Var ubåtskränkningarna på 80-talet en svensk militärkupp?

Mikael Holmströms bok, Den dolda alliansen (2011) utgör ett i många avseenden imponerande arbete. Han presenterar ett stort antal dokument och hundratals intervjuer med centrala officerare, som visar på ett svenskt dolt operativt samarbete med amerikanska, brittiska, danska och norska företrädare. Detta samarbete var ofta informellt. General H.F. Zeiner-Gundersen (norsk ÖB 1972 - 1977 och ordförande i Natos militära kommitté 1977 - 1980) berättade 1998 för mig att "det allra hemligaste beslöts muntligt och garanterades genom individuellt förtroende. Det som står på papper - i ett dokument - kan alltid läcka ut till pressen", sade han. Sveriges västsamarbete grundade sig på militärgeografiska realiteter och förtroende mellan ledande aktörer. Om man inte förstod vikten av detta samförstånd "skulle man inte bära sina guldränder", som en dansk amiral uttryckte saken till Holmström.

När jag på 1990-talet beskrev detta operativa samarbete - Sverige som en i vissa avseenden "dold medlem av NATO" - (se tidskriften Cooperation & Conflict) var det många som viftade bort det med att detta kan inte vara möjligt. Jag hade intervjuat till dels samma officerare som Holmström. "Dessa officerare vet inte vad de talar om", sa flera iakttagare. "Överenskommelser måste finnas nedtecknade på papper, och vi har inte funnit något i arkiven", fortsatte ett par historiker. Men Holmströms mängd av intervjuer och dokument kan inte viftas bort. Man kan reagera mot en del av hans kommentarer och slutsatser och hans beskrivning bortser från konflikterna inom den svenska eliten, mellan centrala aktörer på militär och politisk sida, men att ta fram de dokument han har gjort och göra hundratals intervjuer med centrala aktörer på det sätt han har gjort är inte lätt. Att få dessa aktörer att delge vital och sensitiv information är dessutom tidskrävande. Min erfarenhet av denna typ av intervjuer är att de kräver åratal, kanske årtionden. Även om jag på många punkter inte är enig med Holmström är jag imponerad. Det militära samarbetet med Väst, med Storbritannien och USA men också med Danmark och Norge, var intimt. Men när det gäller ubåtsoperationer gick detta samarbete mellan svenska och västliga eliter även längre än vad Holmström beskriver. Det är väsentligen detta denna artikel handlar om. Sveriges västsamarbete var mycket sensitivt, och det var därför också främst informellt, som Holmström skriver. Vid en middag på Oslofjorden 1989 som jag hade med president Ronald Reagans Chairman of Joint Chiefs of Staff general John Vessey sa han att det väsentliga finner man inte i arkiven, och han fortsatte: "When it comes to Sweden, there was only one rule: Nothing on paper".

I en artikel "Att spåra en inkräktare" från 2003 skrev historikern Andreas Ohlsson att man i Värmland i början av 1970-talet, bl.a. i området kring Torsby, upptäckte att små flygplan flög in från Norge om natten på mycket låg höjd. Flygplanen hade släckta positionsljus. De var mörklagda. Det flög även i mycket dåligt väder. Flygplanen tycktes ha anknytning till okända personer. Spökflygningarna oroade lokalbefolkningen. Chefen för kriminalpolisen i Karlstad Inge Stålbom berättar i artikeln om hur polisen först misstänkte att flygplanen var involverade i narkotikasmuggling. Länspolismästaren Sven Erstam kontaktades och man involverade tullen och hemvärnet och satte upp ett nätverk av rapportörer från Dalsland till Dalarna. Men man fann också vad man trodde var sovjetiskt materiel, spikar som till synes hade tillverkats i Sovjet och som antogs ha med flygplanen att göra. Stora spikar och ståltråd hade satts upp med precision i en timmertrave så att de skulle kunna ha använts som en antenn, som flygplanen kunde navigera efter. Karlstadspolisen kontaktade säkerhetspolisen (SÄK). Dess chef Hans Holmér sa att saken gällde rikets säkerhet, och man bad om att hållas informerad. Stålbom talade också med försvarsstabschefen Gunnar Eklund, som påpekade att det varken fanns svenska övningar eller Nato-övningar i området. Man kontaktade det svenska och norska flygvapnet. De senare placerade ut radarstationer i området kring Kongsvinger, enligt en ansvarig officer som jag talade med. Våren 1975 sattes svenska radarstationer upp i Fredriksberg och Bastvålen i Värmland. De var bemannade dygnet runt, och tillsammans med en mobil radaranläggning på lastbil ingick de i operation Argus, som skulle avslöja den mystiska flygaktiviteten. De kunde följa flygplanen i korta perioder på radar. Man fick ett hundratal indikationer på 15-20 okända flygföretag. Flera patruller med nattkikare hade satts in. Polisen i Karlstad hade samtal med rikspolischefen och försvarsstabschefen. Under hösten gjordes nya försök under operation Dacapo med än fler radarstationer och mikrofoner (ett 20-tal stationer). Polis, tull och militär sattes in på båda sidor om gränsen från Glomma i väster till Klarälven i öster, från Bograngen i norr och Charlottenberg i söder. Tre helikoptrar placerades ut och snabbgående flygplan var startklara i Karlstad och Borlänge. De svenska flygplanen fick vid några tillfällen kontakt med spökflygplanen. De senare flög då tillbaka över den norska gränsen. En helikopter på 75 meters höjd gick över ett av de mörklagda flygplanen, som då tände sina positionsljus, när helikoptern tände sina ljus. Den nytillträdde länspolismästaren Jan Larsson var i Stockholm och talade med SÄK-chefen Hans Holmér och försvarsstabschefen Gunnar Eklund. Larsson lade ned Dacapo, och den fortsatta granskningen stoppades trots att flygningarna fortsatte. Dokumenten om dessa flygningar var 30 år efter händelserna fortfarande hemligstämplade, skrev Ohlsson. Inge Stålbom sa att han efter hand förstod att det inte var frågan om narkotikasmuggling. Det handlade snarare om transport av människor.

Mikael Holmström beskriver i sin bok Den dolda alliansen ett ytterst hemligt militärt flygförband med ett tiotal små civila flyplan, Flygenhet 66, som hade till uppgift att i krigstid flyga in agenter och specialstyrkor till Finland eller flyga specialstyrkor bl.a. över norska gränsen till ett ockuperat Danmark eller Sverige. Han beskriver hur de hade flugit in flygplan från Norge över gränsen till Värmland med släckta positionsljus. De hade blivit upptäckta av nitiska poliser, men SÄK hade gått in och stoppat den reguljära polisen. De små civila flygplanen skulle användas i krig för "transport av människor", för infiltration av specialstyrkor in i Sverige och exfiltration av samma styrkor och av centrala svenskar ut ur Sverige. Specialstyrkor skulle föras in från Storbritannien för att sammanstråla med agenter för de lokala Stay-Behinds (motståndsrörelsen) i ett ockuperat Sverige eller Norge för att sedan föras ut igen, och dessa operationer måste övas under fredstid. Detta var en normal del av de övningar för infiltration och exfiltration som ACC (NATO:s Allied Clandestine Committee eller vad man ibland har benämnt Allied Coordination Committee) utförde för de lokala Stay-Behinds under hela det kalla kriget över hela Europa. För Sveriges och Norges del leddes dessa operationer från Storbritannien. Flygplan som opererade med uppgifter för Stay Behind-nätet torde i flera fall ha opererat från Storbritannien och flugit in till Sverige över Norge på samma sätt som motsvarande infiltrations- och exfiltrationsövningar utfördes i samarbete med det norska Stay-Behinds med inflygningar från Storbritannien till Norge. Men för att dölja sin verksamhet i ockuperade länder använde dessa specialstyrkor ibland sovjetiskt materiel. Flygförbandet som utförde flygningarna i Värmland, som Inge Stålbom har beskrivit, var antagligen det av Holmström beskrivna hemliga flygförbandet: Flygenhet 66.

Karlstadspolisens operation Dacapo (hösten 1975) riskerade av allt att döma att avslöja dessa inflygningar av specialstyrkor över Norge. Från 1976 kalibrerades en brittisk Oberonubåt, Opposum, för den lägre salthalten i Östersjön. Åtminstone från 1977 sattes Oberonubåtar in för övning av infiltration och exfiltration av specialstyrkor för Stay-Behind nätet i Sverige och Norge, antagligen som ett komplement till de nu sårbara flygoperationerna. Oberonubåtarna var dieseldrivna, mycket tystgående och de gick ofta in genom Stora Bält i undervattensläge för att inte ryssarna skulle kunna följa dem. Det har bl.a. bekräftats av Storbritanniens dåvarande marinminister Keith Speed, som i TV sa att dessa ubåtar "vanligtvis gick i u-läge" genom Stora Bält, men också en dansk och brittisk amiral som jag har talat med har sagt detsamma (men det har jag skrivit om i bl.a. Historisk tidskrift 2009). Jag har talat med en brittisk ubåtskapten som har utfört sådana operationer med landsättning och upphämtning av brittiska specialstyrkor, Special Boat Service (SBS) både längs norska och svenska kusten (också i Östersjön). Ubåten opererade för SBS, och han gick till de positioner som angivits för honom. Trots att han var ubåtskapten visste han ingenting om vad SBS-styrkorna hade för uppgift vid dessa operationer. ACC beslöt om infiltration och exfiltration av SBS-styrkor från ubåtar för Stay-Behind-nätet, på samma vis som man låg bakom motsvarande infiltrations- och exfiltrationsövningar av Special Air Service (SAS) från små flygplan. ACC beslöt även om enskilda ubåtsoperationer, också i neutrala stater som Sverige. En representant i ACC på 1980-talet berättade inför deltagarna på ett stort underrättelseseminarium i Oslo 2005 att det som på ett avgörande sätt skilde ACC från CPC (Clandestine Planning Committee) var att i den förra kommittén (d.v.s. i ACC) var också de neutrala staterna representerade. Detta var entydigt. Han hade suttit med i båda dessa kommittéer. ACC ska ha varit den enda NATO-kommitté, där Sverige satt med, vilket inte helt framgår av Holmströms bok. Detsamma har för övrigt tagits upp av Ingemar Engman, som 1974-79 var departementsråd i det svenska försvarsdepartementet. Han var ansvarig för de hemliga kontona, d.v.s. för den hemliga verksamheten som finansierades av departementet. CPC-mötena sades ha varit mer spännande därför att SACEUR själv (NATOs Supreme Allied Commander Europe) satt som ordförande på dessa möten, vilket torde betyda att CPC i någon mening var överordnat ACC.

De ubåtsoperationer i svenska vatten som beslöts av ACC ska emellertid inte ha haft något att göra med de operationer som USA:s försvarsminister Caspar Weinberger (1981-87) m.fl. har beskrivit. Vid de senare operationerna skulle ubåten ge sig till känna, t.ex. genom att visa upp periskop eller en del av tornet för att testa svensk beredskap och ge möjlighet för svenskarna att träna ubåtsjakt, medan ACC:s ubåtsoperationer var tänkta att vara så dolda som möjligt. De skulle inte upptäckas. Men det är klart att om någon brittisk Stay-Behind-ubåt avslöjades skulle den i praktiken fungera som en test av svensk beredskap. Den skulle även stärka svensk medvetenhet om det sovjetiska hotet, eftersom de flesta svenskar automatiskt skulle utgå ifrån att ubåten var sovjetisk. Kvarlämnat sovjetiskt materiel, som de brittiska specialstyrkorna skulle ha lämnat på svensk mark skulle förstärka denna uppfattning. Man kan därför tänka sig att det var en glidande övergång mellan å ena sidan de ubåtsoperationer som organiserades av NATO/ACC och å andra sidan de bilaterala "navy-to-navy" operationer (amerikanska och brittiska) som Weinberger talade om och som organiserades för att testa svensk beredskap, ubåtsjakt och inte minst för att forma svensk hotbild.

Holmströms beskrivning av Flygenhet 66 tillsammans med intervjun med Inge Stålbom ger oss en god bild av flygoperationer för infiltration och exfiltration av specialstyrkor, som under 1980-talet hade sin motsvarighet i ubåtsoperationer med samma syfte. Stålboms erfarenhet av jakten på de mystiska spökflygplanen på 1970-talet är av samma art som ubåtsjakterna under 1980-talet. Mystiska ubåtar och dykare opererade i svensk skärgård på samma vis som de små mörklagda flygplanen påträffades tillsammans med främmande människor i de värmländska skogarna. Skillnaden är att de "mystiska" ubåtarna kom att få långt större betydelse dels därför att skärgårdarna är mer tätbefolkade (även av journalister), dels därför att man inom marinen valde att göra de kränkande ubåtarna till en långt större sak. I Norge sökte man behandla de kränkande ubåtarna på liknande sätt som Karlstadspolisen eller kanske snarare som rikspolischefen och försvarsstabschefen behandlade de mystiska flygplanen. I de flesta fall sökte man hålla en låg profil, även om saken fick ett visst genomslag lokalt. Ubåtarna behandlades av den svenska marinen på ett helt annat sätt. Efter en första rapport om ett periskop på Hårsfjärden vid Berga örlogsbas den 1 oktober 1982 vände sig chefen för försvarsstaben (tidigare chefen ubåtsflottiljen och chef för kustflottan och) till chefen för marinens informationsavdelning och bad honom planera för ett presscenter på Berga för 500 journalister (vilket finns beskrivet i Ubåtsutredningen SOU 2001:85). Vad som vid denna tidpunkt ännu inte var en massmedial sak planerades för att bli till en stor internationell händelse med de stora TV-kanalerna och nyhetsbyråerna från hela världen.

USAs försvarsminister Caspar Weinberger talade i mars år 2000 i en lång tv-intervju i termer av "NATO" när han beskrev hur amerikanska eller västliga ubåtar under hans tid (1981-87) "ofta", "regelbundet" och "rutinmässigt" opererade i svenska vatten för att testa svenskt kustförsvar. Efter att den sovjetiska Whiskeyubåten U-137 hade gått på grund utanför Karlskrona 1981 var det, enligt Weinberger, nödvändigt att testa det svenska kustförsvaret men, fortsätter han:

"det var inga direkta kränkningar eller tester av svenskt vatten eller försvar utan konsultationer med svenskarna... Om t.ex. Sverige hade sagt att det inte får förekomma några kränkningar inom det området den månaden skulle det absolut ha respekterats av NATO... Vad jag säger är att NATO inte vid något tillfälle, så vitt jag vet, bara skickade in en ubåt på svenskt vatten utan samråd och föregående diskussion och överenskommelser att det fick göras. Under dessa förhållanden var det inte något överhängande problem. Det var en del i ett rutinmässigt och regelbundet testande av försvaren som NATO gjorde och sannerligen måste göra för att vara ansvarfullt och pålitligt... [U]båtar kan komma in där de inte är önskvärda, och det är just därför vi gjorde dessa defensiva tester och dessa defensiva manövrer för att säkerställa att de inte kunde göra det utan att bli upptäckta. [Whiskeyubåten...] gick på grund där den inte kunde förneka att den befann sig på svenskt vatten. Den var fullt synlig för alla, och det var precis detta som NATO försökte testa försvaren på för att förhindra att det hände. Det låg väldigt mycket i Sveriges intresse att detta inte skulle hända... [I Sverige testade vi försvaret] tillräckligt ofta för att leva upp till de militära kraven på att man måste vara uppdaterad."

Direkt efter denna intervju sade den förre chefen för den brittiska militära underrättelsetjänsten, Sir John Walker till AP: "inne i Stockholms skärgård var det nödvändigt att ha garantier för att Sverige inte skulle angripa med torpeder", och vi "hade rätt till ett bestämt antal inträngningar under en given period". Men strax därefter sa general Vigleik Eide, norsk överbefälhavare (1987-89) och ordförande för NATO:s Militärkommitté (1989-93), att Weinbergers och Walkers ord inte skulle tolkas som att deras ubåtsoperationer i svenska vatten var formella NATO-operationer. De var för sensitiva för att drivas inom ramen för NATO-systemet. När Weinberger talade om "NATO" talade han snarare om nationella "amerikanska och brittiska operationer tillsammans med en eller flera allierade", sa Eide (Eide läste igenom min bok, The Secret War against Sweden[2004], i korrektur innan den gick i tryck, och han hade inget att invända mot hur jag hade citerat honom). Liknande ord använde den brittiske generalsekreteraren till NATO, George Robertson på svensk tv. Han kom till Stockholm ett par veckor efter intervjun med Weinberger. Sir Robertson sa att det Weinberger hade sagt om västliga ubåtsoperationer i svenska vatten "inte är en fråga för NATO... Det är en fråga mellan Sverige och de enskilda länder som äger enskilda ubåtar. Om pensionerade amerikanska försvarsministrar [d.v.s. Weinberger] vill sjunga ut så är det upp till dem". Både Eide och Robertson talade entydigt om bilaterala kontakter och om nationella (t.ex. brittiska/amerikanska) operationer utanför NATO-systemet. När Weinberger preciserade sig sa också han att dessa operationer utfördes på grundval av bilaterala "navy-to-navy"-överenskommelser: representanter för den amerikanska marinen hade konsultationer med representanter för den svenska marinen. Ubåtsinträngningarna i den svenska skärgården skulle enligt såväl Weinberger som Eide och Robertson ytterst vara en angelägenhet mellan stater. Och varför skulle Weinberger m.fl. "uttalat sig överhuvudtaget om det inte var korrekt?" för att citera Ubåtsutredningens huvudsekreterare, Mathias Mossberg (2009).

Den brittiske marinministern Sir Keith Speed (1979-81, medlem av försvarskommittén 1983-87) bekräftade följande månad vad Weinberger redan hade sagt. Speed hävdade att ubåtsoperationerna i svenska vatten för brittisk del stod under nationellt brittiskt kommando. Han bekräftade också att han själv som marinminister hade bidragit till dessa operationer. Man hade använt brittiska Porpoise- och Oberonklassubåtar, sa han, bl.a. därför att dessa ubåtar var mycket tystgående och relativt billiga (m.a.o. man skulle kunna förlora t.ex. en Porpoise utan att detta var en katastrof). Han talade om brittisk-svenska "bilaterala överenskommelser", navy-to-navy, inte om NATO-operationer, vilket han bekräftade i Sunday Times 2008 (Pelle Neroth "Margaret Thatcher told Navy to raid Swedish coast", 27 januari 2008). Men enligt en icke-publicerad del av den senare intervjun skedde de förberedande konsultationerna mellan den brittiske och svenske chefen för försvarsstaben (som vid denna tid alltid var en amiral) alternativt mellan den brittiske chefen för ubåtsvapnet (Flag Officer Submarines, FOSM) och hans svenske motsvarighet, d.v.s. chefen för ubåtsflottiljen (alternativt chefen för kustflottan). M.a.o. den person som den 1 oktober 1982 hade låtit en ubåtsobservation i Hårsfjärden bli till en stor massmedial händelse var av allt att döma samma person som britterna informerade om deras egna ubåtsoperationer i svenska vatten. Det avgörande är att operationerna beslöts bilateralt och muntligt mellan centrala officerare för den brittiska och svenska marinen, men det var den brittiske COMSUBEASTLANT (NATO Commander Submarines Eastern Atlantic) och hans amerikanske vice befälhavare som koordinerade dessa ubåtsoperationer, även i Östersjön. Samtidigt vet vi att NATO:s COMSUBEASTLANT och Royal Navys Flag Officer Submarines, FOSM (chefen för ubåtsvapnet), var en och samma person med en NATO-hatt respektive en Royal Navy-hatt. Ubåtarna koordinerades av ett NATO-kommando men stod inte under NATO-kommando. Ovan nämnda centrala personer pekar entydigt på att ubåtarna stod under nationellt brittiskt/amerikanskt kommando.

De ubåtar som allmänheten upptäckte under 1980-talet och som skapade våldsamma rubriker var med största sannolikhet varken NATO/ACC:s Stay behind-ubåtar eller inträngande sovjetiska ubåtar, för båda dessa typer av ubåtar antogs ha opererat så dolt som möjligt. Inga av dessa ubåtar skulle ha visat upp periskop under längre tid och än mindre ubåtstorn. De sovjetiska ubåtarna intresserade sig för underrättelseinhämtning, inte för att visa upp sig för svenskt publikum. De hade inget intresse av att provocera fram ubåtsjakter, som i sin tur skulle stärka svensk beredskap. Istället stod de ubåtar som upptäcktes med all sannolikhet under brittiskt eller amerikanskt kommando. De opererade i enlighet med det av Weinberger, Walker och Speed nämnda "navy-to-navy programmet", som just hade till uppgift att öka den svenska beredskapen och medvetenheten om det sovjetiska hotet. Keith Speed ger en god bild av vilka personer på svensk sida (inom den svenska marinen) som ska ha varit involverade, medan Weinberger talar i allmänna termer om navy-to-navy konsultationer. Holmström själv pekar på de många och långa samtalen mellan den 1978 tillträdda marinchefen viceamiral Per Rudberg och USA:s biträdande marinchef (for Plans and Policy), senare Chairman of Joint Chiefs Staff amiral William Crowe. När jag senare samtalade med USA:s dåvarande marinminister John Lehman ville han inte säga vilka personer på svensk sida som var involverade i dessa operationer, därför att det var mycket känsligt. Till Sunday Times sa Lehman kort att han inte kunde tala om USA:s ubåtsoperationer i svenska vatten: "It's top secret for reasons you can well imagine".

Men varför var dessa operationer så känsliga? Vad vi vet är att ubåtsincidenterna från början av 1980-talet tvingade den nytillträdde statsministern Olof Palme att fokusera på det sovjetiska hotet, offra sin utrikesminister Lennart Bodstöm och lägga sin nyligen formulerade utrikespolitik med en dialog med Moskva åt sidan. Palmes försvarsminister hade lämnat redan efter ett par månader. Palme var tvingad att slopa sitt program för "Gemensam säkerhet": ett försök att minska spänningen i Europa och på så sätt förändra Europa och kanske även Sovjet (en fortsättning av Egon Bahrs tyska "Ostpolitik"). Olof Palme tvingades ge upp sitt politiska projekt som gick stick i stäv mot president Reagans och Margaret Thatchers politik. Ubåtsoperationerna var en katastrof för Olof Palme både nationellt och internationellt. Att Olof Palme skulle ha legat bakom dessa operationer, som Speed och Weinberger m.fl. talar om, är inte rimligt. Det är inte heller rimligt att tro att amerikaner och britter skulle ha informerat Palme om denna aktivitet. Samtidigt vet vi att Speed och Weinberger m.fl. säger att konsultationerna fördes "navy-to-navy", d.v.s. en del av den svenska statsmakten (några inom marinen och kanske några andra) tycks ha hållit Olof Palme och regeringen utanför, vilket skulle ha tvingat Olof Palme på reträtt både nationellt och internationellt. Man kan fundera över om den provokativa ubåtsaktiviteten t.o.m. var riktad mot Olof Palmes politik. Delar av statsmakten tycks ha opererat på egen hand.

Den svenska statsmakten var ingen enhetlig aktör. Hösten 1984 skrev överbefälhavaren general Lennart Ljung i sin dagbok att SACEUR, general Bernard Rogers, hade sagt till Volvochefen P.G. Gyllenhammar att han (SACEUR) var orolig för Sveriges "politiska hållning". Henry Kissinger hade sagt detsamma till Gyllenhammar. Enligt Kissinger var det så att Sverige nu skulle "förvägras väsentlig information". Problemet var regeringen, det "politiska Sverige", inte "det militära". Några centrala gestalter på militär sida hölls informerade, medan regeringen inklusive statsministern nekades vital information. Den svenska makteliten var i grunden kluven. När jag hade en lunch med den tidigare CIA-chefen och försvarsministern James Schlesinger 1993 frågade jag honom om hans uppfattning av Sverige. Hans svar var kort och koncist: "Vilket Sverige? Det 'politiska Sverige' eller 'det militära Sverige'? Militären planerade för att dra in USA så snart som möjligt." Jag ringde honom fem år senare och frågade om jag kunde citera honom på detta. Han bad mig göra en marginell förändring i den sista meningen i enlighet med vad jag har skrivit ovan.

Mikael Holmström lägger fram ett omfattande material som visar hur Tage Erlander, Olof Palme och Sven Andersson samt ett par generaler var direkt involverade i Sveriges intima västsamarbete. Jag har tidigare presenterat en bråkdel av det material som Holmström lägger fram. I vissa fall bygger vi på samma källor, bl.a. på intervjuer med försvarsminister Sven Anderssons nära förtrogne, tidigare departementsrådet Ingemar Engman. Jag skrev på 1990-talet om hur Engman förklarat att en handfull svenskar på militär och politisk sida (inkl. Erlander och Palme) hade funnit det nödvändigt att ta emot amerikanskt flyg från "dag 1" i ett krig, d.v.s. innan vi själva hade blivit angripna. Det amerikanska flyget i Västtyskland skulle evakueras i samband med ett sovjetiskt angrepp, och detta flyg måste ta vägen någonstans. Sverige var i praktiken ett osänkbart hangarfartyg och en långt mer välplacerad och framskjuten bas än det brittiska alternativet. Med en svensk basering av betydande flygstyrkor skulle US Air Force kunna upprätthålla luftherravälde i Nordeuropa. Amerikanskt jakt- och attackflyg skulle också komma direkt från USA, som Holmström skriver. Det fanns ett amerikanskt intresse för att omedelbart när kriget inleddes kunna operera från svenska flygbaser och det fanns ett svenskt intresse för amerikanska säkerhetsgarantier, men dessa garantier kunde USA endast ge för krigets första skede, argumenterade man. Dessa tankar ska enligt Engman varit centrala på 1960-talet och kanske till dels även på 1970-talet. Holmström visar att dessa tankar spelade en viktig roll också på amerikansk sida. Om US Air Force materiel för egna flygbaser på svensk jord hade legat förhandslagrat i t.ex. Storbritannien skulle denna materiel ha kunnat flygas in till Sverige på en dag berättade en amerikansk flygattaché för mig. Det var ingen tillfällighet att USA:s försvarsattaché i Sverige var en flygofficer, medan samma attaché i Norge var en marinofficer.

Men Holmström talar kanske alltför ofta i termer av amerikansk "hjälp" snarare än "intressen". Som jag har sagt ovan är Holmströms arbete imponerande, men även han har ibland en tendens att bortse från att det var USA som definierade om dess försvarsmakt hade intresse av att "hjälpa". I norskt tänkande under det kalla kriget var det avgörande att söka binda USA till försvaret av Norge, samtidigt som man sökte avskärma sig från ett provocerande amerikanskt agerande, vilket blev en minst sagt central fråga under 1980-talet då USA tänkte använda Nordnorge som en plattform för offensiva operationer mot de strategiskt viktiga Kolabaserna under krigets första dag. Den norske utrikesministern Knut Frydenlund sände en diplomat som "stipendiat" till USA för att ta reda på vad amerikanerna egentligen ägnade sig åt. Frydenlund litade inte på USA:s försäkringar. Han misstänkte att de hade en helt annan agenda. US Navy skulle söka sänka Sovjets strategiska ubåtar när de gick ut från Kola baserna, vilket på ett radikalt sätt hade försvagat Sovjets nukleära kapacitet. För USA handlade det ytterst inte om att "hjälpa" Sverige (eller Norge) utan om militär geografi. Det handlade om USA:s kontroll av luftrummet i Nordeuropa och om möjligheten av att slå ut det sovjetiska luftförsvaret, de strategiska ubåtarna, Kolabaserna och Leningrad i ett tidigt skede. Det framgår också av Holmströms arbete men alltför ofta talar han i termer av "hjälp".

Det jag också ställer mig lite kritisk till i Holmströms bok är hans tendens till att beskriva den svenska statsmakten som enhetlig, hans uppfattning att Olof Palme även på 1970-talet och t.o.m. på 1980-talet skulle ha hållit fast vid de tankar Engman presenterade ovan. Jag tror inte det är fallet och jag tror att Palme under 1980-talet, för att citera Kissinger ovan, förvägrades "väsentlig information". Att Palme skulle ha fullföljt linjen från 1960-talet stämmer helt enkelt inte. Jag tror att hans kritiska utveckling under 1970-talet och än mer under 1980-talet inte bara var retorisk. Av allt att döma utvecklades det en spricka mellan en liten militär elit, som närmast identifierade sig med USA och Storbritannien, och en politisk elit som blev mer "neutralistisk" och alltmer skeptisk till att gå in i kriget i ett tidigt skede. Holmström hänvisar till Anders Thunborg som har sagt att västsamarbetet ökade under 1970- och 1980-talen. "Våra förbindelser man-mot-man i både politiska och militära sammanhang ökade hela tiden under perioden. Sådan information finns dock inte dokumenterad", säger han. Det är nog riktigt, och efter att ÖB Lennart Ljung 1984 gav order om att bränna den hemliga s.k. NATO-pärmen, som innehöll redogörelser för svenskt operativt samarbete med västländer, sa en svensk amiral till mig att denna typ av information inte skulle finnas på papper (men i huvudet på centrala personer). Det militära intima samarbetet fortsatte, men det betyder inte att den politiska ledningen med Olof Palme höll fast vid optionen om att omedelbart ta emot US Air Force flyg på svenska flygbaser. I USA tycks det ha gett upphov till föreställningen om en delning mellan "det politiska Sverige" och "det militära". Sverige hade en tudelad statsmakt, och jag tror t.ex. att Thunborg överskattade sina goda relationer i Washington. När jag 1989 på rekommendation från US Naval War College skulle tala inför "US Naval Staff", den amerikanska marinstaben, på en konferens om The Maritime Strategy (arrangerad av Center for Naval Analysis i Washington) berättade mina värdar att USA:s Chief of Naval Operations, amiral Carlisle Trost, hade lagt in sitt veto mot att Sveriges dåvarande USA-ambassadör Anders Thunborg och jag (som "norsk" forskare men svensk) deltog på konferensen. Jag hade hållit ett föredrag på Center for Naval Analysis då de beklagade Trosts beslut. Det var knappast på grund av att jag hade utmärkt mig. Snarare ville amiral Trost undgå att Thunborg skulle gå fritt bland officerarna på den amerikanska marinstaben, och om man inte kunde bjuda in Thunborg kunde de inte heller bjuda in någon annan svensk. Amerikaner är ofta mycket älskvärda och tillmötesgående, och som skandinav är det lätt att misstolka detta som ett samförstånd eller t.o.m. som en politisk enighet. Det är klart att man från amerikansk sida sökte de bästa relationerna till Anders Thunborg och att man odlade honom som en viktig kontakt. Officerare i USA tänkte i första hand på var Sveriges militärgeografiska läge som ett osänkbart hangarfartyg mellan Kola baserna och Centralfronten, men liksom Palme var Thunborg sannolikt förvägrad "väsentlig information". Han skulle därför skärmas från centrala marinofficerare. Jag tror också att Thunborg underskattade den brutalitet som man var villig att använda sig av om man på amerikansk sida inte fick stöd för sitt scenario. De svenska militära dokument som Holmström refererar till visar hur täta de svenska militära banden till USA och Storbritannien var, men dessa svenska dokument visar föga kunskap om amerikanskt strategiskt tänkande.

Under sent 1950-tal och tidigt 1960-tal innebar den amerikanska planen (The Single Integrated Operation Plan) ett strategiskt nukleärt angrepp på Sovjet. USA antogs sätta planen i verket som ett svar på ett sovjetiskt angrepp på Centralfronten (på Västtyskland) men primärt som ett svar på sovjetiska förberedelser för ett sådant angrepp. M.a.o. USA planerade som en första option för ett föregripande strategiskt angrepp. Om USA hade underrättelseinformation om ett förestående sovjetiskt angrepp på Västeuropa skulle USA och Strategic Air Command (SAC), på grundval av denna information, slå till "pre-emptivt" med ett massivt kärnvapenangrepp med en sprängkraft på motsvarande 500 000 Hiroshimabomber, vilket skulle leda till uppskattningsvis 285 miljoner döda på sovjetisk och kinesisk sida. Det är detta vi finner i de nu avhemligade dokumenten hos National Security Archive. USA skulle utnyttja sina missiler och det strategiska bombflygets överlägsenhet. Alla stora städer och viktiga militära installationer i Sovjet och Kina skulle slåss ut. Om det skulle bli krig på 1950-talet eller i början av 1960-talet skulle världen öster om Sverige förvandlas till radioaktiv aska redan efter en dag, och det fanns bara en plan, och den skulle sättas i verket på grundval av underrättelseinformation. Sverige var vid denna tid en signalspaningsplattform, som skulle kunna ge förvarning om ett angrepp och svenskt flyg kunde bidra till bombningen av Baltikum, utslagning av det sovjetiska luftförsvaret och reduktion av det sovjetiska flyget, men i huvudsak skulle kriget föras över våra huvuden.

Men samtidigt började Sovjetunionen bygga ubåtar med kärnvapenmissiler, som på sikt kunde göra USA mer sårbart. Det sovjetiska luftförsvaret utvecklades, vilket samtidigt skulle kunna göra USA:s strategiska bombflyg mer sårbart. Från mitten av 1960-talet utvecklade därför USA den s.k. flexible response-doktrinen, som innebar att ett krig skulle kunna föras på en lägre nivå och inte omedelbart trappas upp till en massiv kärnvapenattack med ett förintande" första slag". Därmed blev också de svenska flygbaserna av allt större betydelse för USA. Från svenska flygbaser skulle USA:s flyg kunna kontrollera det nordeuropeiska luftrummet och slå ut det sovjetiska luftförsvaret i Baltikum och Leningradsområdet, för att på så vis öppna upp för det strategiska bombflyget. Svenska flygbaser anpassades för att ta emot amerikanskt flyg, och man hade upprättat en ytterst hemlig krypterad telexförbindelse till USA:s flyghögkvarter i Wiesbaden i Västtyskland, t.ex. för att förbereda USA:s evakuering av sitt jakt- och attackflyg till Sverige, men kanske också för att leda operationer med attacker in mot Baltikum och Centralfronten. De svenska baserna skulle vara US Air Force mest framskjutna flygbaser för angrepp in mot Sovjet. Men detta betydde samtidigt att Sovjetunionen började planera för att slå ut alla de svenska flygbaser som skulle kunna komma att användes av amerikanerna. Det har inte minst framhävts av generallöjtnant Vladimir Tjeremnikh, förste vice stabschef för Leningrads Militärområde 1976-86 med ansvar för Sovjets militära planering för Nordeuropa (bortsett från ett och ett halvt år då han var befälhavare för de sovjetiska styrkorna i Afghanistan). General Tjeremnikh la fram dessa planer på ett seminarium på PRIO i Oslo 1994, efter att Robert Bathurst (tidigare chef för US Naval Intelligence Europe) och jag hade bjudit in honom (Det han sa finns redogjort för i en rapport - en MUST-rapport - som jag skrev 1994 och som den tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson i hög grad bygger på. Gustafsson har haft vänligheten att publicera den som appendix i sin bok från 2010).

Problemet med detta scenario är att det under det kalla kriget var mycket svårt att förstöra flygbaser med konventionell ammunition. Det hade krävt kontinuerlig bombning, vilket hade varit närmast omöjligt för det sovjetiska flyget, som generellt sett inte kunde mäta sig med amerikanerna. Det låg därför mycket nära till hands för Sovjet att under dessa omständigheter använda kärnvapenmissiler, men då skulle också Sverige väsentligen ligga i ruiner. Det var inget som general Tjeremnikh sa, men med en elementär kunskap om de dåvarande vapensystemens verkan kunde man lätt sluta sig till vilka vapen som skulle komma till användning. Det fanns därför skäl för den svenska statsledningen att överväga om Sverige skulle kunna huka sig, och följaktligen neka USA tillgång till svenska flygbaser i krigets inledande skede. Sverige skulle helt enkelt söka undvika att gå in i kriget till efter att man hade blivit angripen, och Sovjet hade alla fördelar av ett "neutralt" Sverige. Jag misstänker att Olof Palme efter hand lutade åt denna option, vilket också var vad statsministrarna efter honom, Thorbjörn Fälldin och Ola Ullsten, tänkte sig (se Holmströms bok). Sverige skulle gå in i kriget först efter att man hade blivit angripen av Sovjet, sa man. Men samtidigt, med de prioriteringar som Sovjet hade på Nordkalotten och Centralfronten, skulle Moskva med största sannolikhet söka undgå ett krig med Sverige (se nedan). Och det finns skäl att tro att ett möjligt storkrig, även från slutet av 1960-talet, skulle kunna bli relativt kort med betydande överflygningar över Sverige och betydande förintelse inte bara i Nordnorge, Finland, Danmark och Tyskland utan också i Polen, västra Ryssland och till dels kanske även i Storbritannien och USA. De sovjetiska styrkorna skulle snabbt inta Finnmark, slå ut motståndet i Västtyskland och gå fram mot Engelska kanalen, men samtidigt skulle förintelsen i Sovjetunionen vara outhärdlig, och det är mycket troligt att ett fortsatt krig skulle uppfattas som meningslöst också i Moskva. Det betyder att ett "neutralt" Sverige väsentligen skulle kunna stå utanför kriget, utan större förluster. Sverige skulle stå på västlig sida, men samtidigt förneka USA den access till Sverige som man önskade, och detta svenska intresse skulle kunna öppna för en dialog med Moskva i fredstid. Olof Palme skulle kunna tala med Moskva och bli tagen på allvar, därför att Sveriges tidigare ambition om att ta emot amerikanskt flyg från "dag 1"inte längre gällde. Men detta var inte det av USA föredragna scenariot. Plötsligt skulle US Air Force stå utan sina mest framskjutna flygbaser, som skulle kunna ha gett dem möjlighet att redan från krigets första dagar kontrollera luftrummet i Nordeuropa, slå ut Sovjets förbindelselinjer på Centralfronten och radera ut det sovjetiska luftförsvaret, för att öppna upp för det strategiska bombflyget. Till synes stod det "politiska Sverige" i vägen för US Air Force önskade scenario. När Vladimir Tjeremnikh besökte Stockholm 1995 hade han bara ett önskemål: att besöka Olof Palmes grav.

Sovjetunionen hade all grund till att inledningsvis undvika ett angrepp på ett "neutralt" Sverige. De sovjetiska styrkorna skulle söka nå fram till Engelska kanalen på Centralfronten, söka ta Finland för att få en tillräcklig buffert för Leningrad och ta Nordnorge (i vilket fall Finnmark men helst även Tromsø och om möjligt Bodø) för att skydda de vitala Kolabaserna (de strategiska ubåtarna) och för att utvidga baseringsområdet för den sårbara Norra marinen, för att citera general Tjeremnikh. Sovjet skulle i det längsta söka undvika att utvidga fronten till att omfatta även Sverige. Redan i ett tidigt skede skulle Sovjet ha en betydande brist på styrkor, inte minst flygstyrkor, och att i detta läge provocera fram en konflikt med Sverige, och öppna för ett massivt angrepp från amerikanskt (och svenskt) flyg hade förändrat den strategiska ekvationen. Det amerikanska och svenska flyget skulle kunna ha kontrollerat det nordeuropeiska luftrummet. Det hade under alla omständigheter varit en för Sovjetunionen oönskad option. Av samma skäl hade det varit den ideala amerikanska optionen. Sovjetunionen skulle under de inledande faserna av ett krig söka undvika ett angrepp mot Sverige, för att citera Michael MccGwire (1987). Samtidigt pekar mycket på att regeringen efter hand under 1970-talet och av allt att döma under 1980-talet skulle vänta med att låta Sverige gå in i kriget tills vi blev angripna.

Det ställer också den säkerhetspolitiska utredningen under ambassadör Rolf Ekéus i ett lite annat ljus än det Holmström pekar på. Den flexibla "neutraliteten" skulle vara en föredragen option och kanske också en möjlig option. Det fanns inget skäl för Sverige att låta sig förintas av kärnvapen för att rädda livet på några amerikanska flygofficerare. I ett krig skulle Sverige sannolikt kunna förbli "neutralt", åtminstone för en tid, vilket var ett stort problem för USA men också för vissa svenska eliter som identifierade sig med USA. Amerikanerna riskerade att förlora sitt osänkbara svenska hangarfartyg. Det låg därmed nära till hands för amerikaner och britter att söka lösa detta problem genom att övertyga svenskarna om att det trots allt i ett krig förelåg en betydande risk för ett sovjetiskt anfall mot Sverige redan från "dag 1". Detta var den helt centrala frågan för USA och sannolikt också för britterna när det gäller flygoperationer i Skandinavien. För att övertyga svenskarna skulle man i samförstånd med några svenska officerare kunna använda västliga ubåtar, som spelade ryssar, och som fick svenskarna att tro på ett överhängande hot från sovjetiska specialstyrkor som låg och lurade i svensk skärgård. Centralt placerade amerikaner som Lynn Hansen från CIA (1984) och Robert Weinland från Center for Naval Analysis (1986) argumenterade för att de "sovjetiska ubåtarna" i svenska vatten skulle ses i samband med sovjetiska planer om att gå över Sverige för att inta Sydnorge. Man skrev att sovjetiska styrkor skulle transporteras via Sundsvall och Stockholm till Trondheim och Oslo. Detta äventyrliga scenario presenterades som en förklaring till mängden ubåtsoperationer i svenska vatten, men sannolikt handlade det om något helt annat: att förmå svenskarna att vid ett krigsutbrott på kontinenten omedelbart ta emot US Air Force flygstyrkor. Framförallt var det viktigt att kunna förföra den svenska underrättelsetjänsten och få den till att tro att Sverige skulle kunna komma att dras in från "dag 1". Efter Whiskeyubåten i oktober 1981, Hårsfjärdshändelserna 1982 och Ubåtsskyddskommissionens utpekande av Sovjet som ansvarigt i april 1983 kom antalet svenskar som uppfattade Sovjetunionen som fientligt eller t.o.m. som ett direkt hot att på tre år öka från 27 % till 83 % (Styrelsen för psykologiskt försvar, 1987). Sverige förändrades med ubåtarna. Observationer av ubåtar och främmande specialstyrkor, som eventuellt skjuter folk på svensk sida, under krigets första dag, och kanske t.o.m. avlägsnar någon i regeringen skulle snabbt få många svenskar att "ta sitt förnuft till fånga". Många i den svenska ledningen skulle söka "hjälp" från USA. Det är kanske inte så märkligt att västliga ubåtar i svenska vatten har varit en känslig sak. "It's top secret for reasons you can well imagine".

För referenser och detaljer, se:

Mikael Holmström, Den dolda alliansen - Sveriges hemliga Nato-förbindelser (Stockholm: Atlantis, 2011).

Ola Tunander, "Nationella operationer vs. Nato-operationer", Historisk tidskrift, nr. 2, 2010.

Mathias Mossberg, I mörka vatten - Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan (Stockholm: Leopard, 2009).

Ola Tunander, Spelet under ytan: teknisk bevisning i nationalitetsfrågan för ubåtsoperationen mot Sverige 1982, arbetsrapport 16, forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget", rev. uppl. (Göteborg & Stockholm 2009) http://www.prio.no/upload/people/ola_tunander/Spelet%20under%20ytan.pdf

Ola Tunander, The Secret War against Sweden - US and British Submarine Deception in the 1980s (London: Frank Cass, 2004).

Ola Tunander, ‘Sveriges Relationer till NATO', s. 127-151 i Sven Eliasson, red. Nordisk säkerhetspolitik inför nya utmaningar. (Stockholm: Carlssons, 2002).

Ola Tunander, 1999. 'The Uneasy Imbrication of Nation-State and NATO - The Case of Sweden' in Cooperation & Conflict (vol. 34, nr. 2, juni, s. 169-203).

Ola Tunander (5 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/38831

15 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Rubriksättare kom igen! Någon måtta får det vara. Alla vet inte att det är Newsmill som sätter rubrikerna.

Permalänk | Anmäl #1 Ulf Carlson, 2011-08-24, 20:06

Foliehatt på!!!

Permalänk | Anmäl #2 Mikael Grev, 2011-08-24, 20:23

Socialdemokraternas väljare blåstes av Palme vilket är deras problem.

Vi demokrater har alltid tyckt synd om dem...

Permalänk | Anmäl #3 Tom Croker, 2011-08-24, 21:38

Jo, det måste ha varit en sjuhelsikes kupp som lyckades få upp en sovjetisk u-båt på grund i svensk innerskärgård eller det kanske var en förklädd amerikansk ubåt?

Citerar #2 Mikael Grev, "foliehatt på"!

Ibland finns det inga begränsningar på dumheterna (eller USA-hatet).

Permalänk | Anmäl #4 Papprik P, 2011-08-24, 21:42

För det första, det var Socialdemokratiska regeringar som startade samarbetet med NATO. En stark motivering för att Sverige inte gå med i NATO, samt hålla på neutraliteten, var för att undvika att Finland skulle ha ett NATO-land som granne. (Det skulle öka pressen från diktaturen i öster som redan förslavade halva Europa.)

För det andra, Sverige hade också långtgående försvarsplanering med Finland (något som inte synts mycket i svenska medier, "märkligt" nog).

Och så vidare.

#5 Chili Palmer
>>Javisst, Ola Tunander har helt rätt. Sverige har haft en väl stark tilltro om USA/Nato:s goda vilja att " hjälpa " oss, vid ett krig

Se "Democratic Peace Theory"; hittills har inte moderna demokratier krigat med varandra. Inte ens USA.

Det verkar t.ex. som Sverige lade ner utvecklingen av kärnvapen för att vi fick vara under USAs kärnvapenparaply.

Permalänk | Anmäl #6 u_1620, 2011-08-24, 23:22

Att vi samövat med dem i den fria världen som kunde bistå ett av Europas största länder och med en 150 mil lång östersjökust är uppenbart utmärkt för alla som inte är socialister.

Vidare finns ingen Ubåtsofficer som kulle kryssa mellan sjunkbomber och elma-granater oavsett om han hade direktkontakt med insatsledningen - vilket fortfarande är problematiskt i uläge.

Permalänk | Anmäl #7 Tom Croker, 2011-08-25, 06:53

Den politiska ledningen med Socialdemokraterna och Palme i spetsen lutade i praktiken mot NATO men vill gå en balansgång mellan öst och väst under det kalla kriget.

De höga officerarnas lojalitet var mera tudelad. De var till en del lojala mot Stockholm men hade även hög lojalitet mot Washington och NATO.

De gick bakom ryggen på Sveriges politiska ledning och träffade informella avtal med främmande makt.

Ironiskt nog så anklagade en och annan officerare Palme för förräderi i själva verket var de själva som delvis övergav sin solidaritet med nationalstaten till förmån för den transnationella organisationen NATO.

Permalänk | Anmäl #8 Doktor Eleph@nt, 2011-08-25, 09:56

Den politiska ledningen med Socialdemokraterna och Palme i spetsen satte sig i praktiken i USAs och UKs knä då de trots utfallen mot Jarl Hjalmarsson - insåg vem som var folkmördare och ven som trots allt stod för den fria världen.

USA och UK visste det förståss
USSR visste det förståss
Sveriges försvarsledning och seniora politiker och företagare, de som driver hela landet i alla väder visste det förståss

Många till höger om SAP anade det förståss...

De enda som runkar denna story till förbannelse är alla lurade socialdemokratiska kärnväljare som gick på Palmes bluff om någon tredje väg mellan demokratisk marknadsekonomi och planhushållet folkmörderi.

Palme lurade er!

USA, UK och USSR visste precis var vi stod/står

Hur Mossberg, Tunander och en och annan pensionerad s.k. försvarsminister än vrider sig så är de antingen del av Palmes bluff eller lurade av den.

Permalänk | Anmäl #9 Tom Croker, 2011-08-25, 12:32

Visst var Palme som Tom säger en bluff, den kanske störste någonsin i landet. Den förre socialdemokratiske SÄPO-chefen Hans Holmér med kontakter inom polisen hjälpte honom med det tekniska på platsen. Tiden valdes de sista minutrarna den dag (28 feb) som förlängs ibland på grund av vissa rotationshastigheter. Platsen valdes till trottoaren utanför det gamla familjeföretaget Thule, som slogs ihop med Skandia på 60-talet. Palme skulle tidigt i sitt liv leda det stora försäkringsbolaget efter sin far och grundaren hans farfar. Villospår speds i alla riktningar, före och efter och det pågår fortfarande.

Tunanders noggranna utredning visar tydligt att ubåtarna kom från väst. Valet 1982 vanns av Palme 12 dagar innan den första ubåten kom och visade sitt periskop i Hårsfjärden. Regeringen Palme tillträdde 7 dagar efter den första ubåten. Så när det skedde var Palme i praktiken den som bestämde. Något som man kan undra över är varför ubåtarna inte kom lite tidigare.

Tunander sägar att ”Ubåtsoperationerna var en katastrof för Olof Palme både nationellt och internationellt.” Och det måste ses som fel. Palme vann nästa val 1985 och att vinna val är det viktigaste för en politiker. Om västmakterna hade gjort operationerna i Hårsfjärden en månad tidigare i valrörelsens slutspurt hade Palme kanske aldrig återvalts och operationerna verkligen varit en katastrof för Palme.

Man bör alltså köra delar av Tunanders militära logik baklänges och ha Palme högst upp i bluffpyramiden. Före ubåten som ”olyckligtvis” gick på grund kom Palme med sin Palmekommission i nära kontakt med de politiska och militära ledarna i USA och Sovjet. Men jag vet ju inte vad han körde med. Kanske presenterade han det som ett freds- och vänskapsprojekt mellan ”ärkefienderna”. Kanske presenterade har sitt udda självmordsprojekt för Arbatov och ryssarna. När de körde upp ubåten på grundet och Fälldin såg ut som en fågelholk i ansiktet så var det första steget taget. Nu kunde väst gasa på, få lite träning och vifta med ubåtsperiskopen och ge Sovjet skulden. Men inte för tidigt förstås. Och så fick de deras acceptans för detta. Weinberger sa precis som det var. Han hade ingen anledning att ljuga.

Palme hade lätt att samarbeta med väst och var deras direkta kanal. Ju färre papper och ju mer centraliserade kontakter desto bättre. Samma Holmér som SÅPO-chef stoppade lokala utredningar i Värmland om de mörklagda flygplanen i början av 70-talet, säger Tunander. Någon gång förstod nog väst hans kommande påhitt med slutet på Sveavägen. Många kände nämligen till det. Kanske var det då, 1984 enligt Tunander, som general Rogers och Kissinger lät meddela Gyllenhammar att de var oroade över Sveriges ”politiska hållning” och att landet skulle ”förvägras väsentlig information”.

Under många år var Palme i händelsernas centrum och han satte sitt projekt först, ungefär som tempelriddaren Behring Brevik, men på ett annat sätt förstås. Lösningen på ”mordgåtan” skulle få många fler än Tunander att köra logiken baklänges.

I motsats till Tunander tror jag att den svenska militären i huvudsak blev överkörd. Marinen blev ju förlöjligad. Den sa föga förvånande att ubåtarna var sovjetiska och utnyttjade detta inrikespolitiskt och mot Palme. För den kunde inte göra så mycket annat. Palme kom in på hög politisk nivå i stormakten. Sedan kanske det läckte på militär nivå till svenska militärer. Här kan jag ha fel. Men det har inte så mycket med saken att göra.

För lösningen nu med alla villospår måste man söka i sagornas värld. Du måste se ubåtarna som ett villospår, av många andra. Kan du förstå det? Många hjälpte honom. Här kan man verkligen tala om en kupp mot allt etablerat och politiskt korrekt. Filmen Offret spelades in året innan och är mycket tydlig. I en scen finns gossen, smällen, undergången, flyktvägen, vattnet, betongplattorna och himlen. Kameran lär ha stått ett tiotal meter från där han senare skulle dö. Palme har ordet.
http://www.youtube.com/watch?v=aaUkauk7pKA

Permalänk | Anmäl #10 Urban Persson, 2011-08-25, 19:41

Skulle Palme hålla Sverige utanför Kärnvapen krig?

Just efter att han genom som ett magiskt trollslag låtit Sahara blomma och hela världen få kollektivavtal då!

*de lurade sossarna griper efter varje halmstrå....*

Permalänk | Anmäl #12 Tom Croker, 2011-08-26, 09:32

Allting är möjligt bara man bortser från

Kommunitisk ideologi, som går ut på att alla spänningar mellan samhällssystem till slut utmynnar i krig.

Sovjets historia, där förödelsen av sovjet under andra världskriget var liktydigt med ett kärnvapenkrig, vilket gjorde att sovjet beslutade att vara den som var offensiv i nästa krig.

Det enkla faktum att Sovjet under sin tid attackerade samtliga grannländer utom Sverige Turkiet och USA

Sönderfallande imperier, se hur USA attackerar mindre stater för att dölja sitt tilltagande sönderfall idag. Eler se på Chalmer Johnsons youtubeklipp om sönderfallande imperier.

Hade vi NATOförbindelser, antagligen ja. Men det motiverar inte Tunanders strutspolitik.

Permalänk | Anmäl #13 Anders Olsson, 2011-09-29, 00:17

Till Anders Olsson. Sovjet attackerade grannländer? Sådär enkelt är det inte vilket du torde känna till.

Annars hatten av en för mycket bra artikel av Ola Tunander, som vanligt får man säga.

Permalänk | Anmäl #14 Leopold, 2011-09-29, 07:25

Finland
Estland
Lettland
Polen
Litauen
Rumänien
Iran
Afghanistan
Kina
Japan

Länder man attackerade för att tyska trupper fanns där.
Norge
Ungern.

Jag är inte helt säker på mongoliets historia men det faktum att Sovjet tog över innebar ju någon slags attack.

Jo det är så enkelt.

Permalänk | Anmäl #15 Anders Olsson, 2011-09-29, 17:49

Nej det är det inte alls. I så fall har du en mycket märklig definition på vad "attack" är.

Permalänk | Anmäl #16 Leopold, 2011-09-29, 19:54

Ta Estland

Polen

Rumänien

Förklara varför dom inte blev attackerade.

Permalänk | Anmäl #17 Anders Olsson, 2011-10-01, 21:00