Libyen är inget argument för att flygbombningar räcker

Är alla krig som genomförs i huvudsak oundvikliga och därför nödvändiga eller finns det krig som kan betecknas som ett resultat av ett genomtänkt val där andra möjliga alternativ bedömts som mindre attraktiva? Richard Haas argumenterar för att båda dessa alternativ är tillgängliga i den politiska beslutsfattningen (War of necessity - war of choice, 2009). Ett krig som uppfattas som nödvändigt måste utkämpas trots att oddsen till seger kan vara låga. Om vi däremot kan välja att delta, är det klokt att bestämma sig för de strider där framgången är säker.

Under det kalla kriget var den militära planeringen i Västeuropa helt inriktad mot att möta en sovjetisk aggression. Om militära förband skulle komma till användning var det för att möta ett hot mot staternas existentiella överlevnad. Detta gällde i hög grad även den svenska Försvarsmakten. Skälet för att använda det militära maktmedlet var att försvara den nationella överlevnaden. Om Sverige skulle bli angripet var det givet att ta till vapen. Nödvändigheten i ett sådant krig var därför självklart för de flesta. Det politiska stödet för denna typ av krig kan i det flesta fall betecknas som självklar.

Utvecklingen efter det alla kriget har förändrat det grundläggande fundamentet för de europeiska försvarsmakterna. Hotet från Sovjetunionen är borta och Ryssland har inte samma militära förmåga som den sovjetiska supermakten. Den säkerhetspolitiska situationen är därför mer gynnsam än vad den varit på mycket länge. Istället har andra former av hot hamnat i centrum. När det existentiella hotet mot vår överlevnad inte längre står i centrum, har ambitionsnivån för att skapa säkerhet vuxit. Med förhoppningen om att undvika framtida krig fokuseras ansträngningarna mot att öka antalet fungerande demokratiska stater. En helt grundläggande förutsättning för att en stat ska betraktas som en demokrati, är att en statsledning inte tvingar fram sin vilja genom övergrepp mot den egna befolkningen.

Frågan om mänskliga rättigheter har därför blivit en viktig utgångspunkt när säkerhet ska skapas. Detta synsätt har manifesterats genom att säkerhetsrådet i FN 2006 antog resolution 1674 där skyddet av civila i konflikter lyfts fram. Även om resolutionen inte ger fria händer för ett ingripande i det som brukar kallas för "en stats inre angelägenheter", har ändå synen på att ingripa när en stat att använda övervåld mot sina egna medborgare förändrats. FN-stadgan som tidigare varit fokuserad på att hindra krig mellan stater har nu fått en ny dimension genom resolution 1674 och begreppet "Responsibility to Protect" (R2P). Tidigare stod den nationella överlevnaden i centrum. Idag har skyddet av civila fått en allt större tyngd. Den moraliska aspekten har blivit en lika viktig faktor som den existentiella överlevnaden när användningen av militära maktmedel diskuteras. Synen på vilka krig som är nödvändiga har förändrats.

Denna utveckling har dock inte skett helt plötsligt under sakta vuxit fram. När den brittiska regeringen 1998 presenterade sin strategiska försvarsdoktrin (Strategic Defence Review) var en central tes att man inte ville stå overksamma när diktatorer genom sitt agerande skapar humanitära katastrofer. Istället ville man att den brittiska försvarsmakten skulle vara "a force for good". Bakom detta ställningstagande låg bland annat erfarenheterna från kriget på Balkan. FN:s och de europeiska staternas valhänta hantering bidrog till att etnisk rensning och ett omfattande dödande av oskyldiga civila kunde fortsätta i stort sett obehindrat ända fram till att Daytonavtalet påtvingades de stridande parterna. När allt verkade gå i repris i Kosovo 1998-1999 fick Storbritannien anledning att leva upp till sin stolta devis. Kriget i Kosovo 1999 kom i första hand att motiveras utifrån en moralisk värdeskala. Skyddet av den kosovoalbanska befolkningen mot serbiska övergrepp var de viktigaste argumenten för en militär insats efter att de politiska förhandlingarna hade strandat i Rambouillet.

Det yttersta syftet med militära vapeninsatser är att åstadkomma död och förstörelse. Utvecklingen av vapen som med hög precision kan träffa det valda målet skapade en förhoppning av insatser som skulle kunna innebära att inga oskyldiga dödas. Erfarenheterna från de senaste 20 årens krigföring visar att detta blivit en fåfäng dröm. Det räcker inte att träffa ett mål med hög precision, det gäller även att träffa rätt mål. Det finns otaliga exempel på hur brister i underrättelserna lett fram till att fel mål bekämpas. Dessutom har den som utsätts för angrepp kommit att taktikanpassa sitt uppträdande. Genom att placera sina förband och vapensystem mitt bland civila gör det mycket svårt för en angripare att undvika civila förluster.

Ett krig som förs med moraliska förtecken är särskilt utsatt för denna situation. Den som använder moraliska motiv för användningen av militära maktmedel går en besvärlig balansgång mellan militär effekt och civila förluster. Ställda inför en känsla av en moralisk nödvändighet att ingripa och en insikt av konsekvenserna har en tendens till önsketänkande drabbat politiska beslutsfattare. Genom att hoppas på och även argumentera för att även minimala militära insatser kan leda till framgång, har det gått att få ett stöd för ett politiskt beslut om insats. När Kosovokriget inleddes fick den militära organisationen enbart planera för tre dagars bombning mot 90 mål. Medlemsländerna i Nato var övertygade om att Milosevic snabbt skulle ge upp bara man visade beslutsamhet. Problemet var bara att Milosevic var lika övertygad om att Nato inte skulle kunna hålla samman under särskilt lång tid. I vilket fall som helst, betydligt kortare tid än vad som skulle krävas för att Serbien skulle ge upp. Idag vet vi att bombningarna kom att pågå under 78 dagar och krävde tusentals flyganfall innan Milosevic insåg att kostnaderna för att stå emot hade blivit för stora. Hans beslut var dock inte bara grundat på de militära anfallen. Rysslands beslut att inte längre politiskt stödja Serbien hade en väsentlig påverkan på den serbiska motståndsviljan.

På samma sätt fanns det en tendens till önsketänkande hos de stater som drev fram beslutet om en insats mot Khadaffis regim. Det fanns en utbredd uppfattning om att rebellerna ganska snabbt skulle kunna återta initiativet med hjälp av begränsade flygbombningar. Nu blev det inte så kortvarigt. När vi nu ser rebeller i Tripoli har det gått fem månader sedan bombningarna inleddes.

En viktig orsak till utvecklingen är att Khadaffi föll på eget grepp. Han ovilja mot att skapa någon form av stark samhällsinstitution som han själv inte fullständigt kontrollerade innebar att den libyska försvarsmakten aldrig blev en professionell och stark organisation. Istället blev Khadaffi tvungen att även använda legosoldater. Med en bättre utbildad och utrustad militär organisation hade det blivit betydligt svårare för Nato och den militärt amatörmässiga rebellrörelsen att nå framgång. Möjligheterna för Nato att ytterligare eskalera de militära insatserna om Khadaffi förfogat över en bättre militär förmåga har varit mycket begränsade. Dels är det tveksamt om de nödvändiga resurserna faktiskt finns i Europa, inte minst mot bakgrund av dagens finanskris, dels hade det varit svårt att hantera risken för fler civila förluster. Något som kunnat ge en politisk motreaktion både inom de deltagande länderna som i resten av världen. Möjligheterna för att Khadaffi skulle kunnat ha förhandlat fram någon form av vapenvila kan inte uteslutas.

Konsekvenserna för en utveckling med ett allt större fokus på moraliska värden är i många avseenden positiv. Viljan att ta ett internationellt ansvar för övergrepp mot civila kan tvinga fram ett förändrat förhållningssätt och försiktighet bland regimer som idag anser sig kunna behandla sina medborgare efter behag. Samtidigt är det viktigt inse realiteterna i dagens internationella system. Utvecklingen i Syrien är ett exempel på svårigheterna att få till stånd en samlad opinion mot de övergrepp som sker i namn av Bashar al-Assad.

Krig som inte är att beteckna som existentiella för en nation har sällan ett omfattande stöd. När militära internationella insatser genomförs av moraliska skäl, är det folkliga stödet inte självklart. Detta ska ställa mot den växande politiska uppfattningen om att denna typ av krig är nödvändiga. Risken finns att ett önsketänkande infinner sig och att riskerna för den föreslagna insatsen underskattas för att säkerställa att det inte växer fram en opinion mot kriget. Insikten om att användningen av militära maktmedel har begränsningar måste finnas. I regel krävs betydligt större resurser än vad som kan är enkelt att politiskt motivera. Det är även viktigt att komma ihåg att användningen ofta skapar mer död och förstörelse än vad som är politiskt önskvärt.

Mycket talar för att Khaddafis makt är bruten. Men utvecklingen var inte självklar och Natos insats hade mycket väl kunnat få en annan utgång om motståndet varit mer kvalificerat. Framgång skapas genom att riskerna för en militär insats ges en så objektiv bedömning som möjligt. Risken för att alla krig bedöms som nödvändiga är inte en bra utgångspunkt. Alla krig som inte hotar nationens överlevnad är mer eller mindre valbara.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/38830

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Bra skrivet!

Permalänk | Anmäl #1 Christian Tillmar, 2011-08-22, 19:36

Jag uppfattar att artikeln av Stefan Ring i den militära effektivitetens namn i mycket argumenterar mot politikernas vilja att använda moraliskt betingade motiveringar för vad som defacto är intressebaserade krig.
Men politikerna har i alla tider nyttjat diverse förskönande omskrivningar för att kunna försänka nationalistiskt egoistiska krig hos allmänheten och därmed kunna få dennas stöd. Detta är i mycket politikernas välbetalda uppgift. Se t.ex. Hökmarks artikel om Libyen här på Newsmill.
Politikernas krigspropaganda är en nödvändig del av ett krigsföretag och om de misslyckas med att blåsa dunster i allmänhetens ögon så kan krigen bli ogenomförbara. Som fallet blev i Vietnamkriget pga amerikanska massmedias effektivitet att föra ut kriget i bilder till allmänheten. En bild säger ju ibland mer mer än vad ord kan dölja ....
Därför anser jag att militären tvärtom MÅSTE anpassa sig till politikernas propagandistiska och därmed lögnaktiga motiveringar för krigen. Det är EN av militärens uppgifter även om det ofta tyvärr innebär besvärande begränsningar i hur krigen kan föras. Som i fallet Libyen.
Därför är det också så mycket lättare att motivera och genomföra ett försvarskrig än ett krig som syftar till att frånta ett annat folk rätten att suveränt bestämma över hur de vill förfara med bl.a. distributionen av sin olja :-)

Nu återstår det bara att se hur politikerna kommer att begränsa bl.a det svenska folkets tillgång till Internet. Förr eller senare måste detta göras om politikerna ska kunna föra allmänheten bakom ljuset vad gäller krigens mål och metoder.
Ty tack vare Internet kan allmänheten i dag ta del av fbåde fiendens propaganda och alternativa medias mer sanningsenliga analyser i direktsända reportage från frontlinjen. Krigen blir "moraliskt ohållbara" utan begränsningar i tillgången av information via Internet.

Permalänk | Anmäl #3 Börje Lundberg, 2011-08-22, 21:43

Nation och stat förväxlas. Kopplingen dem emellan är helt arbiträr. Det verkar som om artikelförfattaren inte har tänkt på det. Staten är ett gäng våldverkare som lever på att kommendera ut polisen för att verkställa deras order. Vem bryr sig om deras "existens"?

Se nu bara i Libyen hur "staten" byter manskap.

Permalänk | Anmäl #7 Lars Andersson, 2011-08-23, 06:24

#9, Gunilla Madegård

He-he, många gillar att svänga sig med relativt svåra ord på Newsmill. Tyvärr tillhör jag själv dem med denna
faiblesse :-)
Nyttjade själv i går spontant ordet "parafrasera" i min kommentar till dig i Cwejmans artikel. Tänkte först att jag nog inte borde göra det, men ordet beskriver ju så exakt vad jag ville ha sagt.

Ordet "arbiträr" är inte heller så dumt. Betydelsen framgår utmärkt av t.ex. följande definition på engelska:.

Se http://www.thefreedictionary.com/arbitrarily

Många på Newsmill är något av ordekvilibrister och kan bara inte låta bli att bedriva lite verbal självtillfredsställelse i förhoppningen att även andra ska inse hur skönt det faktiskt kan vara ;-)

Vad gäller innehållet i Lars Anderssons kommentar finner jag dock också fog för en viss kritik. Nyttjar man ett s.k främmande ord bör tolkningen av dess betydelse i sammanhanget vara entydig och så upplever jag inte vara fallet här, men kanske Lars kan kasta sitt ljus över vår konceptuella problematik ?

Nu ska jag se efter om samma svidande kritik vidlådes mig i kommentarerna till Cwejmans artikel :-)

Permalänk | Anmäl #10 Börje Lundberg, 2011-08-23, 10:49

#11 Gunilla Madegård ( debaters of this article pls beware of this comment)

Då jag själv enligt http://en.wikipedia.org/wiki/Dissipative_system är en dissapativ struktur följer - med begreppet extrapolerat från kemins domäner till samhällsvetenskapen - att ett samhälle kan ses som ett dissipativt system. Detta gäller då givetvis alltid för en nation men inte för en stat då statens funktion som icke arbiträrt fenomen visavi dess nation förutsätter ett homogent samhälle typ Sverige och inte ett heterogent samhälle typ Libyen eller USA.

Detta är ju helt klart.

Jag skulle dock behöva Lars Anderssons hjälp med att förstå vissa detaljer i på vilket sätt Libyens stat kan ses som genuint arbiträr visavi staten. Påverkas inte detta av vissa nationella elements kontrollfunktioner ? Men för att besvara denna fråga måste jag väl rimligen förstå dissipativa systems kontrollfunktioner och där har jag min begränsning : http://en.wikipedia.org/wiki/Dissipative_system#In_control_theory

Kan kanske Lars eller någon verbal självmordskandidat utan rädsla för matematiska bråddjup hjälpa mig härmed innan kriget är över ?

Permalänk | Anmäl #12 Börje Lundberg, 2011-08-23, 18:21

Visst var Libyens försvar underligt organiserat med Kadaffis söner som ledare för olika miliser, men inte sämre organiserat än samhället i övrigt. Förutom bedrövlig sjukvård, undervisnig och övrig social sektor var infrastrukturen undermålig. Kadaffis blandning av islam och kommunism samt hans oorganiserade lynne kunde aldrig bygga ett fungerande samhälle.

Visst står det klart att om Kadaffi hade agerat mer rationellt, kunnat lyssna på andra, skapat förtroende bland folket mm mm så hade han haft ett slagkraftigare försvar och ett ganska fungerande och välmående samhälle. Det är bara det att då hade aldrig situationen som föranledde NATO-insatsen överhuvudtaget uppstått.

Visst hade Kadaffi kunnat förhandla om vapenvila, men hade han kunnat förhandla hade inte konflikten uppstått. Av dokument som börjat komma fram efter regimens fall verkar det som om alla utspel bara haft som syfte att uppnå taktiska fördelar, vilket både NATO och libyerna sedan länge räknat ut.

Av intervjuer med ex-jugoslaver( med tidigare NATO-erfarenhet! ) som stridit på Kadaffis sida framgår det att dom ansåg att dom var chanslösa mot NATO redan efter några dagars strider.

Det där med att "rebellerna" är amatörer måste man utveckla lite grann. "rebellerna" eller frihetskämparna som dom själva vill kalla sig består av vanligt folk utan militär utbildning varav dom flesta aldrig hållit i ett vapen. Klart att dom i början av striderna var amatörer! Krig handlar om att lära sig och det faktum att dom har allt att vinna och allt att förlora har drivit dom. Efter några månader hade dom blivit veteraner. Libyerna har under konflikten också visat sig vara tekniskt begåvade och dessutom duktiga hantverkare och har därför kunnat bygga vapen själva som i vissa fall slår ut regimens.

Regimen har varit tvugna att snabbinkalla folk som liksom frihetskämparna saknat militär utbildning. Många av legosoldaterna är inga skickliga soldater och har av olika anledningar små möjligheter att lära sig under loppet. I många fall är dom mest bra på att döda en massa människor. Även regimens soldater har alltså till stora delar varit amatörer. Det finns alltså många faktorer som gör det svårt, för att säga inte omöjligt att göra objektiva bedömningar innan man ger sig in i striden.

Jag har egentligen inte tänkt lägga in några länkar i mina inlägg, men här är ett youyube-klipp som jag liksom bara var tvungen att lägga in. Man kan kalla det asymetri, Toyota vs tank, garagebygge vs konventionellt vapen mm.
http://www.youtube.com/watch?v=Kstd22MPjn0&feature=related

Permalänk | Anmäl #18 Folke Larsson, 2011-08-26, 10:20