk förringat inhemska positiva historiska händelser. Man har omfördelat resurser för att studera utländska kulturer, och dess historia på bekostnad av inhemsk. Man har valt att fokusera på inhemsk (eller för all del närliggande) skuld i historiska skeenden, samtidigt som man har förringat, eller helt utelämnat, andra kulturers och etniska gruppers mindre smickrande historiska bagage. Man kan fortsätta i evighet med att peka på detaljer hur detta har gjorts. En tragikomisk effekt av detta är att ju mer folk har studerat inom etablerade institutioner, ju mer sådan påverkan har de fått. Och det kan ju vara det som märks, när det hävdas att nationalister är outbildat "pack". De har helt enkelt i mindre grad fallit offer för nedvärderande och indoktrinerande ideologi.

Tack Göran Adamson för den kanske bästa artikeln hittills på Newsmill!

Vi behöver fler som likt Adamson vågar ropa att kejsaren är naken...

"Det folk nationalisterna törstar efter har aldrig existerat som en enhet."

Och vilken ideologisk utopi har existerat i verkligheten, #18 Abe Bergegårdh?

Anser du att nationalister är roten till allt ont i världen? Man får i alla fall det intrycket...

#22 Gunilla Madegård. Jag har lite svårt att knyta det du skriver om till verkligheten.

Kan inte du ge något exempel på kulturer som är överlägsna de västerländska kulturerna värderat med en "objektiv tolkning"?

Bo T:

Problemet med nationalismen (till skillnad från andra ideologiska uttryck som t ex liberalism eller kristendom) är att den är extremt tunn. Den har egentligen inget innehåll i sig själv. Den kan användas till vad som helst, det är bara att fylla ut den med med socialism, nazism eller liberalism. Den kan användas för att mörda och förtrycka och erövra (den japanska nationalshintoismen på 1930-talet!), den kan användas för att värna frihet, oberoende och pacifism (svenska neutralitetspolitikens retorik). Därför ät det svårt att säga att det skulle vara/ha en utopi i sig själv, snarare en eutopi (alltså en dröm om ett fint rike i forntiden, jämför salfiter tex).

Med tanke på hur lät det var att manipulera den amerikanska massan att gå i krig mot Irak genom patriotiska svador för att inte tala om när makthavarna störtade Europas bönder och arbetare i blodiga massgravar vid Verdun och Tanneberg under det första världskriget så utan tvekan - nationalismen är farlig. Då det rycker i känslonerven, inte förnuftet hos folk. Men som sagt, det kan även vara en befriande kraft (antikolonialismen från amerikanska revolutionen 1776 och framåt).

Men nu var ju temat nationalism - så då diskuterar jag det :)

Egentligen är nationalism och mångkultur samma sak. Samma hyllande av en konstruerad statisk "gemenskap", som om vi skulle tvingas leva i ett oföränderlig reservat...

#25 Abe Bergegårdh:

En stor anledning till att personer som du och tex #22 Gunilla Madegård inte förstår artikeln bottnar i ett avsaknad av en etnicitets betydelse, både ur kulturellt och genetiskt hänseende. Det är tyvärr en brist hos både kulturell vänster (vilket ni båda tveklöst hör till), och för förespråkare av likaså internationalistisk, men liberal ideologi.

Om man av ideologiska skäl väljer att bortse från etnicitetens betydelse vid fråga om invandring, så kommer man dels att få problem, dels vara oförmögen att lösa dessa, då man inte förstår den djupa betydelse detta har. Detta är status av invandringsproblematiken vi har idag.

För att fortsätta på den inslagna vägen, dvs den problematiska, som inte går att lösa inom rådande hegemoniska och ideologiska diskurs, har man valt att ändra på historien. Detta för att folk i gemen, som saknar förståelse för den politiska klassens ideologiska projekts förträfflighet, inte skall obstruera. Man raderar helt enkelt kultur och identitet som nödvändiga beståndsdelar i ett folks existens. Detta är exakt vad ni två håller på med. Ni försöker på alla sätt "dekonstruera" begrepp som "folk", "nation", "kultur" etc. Det märkliga är att jag aldrig ser motsvarande när det gäller andra kulturer, andra folk. Vad jag ser hos er är just det ressentiment mynnande till sådana perversa tankekedjor Göran Adamson skriver om.

Och du Gunilla Madegård, din "nära släkting som är en av landets mest betrodda professorer historia och nationalekonomi" har rätt i att det behövs "välutbildade hermeneutiker i detta land" men denna gång är det inte "ni" som skall välja dem, utan "vi".

"Egentligen är nationalism och mångkultur samma sak. Samma hyllande av en konstruerad statisk "gemenskap"..."

Jag tror jag förstår vad du far efter, #25 Abe Bergegårdh, och till viss del har du rätt, nationalism ställer grupp mot grupp.

Men det gör liberalism, socialism, islam, kristendom osv också och boostade med blodsband och yttre hot så blir även de livsfarliga.

Detta gäller givetvis även din omhuldade "antikolonialism" som är lika bloddrypande som övriga ideologier ovan.

Den självklara slutsatsen som alla tänkande varelser dragit för länge sedan är givetvis att ideologier aldrig kan bli mer än hjälpmedel för att HITTA lösningar.

Den som likt Fredrik Federley och regeringen OKRITISKT låter ideologin VÄLJA lösning är ute på vansinnigt farliga vägar.

Regeringens politik bygger upp extremt "positiv nationalism" genom att driva en extremt "negativ nationalism" och det är därför den ska kritiseras.

#18 Abe Bergegårdh: Varför är det då endast västerlänningar som förväntas känna "skam i kroppen"? Varför ska en svensk född igår känna kollektiv arvsskuld för vad britterna gjorde på 1800-talet, medan en turk ska få känna stolthet över sin kultur trots Osmanska riket blodiga imperialisthistoria och nationalstaten Turkiets smutsiga byk med det armeniska folkmordet och alltjämt pågående förtryck av kurder m.fl?
Varför var de brittiska erövringarna av exempelvis Indien dåliga, medan den osmanska erövringen av Balkan, Nordafrika och större delen av Mellanöstern anses bra och rättfärdig? Varför har ni inga problem att hylla imperier, erövringskrig och blodiga folkmord så länge de inte är västerländska? Det är just denna problematik som Adamson för upp till ytan, och som ni inte tycks ha något svar på.

#23: Gunilla Madegård: Nog är du väl bekant med den klassiska allegorin om Kejsarens nya kläder?

#22: Vilka är dessa "största" nutida vetenskapsmän? Kan du annars förklara varför framgångsrika icke-västliga forskarnationer som Japan, Indien och nu Kina glatt har anammat den västerländska positivistiska naturvetenskapen om den nu är så "insnävad"? Är det en slump att nationer som satsat på vetenskap och förnuftstänk ligger oändligt långt före de samhällen där man ännu förlitar sig på traditionella åskådningar styrda av icke-verifierbara föreställningar om metafysik och magi?
Du sitter själv och skriver på en dator som är resultatet av västerländsk teknologi, och gör din röst hörd tack vare idéer om yttrandefrihet som vuxit fram inom ramen för den västerländska upplysningen.

Göran, dina exempel på "multikulturellt självhat" och "masochistisk nationalism" är inte särskilt övertygande. Att jämföra Libyen och Sverige tycks mig synnerligen bisarrt.

Det vore intressant att höra på vilka grunder du etiketterar Mona Sahlin som masochistisk nationalist. Att påstå att Sahlin förringar Sverige som nation är ju ett fullkomligt barockt påstående. Tvärtom, Mona Sahlin hyllar Sverige som nation, vår demokrati, tolerans, jämlikhet etc. Att skämmas för små grodorna m.m kan knappast ses som uttryck för" masochistisk nationalism".

Att sverigedemokraterna skulle stå för någon sorts "positiv nationalism" förefaller också egendomligt. Finns det något parti som talat mer illa om Sverige än sverigedemokraterna? Detta parti hyllar även vår traditionella "ärkefiende" Danmark och danskar som talar illa om Sverige. Här kan vi verkligen tala om "masochistisk nationalism".

Människan är ett flockdjur som lever i grupper som bekräftar varandra och lägger ner enorm energi på att skapa och underhålla regelverk för varandra.

Det lite lustigt att stark flocksammanhållning kan observeras både inom kulturell vänster och internationalistisk liberal ideologi som angriper fenomenet grupper baserade på kulturell gemenskap som hör ihop med boende, språk och historia.

Sedan uppfattar jag nationalismen som ett sätt att åstadkomma mycket större samarbetande grupper av människor än vad vi orkar hålla reda på i vardagens sociala spel. Den bygger upp förtroenden som gör att man vågar lita blint på främmande människor som visar signaler som man känner igen och då blir fler produktiva samarbeten möjliga och det är givetvis lättast att samarbeta när man delar samma språk och referenser.

I stället för att arbeta med en ideal uppfattning om vad människan borde vara vore det rimligare att utgå ifrån vilka vi är och försöka fylla de olika behoven och sociala spelen med ett konstruktivt innehåll.

#29 Olle Montanus:

Att du inte uppfattar ens grova exempel på det svenska självhatet beror med all sannolikhet på att du i likhet med praktiskt taget alla svenskar har internaliserat detta nedlåtande perspektiv som något "naturligt och självklart". Det kan gott och väl jämföras med det självförakt och tro på den egna gruppen som "naturligt" underlägsen som präglade många afroamerikaner fram till medborgarrättsrörelsen.
Vi etniska svenskar har alltsedan efterkrigstiden fått lära oss att vi saknar kultur, historia och i den mån vi har en etnisk/kulturell identitet så är den töntig, färglös och värdelös i jämförelse med andras. Vi ska känna skuld för att vi har det "för bra", vi ska känna skuld för minsta lilla snedsteg som svenskar gjort sig skyldiga till historiskt sett samtidigt som den uppskattning som Sverige och svenskar ändå väcker i utlandet ska tonas ner, så länge det inte rör sig om social ingenjörskonst eller idrottsliga prestationer...
Vad det handlar om är ren och skär hjärntvätt, och jag uppmanar alla tänkande individer att frigöra sig från arvsskuldens och den kollektiva skuldens ok. En individ som spottar på det egna kulturarvet och den egna historien kan knappast känna någon GENUIN uppskattning för andra kulturer...

#29 Olle Montanus. Tack för detta tillfälle att rätta till dina missuppfattningar.

Mona Sahlin säger att det inte finns någon svensk kultur, alltså inget som förenar svenskarna och menar att det gör svensken "underlägsen" de invandrare som har en kulturell gemenskap, t.ex. muslimer och andra som integrerats med mer eller mindre våld.

För en svensk är det mycket underligt att bli beskriven som "underlägsen" för att man är fri från kulturellt tvång, tvärtom ser vi ju det som det som är det finaste med Sverige.

Undra sen på att Mona gjorde ett katastrofval. Det märkliga är att Fredrik Reinfeldt kommit undan med samma tilltag. Den dag när pengarna är slut kanske domen faller.

Att Sverigedemokraterna hyllar Danmark, Israel osv beror inte på att man vill att Sverige ska ha dansk eller judisk kultur utan för att man står upp emot islamiseringen av världen.

Hej,
Erik Larsson2:
Stort tack för dina uppskattande ord och dina kloka kommentarer. Om jag skall koka ner min artikel i ett citat blir det detta av George Orwell:
"Any nationalist have the capacity not to see the resemblance between two similar sets of facts".
Med andra ord, vare sig man är en positiv nationalist - hyllar det egna landet och förringar andra länder - eller en masochistisk nationalist - hyllar andra länder och förringar det egna landet, så saknar man förmågan att se just detta. Alltså att man inte kan hålla på så utan måste bestämma sig. Antingen är man mot nationalistiska excesser per se. Eller så gillar man nationalistiska excesser per se. Man kan inte hylla och dra i gruset huller om buller. En annan väg ut är helt enkelt att medge att man tycker illa om sitt eget land. Det är faktiskt en helt begriplig ståndpunkt. Men jag kan inte säga att jag ogillar äpplen bara för jag inte rör dem på ICA Maxi medan jag knaprar i mig dem på Konsum.

Vissa som debatterar anser också att det finns en motsägelse mellan nationalism och multikulturalism. Jag delar inte den uppfattningen. Tvärtom ser jag multikulturalismen som en form av nationalism - eftersom båda hyllar den etniska gruppen, och lätt hemfaller till mytisk/romaniska idéer om denna grupp och dess representanter.
Det var det.
Allt gott,
Göran

Bra Göran - du har lyckats sätta ord på ett fenomen som stora delar av svenska befolkningen både mår illa av och har svårt att hantera. Sverige har blivit ett land där folk ej törs hissa flaggan. Att skapa dålig självkänsla hjälper ingen och masochismen är ett uttryck för att man ser andra folk och kulturer som den ”exotiska vilden” som ej får värderas med samma måttstock som (ursprungs) svenskar som liksom måste veta bättre än andra folk. Sen kan man undra på vad drivkraften i denna masochism är – är det för att skapa förståelse för andra kulturer – eller är detta dömandet uttryck hyckleri och skenhelighet?
När jag ibland kommer till Sverige från ”exotiska” länder där jag arbetar upplever jag det samma som Kurt Myrhagen #3 ovanför. Sverige har en ovanlig stark identitet och kultur, för det mesta på ett positivt sätt. Det är det som har bidragit till att skapa välfärdslandet och ett rationellt och förhållandevis rättvist samhälle. Problemet med många u-länder (där jag arbetar), inte minst i Afrika är just bristen på nationell identitet. Detta beskrivs bra av historiker som Martin Meredith i hans bok om Afrikas Historia och av engelska ekonomen Paul Collier. Den senare visar med ekonomiska analyser hur splittrade folk kommer sämre ut än länder med solid sammanhållning. Ingen tjänar på att riva ned den nationella identiteten (och positiva nationella värden) förutom politiker som Mona Sahlin som kan samla några kortsiktiga poäng.

I princip är jag helt enig med Göran Adamson att man väl kan använda begrepp som i själva verket avser enskilda individers egenskaper i expanderad lydelse som sociokulturella beskrivningar i en kollektiv bemärkelse. Men då är det viktigt att definiera vad man menar och i vilka aspekter begreppet skiljer sig från det ursprungliga.

Masochism är nämligen inte självklart samma sak som självhat. En masochistisk person behöver inte alls hänge sig åt självhat utan snarare endast smärtsamma dock lustfyllda förnimmelser. Således tolkar jag den negativa nationalismen som lustfylld tendens att förringa och undertrygga de nationella uttrycken vilket skapar en lustfylld upplevelse som till synes uppfattas som riktig altruism.

Detta fenomen med mycket sinistrare karaktär beskrivs i en artikel i NewScientist ”The dark side of altruism” (av professor Barbara Oakley, bioengineer Guruprasad Madhavan och författare till boken ”Pathological Altriusm”).

Folk tror sig göra något moraliskt rätt men det har långtgående skadliga effekter vilket som påstående kan verka totalt kontraintuitivt vid första tanken. Men närmare analys avslöjar att effekterna är destruktiva för hela samhället. Hos de enskilda som agerar i denna anda fungerar detta fenomen naturligtvis i självbekräftelsesyfte och skapar känslan av den efterlängtade moraliska tillfredställelsen.

Problemet är just att fokus är i personen själv, dvs vilken effekt det får på en själv i ett scenario där de ”hjälpbehövande” är en moralisk kuliss till detta självgoda bekräftelsebehov. Utan de tilltänkta hjälpbehövande kan inte de patologiska altruisternas ”ädla” moraliska självuppfattning manifesteras helt enkelt.

P.S. Boken "Masochist nationalism - multicultural self-hatred and the enchantment with the exotic" kan förhoppningsvis bli ett välbehövligt inslag i debatten. Allt är nämligen inte så enkelt som det kan verka vid första ögonblicket, inte ens goda intentioner.

"Tvärtom ser jag multikulturalismen som en form av nationalism - eftersom båda hyllar den etniska gruppen, och lätt hemfaller till mytisk/romaniska idéer om denna grupp och dess representanter."

Visserligen rätt men vilken ideologi hyllar inte vissa grupper och sina representanter, #33 Göran Adamson?

Och vilken ideologi skulle vara motsatsen till nationalismen?

Att den "positiva" nationalismen demoniserats under decennier i Sverige är bara en del av den svenska kulturen där individuell frihet står högre än etnisk samhörighet.

Det var OK så länge det var OK.

Problemet som dykt upp nu är invandrade kulturer som är i krig och som skapar största möjliga slagkraft genom tvångsanslutning i absolut motsättning till den svenska individuella friheten.

Hur ska svenskheten förhålla sig till det?

Ska vi behålla vår kultur måste vi bekämpa den invandrade som hotar den och då måste vi åter definiera oss som en grupp, dvs den individuella friheten upphör.

Accepterar vi att krigiska kulturer breder ut sig så beskärs också vår individuella frihet.

Hur vi än gör så har invandringspolitiken förstört det unika med svensk kultur, den individuella friheten, svenskheten.

Christofer Catilan:
Tack för din kommentar. Visst är självhat och masochism olika saker. I min artikel skriver jag också om att de brittiska intellektuella "fick en kick" av att se sitt eget land förödmjukas under kriget, och där finns ju en länk till masochism - en njutning i lidandet. Och det är det jag tycker mig se både här och där i Sverige. Vårt självspäkande baseras inte på någon verklighet, utan är snarare ett slags chic fritidssysselsättning. Och det är ju ganska obehagligt, inte sant?

Men i rubriken bestämde vi oss för "självhat" som helt riktigt inte i sig har med lustfyllda förnimmelser att göra.
Allt gott,
Göran

#31 Erik Larsson2

Din amatörpsykologiska "analys" är rent skrattretande. Jag har inte internaliserat någonting. Det "svenska självhatet" är ett begrepp som uppfunnits av människor med en särskild politisk agenda.

I den svenska självbilden ingår åtminstone sedan 60-talet att se Sverige som ett slagt världssamvete och lite för mer än de flesta andra nationer. Sverige är världsbäst på demokrati, jämlikhet, rättvisa etc. Vi vet bättre än de "rasistiska" danskarna. Med Volvo, JAS, Ericson, ABBA och det "svenska popundret" har vi erövrat världen. Svenskar är innovativa och framåt. Företagskulturen är egalitär och inte mossigt hierarkiskt som i andra länder. Vi värnar om barnen och tillåter inte att italienska politiker slår sina barn.

Detta är bara några exempel på svenskt självberöm och svensk nationalism. Talet om det svenska självhatet är rent nonsens.

#32 Bo T

Du har helt enkelt fel. Mona Sahlin säger visst att det finns en svensk kultur. Vilket framgår om man går direkt till källan:

"Det jag skulle vilja lägga in i svensk kultur är istället de viktiga värderingarna som demokrati, tolerans och respekt för tjejers villkor och rättigheter. Jag önskar att alla som bor i Sverige kände att det är det som är allas vår kultur."

"Man måste vilja lära sig språket för att kunna ta del av samhället. Lika viktigt är det att få hjälp med att förstå värderingarna som finns i det nya landet, dess lagar, hur man brukar uppfostra barn m.m... Det handlar inte om att alla ska dansa 'små grodorna', nej, att ta del av den svenska kulturen är något annat"

http://ligator.files.wordpress.com/2010/08/intervju_3.pdf

Att Sverigedemokraterna hyllar Israel beror på att man inte vill bli förknippad med antisemitism. Annars är det märkligt att man hyllar just Israel med tanke på att det är ett multikulturellt land där arabiska är ett av de officiella språken och sharia tilämpas.

Det finns inget parti som talar så illa om Sverige och svenskar som just Sverigedemokraterna.

#37 Göran Adamson – Svar: ”Vårt självspäkande baseras inte på någon verklighet, utan är snarare ett slags chic fritidssysselsättning. Och det är ju ganska obehagligt, inte sant?”

Jag håller med och det är verkligen ganska så obehagligt!

Detta motiverar jag med en referens till skillnaden mellan fobi och rädsla (även om den kan vara obefogad) med att vi fortvarande har kontrollen över vårt beteende när det gäller rädsla men vi har förlorat kontrollen över vårt beteende helt irrationellt till rädslan när den blir fobi.

Helt ekvivalent så är detta fenomen obehagligt i exakt samma mening att den sociokulturella gemenskapen i en kollektiv mening förlorar kontrollen över till denna sociala konstruktion som börjar styra med sin egen ”auktoritet” utvecklingen när den politiska makten, pressen och alla berörda tycks bli kompulsivt lydiga aktörer i dess agenda.

Att ”förlora kontrollen” i detta sammanhang innebär att en människa kan testa sin rädsla sann (befogad, verklig) eller falsk (obefogad, overklig) men det kan inte en människa med fobi göra. Fobin är alltid sann även om den strider mot ens sunt förnuft.

I en kollektiv skala kan man säga att den här typen av ”självspäkande” fenomen inte kan testas rationellt och alla dito försök tolkas som något hotfullt och möts med känslomässigt motstånd även om det framställs med ideologiska och moraliska argument.

Och lycka till med boken! :-)
Chris

#19 Jonas Eriksson, 2011-09-14

Man blir onekligen intresserad av lite granularitet när du sveper med penseln i stora drag.

" Man har systematisk förringat inhemska positiva historiska händelser."

Vilka är dessa positiva historiska händelser som förringats?

"Man har omfördelat resurser för att studera utländska kulturer, och dess historia på bekostnad av inhemsk."

Vad tänker du på här? Vad är det för inhemsk kultur som inte studeras pga att en utländsk kultur studeras?

"Man har valt att fokusera på inhemsk (eller för all del närliggande) skuld i historiska skeenden, samtidigt som man har förringat, eller helt utelämnat, andra kulturers och etniska gruppers mindre smickrande historiska bagage."

Åter igen har jag svårt att se vad du syftar på. Är det att många försöker lyfta fram Sveriges roll under andra världskriget och kopplingen till nazismen du syftar på? Vilka etniska gruppers hmindre smickrande historia anser du har förbi setts?

I övrigt så så kan jag inte annat än att hålla med Olle här ovan. Det saknas inte nationalism i Sverige. Vi matas ju jämt och ständigt med att alla länder är sämre än Sverige på det mesta. Vi vill gärna hävda för allt och alla att den "svenska modellen" är den bästa av dem alla. Det paradoxala är att jag kan endast komma på två länder som här på NM ständigt framhålls som föredömmen av de som klagar på Sverige och det är Israel och Japan. De som klagar anser sig ofta vara nationalister. Paradoxalt var ordet.

#37 Göran Adamson
#39 Christofer Catilan

Ursäkta att jag bryter in i erat ömsesidiga ryggdunkande ;-)

Jag ser inte var ert resonemang kan appliceras på verkligheten. Var finns dessa "masochistiska nationalister"? Som jag skrev ovan så är de enda jag på rakt arm kan komma på som hyllar ett annat land framför Sverige är de som hyllar Israel och Japan. Måhända även USA. Är det en ren generell diskusion om begreppet ni för? Att det kanske är mer applicerbart på en tysk eller holländare som hyllar den svenska kulturen och vår sköna natur? Att många svenskar plockar russinen ur andra kulturer och hyllar olika aspekter ur dessa kulturer tycks mig inte så konstigt och käns för mig krystat att kala det "maschokistisk nationalism". Det finns många anledningar folk kan göra det. Vissa kvinnor burkar kunna uttrycka en beundran för syderopeers passionerade sätt. Konservativa hyllar katolska italien och spaniens stora och till synes trygga familjeliv med dess inbyggda sociala fallskärm. Liberaler hyllar Hollands liberala syn på knark och prostitution. För att inte tala om de som hyllar USA och framställer det som paradiset på jorden. Var passar allt detta in i det aningen konstlade resonemang ni för? Jag kan ha missat hela poängen med ert resonemang men det är allt annat än solklart för mig, och kanske någon annan.

#40 Lux Interior

Ja, den exotiska vurmen för Japan och Israel bland svenska "nationalister" är intressant, likaså att de gärna hyllar det multikulturella, invandrartäta Schweiz, för övrigt det land som först officiellt bekände sig till multikulturalism

I vår svenska nationalism yvs vi även över den stora utvandringen till Amerika. Vad som var en nationell katastrof har i det svenska folkminnet förvandlats till något positivt. Svält och misslyckanden glöms gärna bort medan vi som nationgärna tar åt oss äran för framgångsrika svenskar "over there".

Många kloka ord i artikeln och i kommentarerna. Men det är bara ord. Bla bla bla bla .................. .. . . . .......... ...

Det enda jag vet är att i Sverige erkänns och definieras i lagstiftning etniska minoriteter. Därutöver betalas statliga och kommunala monetära bidrag till etniska föreningar. Och till etnicitet kopplas rättigheter. Inte bara i svensk lagstiftning utan även i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Alltså finns etnicitet. Och finns det etniska turkar och etniska armenier, judar och palestinier, etniska serber och etniska kosov(a)(o)albaner, måste rimligtvis även etniska svenskar finnas inte bara på riktigt och gå att definiera, utan också ha vissa rättigheter kopplade just till den svenska etniciteten. Om inte, vad är då de etniska svenskarna? En chimär? I så fall skulle vara ett egenkonstruerat hjärnspöke, ett fantasifoster, nånting som inte finns på riktigt. För på riktigt riktigt sådär i verkligheten, finns jag ju inte. Här i Sverige. Märkligt, för jag trodde vi alla var lika i all vår olikhet.

Bla bla bla bla bla ....... ( se upp för spin-doctors)

Bra och positivt överraskande artikel. Jag känner igen det nationalmasochistiska beteendet i retoriken från många debattörer, särskilt de på vänsterkanten som tenderar att vara allmänt västfientliga. Jag vill slänga in en brasklapp angående motsatsen "positiv nationalism" att det finns andra alternativ, att en kärlek till det egna landet, folket och kulturen inte behöver innebära att man ser ned på andra folk, på samma sätt som att kärlek till ens egen familj inte nödvändiggör att man ser ned på andra familjer. Jag tror att en förkärlek för det egna folket är ett naturligt fenomen och inget man kan dekonstruera genom kritisk analys i ideologiska syften. Sådana försök slår bara tillbaka mot sig själv när verkligheten gör sig påmind.

Jag rekommenderar denna video (i tre delar) som tar upp den ideologiska bakgrunden till "politisk korrekthet":

Bill Lind BLASTS Political Correctness
http://www.youtube.com/watch?v=EZG3pabfPRA
http://www.youtube.com/watch?v=ATEkMUygPdU
http://www.youtube.com/watch?v=nAsDT_KJblQ

# Olle Montanus,

Inte alls, internaliserat förtryck är ett vedertaget begrepp inom den postkoloniala teorin som numera omfamnas av i princip hela vänsterrörelsen (och många liberaler). För att spinna vidare på de marxistiska liknelserna kan man säga att det svenska folket, i likhet med de flesta västerlänningar, lider av ett falskt kulturellt-identitetsmässigt medvetande som gör att de arbetar mot sina egentliga kulturella och identitsmässiga intressen.

Du har liksom flertalet svenskar fått lära dig att den svenska kulturen 1) antingen inte existerar, och 2) i den mån den nu existerar så är den löjeväckande och värdelös.

Som jag nämnde i min förra replik finns det dock utrymme för en slags svensk folkhemsnationalism där vi yvs över social ingenjörskonst och bilden av Sverige som "världens modernaste land".

Detta kan med fördel jämföras med den sovjetiska tilltron till Partiet och det socialistiska projektet som skulle förverkligas i unionen, men den har inte mycket att göra med en traditionell etnisk identitet baserad på historia och kulturarv.

På samma sätt som ukrainsk, vitrysk, litauisk, georgisk etc nationalism och kulturell identitet motarbetades i Sovjetunion har den svenska kulturella identiteten (den där "töntiga" med smågrodorna och allt det där) bekämpats i det modernistiska Folkhemssverige. Det är vanligt att dessa olika konkurrerande "nationalismer" står i motsättning till varandra. Jag representerar den gruppen som tycker det är intressantare att framhålla det svenska kulturarvet (företrädelsevis den med rötter i den gamla allmogekulturen) snarare än den ofta destruktiva sociala ingenjörskonsten eller tillfälliga svenska framgångar i idrott.

#42 Här är ett praktexempel på att vi lever i skiljda, parallella världar med varsin verklighet. I Sverige tenderar vi just att enbart fokusera på dessa förment negativa sidorna av vår historia, som ofta förstoras upp och överdrivs på bekostand av de positiva, jag är själv utbildad historielärare, jag studerar för närvarande historia på mastersnivå och har då aldrig någonsin träffat någon svensk som ser den stora utvandringen som någon slags stolt bragd.

Nej faktum är att det i stort sett enbart är i Sverige som vi använder emigrationen som ett skräckexempel på hur uselt livet var "förr", något som man inte lyfter fram på samma sätt i exempelvis Polen som var ett av många länder som också hade en omfattande utvandring.
Invandrare från exempelvis Somalia flyr ofta från förtryck och svält i sina hemländer, men trots detta förväntas de inte skämmas för sitt ursprung eller sin kultur. Varför ska då vi svenskar göra det? Varför ska vi tala om framgångsrika somalier och kurder "over here" när deras hemländer präglas så mycket av svält och misslyckanden?

Ett annat exempel: I Sverige är det fult och närmast tabubelagt att hylla våra krigarkungar och forna framgångar på slagfältet. Varför är det dock helt i sin ordning att turkar, marockaner eller afghaner yvs över sina gamla militära bragder?
I ett radioprogram för ett antal år sedan satt en ung turkisk tjej och fantiserade om hur det hade varit ifall turkarna segrat vid Wien och erövrat hela Europa. Uppenbarligen var hon stolt över hur stort och mäktigt det Osmanska riket en gång hade varit och hur det hade lyckats sätta skräck i hela Europa. Varför är detta okej medan svensk imperialism under stormaktstiden är fult att tala om? Observera, det är ingen retorisk fråga jag ställer här, tvärtom vore det väldigt intressant att få höra ett uttömmande svar.

#46 Gunilla Madegård:

Varför är amerikansk mångkultur fult medan kurdiska och gambianska influenser är fint? Till skillnad från Västafrika och andra "spännande platser" så är vår historia intimt sammankopplad med USA:s, inte minst genom att en miljon svenskar blev amerikaner och kom att bidra med att forma det landet. En stor del av dessa återvände sedan till "the old country" och tog med sig sina intryck (därav High Chapparal)

Men det är vänsterns gamla vanliga förhållningssätt: Allt som härstammar från Amerikat är minsann ipso facto själlöst skräp (även Bluegrass, Soul, Jazz likväl som Walt Whitmans poesi), medan afrikansk och annan musiktradition från tredje världen är höjden av kultur.

Ni talar gärna vitt och brett om att svensk folkmusik har influerats av utländsk musik, men när det kommer till kritan är ni i regel ointressarade av dessa traditioner (polsk, skotsk, fransk, tysk etc) för att istället vurma för afrikanska trummor, didjeridoo och panflöjter.

Mycket intressant och tänkvärt av Adamson. Den naturliga följdfrågan till honom är varför denna form av negativ nationalism får så många anhängare. Är det kanhända klassisk snobbism i en ny skepnad? Jag misstänker att en förutsättning för denna form av negativ nationalism är att det egna landets framtid är mer eller mindre tryggad. Dessutom antar jag att landet måste ha en lång, hyfsat stabil historia. Eller förekommer fenomenet också i t.ex. Polen och andra länder vars existens historiskt sett nyligen hotats?

Rick:
Ja, jag ser det som ett uttryck för ett slags dekadens.. För de flesta på jorden så betyder torvan och hembygden potatis, grönsaker och mat för boskapen. Trygghet alltså. Men vi har liksom blivit så abstrakta och förandligade så vi har råd att förringa allt detta, och om andan faller på kalla det fascism och slikt. Klassisk snobbism i ny och omvänd skepnad! Komiskt om det inte vore så tragiskt.

Jag tror inte, men det kanske du kan undersöka! - att denna vilda självkritik är lika vanlig i mindre privilegierade länder..
Ha det fint,
Göran

#50 Gunilla Madegård sa:
"Helt sanslöst vilken urskillningslöst okritiskt låg nivå somliga akademiker nuförtiden håller sig med."

Såja, nu har G Madegård i vanlig ordning börjat karaktärisera sina medmänniskor

Artikeln är intressant, men jag ställer frågan:

Är alla människor verkligen nationalister? Antingen positiva, negativa eller masoshistiska?

Det tror jag definitivt inte :-)
Alla har kulturella rötter, en känsla av hemmahörighet - så långt är jag med. Men hänger det verkligen ihop med nationen? Med Sveriges administrativa nationella gränser?

Om jag utgår från min privata upplevelse, hör jag hemma ifrån Stockholm och långt norrut. I Norrbotten, Hälsingland, norra Finland, norra Norge. Där ligger min etnicitet. Men inte i Skåne, inte på Gotland. Det kunde lika gärna vara utomlands - i Danmark eller Polen/Nordtyskland eller Estland, Lettland.

Andra svenskar skulle definiera sig annorlunda...såklart! Det förstår jag ju.

Men jag tror att jag är patriot - fastän jag aldrig blivit prövad. Att jag skulle försvara Skåne och Gotland om de ockuperades. Jag skulle vilja kämpa dem tillbaka till staten Sverige. Under förutsättning att skåningar och gotlänningar ville tillbaka under detta nationsparaply....

Kort sagt...nationalism är för mig något korkat, något syntetiskt - dessutom "auktoritärt" i politisk mening. Men det anser jag inte om lokalpatriotism och om inte försvarande patriotism i tider av våld och stöld och rättslöshet. Det är mänskligt och politiskt helt OK.

Jag tänker som liberalen och nobelpristagaren Vargas Llosas sa i sitt Nobeltal:

"Jag avskyr alla former av nationalism, en provinsiell, kortsynt och exklusiv ideologi - eller snarare religion - som begränsar den intellektuella horisonten och när etniska och rasistiska fördomar vid sin barm, för den upphöjer en slumpmässig omständighet som ens födelseort till sitt högsta värde och ett moraliskt och ontologiskt privilegium. Vid sidan av religionen har nationalismen givit upphov till de värsta blodbaden i historien, som de båda världskrigen och det slaktande som pågår i MellanÖstern."

Här är riktig svensk folkkultur...fastän inte särskilt svenskt ändå.

Här finns en koppling till en viss natur, vissa produktionsförhållanden, viss vardag, kärlek, djup förtrogenhet med djuren, mat...som är nästan borta för oss. Men svenskt som fan ändå :-)

Mina damer & herrar...kulning. Sätt på ljudet.

http://www.youtube.com/watch?v=jfrAoakV9SY

#57 Gunnel Gomér – Kommentar: ”Är alla människor verkligen nationalister?”

Och du svarar själv på den frågan med: ”Det tror jag definitivt inte :-)”
Och jag kan bara bekräfta ditt svar som korrekt enligt min mening.

Den enda kritiken som jag kan leverera är mot din logik eller bristen på den ty vi måste också kunna fråga med tanke på att vi lever i en demokrati: ”Är alla människor verkligen demokratianhängare?”
Och jag svara själv på den frågan med: ”Det tror jag definitivt inte :-)”

Logiken i nationalkänslan i den sociokulturella lydelsen (som denna artikel uppenbarligen handlar om) är ungefär som att vi har riket Sverige även fördelat till län och kommuner men vi kan ändå tala om Halland, Blekinge, Skåne, Svealand, Norrland och ibland även hävda att norrlänningar är si eller så, skåningar si eller så. Kulturellt vet vi att surströmming inte är så vanlig i Skåne och svartsoppa inte så vanlig i Norrland. Men ändå är det något som folk har kärt, viktigt och känner sig delaktiga i.

Den lokalpatriotiska nationalismen lever som identitet fortvarande tämligen välmående men den nationella dito identiteten har blivit en stötesten som man försökt slipa politiskt bort till så litet format som man överhuvudtaget vågar…och i praktiken endast som berättigad att ha ett svenskt pass och vid sportevenemang. Nu har man lättat en aningens på den politiska korrekthetens ok på nationalkänslan men det är fortvarande lika långt ifrån den finska, norska, danska dito som väst är från öst.

Vi kan med andra ord vara både stolta norrlänningar och stolta européer, men att säga att jag är en stolt svensk är suspekt. Det råder ett vakuum i det avseendet. Naturligtvis har man gjort detta i syfte att underlätta att våra invandrare kan känna lättare hemma: de kommer till ett neutralt land med en neutral nationalkänsla. Man har trott att den sociokulturella sfären är en behållare med en viss och bestämd volym som måste tömmas för att göra plats för något nytt.

Men så fungerar det inte. Jag hävdar att invandrare behöver just den och när det saknas så blir de utanför något.

En personlig parentes:

Utanför, precis som jag! :-) Jag kommer endast från Tornedalen men upptäckte fort att den svenska nationella kostymen (som ren samhörighet och inte som känsla) var av bäbis storlek och skulle spricka om jag försökte ta den på mig. Därför blev jag endast en stolt tornedaling och en stolt europé samt sympatiserar starkt med finskhet, norskhet och danskhet men svenskhet har jag inte sett röken av. Det är något mystiskt osynligt, luktlös, smaklöst (möjligen i prinsesstårta finns det något svenskt) och helt inert.

Och därför är det så lätt också att tycka så genuint illa om den: jag kan säga att jag avskyr nationalism men bara den svenska.

Eftersom jag har intervjuat andra nordbor bosatta i Sverige, nordbor som inte kan känna sig som svenskar. Det finns säkert andra dito som är pursvenska enligt sitt eget tycke.

En kortfattad beskrivning av deras upplevelse lyder ungefär så här:

Svenskhet är som något spökligt ljud i mörkret, man vet inte vad det är mer säkerhet eller varifrån det kommer. Det hörs inte alltid men tycks hemsöka en ändå då och då när man kanske allra minst är mottaglig för det. Ändå tror vi inte på några spöken, det är ingen reinkarnation av Gustav Vasa, den uppgivna Drottning Kristina som kommit att rätta till sitt moraliska misstag av att konvertera till katolicismen eller någon annan svensk storhet för den delen utan snarare någon mus som trotsar allt sunt förnuft: det kan omöjligen finnas några möss i detta hus, folkhemmet Sverige.

Men oavsett vad det än må vara så är det irriterande.

"Det jag skulle vilja lägga in i svensk kultur är istället de viktiga värderingarna som demokrati, tolerans och respekt för tjejers villkor och rättigheter. Jag önskar att alla som bor i Sverige kände att det är det som är allas vår kultur."

Om du läser ditt eget citat, #38 Olle Montanus, så ser du att Mona Sahlin signalerar underkastelse genom att "önska" istället för att kräva.

Undra på att hon förlorade valet.

Gunilla Madegård:
Du skriver: Det skulle vara intressant att få höra artikelförfattaren själv redogöra för ngt av det stolta svenska kulturarv som han själv skulle vilja lyfta fram och pusha för.

"Tryckfrihetsförordningen", med Offentlighetsprincipen i Svenska myndigheter kom båda 1766. Det gör ex.vis att du och jag kan skriva fritt här på Newsmill..

Allt gott,
Göran

#54 Gunilla Madegård. Hur skulle det vara om du svarade på frågan? Du påstår dig ju ha en "objektiv" bild av världen.

Så kan inte du ge något exempel på kulturer som är överlägsna de västerländska kulturerna värderat med en "objektiv tolkning"?

Att imperialism och kolonialism inte skiljer västvärlden från övriga världen har du ju tydligen insett, så varför tjatar du så om det?

Tycker du att Robert Mugabe är en bra förebild och att hans kultur borde införas i Sverige?

#61 Bo T – Kommentar: ”Undra på att hon förlorade valet.”

Nu har visserligen Mona Sahlin uttryck moralfilosofiska aspekter snarare än vad nationalkänslan innebär. Självklart är moraliska aspekter en del av kulturen men det skulle innebära att alla som inte håller med Mona är mindre svenska om det vore hennes definition på nationalkänslan.

Jag har påtalat det tidigare att det råder begreppsförvirring i detta land och det måste jag upprepa återigen att det orsakar en hel del onödiga missförstånd. Detta riktar jag inte specifikt mot dig utan det tycks vara ett allmänt fenomen.

Man kan väl hävda att moral är något som man kan ”exportera” till andra kulturer med svenskhet är någonting som snarare endast kan finnas bland dem som direkt eller indirekt lever i den svenska kultursfären och tyder till den i en kollektiv bemärkelse. Risken är bara att ju längre borta från moderlandet man finns desto större skillnad mellan den rikssvenska svenskheten och den ”koloniala” dito.