Ohlys avgång visar att vänstern övertagit liberalernas ledarkult

" Och helt allvarligt, vad är det Jonas Sjöstedt, Rosanna Dinamarca, Hans Linde, Ulla Andersson eller Josefin Brink ska tillföra Vänsterpartiet som per automatik lyfter upp opinionssiffrorna till en nivå där medlemmarna är nöjda? "

Det är en hungrigare generation som tar vid.

Jag, en besviken gammal man, säger som Nils Ferlin:
"Med många kulörta lyktor
jag gick mig i världen ut.
Men de slocknade - ljudlöst och oförmärkt,
och så tog det vackra slut.

Jag stannade - högst förlägen,
- allt hade ju mist sin glans!
Men nu har jag gått på vägen,
som kommer från Ingenstans

och ringlar till Ingenstädes,
i många de långa år
förutan kulörta lyktor.
Det är ganska svårt - men det går."

Det spelar ingen roll vem som efterträder Ohly! Ett kommunistiskt
parti som förespråkar skattehöjningar och ännu fler flyktingar har
inte en chans i nästa riksdagsval. Lägg därtill den ytterst vålds-
benägna stenkastarvänstern, och då blir det inte mycket kvar av
demokratin eller förnuftet.

Det spelar ingen roll vem som efterträder Ohly! Ett kommunistiskt
parti som förespråkar skattehöjningar och ännu fler flyktingar har
inte en chans i nästa riksdagsval. Lägg därtill den ytterst vålds-
benägna stenkastarvänstern, och då blir det inte mycket kvar av
demokratin eller förnuftet.

Inom matematiken talas det om nödvändiga och tillräckliga villkor. Är ett partiledarbyte ett tillräckligt villkor för förändring och förbättring? Självklart inte. Självklart måste en förändring och en förnyelse ta sin utgångspunkt i politiken.
Men vänd på frågan. Kan en partiledare som förlorat fem val i rad och personifierat den politik som nu 94,5% av de röstande avvisat; kan den förväntas ha förmågan att leda denna förnyelse? Och kan någon tro att det framgångsrikt går att kommunicera ett nytt budskap genom bärarna av det gamla?

Ett partiledarbyte i Vänsterpartiet är inte ett tillräckligt villkor för att vända trenden - men ett nödvändigt.

Det var en av de mest slarviga och ytliga kommentarer jag läst på länge!

Orkar bara inte motivera.

Socialdemokratin har inte varit sarskilt kollektiviska i sitt dyrkan av ledarna fran Branting och framat. Skyll inte pa liberalismen. De svenska partiledarna i alla partier har varit mindre individualistiska an i andra lander troligtvis.

Herregud. Så rätt, men ändå så fel.
Socialdemokratin är ett makt- och karriärsparti som lämnade sin ideologi bakom sig med Göran Persson och Björn Rosengren, som nu smörjer kråset i den fullbordade grisfarmen. Juholt gör vad han kan för att hitta tillbaks till rötterna, men motverkas av politiska lättingar som Bodström och Lena Melin. Det är den socialdemokratiska ledningen som lämnat sina väljare, inte tvärtom och jag hoppas Juholt lyckas i sina ambitioner att åter väcka liv i idédebatten.
Utöver att V lanserat Ohly, Ohly här och Ohly där, Ohly tycke hit och Ohly tycker dit och Ohly träffade den och Ohly träffade den på en hemsida för V som för länge sen passerat smaklöshetens gräns, så är Ohly en usel retoriker och mediaman, som pendlat mellan den envise barnungen och den framåtblickande ledaren.
Hans bröstmjölkspump för jämställdeheten,
Att han inte sminkas i samma rum som Åkesson (demokratikt vald)
Att han vägrar svara journalist om V:s jämställdhet i kommunerna
Att han friar i TV
Att han försvarar "kommunism", trots att högern lyckats ge ordet både gonorré, HIV- och syfilis.

Till detta kommer anpassningen till de "rödgröna" och ett evigt irriterande flinande i en konstellation som i efterhand dessutom visade sig vara en total buff.

Ohlys ansikte är förbrukat i det offentliga rummet.

Det är väl fullständigt självklart att ett parti vill ha ett ledarskap som skänker medlemmarna stolthet och inspiration och som kan möta flåbusarna Reinfeldt/Borg med kirurgisk retorik. Reinfeldt/Borg har ingenting på handen, men håller korten perfekt och korrekt och ger definitivt ett yttre intryck av lugn och stabilitet. Men det är två gossekungar som inte klarar en syn och Ohly har inte varit mäktig den synen. Folk har helt enkelt irriterat sig på att han inte ens kunnat hålla korten på rätt sätt.

Den jag hört i gänget kandidater är Jonas Sjöstedt och enligt min mening, skulle han tagit rodret för länge sen. Extremt påläst och duktig retoriker utan övertoner.

Från artikeln:
>> liberalismens fixering vid individen har vunnit tolkningsföreträdet även i hur vänstern betraktar sig själv.

Huh?

Det var åtminstone så redan när Vänsterpartiet (under tidigare namn) ägnade sig åt personkult för Stalin. Men det avslutades ju åtminstone rätt snabbt -- när Moskva förklarade att Stalin var ute...

Liberalismens ledarkult? Vilka är det som i alla möjliga situationer samlar sig under porträtt av Marx, Lenin och Stalin? För att inte tala om Mao, Castro och numera Chavez?

Självinsikt nolla.

Tack Stig för en intressant kommentar. Du skriver: "Kan en partiledare som förlorat fem val i rad och personifierat den politik som nu 94,5% av de röstande avvisat; kan den förväntas ha förmågan att leda denna förnyelse?"

Mitt korta svar: 1. Det var inte Lars Ohly som förlorade fem val i rad. Det var Vänsterpartiet. Att individualisera ansvaret vid förluster och kollektivisera det vid vinster duger kanske när man hejar på Sverige i hockeyVM, det ser inte lika snyggt ut när det handlar om makten över Sverige.
2. Vänsterpartiets politik har på riksnivå alltid - med något enstaka val som undantag - avvisats av runt 94,5 procent av väljarna. Det är inte en ledarfråga, det handlar om er politik och trovärdigheten ni har gemensamt.
3. Nej, jag tror inte att en ledare som under så lång tid underminerats av de egna har stor möjlighet att åstadkomma förnyelse. Men jag knyter inte särskilt stort hopp till någon av kandidaterna heller.

Inte konstigt att man går över till en annan ledarkultur. De flesta förstagångsväljare jag pratat med är inte intresserade av politik, utan röstar på det parti med mest förtroendeingivande partiledare. Idag är det partiet Moderaterna. Jäkligt synd då att mitt eget parti väljer en gammal stolle som Juholt.

Liberaler, personkult... Då hade inte Olof Palme någon personkult kring sig?

Artikelförfattaren får nog tyvärr acceptera att vi lever i en ny tid där partiledaren blir allt viktigare. På en punkt är dock historieskrivningen fel. Det är inte alla borgerliga partier som haft kulturen med ständiga partiledarbyten. Som folkrörelseparti hade centerpartiet tidigare samma kultur som vänsterpartier. Hela rörelsen skulle bära upp partiet i såväl medgång som motgång, ansåg man. Gunnar Hedlund satt t.ex. säkert i sadeln under 1950-talets svåra år. Först i och med sparkandet av Fälldin 1985 fick centern samma partibytarkultur som folkpartiet och moderaterna. Socialdemokraterna följde efter i och med Göran Perssons avgång och nu är det vänsterpartiets tur (om man inte räknar in tvånget för Lars Werner att avgå - Werner jämförde faktiskt sin egen avgång med Fälldins i en TV-intervju).