Ratinginstituten sprider onödig oro på finansmarknaden

Jag kan hålla med om att ratingen görs på felaktiga grunder. Enligt all sans och logik borde både USA och många andra länder ha junk-status på sina obligationer. Det är rent absurt att ett land sommer eller mindre öppet deklarerar att det tänker inflatera bort sin skuld har AA+ rating. Det blotta faktum att USA har en högre rating än Kina säger väl allt som behöver sägas.

USA:s statsskuld är över 100% av BNP, ett BNP som dessutom är hopplöst manipulerat och saknar nästan all koppling till verkligheten. Utöver det har landet tiotusentals miljarder i ofinansierade åtaganden. Över hälften av FEDs "tillgångar" på balansräkningens aktiva sida är amerikanska statspapper, i runda tal 1,600 miljarder USD.

USA kan inte betala sina skulder på hederlig väg och har heller ingen avsikt att göra det. Det faktum att den största delen av USA:s skulder ägs av amerikaner saknar all betydelse. Om något gör det saken ännu värre, eftersom det är amerikanerna själva som tar den största smällen när USA inflaterar bort skulden.

Japan ligger inte så bra till, trots Habibs sifferexercis och repeterade påståenden. Kulturen är mycket gammal och intelligensen är hög, högre än svenskarnas, eftersom de förökade sig tidigt. Energin i deras mat är importerad till nästan hälften och annan energi är nästan helt importerad. Väldigt mycket andra naturresurser importeras också. Om tillförseln över haven upphör så har siffrorna som Habib nämner inte så stor betydelse.

Japanerna är i varje fall smartare än svenskarna inom invandringen och har en positiv befolkningsutveckling. På motsvarande sätt har USA en bra position när pengarna blir värdelösa. Kineserna får mycket pengar i kassan och som japanerna ett sämre läge i verkligheten.

Kanske behövs ett ratinginstitut om hur varje land skulle klara sig om världshandeln brakar ihop. Sverige med sitt stora importberoende skulle då hamna på nästan jumboplats och massinvandringen skulle ifrågasättas. Makthavarna skulle få onödig oro.

Bra, Hedi Bel Habib. Du sätter fokus på analysfirmornas beroendeställning som gör dem allt annat än neutrala och visst är det stabilar med inhemsk skuldsättning.

F.ö. skulle jag rösta för att Kina ligger sämst till med sin extrema överbefolkning. Även Japan har en sanslös överbefolkning.

Då ser det aningen bättre ut i USA och EU.

Bo T

USA är förutom en statsskuld på drygt 100% av BNP också ofinansierade åtaganden vars belopp är många gånger högre än hela världens samlade BNP.

Till skillnad från USA så förväntar sig inte kineserna att staten kommer att ta hand om dem på ålderns höst. I USA är flera generationer uppvuxna med löftet att staten tar hand om dem från vaggan till graven. Tiotals miljoner människor har utgått från att leva på Social Security och Medicare/Medicaid efter pensionen. Hur tror de kommer att reagera när de blir snuvade på det löftet?

Sedan spelar det föga roll vem som äger skuldpappren. Att så mycket av USA:s statsskuld ägs av amerikaner betyder ju bara att största delen av kreditförlusterna kommer att drabba just amerikaner. Jag har lite svårt att se varför det skulle vara en bra sak ur amerikansk synvinkel. Kanske du kan förklara?

Enda skillnaden mellan utländsk och inhemsk skuld är huruvida valutakursen spelar roll eller inte. Jättekonstigt resonemang som Habib för. Om jag har en fordran så spelar det ingen roll vad låntagaren har för pass. Habib verkar bara kunna tänka i kollektiv. Han resonerar som om ett land vore en person, att en svensk som har en skuld till en annan svensk är detsamma som om jag hade en skuld till mig själv. Hela hans verklighetsuppfattning verkar vara väldigt sned.

Det är väl bra att det finns rating. De har varit dåliga tidigare som exempelvis paketerade sub-prime lån med mycket god rating.

Givetvis kan metoderna utvecklas och jag tycker bara det är en fördel att flera institut finns och att de kommer till olika slutsatser. Krditvärdighet är ingen enkel sak Ben Habig vill påskina, men han har ju så mycket uppfattningar om allt så en till gör väl ingen skillnad...

Kan bara instämma i allt som Hedi Bel Habib säger i den här utmärkta artikeln.

Vad gäller Japan kan det vara värt att nämna att inhemsk upplåning var en av förklaringarna till Japans ekonomiska under efter Andra Världskriget. Japanerna genomförde en genomgripande jordreform som höjde jordbruksproduktionen och skapade en enorm välståndsökning på landsbygden - vilket ökade efterfrågan på industriprodukter och gynnade den ekonomiska tillväxten i hela landet.

Men hur hade Japan, sönderslaget efter kriget, råd med en omfattande jordreform? Jo, man lånade av landets egna invånare: Storgodsägarna som blev av med sin jord - som de i likhet med storgodsägare på andra håll i världen inte odlat särskilt intensivt - fick betalt med statsobligationer vars värde ganska snart åts upp av inflationen.

Japans modell för jordreform genom inhemsk upplåning borde vara en förebild för mängder av länder i Tredje världen idag. Ytterligare en bra metod som man kan kombinera Japans metod för jordreform med är att beskatta jordinnehav. Allt jordinnehav beskattas och pengarna man får in används bl a till att förbättra infrastrukturen (vilket höjer värdet på jorden och gynnar jordägarna) och till att köpa jord som delas ut till fattigbönderna. Detta slags jordreform genom jordbeskattning har under senare år bedrivits i bland annat Namibia med ekonomiskt stöd från Storbritannien.

Vill man nyansera den bild somm Hedi Bel Habib målar upp så kan man naturligtvis konstatera att växande statlig upplåning - även om den till stor del sker inom landet vilket är mindre farligt än utlandsupplåning - i många fall kan återspegla ett osunt ekonomiskt beteende. USA lånar ju inte för att hjälpa fattiga bönder och andra eftersatta grupper - tvärtom har andelen fattiga i USA ökat flera år i rad enligt officiell statistik. USA lånar till stor del för att bedriva förödande neokoloniala krig i länder som Afghanistan, Irak och Libyen (och med drönarattacker även i Pakistan, Somalia och Yemen). Detta slags merkuriska investeringar gynnar på intet sätt vanliga amerikaner och får rent förödande konsekvenser för människorna i de länder som drabbas av USA:s militära aggressioner. Men som framgår av Hedi Bel Habibs artikel är detta krigiska beteende ur ekonomisk synvinkel ännu farligare för imperialistländer med en hög andel utlandsupplåning som t ex Frankrike - ett land som under den nynapoleanske presidenten Sarkozy med framgång ansträngt sig för att i Libyen överträffa både Bush och Obama vad gälller imperialistisk svinaktighet.

Kan bara instämma i allt som Hedi Bel Habib säger i den här utmärkta artikeln.

Vad gäller Japan kan det vara värt att nämna att inhemsk upplåning var en av förklaringarna till Japans ekonomiska under efter Andra Världskriget. Japanerna genomförde en genomgripande jordreform som höjde jordbruksproduktionen och skapade en enorm välståndsökning på landsbygden - vilket ökade efterfrågan på industriprodukter och gynnade den ekonomiska tillväxten i hela landet.

Men hur hade Japan, sönderslaget efter kriget, råd med en omfattande jordreform? Jo, man lånade av landets egna invånare.Storgodsägarna som blev av med sin jord - som de i likhet med storgodsägare på andra håll i världen inte odlat särskilt intensivt - fick betalt med statsobligationer vars värde ganska snart åts upp av inflationen.

Japans modell för jordreform genom inhemsk upplåning borde vara en förebild för mängder av länder i Tredje världen idag. Ytterligare en bra metod som man kan kombinera Japans metod för jordreform med är att beskatta jordinnehav. Allt jordinnehav beskattas och pengarna man får in används bl a till att förbättra infrastrukturen (vilket höjer värdet på jorden och gynnar jordägarna) och till att köpa jord som delas ut till fattigbönderna. Detta slags jordreform genom jordbeskattning har under senare år bedrivits i bland annat Namibia med ekonomiskt stöd från Storbritannien.

Vill man nyansera den bild somm Hedi Bel Habib målar upp så kan man naturligtvis konstatera att växande statlig upplåning - även om den till stor del sker inom landet vilket är mindre farligt än utlandsupplåning - i många fall kan återspegla ett osunt ekonomiskt beteende. USA lånar ju inte för att hjälpa fattiga bönder och andra eftersatta grupper - tvärtom har andelen fattiga i USA ökat flera år i rad enligt officiell statistik. USA lånar till stor del för att bedriva förödande neokoloniala krig i länder som Afghanistan, Irak och Libyen (och med drönarattacker även i Pakistan, Somalia och Yemen). Detta slags merkuriska investeringar gynnar på intet sätt vanliga amerikaner och får rent förödande konsekvenser för människorna i de länder som drabbas av USA:s militära aggressioner. Men som framgår av Hedi Bel Habibs artikel är detta krigiska beteende ur ekonomisk synvinkel ännu farligare för imperialistländer med en hög andel utlandsupplåning som t ex Frankrike - ett land som under den nynapoleanske presidenten Sarkozy med framgång ansträngt sig för att i Libyen överträffa både Bush och Obama vad gälller imperialistisk svinaktighet.

Kan bara instämma i allt som Hedi Bel Habib säger i den här utmärkta artikeln.

Vad gäller Japan kan det vara värt att nämna att inhemsk upplåning var en av förklaringarna till Japans ekonomiska under efter Andra Världskriget. Japanerna genomförde en genomgripande jordreform som höjde jordbruksproduktionen och skapade en enorm välståndsökning på landsbygden - vilket ökade efterfrågan på industriprodukter och gynnade den ekonomiska tillväxten i hela landet.
Men hur hade Japan, sönderslaget efter kriget, råd med en omfattande jordreform? Jo, man lånade av landets egna invånare.Storgodsägarna som blev av med sin jord - som de i likhet med storgodsägare på andra håll i världen inte odlat särskilt intensivt - fick betalt med statsobligationer vars värde ganska snart åts upp av inflationen.
Japans modell för jordreform genom inhemsk upplåning borde vara en förebild för mängder av länder i Tredje världen idag. Ytterligare en bra metod som man kan kombinera Japans metod för jordreform med är att beskatta jordinnehav. Allt jordinnehav beskattas och pengarna man får in används bl a till att förbättra infrastrukturen (vilket höjer värdet på jorden och gynnar jordägarna) och till att köpa jord som delas ut till fattigbönderna. Detta slags jordreform genom jordbeskattning har under senare år bedrivits i bland annat Namibia med ekonomiskt stöd från Storbritannien.

Vill man nyansera den bild somm Hedi Bel Habib målar upp så kan man naturligtvis konstatera att växande statlig upplåning - även om den till stor del sker inom landet vilket är mindre farligt än utlandsupplåning - i många fall kan återspegla ett osunt ekonomiskt beteende. USA lånar ju inte för att hjälpa fattiga bönder och andra eftersatta grupper - tvärtom har andelen fattiga i USA ökat flera år i rad enligt officiell statistik. USA lånar till stor del för att bedriva förödande neokoloniala krig i länder som Afghanistan, Irak och Libyen (och med drönarattacker även i Pakistan, Somalia och Yemen). Detta slags merkuriska investeringar gynnar på intet sätt vanliga amerikaner och får rent förödande konsekvenser för människorna i de länder som drabbas av USA:s militära aggressioner. Men som framgår av Hedi Bel Habibs artikel är detta krigiska beteende ur ekonomisk synvinkel ännu farligare för imperialistländer med en hög andel utlandsupplåning som t ex Frankrike - ett land som under den nynapoleanske presidenten Sarkozy med framgång ansträngt sig för att i Libyen överträffa både Bush och Obama vad gälller imperialistisk svinaktighet.

Det är helt riktigt det som Hedi Bel Habib skriver, det viktigaste för statsskulden är VEM som är långivaren. En utländsk långivare är en katastrof men det kan även inhemska långivare vara (om de är privata).

Det staten skall göra är att låna av sin EGEN STATLIGA bank. Då blir statsskulden både amorteringsfri och räntefri. Så om svenska staten hade lånat upp sin statsskuld på 1.000 miljarder kronor av statliga SBAB så hade de inte behövt betala tillbaka den och räntan hade ju återcirkulerats tillbaka till staten.

Det hade heller inte varit några problem att låna t.ex 1.000 miljarder av SBAB eftersom banken inte behöver ha några egna pengar för att låna ut. En bank behöver bara ha kapitaltäckningskravet i eget kapital och det kravet är 0 % (noll) för att låna ut till stater och kommuner. Jag har skrivit lite om detta på min egen blogg för den som vill läsa om det.

http://superzeke.wordpress.com/2011/05/16/folkets-starkaste-maktmedel-st...

Det kanske viktigaste att förstå när det gäller banker är att en bank ALDRIG lånar ut pengar ifrån insättare. Banken skapar alltid helt NYA pengar (läs krediter) vid utlåning. Det är så våra banker fungerar. Här förklarar Richard Werner på ett enkelt sätt hur utlåning från en bank fingerar (ändra bara ifrån 1% reserver till 0% reserver som det är när banken "lånar" till en stat).

http://youtu.be/wDHSUgA29Ls

Det är som sagt A och O att förstå hur själva penningsystemet fungerar.