Frågan om delat ledarskap hör inte ihop med partiledarvalet

På tisdagen meddelade Lars Ohly att han inte ställer upp till omval som partiledare. Dagen blev turbulent för fler vänsterpartister än honom. Förutom de som sedan tidigare meddelat sin kandidatur tillkom flera kandidater som på olika sätt ville meddela sig med omvärlden; jag vill, jag vill!

Tjugotalet distriktsordförande i landet fick en känning av mediadrevet då dessa helt plötsligt blev kontaktade av såväl de stora morgontidningarna som lokala medier, radio och teve. Frågorna handlade om vem som nu var personlig favorit, frågan om delat ledarskap och hur partiet skulle rösta fram den nya partiledaren.

Ska man ställa upp dem på en linje och se vem som springer 100 m snabbast? Ska man anordna en idoluttagning med deltävlingar? Ska man låta medlemmarna telefonrösta? Ska det vara provval? Eller ska vi kanske först fundera?

För de som likt mig blev tillfrågad av flera olika medier om min inställning till delat partiledarskap, själva valproceduren och vem som nu var favorit blev det uppenbart att dessa frågor i allra högsta grad inte hänger ihop. För att bena upp problematiken på en praktisk nivå så blir det nu än mer viktigt att skilja på frågan om delat ledarskap och vem som ska vara partiledare. Att föra in frågan om delat ledarskap i valet av partiledare kan resultera i en kompromiss i valet av partiledare. Det vore olyckligt. Frågorna hänger inte ihop. Val av partiledare är en punkt på dagordningen vid vår kongress 2012 och eventuella motioner om delat ledarskap en annan. Valproceduren har stadgar att följa.

Först och främst bör det handla om vad vi ska ha partiledaren till. Som ordförande för Vänsterpartiet i Blekinge har jag ännu ingen personlig favorit till ny partiledare. I en intervju beskriver jag ändå de tre toppkandidaterna som en såg, en hammare och en borr. Det beror vad vi ska ha dem till. Någon kan vara populär i media och någon annan mer inom partiet. Här är min korta reflektion över de tre kandidaterna så långt jag känner dem: Ulla Andersson är en kunnig och klok kvinna. Förbannat skicklig på själva verkstadsarbetet så att säga. Hans Linde är en en mycket intelligent man. När han pratar, så lyssnar man. Jonas Sjöstedt spelar mer på känslorna. Han inger förtroende. Men vem som som ska vara partiledare är för tidigt att uttala sig om. Det finns ju också flera jokrar i leken.

För partiets skull bör vi vänsterpartister låta valproceduren ta tid. Att i turbulensen kring Lars Ohlys presskonferens hugga vare sig frågan om valprocedur, delat ledarskap eller vem som är "favorit" i sten riskerar att bli som en runsten, trevlig att titta på men svårtolkad och kanske t.o.m. obegriplig i en ganska nära framtid.

Peter Bowin (6 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/38580

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Vill man ha väljare, så väljer man en som kan skapa förtroende i en offentlig debatt.

Att två politiska skalbaggar som Reinfledt/Borg överhuvudtaget får genomslag beror uteslutande på deras yttre kvalitéer. Man har t o m lyckats lansera ett arbetsparti som ett arbetarparti, men man hade inte klarat det utan sin lugna och statsmannamässiga framtoning i kombination med att man matat medelklassen med jobbskatteavdrag.

Att Ohly har ägnat sin tid till att mata den interna kulten har, som Stig Henriksson förtjänstfullt beskriver, kostat dyrbar tid och partiet måste helt enkelt lära sig respektera formerna för det politiska umgänget. Vi kan inte ha barnungar som friar i TV eller som kallar journalister som gör sitt jobb för respektlösa.

Sanden i det nyliberala timglaset rinner fort nu om den överhuvudtaget hinner rinna ner innan själva glaset splittras, och det hade naturligtvis varit en poäng att fixa till ett samhällskontrakt kring rättvisan så fort som möjligt. Det kräver väljare.

Permalänk | Anmäl #1 u_17443, 2011-08-11, 11:28