Kraven på rörlighet i akademin befäster mansdominansen

I en värld där social kompetens blir allt mer efterfrågat så blir också internationellt samarbete och utbyte en allt viktigare del i det som skall räknas till meriter. Att tro att meriter kan reduceras till enbart antalet forskningspublikationer är riktigt befängt. För det första skiljer kvaliteten och verkshöjden enormt mellan enskilda publikationer. För det andra så innebär inte att man skriver en publikation ihop med andra forskare att man ens har träffat dessa. Allt samarbete kan många gånger enbart ha skett genom korrespondens och enstaka telefonsamtal.

Om man vill göra en framgångsrik och vetenskapligt högstående karriär inom forskningsvärden så måste man också kunna uppvisa förmågan att kunna byta forskningsmiljö och prestera tillsammans med nya medarbetare. Samma sak gäller för de som vill göra karriär i näringslivet. Även där måste man kunna uppvisa förmågan att byta företag och placeringsort.

Blir man sittande i samma miljö år efter år så slutar man till slut att utvecklas till sin fulla potential. Då blir man mätt och har inte längre den spetskompetens som krävs för att ta sig an topp-positionerna. Det gäller både för kvinnor och för män.

Att det sedan kan ställa till vissa problem på det privata planet är ingen nyhet. Det är en prioritering som man själv måste ta ansvar för. Klarar man inte av det så har man antagligen inte heller den sociala kompetens som krävs för topp-positionerna inom forskningsvärlden (eller inom näringslivet). Att kunna prioritera är en grundförutsättning för att kunna leda en verksamhet.

#2 Medborgare X

"Blir man sittande i samma miljö år efter år så slutar man till slut att utvecklas till sin fulla potential. Då blir man mätt och har inte längre den spetskompetens som krävs för att ta sig an topp-positionerna. Det gäller både för kvinnor och för män."

Kan du belägga detta ?
Det låter mer som en personlig egenskap än fakta.

Tycker dom för ett mycket bra resonemang med relevant kritik mot mycket större problem än att forskare ska "flänga" land och rike runt. Dom har valt att bli forskare inte lastbilschafförer eller sjömän.

En välargumenterad artikel. Som författarna påpekar är det ingen som vet om rörlighet förbättrar forskningsresultaten. Rothstein och Alvesson bara säger att man tar det för givet. Detta är något man tror men egentligen inte vet.

Det verkar onödigt att ställa upp machoideal för rekrytering av forskare, om man ändå inte vet om det gör någon skillnad i rätt riktning. Så väldigt attraktiv är inte forskarbanan att man har råd att jaga bort doktorander som inte tar yrket som ett kall och är beredda att offra familjelivet.

Däremot finns ett slags intellektuell inavel som består i att tjänstebeskrivningar och val av sakkunniga styr i riktning mot en viss, på förhand given person. Detta kommer man dock inte runt med kravet på rörlighet. (Om du skriver tjänstebeskrivningar som gynnar mina doktorer, så skriver jag sådana som gynnar dina.) Det är snarare där man har roten till inaveln. Bristen på rörlighet är bara ett symptom.

Det finns så mycket att kommentera att jag inte riktigt vet i vilken ände man ska börja. Jag upphör aldrig att förundras över anti-mobilitetsförespråkarna.
Jag håller med om att satsningarna på starka forskningsmiljöer förstärker ojämställdheten vid svenska lärosäten - men att mobilitet skulle leda till minskad jämställd håller jag inte med om (det är att göra det väldigt enkelt för sig).
Japps, alla inser att kraven på mobilitet (först postdok utomlands och sedan bitr. lektorat vid ett annat universitet än ens "hemmauniversitet") kommer i åldern för familjebildning. Men det måste finnas andra lösningar än de som författarna förespråkar.

Min personliga övertygelse, i motsats till författarna, är att jämställdheten vid svenska universitet faktiskt skulle må väldigt bra av ökad geografisk mobilitet (om den är av rätt sort). I Sverige är cirka 78% av svenska disputerade universitetsforskare och lärare kvar vid det lärosäte där de en gång disputerade (SCB år 2006 om jag inte missminner mig). I USA torde motsvarande siffra vara i princip 0%. Trots detta finns det en högre andel kvinnliga professorer vid amerikanska universitet än vid svenska (24% vs 20%). Varför?

Jo, sannolikt pga att den geografiska mobiliteten bryter ned lokala mansnätverk. Nepotismen fungerar i stort sett bara lokalt. Med författarnas recept kommer vi få nepotiska kvinnliga nätverk av lokal karaktär vid våra universitet.
Om alla sökande till en viss tjänst kommer utifrån (som är normalt vid amerikanska universitet) finns ingen lokal "kronprins" - då är alla sökande jämbördiga. Och detta vinner kvinnliga sökande och jämställdheten på i längden.

Det viktiga är att tjänster utlyses brett (åter som i USA). Inte som i Sverige med skräddarsydda tjänsteutlysningar där i princip den tilltänktes "skonummer" anges för att rätt person (ofta en han) ska få tjänsten.

Många svenska universitetsinstutioner är för övrigt som familjeföretag - den gamle professorns vetenskapliga "barnbarn" (i de flesta fall hanar) är de som nu tar över. Inom företagsekonomi finns ju frasen "förvärva, ärva, fördärva" för att beskriva ett familjeföretags uppgång och fall över några generationer.
Problemet vid våra universitet är dock att motsvarande akademiska "familjeföretag" inte dukar under på grund av dålig lönsamhet som de gör i näringslivet utan de lever kvar alldeles för länge ("förvärva, ärva, fördärva, fördärva, fördärva .........!).

Att mobilitet gynnar forskningskvalitet är för övrigt bara att titta på Nobelpristagare i kemi, fysik och medicin. Väldigt, väldigt få har inte flyttat (ja, jag vet att de flesta Nobelpristagare är män, men de är geografiskt mobila män). I medel har en Nobelpristagare flyttat 4,6 gånger under sin vetenskapligt aktiva period. Skälet till att geografisk mobilitet gynnar forskningskvalitet är att man därigenom lär känna nya forskare, nya kollegor och tvingas förklara och försvara den forskning man valt att göra - en kritisk analys som man inte stöter på genom konferenser eller genom vanliga forskningssamarbeten inom ens respektive område. Förutom detta exponeras man givetvis för en mängd nya forskningsmässiga infallsvinklar och man får en mängd nya kontakter, vilket inte blir fallet om man stannar kvar vid det universitet där man en gång började sin forskarbana.

Nu orkar jag inte skriva mer. Har skrivit en del debattartiklar om forskningspolitik tidigare (med lite samma touch som Alvesson och Rothstein). Bl.a. i Expressen (tillsammans med två kvinnliga forskare) och senast i UNT.
Se
http://www.expressen.se/debatt/1.286875/darfor-forskar-vi-battre-i-usa

http://www.unt.se/debatt/forskning-ska-vara-quotwow-coolquot-106415-defa...

"Att premiera rörlighet tenderar dessutom att bli detsamma som att premiera män."

För män bryr sig inte om sina barn.

Eller så är Karriär det Enda sättet män har att ha några barn att bry sig om.

Kanske stämmer att rörlighet inte hjälper resultaten, jag är för lite insatt i just den frågan.

Men, detta med att ha forskningen som ett "kall", det är nog faktiskt så att just forskning ofta är sådant där man tjänar på att verkligen brinna för det man gör fokusera på det och jobba med det intensivt, det leder till bättre resultat. Det hjälper att vara lite "nördig" helt enkelt.

När författarna gör det hela till en könsfråga(!) inser jag var de är ute efter -- det är ett viktigare mål för dem att statistiken visar en stor andel kvinnor än att man jobbar för att uppnå bästa forskningskvalitet. Och metoden är att göra om jobbet så det bättre passar tänkt målgrupp, dvs statistikens genomsnittskvinna, och vad det har för betydelse för jobbet i sig är av underordnad betydelse.

Liksom fler män än kvinnor har Aspergers så är fler män än kvinnor av den nördiga typen som kan intressera sig och fokusera väldigt intensivt på en sak. Det råkar kunna vara en fördel i forskningsyrket, men en nackdel för att hitta en partner och bilda familj. Inte förvånande att det kan vara många män i forskningsyrket. Är det ett jämställdhetsproblem? Tja, det beror förstås på hur man definierar jämställdhet. Själv tycker jag inte det är ett problem om det finns yrkeskategorier som passar en viss typ av människor som råkar vara överrepresenterade i det ena eller andra könet.

#8 AndersT: Inte sällan är Aspergers och nördighet dessutom relaterat. Ville bara tillägga det.

En artikel med försåtligt innehåll. Och därför extra tankeväckande.

Finns det belagt att det är för barnens skull som "kvinnliga forskare" inte vill flytta på sig? Jag har jobbar som konsult i många olika stora privata företag, och har sett gång på gång att kvinnor generellt flyttar på sig mindre än män. Bland konsulter inom min bransch, vi är mest lättrörliga av alla, är 90-95% män. Att inte byta jobb ger lägre lön eftersom man ofta får löneförhöjning när man flyttar. Att inte flytta/byta jobb är antagligen den största orsaken till att kvinnor har genomsnittligt lägre lön än män.

Så för att få ett jämställt samhälle måste vi tydligen sluta premiera människor som är villiga att göra något annat och byta arbetsplats och medarbetare. Det står klart svart på vitt att Louise Bringselius & Birgitta Jordansson vill det. Jag tror det förslaget radikalt minskar kvaliteten på svensk forskning. Det är aldrig till fördel att grotta in sig med samma arbetskamrater år ut och år in. Särskilt inte inom forskarvärlden.

Slutligen är hela premissen fel. Det är inte för barnens skull som en vuxen inte vill byta arbetsplats. Barn gillar att röra på sig, det går alldeles utmärkt att flytta på sig med barn. Det är de vuxna som är hindret. Och nu skyller på barnen. Det är fegt.

Jag bytte själv stad med 5 små barn förra året. Det bästa jag gjort. Kvinnor, var inte rädda. Flytta.

Rörlighet ska inte nödvndigtvis behöva betyda att man måste flytta permanent. Det går hyfsat bra att komma in i nya miljöer genom att regelbundet besöka nya miljöer och se till att sedan upprätthålla kontakten. I skribenternas text anar jag dessvärre en vid många institutioner förekommande skräck för att blir jämförd med omvärlden. Genom att dra in könsargument vill man kanhända slippa den jobbiga konkurrensen. Inte minst kvinnodominerade institutioner präglas av inåtvändhet och ganska ofta av enfaldiga slagord i stället för forskning.

Intressant inlägg i debatten. Tycker dock att argumentationen inte riktigt håller, varför skulle barnen drabbas ifall familjen flyttar, finns det någon forskning som visar att barnfamiljer som har flyttat runt i världen och i Sverige drabbas emotionellt och psykologiskt mer än dem som växer upp på en och samma ort? Naturligtvis kan det vara så att kvinnor är mindre rörliga än män, men annan forskning visar ju att kvinnor är betydligt rörligare än män i att flytta till studier och jobb. Håller med ovanstående kommentator att man inte bara kan räkna publicerade artiklar, det handlar om forskningsmiljön och att varje institution har sina egenheter och ingrodda tänkesätt, att komma till en ny institution tvingar forskaren att pröva sin "självklara" utgångspunkter och ställningstaganden, vilket leder till en bättre forskning.