Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Publicerad: 2011-09-05 18:09, Uppdaterad: 2012-05-03 12:05
Näthat och nätmobbing är de aktuella orden. Jag undrar då över pressens ansvar för "debattartiklar" som är rena fördomar, hets mot diagnosticering och medicinering för funktionsnedsatta. Skribenter utan journalistisk kunskap om etik och saklighet, utan att söka information och kunskap ens via en enkel googlesökning innan de spyr galla, tillåts breda ut sig på Aftonbladet Debatt. Det är oetiskt, skriver Victoria Qvarnström, bloggare som för några år sedan fick diagnosen ADHD.
Jag har läst på om ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) under några år sedan jag själv oväntat fick diagnosen ADHD. Sedan dess har jag lärt känna många med samma tillgångar och svårigheter som jag och känner mig äntligen ganska vanlig. Förutom när jag läser och hör ren skit om det som räddar folks liv, både barns som vuxnas; diagnosticering och medicinering för att hjälpa vid en medfödd neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
Det debatteras livligt om pressens roll angående kommentarsfälten, att folk skriver vad som helst anonymt och den ansvarie utgivarens ansvar för vad som där publiceras. Näthat och nätmobbing är de aktuella orden. Jag undrar då över pressens ansvar för "debattartiklar" som är rena fördomar, hets mot diagnosticering och medicinering för funktionsnedsatta. Att skribenter utan journalistisk kunskap om etik och saklighet, utan att söka information och kunskap ens via en enkel googlesökning innan de spyr galla, får en rätt stor plats på Aftonbladet Debatt. Aftonbladet har 2,4 miljoner läsare. Det anser jag lukta ren skit. Det är lätt att förtala de redan utsatta och därmed ytterligare bidra till ett redan tydligt utanförskap.
För cirka ett år sedan väcktes debatt om att helt i blindo, i stort sett varje mördare, i kvällspressen speciellt, tillskrevs Aspergers syndrom. Det kunde räcka med att någon utomstående uttalat sig om att en person som begått ett våldsbrott verkade vara lite udda, någon granne säga "aspergerpersonlighet" för att pressen skulle haka på. Allmänheten - som i allmänhet inte är så intresserad av djupdykningar inom forskning eller att läsa studera djupare om sådant som inte berör dem personligen, utan tar den bekväma vägen, uppfattade kanske som det var framställt, att Asperger är en mördardiagnos? Det finns inget vetenskapligt underlag för detta. Det skrev Expressen till slut angående stigmatiseringen av aspergare som drivits.
Inom just de neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna - sk NPF - ligger snarare personer med ADHD högre inom våldsbrotten eftersom impulskontrollen kan brista - särskilt i samband med alkohol. Vore det inte bra om folk fick hjälp innan de hamnade i fängelse? Alkohol är dessutom som enda gemensamma beståndsdel inblandat i de flesta dråpen och även dödsolyckorna med bil eftersom då reaktionsförmågan brister då, för precis alla, även utan diagnosproblematik. Personer med ADHD-diagnos behöver idag faktiskt läkarintyg på att de är lämpliga bilförare innan de får börja övningsköra.
Visste ni att vanliga kvinnors hjärnor i allmänhet är färdigutvecklade innan 20, medan mäns hjärnor generellt ligger fem år senare i mognaden, ren neurologiskt? Och unga män står för en stor del bilolyckor med allvarlig utgång. Men tonåriga män behöver inget lämplighetsintyg från läkare på att de är mogna nog att framföra fordon, i Nollvisionens tecken. Det hade väl blivit för mycket liv på papporna och sönerna då?
Det blev en debatt startad av insatta om diagnoserna, om hur personer med den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen Asperger blev svartmålade per automatik. Sedan dess har pressen skärpt till sig just angående att i artiklar inte hobbydiagnosticera eller att framhålla en ställd diagnos. Vilket gör det lite lättare för de som har sin funktionsnedsättning att leva med varje dag. Det kan vara svårt att hålla huvudet högt när folk börjar titta snett när man inte gjort en fluga förnär. Det var skönt att ansvariga utgivare började ta ansvar för att inte diskriminera. Tyvärr faller ju inte, ännu, neuropsykiatriska diagnoser under diskrimineringslagarna. Vilket borde ändras snarast.
Inte sjutton vore det OK att i pressen påpeka att någon verkade vara lite alkoholistisk, homosexuell, lite romsk eller kanske rätt och slätt white-trashig, med medföljande fördomar? Det vore för osakligt för att hamna i tryck. Nu ser jag tendensen på Aftonbladet Debatt, gällande en annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning - ADHD. Redaktören och ansvarige utgivare släpper fram en hel del hobby-tyckande om ADHD på debattplats. Jämför - "att romer stjäl, det vet alla" eller "att värkproblematik i själva verket är arbetsvägran". Känns det väldigt OK eller en uns fel att publicera fördomar och snäva obildade åsikter? På sin fristående blogg kan man tycka vad man vill. Man kan till och med stänga av kommentarsfunktionen, så man får stå oemotsagd. Om man inte blir anmäld för hets av något slag och värden för publiceringsverktyget/bloggen drar öronen åt sig. Men på Aftonbladet vill man gärna stå som ansvarig för ren rappakalja?
Jag avgudar det fria ordet. Jag tycker till och med att det som är accepterat att sägas högt har för lågt i tak bland. Tror det är därför som fördomar odlas fritt inom stängda grupper. Men. Nu har jag nått gränsen för vad min tolerans tål, när rena fördomar sprids till Aftonbladets 2,4 miljoner läsare dagligen. Det börjar kännas som rent justitiemord när okunniga hobbyskribenter i Aftonbladet får något som liknar en journalistisk plats. Vad ställs det för krav på deras förkunskaper och opartiskhet innan publicering på Aftonbladet Debatt?
- Ingen, för nu ska vi låtsasdebattera, alltså starta debatt med att vädra fördomar, utan att förforska eller uppfölja, sakligt. Att bara vräka ut misstro emot tusentals barn som ligger i riskzonen att hamna väldigt illa ute och vuxna som fått en stor del av sina liv omkullkastade pga denna förut okända diagnos är oansvarigt.
Sanna Lundell tycker att: Den nya diagnosen på modet är vredesutbrott hos barn. Vem är hon? Varför skriver hon så? Vilken argumentation kan hon följa upp sina förutfattade meningar med? Hon verkar mest rätt tyst, bara hon fått säga sitt.
Medicinering kan stötta, så att intelligensen går att använda hela tiden, trots dåligt arbetsminne etc. Medicin kan stötta dysfunktionen. Omgivningen kan stödja ännu mer med att förstå läget och acceptera. Detta är en dold funktionsnedsättning som det tydligen är accepterat att slå på?
Påföljande vecka publicerar Aftonbladet Debatt ännu en anti ADHD-diagnosticeringsartikel med bla den välmenande raden: Vi har också kunnat läsa att pojkar är överrepresenterade bland ADHD-barnen. Då undrar jag vad vi ska ställa för diagnospå de tystlåtna flickorna..
Vad har hon, skribenten i fråga, för kunskaper inom det breda komplexa området neuropsykiatri? Hon är barnmorska. Men hon uttalar sig ändå ganska självsäkert. Utan att ha om läst barnpsykiatern och överläkaren Svenny Kopps senaste forskning om flickor och ADHD. Men snälla Aftonbladet Debatt, varför upplåter ni plats? Kan ni inte kräva att era debattörer iaf googlar för saklighet? Den senaste forskningen som er debattör missat är ändå från hösten 2010. Varför kritisera ADHD och inte den gamla unkna sanningen att personer av manskön får mer hörsamhet inom all vård, ännu? Även inom NPF-vård som Svenny Kopps forskning också visat.
Det finns en undergrupp inom Scientologkyrkan, en av många inom flera områden där de verkar, som heter KMR. KMR kallar sig för Kommitén för mänskliga rättigheter som förnekar alla psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser. De anser att alla diagnoser där själen mår dåligt är ett påfund av medicinindustrin för att kunna tjäna mer pengar. Det rätta receptet är enligt dem att i stället gå med i Scientologerna och ge dem pengarna. Är ni med?
Hur tror ni det känns att i en svag stund som personligt drabbad att söka runt på nätet och se sina egna eller sina barns problem helt förnekade, när man hamnar på sådana supportrars sidor. Det finns så klart enligt befolkningssnittet också supporters inom vården och läkarkåren där med, så många av sidorna kan vara väldigt välskrivna. Man får inte låta sig luras.
Att då läsa ovan nämnda "debattartiklar" på en så stor läsararena som Aftonbladet blir som ett slag i magen. Vad vill de skribenterna, utgivarna? Syftet? Vems agenda med desinformationen?
Vetenskap om ADHD: Man kan se skillnader på aktiviteten i frontalloben på ADHD-hjärnor kontra "normala". Man kan också se en diskrepans på testresultat om kognitiva förmågor med osynk i vad man alltid borde prestera pga hyfsat IQ kontra poängresultat i arbetsminne och hastighet, som är ojämna vid ADHD. Allmänt i pressen har det skrikits ut det senaste att ADHD-medicinering är knark. Men det är ju inte amfetamin, utan amfetaminliknande. Som att jämställa receptbelagd medicinering med missbruk, inför de oinsatta. Morfin används som effektiv smärtstillare inom vården vid operationer och vid smärtsamma sjukdomar som cancer. Missbrukardrogen heroin är gjort av morfin. Varför tror ni Sveriges tredje största apotekskedja heter Kronans Droghandel och läkare skriver ut mediciner? Tills för drygt ett år sedan fick enbart särskilt certifierade psykaitriker skriva ut centralstimulerande ADHD-medicin, med följden att patienterna fick vänta. Idag kan alla specialläkare inom psykiatrin förskriva preparaten, med minskat lidande som följd. Men det går inte att gå till vårdcentralen eller be en ortoped ge ett recept.
Varför man kan behöva centralstimulansen för att höja en medfödd för låg stimulans i hjärnans kontaktämnen förklaras korfattat här. Man kan också om man inte reagerar bra på centralstimulans prova återupptagningshämmare av signalsubstanser så kroppen inte absorberar allt kroppseget den ger ut. Precis som serotoninåterupptagningshämmare mot depression. Man får alltså chansen att vara som man skulle ha varit, nå sin inneboende förmåga, lite enligt lyckopillersprincipen, få sinnesbalans nog för att ta tag i sina problem. Vilket Scientologerna inte heller tror på.
Alla svarar olika kemiskt och det kan ta upp till tre månader för en medicin att verka fullt ut, ofta en väldigt svajig och svår tid. Men man kan behöva byta preparat och därmed börja om processen igen med kroppens och psykets inställningar. Det är liksom ingen hobby att hitta medicin som fungerar vid ADHD. Alla som börjar medicinera har en enda önskan - att må bra. Det är ju inte självklart att få må bra om man inte hittar rätt i livet, där ens ovanliga egenskaper kommer till sin rätt. Medicineringen kan bara ge lite bonus - det de flesta tar som självklart: Att kunna att fungera optimalt, kunna ha samma chans som alla andra, i rättvisans namn? Är det övermedicinering? Bara för att fler hittat rätt specialistvård?
Jag tycker Aftonbladet Debatt skall skämmas för vad ni upplåter på publicistplats. Jag hörde gäromdagen Aftonbladet Debatts redaktör Karin Magnusson säga på SvT Debatt angående anonyma nätkommentar att: Man ska stå för vad man tycker.
Står du eller Jan Helin för att ADHD är en "hittepå", med tanke på vad skit ni släpper fram på debattplats, när texterna i själva verket är rena fördomar emot en redan utsatt grupp med medfött handikapp? Aftonbladet Debatt är i nuläget en publicistplats för osakliga fördomar och det medför att utsatta människor som redan lider blir mer misstrodda.
Det är oetiskt. Jag hoppas diskrimineringslagarna ändras snart att gälla även för neuropsykiatriska diagnoser. Ni får gärna fundera över ert stora ansvar dessförinnan.

Sverige Radio sprider en rödgrön bild av fattigdomen

Medielogiken väger tyngre än reportrarnas åsikter

”Självdestruktivt förneka vänsterdominansen i medierna”

Dagens Nyheter tar inte sitt ansvar i Carema-affären

Carema-skandalen är egentligen en DN-skandal

Kalla faktas svartmålning av socialtjänsten gynnar inte barnen

Kalla Fakta blundar för MC-förarens ansvar vid polisjakten

Därför bör Sydsvenskan inte få Grävspaden

SvD:s rapportering om läkarstudier i Rumänien skadar vår trovärdighet

Därför intervjuade vi Löfvens mamma

Billig citatjournalistik får allvarliga konsekvenser

Medierna bryr sig inte tillräckligt om etiken

Replik till Expressens "Krishanteringen var att låtsas som inget hade hänt"

Expressens billiga poänger efter knivöverfallet i Vallentuna

Hänger medierna oftare ut män än kvinnor?

Journalister rapporterar om Zlatan som okritiska fans

Journalister bör ägna sig åt självkritik snarare än självömkan

Hög tid för en pressetisk renässans

Gladiatorjournalistiken skadar demokratin

Raljera om autism luktar illa, Expressen

Pascalidou har ingen rätt att kalla mig homofob

Så gör svenska medier reklam åt knarkkartellerna

Avskedandet av Birro visar på rädslan för politiska åsikter

Vi som tittar på Hollywoodfruar borde skämmas

Radioteaterns samtal om bin Ladin är genant

Medias debattsidor ska inte hjälpa kommersiella intressen

SVT:s 9/11-sändning var alltför ensidig

Enskilda chanslösa när medier struntar i pressetiken

I jakten på knarket sätts lagarna ur spel

Reglerna kring fällda artiklar ska ses över

Pressombudsmannen duckar för sitt ansvar

Skyll inte på kvinnor för att de diskrimineras av medierna

Tyska kvalitetstidningar har blivit mer främlingsfientliga och tillåter rasism i kommentarsfälten

Medierna ser fortfarande invandrare och kvinnor som offer

Nidbilder av religiösa publiceras utan protest

De stora TV-kanalerna låter SD sätta agendan

Göran Persson den siste att sätta ner foten mot journalisterna



Häxjakten på Emilsson är absurd

Tillåt mig svära i Newsmillkyrkan: Millningen banaliserar Newsmill

Även dumma frågor kan ge intressanta svar

Därför uppmanar jag till bojkott av Newsmill

Mediernas farliga förkärlek för organisationer

Aftonbladet är det politiska etablissemangets språkrör

Beklämmande att Newsmill publicerade Thomas di Levas artikel


Det nya medielandskapets baksida
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




29 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Psykologin älskar att hitta på nya bokstavskombinationer och svåra hittepåsjukdomar som bara är beskrivande till sin karaktär. Många av dessa sjukdomar går ej att testa för, dvs. det går inte att falsifiera en psykologs bedömning. Om man säger att någon har ADHD så menar man egentligen att man inte kan utesluta att denna person har ADHD. Då är det en bedömning som gränsar till åsikt och inte en medicinsk diagnos anser jag.
Eftersom sjukdomstillstånden är beskrivande till sin karaktär och därtill ska tolkas av en psykolog handlar det mer om att bekräfta psykologens egen bild av patienten än någon vetenskaplig undersökning med efterföljande diagnos.
Överhuvudtaget är jag jävligt trött på folk som säger sig ha olika psykologiska sjukdomar och skyller sina tillkortakommanden på det. På så vis skapas en ursäkt för individen att inte ta tag i sina problem vilket såklart är skadligt. Jag är övertygad om att en person som stämmer in på beskrivningen av någon som har ADHD klarar sig bättre i livet om denne aldrig får veta något än om någon psykolog ska mixtra och experimentera...
Jag är skeptisk, någon psykolog får gärna överbevisa mig. Det är som sagt inte mitt specialistområde.
Så sant som det är sagt ovan.
Sen är det ingen större hemlighet numera att dags-.som kvällspress har undermåliga skribenter både vad gäller analysering, stavning som innehåll i sina artiklar och den undersökande journalistiken är i stort sett obefintlig idag eller i någon media överhuvudtaget i dessa tider då rubrikens CHOCK får ersätta innehållets sanning som är mindre "lockande" för tidningsredaktörerna.
De Pinsammaste av aktörer.
Ett mycket bra och välformulerat inlägg!! Anser själv att många inte vet ett skvatt om vad dom uttalar sig om när dom vräker ur sig sina fördomar om diverse diagnoser, borde man inte ta reda på sakliga fakta innan man överhuvudtaget överväger att göra ett uttalande???
Man borde ju tycka att det vore klokast, men att vräka ur sig fördomar till höger och vänster om saker man inte vet någonting om verkar ju tyvärr många göra, det är bra när sakliga fakta kring ADHD kommer i ljuset så att människor får veta vad det egentligen innebär och att man inte ska dra alla över en kam!!! innan vet innebörden av något ordentligt så ska man nog inte uttala sig dömande överhuvudtaget!!! Tack för en välskriven och artikel!!
Det är bra att artikelskribenten tar upp det här.
Jag upplever att Aftonbladet hycklar i debatten. Samtidigt som de beskyller artikelkommentatorer för att använda hatretorik så använder deras ledarskribenter samma hatretorik i deras debattartiklar. Kravet på god ton gäller tydligen inte deras debattartiklar.
Jan Helin skriver så här i en chatt idag:
Kommentar från Oskar08
Jag tillhör läsekretsen på internet och köper aldrig er tidning som lösnummer, därför att jag tycker att AB är innehållös, censurerar nyheter, skriver om meningslösa saker och absolut inte objektivt samt avsaknad av undersökande journalistik. Hur skall ni locka tillbaka oss läsare som har reagerat som jag?
Jan Helin:
Jag känner inget behov av att locka tillbaka dig. Aftonbladet har fler läsare än någonsin i historien. Vad gör du här? Du verkar tråkig.
Det är knappast det värsta personangreppet jag har hört men det är högst anmärkningsvärt att det kommer från Jan Helin själv bara dagar efter han förordat god ton i debatten. Hyckleri, enligt mig.
Men det är inte första gången Aftonbladet hycklar i debatten. "Vi gillar olika" var ett lågvattenmärke när oliktänkande uppenbarligen inte gillades.
På samma sätt anklagar Aftonbladets skribenter ofta SD för att inte se "allas lika värde" samtidigt som de kallar sverigedemokrater för diverse skällsord och hoppas att de försvinner. Allas lika värde gäller tydligen inte riktigt alla trots allt.
Det går att skriva fler exempel där Aftonbladet hycklar inom debatten kring nationalism, vi-och-dom-uppdelning mm men jag tror jag har fått fram min poäng.
Benjamin W
Äntligen börjar de med ADHD, Asperger osv. se och höra att de inte är ensamma med sina eventuella problem utan kan nu få diagnoser som upplysning. Oerhört plågsamt att bara själv se "fel" med sig själv eller "andra" som klagar, plågsamt att uppleva ett utanförskap/annorlunda, beroende på vilken del av mänskligheten
man tillhör.
Inom den artistiska/konstnärliga världen är det inte så svårt, men bland de som resonerar som du gör, Benjamin, som är lycklig och utan diagnos och mer "perfekt" och som ser ett besvär med den nya öppenheten för diagnosdiskussioner, bland er perfekta individer är det aldrig roligt att vara deffekt, om än ett IQ 149.
Pia Nordin
Det är såklart bra att människor som har problem kan diskutera problemen, få stöd och finna ett sätt att handskas med dessa oavsett om det består i kognitiv terapi eller ett kemiskt alternativ. Jag tycker alltid att det är bra om någon får det bättre utan att skada någon.
Det jag vänder mig emot är att man stämplar individer med avvikande beteende som störda och ger störningen fina namn. Jag tror att gränsen inte är knivskarp i många psykologiska störningar, det är inte så att man antingen har eller inte har t.ex. ADHD. Jag är övertygad om att vissa är mer hyperaktiva och okoncentrerade än andra och att det helt enkelt varierar. Vad kallar man folk som har extremt hög uppmärksamhet men extremt låg aktivitet?
För att ge ett tydligt exempel är det bra att folk med downs syndrom får en medicinsk diagnos, det är bra att folk med cp-skador får en medicinsk diagnos. Med ADHD och liknande diagnos är jag inte lika säker... Mycket som man ansåg vara störningar förr i tiden betraktar man helt annorlunda idag (homosexualitet t.ex.)
Skillnaden ligger i vad som kan bekräftas och vad som fortfarande är teori blandat med värderingar.
Föreställ dig någon i den "nedre skalan" av ADHD, någon som precis kvalar in i facket och som 4 av 10 psykologer skulle ha bedömt som fullt frisk. Hur tror du att en ADHD-diagnos påverkar den här personen? Hur tror du att en ADHD-diagnos kommer påverka en 13-åring som är lite stökig i skolan och med god vilja kan sägas ha ADHD?
Om jag är ute och cyklar angående hur bevisbart ADHD faktiskt är kommer jag se över min åsikt, det är som sagt ingenting jag har gjort omfattande research kring. Jag är bara allmänt skeptisk till psykologi som ämne efter att ha läst en kurs och blev ännu mer skeptisk efter att ha sett dokumentären där Thomas Quick blir intervjuad och berättar hur han ljög ihop allt och hur psykologerna hejade på...
Näthat, nätmobbing och fördomar är inte något kvällstidningarna är emot utan det är något de vill ha monopol på.
Kvällstidningarna lever på fördomar, de nätmobbar och sprider näthat mot allting som inte anses politiskt korrekt enligt deras världsbild på nästan daglig basis. Fast de är ju givetvis mer raffinerade och sublimare i sitt språkbruk än den ohyfsade kommentatorn med fel åsikter som får spela svarta fåret för att de ska få visa vilka fantastiska Übermänniskor de är och därmed få bestämma vad alla andra ska få tycka.
Benjamin
Den som inga problem har av sin eventuella "stökighet" kanske för vissa likt ADHD kommer heller inte att vilja eller behöva utredas kring en sådan diagnos.
Att utredas är inget självändamål som många verkar tro eller ens en enkel händelse/utredning för den och de det berör.
Inget konstigt att fler utreds idag, igår och imorgon, då problematiken kring många diagnoser blir så mycket mer tydlig ju stressigare allt i tillvaron är och blir, det mesta är mer krävande i nutid än det var förr och det på alla plan, inte minst socialt.
Därför ser vi nu nya toppar av diagnoser och märk väl att det ofta är många vuxna och äldre som vill se sig utredda, trots att de försörjt sig med arbete/företag genom livet.
Att det sen blir media genom "kändisars" avslöjande om diagnoser är ingen tillfällighet då kreativitet och även genialitet inte är ovanligt inom artistbranschen eller andra som gjort något extra för mänskligheten som både syns och hörs.
Så du, Benjamin, har du inte mer besvär med människor med problem som inte liknar dina egna, så har du möjlighet att lämna ämnet helt och fullt, medan de med sina diagnoser får leva med problematiken livet ut, även om det ser enkelt ut för dig.
Det finns egentligen ingen anledning till att vara upprörd.
Hoppas att du inte tror att gammelmedia på något sätt är ärliga, seriösa, pålästa, kunniga, eller liknande.
De lever i sin egen, väldigt inskränkta, värld där det de diskuterar sig fram till är "sanningen" och den riktiga sanningen är en fiende som representerar den förhatliga verkligheten.
Debatten om neuropsykiatriska funktionshinder har fortgått mer eller mindre intensivt sedan 50- talet. Det vi nu kallar ADHD har föregåtts av MBD( minimal brain disorder), som följdes av MBD ( minimal brain dysfunction), DAMP ( dysfuncton in attention, motor activity and perception) och nu talar vi om ADHD ( attention deficit hyperactivit disorder. Detta är bara några av de diagnostiska formuleringar, som använts inom barnpsykiatrin för att beskriva barn med liknande symtom. Att det finns barn, som har sannolikt medfödda svårigheter gällande uppmärksamhet, koncentration, korttidsminne och impulsivitet, är välbelagt genom åren. Det är också en gammal sanning att amfetamin och amfetaminliknande preparat kan vara till hjälp för en del av dessa barn. Inom parantes kan det nämnas att dessa effekter även fås på " normala" studenter, som vill öka fokus och vakenhet under tentamensläsning. Intressant är naturligtvis var man lägger gränsen för diagnos och vad som ska betraktas som normalt. När är impulsiviteten och koncentrationsbristen så stor att diagnos ska ställas och man eventuellt ska ordineras medicin? Denna gräns är självklart inte solklar utan det är bedömningar, som måste göras, och där vi vet att kriterierna för diagnos förskjutits över tid. Idag får många fler barn diagnos och medicinering än för 10 år sedan. Är det bara ny kunskap som lett till mer medicinering eller beror det också på att läkemedelsindustrin fått mer makt över kunskapsbildningen ?
Den som nu inte lider av någon diagnos eller behöver medicineras för någon, kan väl knappast lida över eller ha problem med de diagnostiserade eller de medicinerade om de/ni inte på något vis är drabbade av detsamma.
Så låt de som det berör själva avgöra om och hur både diagnos som medicinering hjälper eller stjälper deras liv. De och bara de, kan tala för sin sak och utan CHOCK-rubriker från undermålig press.
Stämplingen av vissa drabbar ett helt samhälle, om man sjukförklarar ett beteende som MÅNGA har, vad händer med vår tolerans för det avvikande, för egenheterna hos oss alla? Pia Nordin talar om ett "lidande" men jag ser det mer som att personerna som får diagnos, då talar jag om de vuxna, fullt fungerande sådana, vinner en hel del på att få denna diagnos. De kan frossa i föreställningar om si speciella intelligens, sina "särskilda behov, och har plötsligt rätt att kräva hjälp och stöd i angelägenheter som de inte lyckats med tidigare. De slipper dessutolm ta ansvar för och ta itu med sin personlighet, utan kan hänföra allting och alla problem in i en bokstavskombination.
Jag förnekar dock int lidandet helt, men det hör till livet att lida ibland.
Med alla dessa stora "tänkare" kanske det är bäst att hålla debatten och diagnosernas bärare inom kretsen av densamma.
Analytisk frontlob och skolbänk brukar funka på många, men långt ifrån alla.
Mycket dumt får ofta fäste hos de enkelspåriga som totalt dödar en debatt innan den ens börjat.
Vad säger du om journalister som breder ut sig på tidningens sidor med osakliga, vinklade eller helt enkelt förljugna artiklar? Vetenskapsjournalister som inte har en ordentlig vetenskaplig utbildning inom naturvetenskaperna (humanistisk kvalitativ forskning räknar jag inte som forskning, bara spekulation). Skall vi inrätta särskilda granskningsorgan som undersöker om artiklar, kommentarer och bloggar upprätthåller högt ställda krav på sanningsenlighet? Dessvärre får du nog finna dig i att läsa sådant som du inte gillar vare sig det är sant eller ren lögn och vare sig du läser vad journalisterna skriver eller vad som står i kommentarsfälten. Det gäller inte bara psykologiska diagnoser. Se på debatten om invandringen. Se på klimatfrågan. Även seriösa tidningar som SvD viker sig för det politiskt korrekta hellre än att föra en öppen diskussion.
Benjamin, jag instämmer i alla Pia "Vilda" Nordins kommentarer till dig, så där kommenterar jag inte ytterligare.
Silja. Ja, tänk om fler än 50% av befolkningen skulle få diagnos, för det finns hur många som helst som har ADHD, men inte behöver utredas eftersom de haft tur att hamna rätt i livet, ofta inom kreativare yrken. Ponera att majoriteten hade diagnosen ADHD, då skulle normen om normalitet förändras och kanske samhället med det? Hade ju varit fantastiskt. För det är så att en icke utred och fastställd diagnos kan ställa till med mycket problem, som blir samhällsproblem. Du talar om att folk slipper ta ansvar och kan skylla på diagnos. Jag sm gjort resan själv kan intyga att det var först när jag förstått vad som inte fungerat och varför kunde börja ta tillbaka mitt liv, med kunskap och KBT-terapiinriktad på mina speciella svårigheter. Det var en befrielse utan dess like att inte längre tvingas vara hjälplös. Du är varmt välkommen att läsa på min ADHD-blogg. Exempelvis detta inlägg om att vika tvätt. Och jag skojar inte. http://bloggmalplace.wordpress.com/2011/05/08/arbetsytor-och-adhd/ Läs med fördel kommentarerna genom hela min blogg där människor bekräftar att det är deras liv jag skriver om. Eller sök vidare på länkarna till andra bloggar på min sida där. Det är en okänd värld för de som inte är personligt drabbade.
Totte. Granskningen fortgår ju hela tiden och debatter väcks och nya infallsvinklar kommer till. Det är väl för väl att vi har möjlighet till debatt i det här landet, även om arenorna ofta ägs av de största och starkaste marknadskrafterna.
Aftonbladet Debatt strävar efter att ha en levande debatt i aktuella frågor – där både proffstyckare och andra debattörer med skiftande åsikter och perspektiv ges utrymme.
Många har liksom Marie reagerat på Christina Wahlströms debattartikel i Aftonbladet, och även på Sanna Lundells kolumn (som dock inte publicerades på debattsidan utan som kolumn på nyhetsplats). Det många dock har missat är att notera att Wahlström inte är det enda debattinlägg som vi publicerat i frågan om neuropsykiatriska funktionshinder. Debatten har pågått sedan tidigt i somras och även fortsatt efter Wahlströms inlägg. Den som är intresserad kan ta del av dessa via länkadresserna här nedan.
Marie Enbäck, adhd-coach: ”Mediernas bild av adhd är fördomsfull”
http://www.aftonbladet.se/debatt/article13575434.ab
Mia Coull, frilansjournalist: ”Så blev jag den tjatiga mamman från helvetet”:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article13224082.ab
Malene Larssen, pedagog och föreläsare: ”Ge bokstavsbarn möjlighet att få gå i egna skolor”
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article13150484.ab
Skolöverläkare Sofie Ekman: ”Skolan blundar för 'bokstavsbarnen'”
http://www.aftonbladet.se/debatt/article13173774.ab
Vänligen,
Irene Beertema, redaktör,
Aftonbladet Debatt
För övrigt tycker jag att det här är en bra länk att hjälpa till att sprida, om vad Aftonbladet bör granska.
http://granskning.aftonbladet.se/?filer=granska-adhd-granskningen
Tack så hjärtligt Irene Beertema på Aftonbladet Debatt. Det där tycker jag var bra, men finns det en möjlighet att ni kan fixa till så att dessa olika sidor i debatten står länkade vid sidan av ett inlägg inom ämnet? Det hade hjälpt så mycket om det var lätt att klicka vidare och läsa flera artiklar inom samma ämne. Jag vill verkligen att stora avisor som Aftonbladet ska bidra till folkbildningen, inte tvärtom. Det måste vara lättillgängligt - annars bryr sig folk inte. Och det står mycket på spel för de drabbade och allt arbete Hjärnkoll lagt ner för att informera mot fördomar kan raseras.
Victoria Qvarnström har en mycket farlig attityd till sina meningsmotståndare. De som är kritiska mot den kraftiga ökningen av adhd-diagnoser ska inte få komma till tals. Hon vill till och med använda sig av hatbrottslagstiftning.
Det besvärande här är att kritikerna ju bortom allt rimligt tvivel har rätt. Det förekommer en inflation i adhd-diagnoserna, liksom i aspergers- och olika autism-diagnoser. Vad som tidigare var sällsynta syndrom tenderar nu att ses som personlighetsdrag som är giltiga för 10-20% av befolkningen. Ingen seriös forskare ser detta som annat än ett bedrägeri.
Victoria Qvarnström skriver att:
"Tyvärr faller ju inte, ännu, neuropsykiatriska diagnoser under diskrimineringslagarna. Vilket borde ändras snarast."
Detta är emellertid inte korrekt. Enligt Diskrimineringslagen 1 kap. 5 § definieras funktionshinder som: "varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga begränsningar av en persons funktionsförmåga som till följd av en skada eller sjukdom fanns vid födelsen, har uppstått därefter eller kan förväntas uppstå. " Ad-Hd hör under denna definition (se för övrigt gärna vad DO skriver om ad-hd) .
Mats Forsblad, det är jättebra att sakliga och utbildade kritiker kommer till tals, det jag vänder mig emot är ju att det är rena fördomar på Aftonbladet Debatt. Jag tror inte att exempelvis motståndare till autoimmuna sjukdomar skulle få lov att skriva på samma sätt. Men eftersom det inte syns utanpå, precis som det mesta inom psykiatrin så är det fritt fram att uttrycka vad som helst både om psykiatri och neuropsykiatri. Jämför med den första kommentaren här ovan för, då Benjamin W skriver "-Jag är skeptisk, någon psykolog får gärna överbevisa mig. Det är som sagt inte mitt specialistområde." Det är precis så som "debatten" på Aftonbladet ser u.
Boel Harning, stämmer det, när ADHD bara är en avvikelse och inte en sjukdom eller skada?
@Victoria
Jag vet inte vad du menar med ”avvikelse”.
Ad hd är en funktionsnedsättning.
Människor med ad-hd omfattas utöver av Diskrimineringslagen även av FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som (i Sverige) antogs av riksdagen den 13 november 2008 och som trädde i kraft den 14 januari 2009.
Särskilt konventionens artikel 8 är relevant i detta sammanhang
Jag undrar om det du syftar till med ditt påstående om att människor med ad-hd inte omfattas av diskrimineringslagarna kanske snarare tänker på att funktionsnedsättningar inte faller in under de pressetiska reglerna? – vilket ju är en helt annan sak, om än en viktig sak för naturligtvis borde de pressetiska reglerna här i landet följa konventionen.
Ups- vet inte varför länken inte fungerar men artikel 8 finns här: http://www.dhr.se/index.php?page=fn%20artikel%208
Därutöver måste jag påpeka att du genom att använda det diffusa begreppet "avvikelse" om personer med ad hd själv gör dig skyldig till exakt samma sak som du anklagar media för.
Utan att ta hänsyn till fakta om att ad hd är en funktionsstörning som kan innebära funktionshinder - så postulerar du bara att ad-hd är nån sorts "avvikelse". ... - Det kan du väl ändå inte mena?
[QUOTE] Benjamin
"Psykologin älskar att hitta på nya bokstavskombinationer och svåra hittepåsjukdomar som bara är beskrivande till sin karaktär. Många av dessa sjukdomar går ej att testa för, dvs. det går inte att falsifiera en psykologs bedömning. Om man säger att någon har ADHD så menar man egentligen att man inte kan utesluta att denna person har ADHD. Då är det en bedömning som gränsar till åsikt och inte en medicinsk diagnos anser jag." /[QUOTE]
Benjamin, för att göra en lång historia kort:
Man har sedan flera år tillbaka, särskilt i Tyskland & USA, men även i Sverige - kunnat "röntga hjärnan", och få fram tredimensionella bilder som visar att en hjärna med AD/HD skiljer sig rent fyskiskt från en "vanlig hjärna" & att den fungerar annorlunda än en "vanlig hjärna".
Detsamma gäller alla NPF-sjukdomar.
[QUOTE] Benjamin:
"Eftersom sjukdomstillstånden är beskrivande till sin karaktär och därtill ska tolkas av en psykolog handlar det mer om att bekräfta psykologens egen bild av patienten än någon vetenskaplig undersökning med efterföljande diagnos.
Överhuvudtaget är jag jävligt trött på folk som säger sig ha olika psykologiska sjukdomar och skyller sina tillkortakommanden på det. På så vis skapas en ursäkt för individen att inte ta tag i sina problem vilket såklart är skadligt."/[QUOTE]
En människa med NPF får genomgå otaliga tester & samtal med ett helt Neuro-team innan en diagnos ställs. B.la neuropsykologer, arbetsterapeuter, osv... hela baletten!
Därefter så ser man att de mediciner som hjälper folk med NPF, såsom Metylfenidathydroklorid, Bupoprionhydroklorid, Rexoxetin, Mirtazapin, Dexamfetamin, Anti-histaminer, Melatonin, osv... - har en positiv, om inte direkt livsviktig effekt, som skiljer sig REJÄLT(!) från de som har en "vanlig hjärna". RENT VETENSKAPLIGT!
Man kan inte "fejka" Asperger, Autism eller AD/HD, mannen ;)
Däremot så kan jag hålla med dig om att folk att "bluffa sig till" en Depression för att slippa arbeta eftersom en sådan diagnos enbart ställs efter en s.k självsuppkattningsskala & ett 30 minuter långt samtal med den lokala medicinläkaren på närmsta Vårdcentral!
[QUOTE] Benjamin
"Jag är övertygad om att en person som stämmer in på beskrivningen av någon som har ADHD klarar sig bättre i livet om denne aldrig får veta något än om någon psykolog ska mixtra och experimentera...
Jag är skeptisk, någon psykolog får gärna överbevisa mig. Det är som sagt inte mitt specialistområde." /[QUOTE]
Många med AD/HD går mer eller mindre symptomfria hela livet - "Hej God Dag Kex Choklad" du vet, men det finns de med ALLA de 12 karaktäristiska symptomen för AD/HD - och då kan livet vara ett, helvete rent ut sagt, för vissa individer innan de kommer i kontakt med Psykiatrin.
Mvh Andreas Gustavsson... jag har nog Asperger's Syndrom, och garanterat AD/HD! Men vad vet jag? :)
God Natt
Boel Harning. Med avvikelse menar jag den lågaktivitet som kan mätas i hjärnaktivitet hos personer med ADHD, vilket gör att tankarna sticker iväg åt flera håll, för att stimulera hjärnaktiviteten. Jag önskar jag hade mer av Aspergers inom mig, och även om just Aspergers och ADHD kan vara rätt svåra motsättningar inom en människa, så har jag bara ADHD, kanske med lite autistiska rigida drag. Paragrafryttaren är svår att hitta. Men jag söker ständigt. Så vad du säger gör mig mer intresserad. Men att jag skulle läsa paragraftexter, utan föregående hänvisning är ganska långt borta, eftersom jag ju är som jag är. Jag har enligt diagnos en avvikelse i min hjärna som heter ADHD och visst är den en funtikonsnedsättning i att läsa paragrafer. En fördel på andra sätt, som att våga se det andra redan sorterat bort, när jag tar in allt. Men jag ger mig in i debatten ändå och varje paragraf du eller någon hänvisar till hjälper mig.Tack. Ja, jag är ödmjuk. Det brukar folk inte tro. Men jag tänkte inte att mitt tillstånd skulle vara en funktionsnedsättning, så länge jag orkar lära. Gissa hur våglig jag är som utsätter mig för det, med min (neuro-)psykiatriska fuktionsnedsättning? Men jag vägrar kväsas. Och är jätteglad för din länkhjälp! Inte synd om mig, alls, jag är ju glad för nåt vettigt
Erik Svensson (bloggen Biology and politics) refererade till intressant forskning som gick ut på att ända fram till modern tid var ADHD inte ett funktionshinder, utan bara ett personlighetsdrag. Det är först i vår tid med sina stora krav på att sitta stilla och allmänt kontrollera sitt eget beteende efter strikta regler, som det blivit problematiskt att ha den sortens temprament.
@Jon
Har inte läst det du refererar till - men har ofta tänkt ungefär tvärtom...
Alltså:
AD-HD har funnits i alla tider - men tidigare tiders enkla, strukturerade skola fungerade mycket bättre för barn&ungdomar med ad-hd än nutidens flummiga "vad tycker du själv" skola.
Pedagogiken som används och fungerar speciellt omkring barn&ungdomar med ad-hd är just tydlighet - då de t ex. sansmotoriskt kan reagera negativt mot överstimulering. Tydlighet som fanns i tidigare tiders skola, tystnad som fanns i tidigare tiders skola, klara direktiv som fanns i tidigare tiders skola osv. (Och (kanske särskilt) för pojkarna långt mer praktisk undervisning iform av experiment m.v jämfört med nutiden mer teoretiska, stillasittande undervisning.) Allt sammantaget så anser jag att det primärt är vår tids skolsystem som sållar ut barn med ad-hd. (och en hel del andra dessutom..) - Så visst har ad-hd alltid funnits, och visst är det till stor del skolans ansvar att fler&fler diagnostiseras - frågan om varför är vi dock inte det minsta överens om då skolan idag överhuvudtaget inte ställer krav om någonting, inte tydliggör någonting, men bara tillåter en fruktansvärd mängd distraktioner..
det är en del av den allmänna antipsykiatriska stämningen som råder i sverige. vilken kulturskribent som helst anser sig tydligen kvalificerad att bedöma vad som är en sjukdom eller ett funktionshinder, och vad som inte är det. man låtsas inte om att neuropsykiatriska diagnoser i regel görs först efter långa och kvalificerade utredningar, utan sprider bilden av att psykiatrin lättvindigt klistrar diagnoser på alla barn som inte passar in. jämför gärna med kvällstidningsbegreppet "lyckopiller"- som om någon någonsin blivit "lycklig" av antidepressiv medicin.
man trivialiserar och förenklar, och just vad gäller psykiatri ska tydligen lekmännens ord väga lika tungt som experternas. föreställ dig hur löjligt det skulle verka om kultur- och ledarskribenter hade lika mycket åsikter och synpunkter på cancerdiagnostik eller handläggningen av reumatiska sjukdomar... men när det gäller psykiatri känner sig alla, oavsett kunskapsläge, manade att tycka till. det tycks inte finnas någon ödmjukhet eller vilja att försöka sätta sig in i all kunskap och forskning som finns på området.