Svensk polis har mycket att lära av norska kollegor

Norge drabbades 22 juli av en djup nationell kris, av en magnitud inget nordiskt land tidigare varit i närheten av i fredstid. I det första akuta skedet låg ansvaret på polisen att skydda människorna i Oslo med omnejd.

Oslopolisen fick larmet om den pågående massakern på Utöya klockan 17.27. Norges nationella insatsstyrka, beredskapstruppen Delta, anlände till ön en timme senare och grep Anders Behring Breivik direkt de kom dit klockan 18.27.

I många medier kritiseras nu polisens arbete. En sjuttonårig yngling hade enligt kritikerna gripits felaktigt på Utöya och blivit kvar för länge i arresten. Hade poliserna kommit tidigare till Utöya hade liv räddats. Poliserna borde ha valt snabbare färdsätt och kortare resväg, och så vidare...

Det är förståeligt om anhöriga till offren på Utöya kritiserar polisen, när de hör att polis kunnat anlända tidigare till ön och deras anhörig därmed kanske kunnat räddas. Men medierna borde vara litet återhållsamma med sin kritik på detta stadium, i varje fall rörande de allra första timmarna. Det är först när polisinsatsen granskats vi får tillgång till helhetsbilden. Först då kan en kritisk debatt bli meningsfull.

Jag har i flera roller som polischef i Sverige arbetat med extraordinära händelser alltsedan mordet på Olof Palme. Också sådana som per definition har varit kriser. Av uppgifter i media tycker jag mig kunna utläsa att Oslopolisen tidigt tycks ha lyckats växla över till den beredskapsorganisation med central ledning som krävs för att klara polisarbetet vid en kris. Det har krävts kvalificerad chefskompetens för att klara den uppgiften under de extrema villkor som rådde i Oslo 22 juli.

Den synnerligen kraftiga bilbomben exploderade i regeringskvarteret klockan 15.26 och Justitie- och polisdepartementet med Nationella polisdirektoratet (motsvarigheten till vår Rikspolisstyrelse) skadades svårt. Oslopolisens telefonväxel kan de första timmarna också ha varit överbelastad. Antalet poliser för att ta emot samtal kan inledningsvis ha varit otillräckligt.

Det ställer särskilda krav att vid en allvarlig kris övergå från normal polisverksamhet till en kraftsamlande beredskapsorganisation med central ledning. Att då få ytterligare en extremt allvarlig händelse att ta hand om och leda strategiskt och övergripande operativt är en krävande uppgift i sig. Att det, som i detta fall, är händelser som monsterbomben i regeringskvarteret och massmorden på Utöya ställer naturligtvis särskilt höga krav på chefskapet.

I det akuta skedet av en kris krävs att chefen kan fatta beslut under extrem tidsbrist och press. Situationen är mycket stressframkallande då det upplevs att något mycket väsentligt måste riskeras, oavsett vilket beslut som fattas. Grundläggande värden står på spel, såsom människoliv och nationella säkerhetsintressen. Samtidigt präglas hela situationen av mycket stor osäkerhet.

Det som vid en kris skapar särskilt stora problem för cheferna är tidsnöden och den allmänna osäkerheten. Vid en kris krävs av cheferna att de måste agera på ett mycket osäkert kunskapsunderlag, där rykten florerar och mer eller mindre obekräftade uppgifter är legio.

I Sverige har polisen hittills misslyckats med att hantera krisartade och extraordinära händelser i inledningsskedet, trots att det har funnits många granskningsrapporter att lära av. Grundproblemet har varit att vid kriser snabbt få igång en effektiv central ledning med kommenderingschef och stab, för att kunna kraftsamla på uppgiften. Det har återkommande konstaterats vid granskning av polisinsatser vid kriser.

Vid mordet på statsminister Olof Palme 1986 rådde de första timmarna kaos i polisledningen. Enligt tre granskningskommissioner tog inte den formellt ansvarige polischefen något ledningsansvar alls sedan han en timme efter mordet infann sig på polishuset. Efter två timmar lämnade han helt sonika polishuset. Kommissionerna konstaterade att den enda centrala ledning de kunde skönja under de första timmarna efter mordet var den "ledning" som utövades av operativt arbetande polisinspektörer på polisradion.

Vid de massakerliknande dödsskjutningarna vid Stureplan 1994 upprepade polisen misstagen: "Bristen på central ledning har varit till avsevärt men för polisinsatsen i sin helhet. Som exempel kan nämnas att kommenderingschef inte utsågs, att beredskapsplanen ... utlöstes för sent ...", konstaterade länsstyrelsen i en granskningsrapport och fortsatte: "Det förtjänar att nämnas att den kritik som kan riktas mot polismyndigheten i detta ärende är likartad den som framfördes av olika kommissioner efter mordet på Olof Palme."

Vid polismorden i Malexander 1999 rådde kaos i ledningsorganisationen de första tre timmarna. Exempelvis varnades endast poliserna i ett av tre polisområden om att rånarna skjutit skarpt mot polis med automatvapen. Några timmar senare var två poliser, som inte fått den informationen, döda.

Vid mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003 upprepades bristerna. Men innan den särskilda ledningsorganisationen börjat arbeta beslutade länsvakthavanden helt korrekt att inleda förundersökning rörande försök till mord. De högre cheferna ändrade sedan knivöverfallet på utrikesministern till grov misshandel. Beredskapsplanen för grövre våldsbrott utlöstes inte. Personalförstärkningar kallades inte in. Kommenderingschefen förbjöd vidare, med åberopande av arbetstidsregler, poliserna som var i tjänst att arbeta mer än 14 timmar. Som en konsekvens lämnade också de ansvariga polischeferna en efter en polishuset. Det kom att helt saknas kommenderingschef i polishuset från klockan 22.00. Allt medan ett trettiotal läkare arbetade intensivt på Karolinska sjukhuset med att försöka rädda den dödligt skadade utrikesministern.

Norska regeringen tillsätter nu 22 juli-kommissionen. Den skall granska vad som hände före, under och efter bomben i regeringskvarteret och massmorden på Utöya. Kommissionen skall arbeta i ett år. Ett viktigt syfte med kommissionsrapporten är att den skall ge lärdomar för framtiden. Naturligtvis blir rapporten också ett utmärkt underlag för debatt och kritik, av både poliser och andra.

Här vore en nåd att stilla bedja om att den norska kommissionsrapporten skall bli en väckarklocka och lärdom också för svenska regeringen och svensk polis. Svensk polis har ett grundläggande systemfel som gör sig påmint vid i synnerhet allvarliga händelser och kriser.

Svenska polischefer är i huvudsak administratörer, inte rekryterade, utbildade och tränade i att leda vid allvarliga händelser och kriser. Det innebär att det vid sådana händelser tenderar till att det blir antingen kaos i polisledningen eller så håller sig cheferna undan.

Skall de avskyvärda terrordåden i Oslo få något gott med sig så vore det att inte bara Norge utan också Sverige lär av dem för framtiden. Polisens uppgift att värna sitt respektive lands säkerhet borde vara för viktig för att underlåta att göra det.

Eric Rönnegård (22 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/39037

5 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Andra spekatulära ledningsmisslyckanden var ju vid Estonia-färjan som sjönk, samt vid Tsunamin i Thailand. Regeringen Perssons misslyckande i det senare fallet sk a jag sent glömma.

Svenskar och kriser går inte ihop. De bildar en kommitté och väntar, väntar, pratar och kommer aldrig till handling.

Reinfeldt har ju pratat igen och igen om att ta ansvar, men under krisen i Norge, var han försvunnen. Känns mönstret igen?

Permalänk | Anmäl #1 Doktor Eleph@nt, 2011-09-04, 20:59

Det är bra exempel som Eric Rönnegård här ger .Han har rätt i att den största bristen är att polischeferna som skall rycka åt sig ledningen är administratörer och orsakar kaos.Hur detta skall lösas verkar ingen i Sverige kunna visa. Vi får hoppas att vi kan ta lärdom av Norge !

Permalänk | Anmäl #2 Anders Bergstedt, 2011-09-04, 22:03

Interessant analyse av Rönnegård. Etter 22. juli har det blitt enda mer tydelig for meg hvor ulik norsk og svensk mentalitet kan være. For å bli litt spekulativ og dra analysen videre: Er det Rönnegård skriver om svenske polisiære forhold egentlig symptomer på oppløsningstendenser og ei djup samfunnskrise i Sverige, samtidig som det på norsk side er tendenser i helt motsatt retning, mot større samhold og nasjonal styrke?

Et argument for at dette er tilfelle, er debattklimaet i Norge og Sverige etter 22. juli. Like etter hendelsene poengterte Stoltenberg sterkt at vi skal ha mer demokrati og en åpen, fri debatt der også ubehagelige synspunkter skal få komme fram. I Sverige har derimot debattklimaet gått – om mulig – mot enda mer ensretting. Den norske valgkampen blei rett nok utsatt noen uker, men debatten om 22. juli har vært omfattende og mangfoldig. Eksempelvis hadde NRK radio den 27. juli en debatt om det ideologiske bakteppet for 22. juli, der bl.a. SD-politikeren Björn Söder var med som debattant. En helt naturlig sak om en vil ha en åpen debatt i demokratisk ånd der alle synspunkter skal få komme fram. Og en helt utenkelig sak i Sverige.

Den norske debatten har kanskje vært i overkant kritisk mot politiet, men det har også vært mange meta-debatter, blant annet om denne kritikken mot politiet. Ikke så i Sverige, der all oppmerksomhet har blitt retta mot "främlingsfientlighet". (Et tendensiøst begrep som typisk nok normalt ikke blir brukt i den tilsvarende varianten "fremmedfiendtlighet" av norske debattanter, verken før eller etter 22. juli, og ikke engang av de mest innvandringsvennlige.) Det er vanskelig å se at oppmerksomheten mot "främlingsfientlighet" kommer til å ha noen annen effekt enn å øke spenningene og oppløsningstendensene ytterligere i Sverige.

Ei vanlig forklaring på det norske samholdet er 2. verdenskrig. Ingen levende personer har opplevd okkupasjon av Sverige eller har kjent noen som har opplevd det, derav mindre samhold i Sverige. Men det er de færreste nordmenn i dag som har noe nært forhold til 2. verdenskrig, og det har ikke vært noen større nasjonale kriser i Norge mellom 1945 og 2011. I samme periode har Sverige hatt mord på en statsminister, flere seriemordere, økonomisk krise, politisk vold, Estonia, tsunamien, sosial uro i innvandrertette drabantbyer, åpen fascisme og nazisme, og totalitære tendenser i den politiske debatten. Norge har ikke hatt noen ting av dette, annet enn i ganske liten skala. Sverige har hatt rikelig med nasjonale kriser som kunne økt samholdet, men effekten har aldri blitt mer samhold, bare mindre. Hvorfor? Er det et fundamentalt problem med det svenske samfunnet som gjør at kriser skiller mennesker i stedet for å samle dem?

Jeg er sterkt bekymra for Sveriges framtid. Det er vanskelig å si hva som kan redde Sverige, men det er noen opplagte problemer med det svenske demokratiet og den svenske nasjonalfølelsen. Så lenge svenskene ikke våger å diskutere problemer åpent og ikke kjenner noe større samhold med menneskene rundt seg, vil det oppstå situasjoner som dem Rönnegård beskriver. Ingen kjenner noe personlig ansvar, jobben overlates til systemet. Men når så folk slutter å kjenne samhørighet med systemet også, fungerer heller ikke systemet lenger.

Et land uten nasjonalt samhold, uten samlende idéer og uten kraft til å møte nasjonale kriser, vil før eller seinere i praksis opphøre å være et land. Det er dessverre en stor risk for at Sverige går den veien.

Permalänk | Anmäl #3 Hans-Christian Holm, 2011-09-04, 23:06

Situationen i Norge är säkert bättre trots deras oförmåga att agera vid skarp situation och aktivt söka kontakt med GM. Strutsfarmen öster om Norge har en annan strategi, man försöker inte vara förbered istället litar man på att kunna gräva ner alla ev. katastrofer med hjälp av PK-media och evighets utredningar som leder ingenvart. Funkade bra sen 70-talet.

Permalänk | Anmäl #5 Anna Frick, 2011-09-05, 07:39

Hans-Kristian Holm!

Du har så rätt i det du skriver. Svenska politiker och journalister är ynkryggar. De tycker att vi i Sverige ska tysta ner debatten, köra strutstricket. Svenska journalister är idag världens mest obildade då den röda agendan är som ett skynke framför ögonen. Det roliga är att Reinfeldt och Alliansen har fallit offer för hela röda skynketmentaliteten. Idag är hela Sverige rött som gamla Sovjet. Politikerna har ett maktbehov och utövar detta mot svenska folket. Björn Rosengren sade lite tyst för ett femtontal år sen att Norge var den sista kommuniststaten!!?? Nej Sverige är det. Sovjetunionen framstår snart som demokratisk om man jämför med Sverige. De tidningar som idag stänger sina kommentatorsfält eller man måste "visa legitimation" för att kommentera, gör precis som man gjorde i gamla Sovjet. "Vet vi inte vem du är så ska du bannemej hålla truten" Svenska medier har i och med detta fött många Breijvik till. Vissa skriver av sin frustration på nätet och mot meningsmotståndare. Snart finns bara Politisktinkorrekt för dessa människor, men även där modererar och stryker de "hemska" inlägg.

Vi i Sverige måste ta tillbaka makten från politiker och journalister genom att ha val som i Schweiz. Där folket bestämmer hur fel de än må vara. Alla gör vi fel men då får vi kollektivt stå för dessa. När politikerna gör fel idag eller i morgon så är det vi och våra barn som blir drabbade. Då inte tex. inte har röstat om vad jag anser ett fiktivt klimathot, så kan vi för f-n inte beskattas för det! Eller vem har röstat för en genusvetenskap(hån mot alla vetenskapsmän)? Vem har röstat fram att vi ska ta emot ekonomiska flyktingar från Mellanöstern eller Afrika? Politikerna och journalisterna säger vi har råd. Klart vi har, det är ju alltid lätt att ge bort andras pengar. Inte sänker dessa politiker sina löner med 20000:- i månaden och går i spetsen. Nä svenska politiker föraktar sina väljare.

Idag är alla politiska partier så lika. Moderaterna går i säng med ett kommunistiskt parti som MP. MP och V överger utträde ur EU som en del av deras partiprogram(tänk på alla dem som röstat på dessa partier för just denna sak) då de insett att EU är ju som gamla Sovjet, och det "tåget" vill de åka med. Idag finns det så få kritiska röster i EU mot EU. Vart är vi på väg?

Vann Hitler kriget till slut?

Permalänk | Anmäl #6 Micael Johnsson, 2011-09-05, 07:59

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.