Tio år sedan ”9/11”. Säkerhet för vem?

Carl Emanuelsson om Tio år sedan ”9/11”. Säkerhet för vem?

Våld ger tillträde till männens fredsförhandlingar

Publicerad: 2011-09-02 00:09, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11

Sedan kriget mot terrorismen startade har det visat sig allt tydligare att länders mellanstatliga krigspolitik inte kan skydda människor på de platser där den sätts in för att göra just det. Det säkerhetspolitiska arbetet måste vidgas och skifta fokus, bort från militärt våld till fredsförebyggande insatser på jämlika villkor för män och kvinnor i såväl krig som fred, skriver Carl Emanuelsson, talesperson Feministiskt initiativ.

2898 millningar
11 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Carl Emanuelsson är talesperson för Feministiskt initiativ.

Den säkerhetspolitiska dagordningen måste förändras; bort från tanken på att konflikter kan lösas med militarism och våld. Konflikter i världen idag består oftast inte av mellanstatliga krig, vilket många länder och internationella organisationer är rustade för. De konflikter som uppstår är snarare inbördeskrig. Under dessa drabbas civilbefolkningen särskilt hårt. Upp till 90 procent av dem som dör i dessa konflikter är inte stridande utan civila offer. Vi måste därför omdefiniera säkerhetspolitiken, så att den alltid inkluderar mänsklig säkerhet för alla.

Sedan kriget mot terrorismen startade, efter den 11 september 2001, har det visat sig allt tydligare att länders mellanstatliga krigspolitik inte kan skydda människor på de platser där den sätts in för att göra just det. Trots att stora resurser läggs på militären så drabbas miljontals människor världen över på ett sätt så att deras mänskliga rättigheter kränks. Det är dags att vi inser, att vi måste ompröva de strategier som visat sig förlegade och istället våga ta steget och inkludera alla människor i fredsbygget.

För att kunna bygga en varaktig fred måste alla vara inkluderade i processen. Ett viktigt steg i den riktningen är att erkänna att fred inte bara är avsaknaden av våld. Länder där de demokratiska och mänskliga rättigheterna kränks riskerar att falla in i våldsspiraler som sedan är svåra att upphäva. Genom att istället arbeta för dessa rättigheter och bistå med mat och boende till alla invånare kan risken för våld minska. Det räcker inte bara med att bistå med hjälpmedel, utan den politiska viljan krävs också, för att alla i samhället ska bli delaktiga i beslutsprocessen i konflikternas efterdyningar.

Kvinnor drabbas oftast värst av våld i konflikter. De tvingas dra ett oerhört lass då det vanligtvis är männen som blir soldater. Kvinnorna förväntas ta hand om det civila samhällets försörjning. I länder där sexuellt våld används, som en strategi i krigsföringen, blir kvinnor oerhört utsatta. I Kongo har hundratusentals kvinnor utsatts för systematiska våldtäkter, som en del i den väpnade konflikten. En anledning till att våld ses som en lösning är, att det ger tillträde till fredsförhandlingarna. En gemensam nämnare för deltagarna i dessa är att de oftast är uteslutande män.

Kvinnors deltagande i fredsprocessen är helt nödvändig för att nå bestående resultat och mänsklig säkerhet på riktigt. Det är en fråga om demokrati och jämställdhet. Kvinnor och män har ofta olika upplevelser av krig och konflikter, vilket spelar en avgörande roll för vilka slutsatser de drar.

Om kvinnor exkluderas från förhandlingsborden uppstår stora säkerhetsproblem som främst drabbar kvinnorna. Det är viktigt att kvinnors idéer och tankar om framtiden får komma fram i återuppbyggnadsskedet, för att få ett helhetsperspektiv på samhällsbyggandet. Att kvinnor är med i fredsprocessen är en viktig faktor för att också ge kvinnor en möjlighet att delta i andra samhällsprojekt och i framtida regeringar och institutioner.

FN har med resolution 1325 tagit ett steg för att förändra synen på mänsklig säkerhet och även då sett nödvändigheten av att fredsbyggandet måste ske på jämlika och demokratiska villkor för alla, kvinnor såväl som män. Tyvärr saknas fortfarande kunskap och engagemang för att nå fred på jämlika villkor. Trots att resolutionen är elva år gammal exkluderas kvinnor från fredssamtal och återuppbyggnadsprojekt. När kvinnor saknar samma rättigheter som män innebär det också att de har sämre möjligheter till politiskt deltagande och reell makt.

Världens länder måste ta ett större ansvar så att resolution 1325 blir verklighet. Det gäller för både politiker och medborgare i alla länder. Vi måste tillsammans trycka på politiker och makthavare så att det säkerhetspolitiska arbetet vidgas och skiftar fokus, bort från militärt våld till fredsförebyggande insatser på jämlika villkor, för män och kvinnor i såväl krig som fred.

Carl Emanuelsson (1 artiklar)
http://www.feministisktinitiativ.se/index.php

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/39074

11 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Kvinnor drabbas oftast värst av våld i konflikter."

Sluta ljuga. Det är ganska självklart för alla som inte blivit hjärntvättade att män drabbas några hundra gånger värre då dom tvingas ut i krig som ofrivilliga soldater medan kvinnorna slipper. Men i din världsbild så vill ju männen säkert kriga, så dom får skylla sig själv om dom dör?

Permalänk | Anmäl #1 Joel Bergqvist, 2011-09-02, 06:09

#1 Joel Bergqvist

I första världskriget var 10% av offren civila, i nutida krig är 90% av offren civila, så drabbas kvinnor eller män mest?

Permalänk | Anmäl #2 Backfire, 2011-09-02, 08:03

Jag väljer att citera Oscar Lindströms kommentera till Charlotte Petri Gornitzkas artikel på samma ämne då jag tycker att den är väldigt aktuell när man talar om ämnet.

"Kriget i Bosnien 1992-1995 brukar ofta nämnas som en konflikt där kvinnor och barn drabbades. Då kan det vara intressant att studera den detaljerade sammanställning av krigets offer som gjorts av Research and Documentation Centre i Sarajevo.

http://www.idc.org.ba/images/stories/IDC/Ljudski_gubici/Bosna%20i%20Herc...

Av de 97.207 personer som dödades i konflikten var 10,04% kvinnor och 89,96% män (se bild 28). Om man enbart ser till de 39.684 civila som dödades utgjorde kvinnor 23,60% och män 76,40% (se bild 30). Bland de dödade soldaterna var 99,32% män.

Av de 3.372 barn som dödades (se bild 20 nedan) var 72,33% pojkar och 27,67% flickor.

http://www.idc.org.ba/images/stories/IDC/Ljudski_gubici/Djeca.zip

Ser man till de 8.945 som dödades i massakern i Srebrenica 1995 (se länk nedan) var 95,26% män och 4,74% kvinnor (se bild 26).

http://www.idc.org.ba/images/stories/IDC/Ljudski_gubici/Srebrenica.zip

Om man utgår från kriget i Bosnien som ett typexempel på ‘moderna’ krig med inslag som etnisk rensning och attacker mot civila är det tydligt att det framför allt är män som dödas, som soldater, civila och barn."

Men självklart, kvinnor drabbas värst, ända tills man faktiskt tittar på fakta, men fakta är inte så viktigt, det är hur man käääänner att det är som är viktigt.

Permalänk | Anmäl #4 Joel Bergqvist, 2011-09-02, 08:31

Backfire, svårt att skilja på civil och man/kvinna ser jag.
Att nästan alla icke civila är män betyder inte att alla civila är kvinnor.

Permalänk | Anmäl #5 Joel Bergqvist, 2011-09-02, 08:32

#5 Joel Bergqvist

Du, tona ner en del. Du förstör debatten och det drabbar alla, inte minst dig själv.

Att du har rätt i ett krig är inte ett mönster för alla.
Du skriver ju själv: "...att män drabbas några hundra gånger värre då dom tvingas ut i krig som ofrivilliga soldater medan kvinnorna slipper."

Vilka är då hemma och är civila?

Hur var det i andra världkriget, Korea, Vietnam, Kongo, Panama, Afghanistan och Irak?

Permalänk | Anmäl #6 Backfire, 2011-09-02, 08:55

Första delen av Carl's artikel tar upp en mycket viktig och relevant problem för våran tid.

Sedan kommer politiken in...

Civila är både män och kvinnor. Män dödas för att det är enklare att döda en man när han är civil än när han blivit soldat. Kvinnor våldtas.

Statistiik från Balkan-kriget.
Civilian: 39.684 killed 23,60% women, 76,40% men.

Eller läs på om massmord/folkmord som skedde under samma krig.

Srebrenica massacre: 8,000 Bosniaks (Bosnian Muslims), mainly men and boys.

Så även om det ofta är män som dödar, så är det oftas också män som dör. Och inte helt sällan i tron om att skapa en förändrad framtid eller skydda sina familjer, kvinnor och barn.

Problemet med att sätta "genus" på alla problem, är att modellen inte är tillräkligt bra för att lösa problemen.

Problemen finns, men tyvärr är verkligheten komplicerad och består inte av enkla politiserade sanningar.

Permalänk | Anmäl #7 Per Nydahl, 2011-09-02, 09:06

Det tankefel man ofta gör är att anta att militären i krig består av halva befolkningen, och eftersom militär nästan bara är män utgår man från att civila nästan bara är kvinnor och barn. Men så ser det inte ut i verkligheten. Militären består av en mindre del av befolkningen så en stor andel av de civila är män. I moderna krig är militären en ännu mindre del av befolkningen än historiskt sett.

Detta tankefel leder till felaktiga slutsatser som att fler kvinnor dödas i krig och att det är farligare att vara civil än soldat i krig.

Balkankriget som visas statistisk på här är inget undantag. Av civila dödsoffer i pågående Irak-kriget är även där den största delen av manligt kön. Det är svårt att få fram statistik (eftersom det inte förs så bra statistik), men de siffror jag lyckats hitta pekar mot 80% män, 10% kvinnor och 10% barn.

Med detta sagt underkänner jag förstås inte tanken att kvinnor måste vara mer delaktiga i fredsprocesser, men jag tycker inte om den svartvita perspektivet där kvinnor bara är offer och män bara är förövare, när det uppenbarligen inte stämmer överens med den grå verkligheten.

Permalänk | Anmäl #8 AndersT, 2011-09-02, 09:58

"Kvinnor drabbas värst", samma myt som vanligt. Det är väl därför "gubbe snubbe" kom till? "En modig man", Carl Emanuelsson...

Till skillnad från dessa feministattityder. Här från riktig forskning, utdrag ur genusnytt, med citat från källor.

"Vi har hört om det ofattbara sexuella våldet mot kvinnor. Men om män som offer har det officiellt varit skamligt tyst. Övergreppen har inte föranlett några kongresser eller konventioner. Ändå finns de där för dem som orkar lyssna, vittnesmålen om vidriga övergrepp: gruppvåldtäkter, män som tvingas penetrera hål i bananträd med frätande sav, män vars genitalier grillas över öppen eld, män som tvingas ge oralsex till långa rader av soldater och män som penetreras med korkskruvar och käppar.”

En av de få som har forskat kring våldtäkter mot män är Lara Stemple från University of California. Hon arbetar i deras Health and Human Rights Law Project, och har skrivit en rapport som heter Male Rape and Human Rights. Jag citerar Lara Stemple:

”Frånvaron av intresse för sexuella övergrepp mot män under konflikter är särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av den stora omfattning som problemet har. Det har dokumenterats över hela världen, bland annat i Chile, Grekland, Kroatien, Sri Lanka, El Salvador, Iran, Kuwait, det forna Sovjetunionen, Congo och det forna Jugoslavien. Exempelvis rapporterar häpnadsväckande 76% av manliga politiska fångar som utfrågats i El Salvador under 1980-talet att de blivit utsatta för sexuell tortyr minst en gång. Inom ramen för en annan konflikt rapporterar 21% av män från Sri Lanka som får behandling vid ett behandlingscentrum för tortyroffer i London att de utsatts för sexuela övergrepp under sin fångenskap. […] En studie av 6.000 koncentrationslägerfångar i Sarajevo visade att 80% av männen rapporterade att de hade våldtagits under fångenskapen.”

Lara Stemple skriver också:

”Den internationella brottstribunalen för det forna Jugoslavien startade också ett ”Sexual Assault Investigation Team”, som bland annat undersökte förekomsten av våldtäkter under inbördeskriget. Teamet rapporterade att män blev kastrerade och på andra sätt sexuellt stympade, tvingade att våldta andra män, och tvingade att genomföra fellatio ["avsugning"] och andra sexuella handlingar på vakter och varandra.”

Tidningen Guardian skriver om problemet med våldtäkter mot män. Här är ett exempel på ett öde som de redovisar:

”Under sin flykt från inbördeskriget i grannlandet Congo blev han separerad från sin fru och tagen av rebellerna. Hans tillfångatagare våldtog honom, tre gånger om dagen, varje dag i tre år. Och han var inte den enda. Han såg hur man efter man plockades ut och våldtogs. En av dem fick så svåra sår att han dog i cellen framför honom.”

(Ur genusnytt, med citat från källor))

Permalänk | Anmäl #9 Joakim Steneberg, 2011-09-02, 11:31

Hur blir analysen om man har ett människoperspektiv på det säkerhetspolitiska arbetet i olika konfliktområden och kollar vilka grupperingar som är representerade i det säkerhetspolitiska arbetet och hur de grupperna behandlar de individer som inte är med i grupperna?

Då kan man få fram vilka typer av grupperingar och kulturer med olika politisk tradition som är bäst på att tillvarata intressena för dem som inte är direkt representerade i arbetet. Med fakta går det sedan att hitta något att sträva efter för att människor inte skall lämnas utanför viktigt politiskt arbete eller ännu värre aktivt förtryckas.

Permalänk | Anmäl #13 Magnus Redin, 2011-09-02, 23:18

"Kvinnor drabbas oftast värst av våld i konflikter. De tvingas dra ett oerhört lass då det vanligtvis är männen som blir soldater."

Jag hade tänkt att skriva något dräpande men låter citatet ur artikeln tala för sig självt...

Permalänk | Anmäl #14 Benjamin W, 2011-09-03, 18:05

"Vilka är då hemma och är civila?"

Att nästan alla soldater är män betyder inte att alla civila är kvinnor.
Civila är hemma och är civila.

Permalänk | Anmäl #15 Joel Bergqvist, 2011-09-05, 07:30

Tio år sedan ”9/11”. Säkerhet för vem?
En debatt initierad av
Kvinna till Kvinna

17 artiklar 3 bloggar

Skriv i ämnet! Länka till blogg

Tio år sedan elfte september attackerna i USA och kampen mot terrorismen startade. Har kriget mot terrorismen försämrat kvinnors säkerhet eller har världen blivit en säkrare plats för kvinnor sedan 2001? Hur har kampen påverkat kvinnors mänskliga rättigheter?