Fegt av Sverige att inte erkänna rebellerna

Mycket bra inlägg, Leif V Erixell! Skänt att någon skärskådar den svenska "diplomatins" dubbelspel.

Kommentatorn Ali Khalil har, under Newsmill-artiklar om Syrien, gjort klart att han vill se ett islamistiskt maktövertagande i Syrien, så hans syn på demokrati och mä'nskliga rättigheter ska skärskådas i ljuset av det.

Dagen efter att Storbrittanien erkände rebellerna i Benghazi som Libyens enda legitima regering sköts rebellernas högste militäre ledare, general Younis, som också var ledare för en av Libyens mäktiga klaner

Konsekvensen blev att Rebellernas s.k regering upplöstes och olika grupper började beskjuta varandra. Hundratals rebeller dödades i skärmytslingarna i Benghazi. En del av dem med hjälp av NATOs flygstyrkor därför att rebellerna nyttjade sina kommunikationskanaler med NATO för att beställa flygbombningar av varandra
Ännu har ingen ny "rebellregering" bildats utan "National Transitional Council" befinner sig i ett upplösningstillstånd.

Så Storbrittanien erkände alltså en regim utan stabil kontroll ens över mindre delar av Libyen. Där regimen upplöstes i interna stridigheter dagen efter att Storbrittanien hade "erkänt regimen" ....

Att mot denna märkliga bakgrund kritisera Sverige och utrikesminister Carl Bildt för att han inte erkänner de libyska rebellernas - nu icke existerande - regim i st f staten Libyen är absurt och visar att Erixells enda motivation för sin artikel rimligen måste vara att de ledande länderna inom NATO har deklarerat rebellernas nu icke existerande regim som Libyens enda legitima regim.

Vad Erixell missar är att vi - i enlighet med åsikterna hos det svenska folkets majoritet - inte är med i NATO och att vi därför inte behöver göra som Erixell önskar och delta i deras politiska strategi för att besegra Ghadaffis Libyen. I ställer kan vi tilllåta oss att tillämpa etablerade diplomatiska regler som bl.a. har bidragit till att framgångsrikt skydda Sverige mot militära angrepp i nu 200 år. Detta har inget med feghet att göra utan är ett uttryck för det fredsälskande svenska folkets vilja.

http://www.wsws.org/articles/2011/aug2011/pers-a13.shtml
http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=25863

F.ö anser jag att Erixell brister i objektivitet i sin artikel som helt understöder NATO:s krigspropagandistiska perspektiv på konflikterna i Libyen och Syrien. Jag rekommenderar honom att läsa artiklarna på alternativa media som t.ex. www.globalresearch.ca för att skapa sig en mer fullständig och sanningsenlig bild av konflikternas natur.

Några kommentarer till kommentarerna:

Om man undantar demokratins och rättfärdighetens fanbärare som Kina och Ryssland så har alla länder av någon vikt tagit sin hand från Gaddafi. Vad göra i det läget?

Det är svårt att se några motiv för att göra annat än att göra lidandet och processen fram till maktskiftet så kort som möjligt, d.v.s. att massivt stödja den opposition som ändå har en anti-diktatorisk agenda särskilt som de vet att dess stöd från väst är beroende av en demokratisk utveckling (villkorat stöd!) och där dessutom de länder som lämnar stöd är i stånd att sätta kraft bakom orden för just en sådan utveckling. Allt annat är bara att låta blod flyta i onödan och i värsta fall låta diktaturen återta greppet.

Att då Sverige skulle vänta med ett sådant stöd för att en "stat" ännu inte är bildad, verkar inte särskilt förnuftigt ur någon synvinkel. Men hamnar då dessutom i en svagare position när det gäller påverkan för en demokratisk utveckling, när man inte valt det självklara enligt ovan.

Problemet med de materialister som i den museala K. Marx anda bara ser klass- och intressekonflikter om råvaror som det enda som styr utvecklingen, är att det just finns andra värden som driver människor: t.ex. längtan efter frihet: rörelsefrihet, yttrandefrihet, ett rättssamhälle!

Blir det enkelt att genomföra? Naturligtvis inte! Inte i något land som levt decennier under diktatur och förtryck. Kan det misslyckas på några håll? Säkert. Men bör detta hindra någon att försöka eller för demokratiska länder att stödja kampen mot diktaturer? Naturligtvis inte. Men mest ändå står hoppet till folkets egen kraft och längtan, det som vi nu så heroiskt ser och har sett under den arabiska våren och inte minst nu i Syrien.

Ovanstående kan också ses som svar till inlägget om att motivet för min artikel rimligen måste vara att vi ska erkänna rebellerna för att NATO gör det. Författaren till den drapan tycker istället vi ska använda "sedvanliga diplomatiska kanaler" som har "skyddat Sverige mot ingrepp i nu 200 år".

Falskare historieskrivning är svårt att tänka sig. Geografisk periferi, lita på andra ska göra jobbet och ett starkt försvar är det som klarat oss. Diplomati har inte gett oss några framgångar. Diktaturer och gangsterstater tenderar att svara väldigt dåligt på diplomati. Däremot tycker det att den är en mycket bra uppfinning, ty då kan man ju samtala och prata allt medan åren går – och man får ju legitimitet på kuppen!

Notera vidare den oundvikliga sanningen att en neutral position visa vi ondskan bara leder till framgång så länge det finns andra som bekämpar den och till slut besegrar den.

Hade nazisterna vunnit kriget, vad hade Sveriges diplomatiskt-neutrala position varit värd då? Förstås: Noll och intet. Någon gång måste man vara beredd att delta i striden för sin egen framtida frihet och även – när en rimlig möjlighet finns – andras.

Mvh

Leif V Erixell

Och vilka är rebellerna? En hoper fredsträvande demokrater?

Blandar väst sig i, så kommer grupper som i dag skriker på västs inblandning att kräva att de drar sig tillbaka i samma veva som de ingriper f ö!