Sextimmarsdagen en återvändsgränd på vägen mot jämställdhet

När jag blev ordförande för S-kvinnor 2003 var förbundet mest känt för sin framgångsrika kampanj för att sexköp skulle kriminaliseras. Förbundet hade också under många år drivit kravet på sex timmars arbetsdag, men i denna fråga fick förbundet inte något brett stöd vare sig fackligt eller politiskt. Sex timmars arbetsdag (med bibehållen lön) skulle ge mammor och pappor förutsättningar att dela lika på förvärvsarbete och hemarbete och dessutom få tid över till kulturella och politiska engagemang.

Vi S-kvinnor ser gärna oss själva som en pådrivande kraft inom det socialdemokratiska partiet. En organisation som ser orättvisornas politiska dimension och sedan inte drar sig för att ifrågasätta sådant som är allmänt accepterat och som vågar ta politiska risker. Men varken sexköpslagen och sextimmars arbetsdag kan sägas ha bidragit till att befästa rollen som pådrivare. Sexköpslagen var aldrig kontroversiell inom partiet och utanför förbundet betraktades sextimmarsdagen som en dröm snarare än ett seriöst politiskt förslag. På så sätt var de lätta frågor att driva och politiskt fullkomligt riskfria.

För mig har det varit viktigt att leda en organisation som är seriös och vågar ta strid. Jag ser tillbaks på de åtta år jag har varit ordförande som en tid då vi efter tuffa diskussioner har kunnat ta besvärliga politiska beslut och sedan stridit för dem med gott mod och stark sammanhållning. Den viktigaste var striden för ökad individualisering av föräldraförsäkringen. S-kvinnor har också varit framgångsrika när det gäller att få upp frågan om barnfattigdom på den politiska dagordningen.

Under min tid som ordförande har det socialdemokratiska kvinnoförbundet uppmärksammat den religiösa fundamentalismen som breder ut sig i storstädernas fattiga förorter. Det är ett misslyckande för socialdemokratin och ett hot mot sammanhållningen i samhället att utsatta grupper ser fundamentalistisk religion som det bästa redskapet för att förbättra levnadsvillkoren.

Den 16 april 2011 skriver lokaltidningen Norra Sidan, att affärsägarna i Rinkeby börjar oroa sig för att kvinnor drar sig för att handla i Rinkeby centrum. En butiksägare vittnar om hur kvinnor "ibland måste ta sig igenom 20 till 30 högljudda män för att kunna komma in i butiken".

Även ungdomstidningen Vår linje hade redan den 3 juli 2010 uppmärksammat problemet med att män tar över caféer, föreningar, torg och till och med fritidsgårdar. Män som intervjuades hänvisade till tradition och religion och menade att kvinnor inte skulle sitta och fika med sina väninnor eftersom deras uppgift var att ta hand om hemmet. Om de absolut måste gå till caféet så kunde de gå tillsammans med sin man.

Jämställdhet kan inte uppnås med mindre än att kvinnor kommer ut på arbetsmarknaden under samma förutsättningar som män, men jag anser inte att sex timmars arbetsdag är lösningen. Vägen går i stället via delad föräldraförsäkring och utbyggd skattefinansierad omsorg om barn och äldre samt stöd till människor med funktionsnedsättning.

Inom förbundet drev jag därför att vi borde släppa kravet på sex timmars arbetsdag. Mitt första skäl var att arbetstidsförkortning alltid inom fackförbunden måste vägas mot löneökningar och kvinnor tillhör som bekant inte de högavlönade grupperna på arbetsmarknaden. Detta argument stärktes när Kommunal 2006 slutade driva kravet på sex timmars arbetsdag, sedan en medlemsundersökning hade visat att kommunals medlemmar föredrog högre lön framför kortare arbetsdagar. Men valet står inte bara mellan kortare arbetstid och högre löner, d.v.s mellan kortare arbetstid eller högre privat konsumtion. Valet står mellan kortare arbetstid och all konsumtion d v s inklusive den skattefinansierade delen av konsumtionen. Kortare arbetstid måste alltid betalas med lägre konsumtion (eller åtminstone lägre konsumtionsökningar) och vi kan där välja om vi vill avstå från den privata eller den skattefinansierade delen av konsumtionen såsom från vård skolor och omsorg.

Jag menar att sextimmarsdagen är en återvändsgränd på vägen mot jämställdhet. Vi bör i stället se till att kvinnor får möjlighet att förvärvsarbeta i samma utsträckning som män. Då behövs barntillsyn som svarar mot behovet hos heltidsarbetande och pendlande föräldrar på kvällar helger och nätter. Barnomsorgen ska vara av så god kvalitet att föräldrarna kan lita på att barnen är väl omhändertagna. För att på sikt bryta arbetsmarknadens uppdelning i kvinnliga och manliga jobb måste föräldraförsäkringen individualiseras och rätten till heltid lagfästas. Detta är inga lätta politiska frågor. De är inte riskfritt att driva dem vare sig inom förbundet, inom partiet eller inför väljarna.

Om jag har förbundets stöd i dessa frågor vill jag gärna fortsätta som ordförande fyra år till. Men framför allt behövs S-kvinnors röst nu i debatten om barnfattigdom. Vi måste visa på kopplingen mellan barnfattigdom och kvinnors svaga ställning på arbetsmarknaden.

Nalin Pekgul (27 artiklar)
http://www.socialdemokraterna.se/s-kvinnor

Anmäl