Problemet är frånvarande fäder, inte ensamstående mammor

Anders Carlberg är väl en av de få i dena debatt som verkligen vet vad han talar om, och naturligtvis blir han måltavla för feministmaffian. "Alla säger att Jeppe super, men varför super Jeppe?" - frånvarande fäder i de unga männens värld beror på någonting, men vad? Vilken pappa skulle frivilligt avstå relationen till sin son? Jag känner i alla fall ingen. Jag känner dock till många fall där mamman och hennes väninnor omöjliggjort pappas relation till sonen, genom att blockera alla naturliga kontaktvägar, genom att se till att ett naturligt umgänge i praktiken blir omöjligt. Detta är "den ensamma mammans" hämnd på den man hon tycker ha svikit. Numera har vi heller ingen värnplikt, något som tidigare var sista chansen för unga män att få manlig struktur, manliga värderingar och lite "ryggrad". Arga unga och rotlösa män är tickande bomber. När de av sina mammor har impregnerats med hat mot sin "svikande" far, så är steget till extremistorganisationen inte så långt. Skulle tro att "den stackars ensamma mamman" får ta på sig ansvaret för minst 50% av de unga männens rotlöshet. Männen programmeras av kvinnor, möter främst kvinnor i uppväxten, lär sig kvinnors krav på dem, men ingenstans får man lära sig att ta de smällar som männen alltid fått ta. Männen är dem som dör tidigt, som klämmer och bränner sig i jobbet, som ramlar ned från tak, som skär sig - kort sagt: männen är dem som tar de risker som måste tas men som kvinnorna inte vill ta. Resultatet är vingklippta, osäkra, tvekönade pojkar som inte tål en tillsägelse utan att ta till kniven. Grattis lilla mamma, du har tränat upp en potentiell terrorist i all din och kosskollektivets välmening.

#2 Karin Florin. Du kanske vill skriva mina kommentarer i stället för mig? Om du har lust att smälla en man på fingrarna så råder jag dig till att välja någon i din omgivning i stället.

Carlberg sätter tummen på något väsentligt.

Ett annat tydligt men icke belyst fenomen:
När de flesta analyserar attentatsmannen Breivik & hans förehavanden, så analyseras inte bakomvarande orsak.
dvs. även där en frånvarande pappa.
En pappa som har ett vittnesbörd om att han endast fungerat som "spermadonator".
Det påfallande är att pappan nu bosatt i Frankrike som pensionär innehaft en mångårig tjänst vid Norska UD.
En tjänsteutövning till att bistå Norska medborgare.
Men den grunläggande förpliktektelsen att bistå sin egen avelse under de mest behövande åren, synes han frånsagt sig.
Vittnesmålet att han inte talat med sin son på 16 år, & vid det samtalet blev han uppringd av sonen.
Han hade då tydligen enbart samtalat med honom som vilken annan person som helst, med allmänna fraseringar.
Pappan avslutar sitt omdöme om sonen: "Det hade varit bättre att sonen tagit livet av sig själv".
Nu när rättsprocessen fortsätter mot sonen, vore det på sin plats att ställa relevanta frågor till fadern:

"Vad har din försummade fadersroll inneburit, för sonens utveckling till det han utförde ?"

Sedan må fadern beklaga sig bäst han vill att journalister söker upp honom i Frankrike & stör han & hans nya fru, men faktum kvarstår:
Hade Breiviks fader inte svikit sin egen son, så hade säkert hela terrorförloppet undvikits.

Jag är så trött på alla expertkommentarer som uttalar sig med absolut säkerhet kring Breiviks beteende. Nu denna gången lät det så här "Hade Breiviks fader inte svikit sin egen son, så hade säkert hela terrorförloppet undvikits." Jasså hur kan vi veta det när inte sinnesundersökningen är klar? Nu försvarar jag definitivt inte frånvarande fäder, och det finns visst frivilliga sådana med. Men som det lät den första tiden att det var den ansvarslösa invandringens fel att Breivik sköt, nu är det med lika stor säkerhet den frånvarande pappan, när ska folk sluta förenkla ganska svåra psykiska sjukdomstillstånd som det förmodligen handlar om här.

Breivik var över 30 år innan han gjorde attentatet innan dess hade han drivit en framgångsrik datorfirma, han är så långt ifrån de förvirrade tonårskillarna i vit makt man kan komma, men det var väl länge sedan Anders Carlberg var i rampljuset nu och fick uppmärksamhet men man kan ju alltid passa på igen.

Jag känner inte till en enda pappa som frivilligt övergett sina barn men flera som i årtal kämpat med alla juridiska medel för att få träffa dem.

Maria.
Du må vara hur trött du vill på kommentarer, men min reflektion har bärighet.
Jag vet själv när jag fostrat 3 pojkar tillsammans med min hustru.
Jag skulle inte under några som helst omständigheter fly från mitt ansvar, åtminstone så länge de inte är utflugna från hemmet.
En pojke formar sina karaktärsdrag tillsammans med närvarande föräldrar.
Du får nog bli mycket tröttare för att tas på allvar med din oppurtunism mot denna erfarenhet.

#8 Ale He. Nej, du har rätt. Jag är inte arg, men jag är både orolig och frustrerad. Som far till två unga män, välartade, starka och modiga män, som står upp för kvinnors rätt och tar den svages parti så vet jag att det inte gör sig självt att få dem dithän. Deras mamma har en betydande roll i detta, särskilt tills de blev i 9-10 års åldern. Efter detta var det mycket mitt ansvar för att leda dem. Karin Florin kanske har rätt i något av det hon säger ändå. Frustration kan ta sig olika uttryck, och jag vill definitivt inte framstå som kvinnofientlig i allmänhet. Jag är dock både motståndare till den feminism som håller i taktpinnen i den offentliga debatten i dag, lika mycket motståndare som jag är till islamism och kommunism. Tror f.ö. att frånvaron av vilken förälder det än må vara är skadlig för barnet, och när man i vårdnadstvister använder barnen som slagträ mår jag rent illa. De skador man åsamkar barnet är svåra om inte omöjliga att bota. När man gifter sig (i kyrkan) säger prästen att man sk "bära varandras bördor". Han säger inte att det ska vara ett skyttegravskrig i hemmet där kraven på millimeterrättvisa ska gälla. Att bära varandras bördor innebär att fördraga, att förlåta, att se och krama om, att torka tårar oavsett om dessa har utgjutits i ilska, frustration eller vanmakt.

Tack Anders, du ska ha all heder for detta kloka inlagg.
Janne Sj

Helt rätt Anders! Du satte verkligen rätt ord på det som sker. Alla barn utan pappor blir inte farliga pojkar. Men alla farliga pojkar saknar (i stort sett) manliga ideal, d v s de saknar pappor.

F ö tycker jag att Karin Florin skall söka sig ett annat forum. Du tycks inte förstå problemet!

Besökte Fryshuset en gång, gamla fryshuset, en nedsliten miljö, vill minnas att jag fann Carlberg sittandes i något litet, grått kontorsrum bakom en glasruta, påminde lite om ett akvarium där han satt och spenderade sin tid. Han hade en stor hög av en av sina egna böcker - fick en av honom.

Ingen glamourös miljö som Carlberg jobbat i, han har nog gjort mycket, mycket för ungdomar som ingen annan brytt sig om. Det har han gjort under många, många år.

Och så ha mage och typ pissa på honom för det och dessutom anklaga honom för att inte förstå ämnet.

Otack är världens lön.

#)9 Ale

Om du absolut inte vill bli pappa ska du se till att aldrig befrukta en kvinna eller hur? De som absolut inte vill bli pappor bör ju då sterilisera sig för att slippa detta och inte lägga ansvaret på kvinnan men själva spruta hej vilt.

Män är frånvarande i barns liv...det är ett faktum.

Om detta tycker jag inte att vi behöver gräla. Det gäller både gifta pappor och frånskilda pappor. Och det gäller i synnerhet barns liv utanför familjen. Dasis/fritids/skolutbildning är i långa stycken en kvinnovärld.

Män är nån annanstans - för det mesta.
Män har Viktiga Saker att göra - viktigare än barnen och deras skolutbildning.
Män är underprivilegierade...i rollen som människomakare.

Låt oss ändra på det :-)

Om vi vill att unga ska bli ansvarstagande hänsynsfulla vuxna måste vi gå före och visa vägen. Att skylla på att att man trodde att kvinnan hade preventivmedel ,underförstått eller inte, är det ansvarsfullt? Eller att kvinnor låter sig göras gravida utan att rådgöra eller underrätta mannen ? Eller att en ensamstående väljer att adoptera/använder sig av insemination på egen hand utan annan partners inblandning ? Jag har själv en son vars pappa försvann i mitten av min graviditet pga orsaker som varken har med mig eller vår son att göra. Det är en tragedi och vår son visar ibland sin saknad efter en fadersgestalt (morfar och farfar lever inte heller). Det här är inget varken jag eller min son vill men det är svårt att hitta någon partner då många idag vill leva ett varannan vecka med barn och varannan på egen eller tu man hand liv. Även kärnfamiljer utsätts för hård press då 12 tim från hemmet inte är ett ovanligt scenario i dag under arbetsveckorna och 1/3 ändå tvingas ta med sig arbete hem. Med sommarstängda fritids går många partners omlott när det gäller semestrar och när det gäller ensamstående så blir ofta barnen sittande hemma ensamma framför datorerna.

Ja kvinnor är överrepresenterade beträffande barns fostran både via hem, förskola, skola men vem utformar spelreglerna så att så få män vill arbeta i dessa kvinnoyrken ? Eller så att föräldrar inte vill/har råd att vara hemma med barn ens under de första viktiga anknytningsåren ? Vem har idag tid att vägleda unga. Föräldrarna som nästan aldrig är hemma eller skolorna som inte anser att fostran är deras ansvar ? Mitt emellan dessa krig mellan hem och skola och mellan män och kvinnor befinner sig idag alldeles för många av våra barn. Barnen läser löpsedlarna, hör inslag på tv, internet, vuxnas samtal men vem tar sig tiden att parata med unga idag. Unga försöker kopiera vuxna, flickor försöker identifiera sig med mammorna, pojkarna med papporna. Alla som växer upp utan kärlek, hänsyn och omtanke blir inte våldsverkare men alla våldsverkare har vuxit upp utan dessa ingredienser. Att man vuxit upp i ett "fint hem i ett fint område" borgar inte för att man fått dessa ingredienser men döljs lättare bakom en "lyckad" fasad utåt. Många är vi maskrosbarn som kämpat för att hålla fasaden utåt som måste vara dubbelt så bra för att ta bort fokus från en eller flera dysfunktionella familjemedlemmar. Det är bra att dessa problem äntligen kommer upp till ytan. Låt oss hitta lösningar istället för syndabockar. Låt småbarnen ha sandlådan ifred.