Mediernas språk påverkar samhällsklimatet efter Utöya

Medierapporteringen kring attentaten i Oslo har efter drygt två veckor övergått till mer eller mindre djupgående analyser av mördarens manifest, ideologiska föreställningar och politiska motiv. Nyhetsprogram och spalter fylls av åsikter och tolkningar som i sin tur stimulerar nya hos allmänheten.

Medierna är en viktig aktör i formandet av människors sätt att tänka och tala om denna typ av händelser, och i samspel med politiska makthavare, bedömare och diverse experter, manifesteras specifika tankesätt och ett samhällsklimat som ofta framstår som deterministiskt. Men hur kan historien lära oss hur vi tillsammans kan åstadkomma förändring?

Inom akademiska sammanhang kategoriseras detta samspel under diskursbegreppet och diverse diskursteorier. I grund och botten handlar det om hur det inom ett socialt fält, till exempel politiken, ekonomin eller juridiken, råder vissa förutsättningar som reglerar normer, värderingar och handlingar. Dessa fält präglas av ett flertal centrala språkliga begrepp som återkommer och därmed framstår som nycklar för att förstå diskursen (sättet att tala och tänka om någonting inom ett avgränsat socialt sammanhang). När vi för närvarande upplever en offentlig debatt om ideologiska grunder där begrepp som islamisering, mångkulturalism, extremism, fundamentalism ställs mot demokrati, blir detta diskursiva samspel väldigt viktigt att förhålla sig till.

Syftet med all form av samhällsvetenskaplig såväl som humanistisk analys bör vara att bidra till förståelse och förändring, i bästa fall med preventiv effekt. En enad kår av experter, inkluderat psykologer, terrorismforskare, politiker, journalister och kommentatorer, sitter numera ofta i våra traditionella medier och tycks vara rörande överens om att till exempel terrorattentat kommer ske igen oavsett vad som görs. Således blir efterarbetet enbart en fråga om skademinimering. Historien talar om detta för oss och det går att räkna upp ett antal tragedier vars efterföljande diskussioner har präglats av samma determinism. Desto viktigare blir det då att försöka ge sig i kast med involverade mekanismer där mänskliga dimensioner betonas och möjliggör en förändring av vårt samhällsklimat.

Händelserna i Oslo för snart tre veckor sedan analyseras nu för fullt utifrån ett oändligt antal infallsvinklar. På Dagens Nyheters debattsida (2011-08-07) skriver Freds- och konfliktforskaren Ane Ørbø Kirkegaard om hur Norge efter attentaten den 22 juli i år är ett delat land och efterlyser en seriös debatt om vilka värdegrunder vi egentligen vill att samhället ska byggas på. Bland annat nämns att:

"Det är förståeligt att det politiska Norge efter chocken står samlat, men det är också upprörande att de ledande politikerna på ett så medvetet sätt försöker distansera sig från terroristen. I eftertankens kranka blekhet bör man dock fundera över den skuld vi alla har i att Breivik gjorde som han gjorde. Den stora politiska utmaningen i dagens Europa är inte hur man skall hantera demokratiskt valda fundamentalist-nationalister med en radikaliserad kristen teologi. Den stora utmaningen är att ta denna relativt starka strömning på allvar, och få igång en seriös debatt kring grundläggande värden."

Kirkegaard kommer till denna slutsats genom en argumentation om att Norge är en splittrad nation med tydliga konflikter mellan såväl politiska läger (höger-vänster), grundläggande ideologiska värderingar, som mellan stad och land. En kritik och utveckling av Kirkegaards artikel skrivs två dagar senare av Hanne Kjöller på Dagens Nyheters ledarsida (2011-08-09) som tycker att utgångspunkten om att Norge skulle vara ett europeiskt specialfall och därmed synnerligen utsatt för att drabbas av händelser likt det som skedde den 22 juli, är felaktig. Istället menar Kjöller att "visst bär alla stater sin alldeles egna, nationsspecifika historia. Men sett till den påstådda splittringen är Norge ingalunda något specialfall, utan precis som Sverige, en nation där dessa skillnader tvärtom är mindre än på många andra håll".

I mitt tycke finns det all anledning att tränga djupare in problematiken om hur samtida samhällsklimat formas, bibehålls och därefter transformeras. Kirkegaard och Kjöllers artiklar behöver inte nödvändigtvis polemiseras utan har båda viktiga och adekvata poänger. Det är snarare en fråga om två olika utgångspunkter. Båda försöker i någon mån diskutera orsakerna till Breiviks agerande, där Kirkegaard ser en samhällspolitisk förklaring och Kjöller belyser vikten av att avvakta den rättspsykiatriska undersökningen (för att därmed inte för snabbt dra slutsatser kring relationen mellan samhälle och individ).

Mycket av det som diskuteras för närvarande har tydliga ideologiska incitament som ofta förblir osynliga vid första anblicken. Ideologier handlar om både tankesätt, val och handlingar. Kopplingen mellan ideologi och religion kan i sin tur diskuteras i oändlighet, men låt oss för nu bara konstatera att de är nära sammankopplade. När journalister idag lyfter fram Anders Behring Breiviks manifest görs det ofta utifrån religiösa, politiska och ideologiska bottnar, dock utan att direkt särskiljas från varandra. Fram träder bilden av en man som inte lever i samma verklighet som vi andra. Må så vara, eftersom jag inte besitter kunskapen att uttala mig om varken medicinska eller psykologiska bedömningar. Istället vill jag belysa formandet av övertygelser, formandet av vårt sätt att tänka som individer och kollektiv. Hur kan vi förstå vårt sätt att tala och tänka kring, i det här fallet, begrepp som extremism, mångkulturalism, terrorism och demokrati?

Även om jag är benägen att hålla med Kjöller så anser jag det ändå synnerligen viktigt att diskutera ett samhällsklimat där människors sätt att tänka, tala och agera utifrån specifika dimensioner av sociala, politiska och kulturella frågor ändå säger något om den tid vi lever i. Det betyder inte att jag vill påvisa att Breiviks handlingar på något sätt enbart skulle vara ett resultat av ett samtida samhällsklimat. Snarare kan man använda fallet som en utgångspunkt för att diskutera det språkliga samspelet mellan diverse makthavares, mediers, experters och medborgares sätt att tänka och tala om specifika saker. Ofta uppkommer intresset för detta samspel just efter omvälvande och inte sällan tragiska händelser som berör en stor mängd människor. För att tydligast illustrera detta samspel kan vi dock backa snart tio år tillbaka i tiden.

Inom kort är det exakt tio år sedan världen fick ett nytt ansikte då attackerna mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 chockade en global publik. Dramat spelades upp inför öppen ridå då hela västvärldens tv-kameror, snabbt efter det första planet rämnat ett av tornen, riggades upp på hustaken runt Manhattan och filmade det andra planets dödskrasch in i tvillingtornet. När röken lagt sig och i efterdyningarna av händelserna satte begrepp som terrorism, islamofobi och ondskans axelmakter normen för vad som komma skulle. Detta var i ärlighetens namn dock tämligen intentionella och omedelbara reaktioner, men som därefter drivits vidare och fått nya former. Därefter har den så felaktiga och generaliserande uppfattningen om en global islam blivit kännetecken för hur en splittrad västvärld ofta betraktar den muslimska befolkningens tillhörighet byggd på en förenklad uppfattning om att all världens muslimer går att sammanfoga under ett och samma tak. Denna förenkling har inte bara visat sig vara ytterst farlig utan även ett resultat av en företrädelsevis amerikansk vilja att understödja sin egen religiösa övertygelse om att gott och ont existerar, och om USA utgör det goda är den nödvändigt att också ha en tydlig fiende.

När det direkt efter attackerna var svårt att personifiera denna fiende (något som inte bara dagens medielogik söker utan även dåvarande president Bush upprepade i flera tal) spreds snabbt bilden av att fienden är osynlig och annorlunda jämfört med Kalla Krigets dagar då Sovjetunionen var en uttalad motpol. Snart hade därför ett sofistikerat samarbete mellan den politiska makten och västmedier inletts för att övertyga i bästa fall den globala allmänheten, men framförallt den inhemska nationens befolkning, om att det fanns en fiende och att denne representerade hela den muslimska världen.

Richard Jackson visar i boken "Writing the war on terrorism" (2005) hur det komplicerade samspelet mellan medier, politiska makthavare och medborgare i USA resulterade i ett inhemskt rättfärdigande av Bush-administrationens krig mot terrorismen vilket inleddes med invasionen av Afghanistan endast månaden efter attackerna mot New York och Washington. Samtidigt fördömde stora delar av Europa, framförallt på institutionell nivå genom FN och EU, den amerikanska ignoransen av internationell lagstiftning. Jackson betonar det officiella språkbrukets betydande roll i formandet av en nationell uppslutning bakom Bush. Allt från uttrycksformer som intervjuer, politiska tal, policydokument, lagförslag och journalistiska reportage, kom att präglas av tydlig sammanhållen diskurs med centrala begrepp som terrorism, gott, ont, hämnd, ondska och rättvisa. Men när ensidiga begrepp används för att förklara världen, vad händer med kunskap om den komplicerade frågan?

Idag går det att konstatera att allt detta framförallt handlar om en kamp om det ideologiska utrymmet, en kamp inom vilken medier och journalistik spelar en avgörande roll. Samhällets uppbyggnad av kontrahenter och dikotomier (som den amerikanska retoriska basen med gott mot ont) skapar liknande mönster i ideologiska och religiösa motsättningar. Mediernas sätt att förenkla världen, att också spela på motsatsparens inneboende slagkraft, går hand i hand med människans vilja att själv kategorisera omvärld och människor. Med andra ord återfinns ett samband mellan journalistik (framförallt i kristider), politiska makthavares agerande, samt människors förståelse för och tillämpning av information. Dessa tre dimensioner flätas samman i samhällets kommunikativa uppbyggnad och just därför är det nödvändigt att beakta relationerna mellan dessa tre.

I fallet med händelserna den 11 sep 2001 så fanns det få stora medier som inte stödde Bush-administrationens agerande i den omedelbara fasen efter attackerna. I stort sett samtliga amerikanska nyhetsmedier följde efter och samtidigt spädde på det patriotiska hämndspåret som aviserats av presidenten. Vid närmare granskning av det journalistiska språket i rapporteringen finns alltså också tydliga liknelser med den officiella politiska språkanvändningen. När då dessa två centrala sociala institutioner, framförallt i tider av kris, så explicit vävs samman i ett gemensamt sätt att tala och tänka om världen - blir det oundvikligen svårt för allmänheten att inte omedvetet införliva samma förhållningssätt. Och det är just journalister och politiker som fortfarande har en så pass stark kontroll över det offentliga samtalet. Kampen om makten över ordet dem emellan har pågått länge, men det som är speciellt med händelserna 2001 är att de tydligt tillsammans förde ut en relativt sammanhängande och entydig bild av vad som skett och hur samhället borde svara.

Liknande tendenser syns nu i efterspelet av det som skett i Norge. Språkbruk kring händelsernas uppkomst, mördarens syfte och religiösa övertygelse, konsekvenser för samhälle och individ, ryms alla i de analyser som förts fram under de senaste veckorna. Under den korta tid som gått är det fortfarande svårt att se en tydlig sammanhållen diskurs kring detta. Men icke desto mindre är det synnerligen viktigt att veta inför de kommande månaderna och åren, vilka förmodligen kommer präglas av mer homogena sätt att tala och tänka kring Breivik och hans dåd, inkluderat det 1500-sidiga manifest som nu sprids för vinden i samhället precis enligt hans plan. Låt oss hoppas att denna homogenitet fortsätter domineras av begrepp som kärlek, solidaritet, öppenhet och medkänsla, och inte av ondska, krig och korståg. Om vi läser och tolkar information kritiskt har vi också möjlighet att skapa en bättre framtid och ett samhällsklimat som mer effektivt kan handskas med tragik och sorg.

Michael Krona (4 artiklar)
http://www.michaelkrona.com

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/38555

12 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Låt oss hoppas att denna homogenitet fortsätter domineras av begrepp som kärlek, solidaritet, öppenhet och medkänsla, och inte av ondska, krig och korståg."

Jaha, Michael Krona, men VARFÖR anser du att den europeiska underkastelsen visavi islam är bättre än den amerikanska anti-muslimska "diskursen"?

Vad tjänar det till att låtsas vara moraliskt överlägsen om resultatet blir ett kroniskt krigstillstånd, misär och elände?

Och varför är det bra att språket "homogeniseras"? Ska inte olika språkbruk få användas i en "öppen demokrati"?

Varför ska de som motsätter sig migrationspolitiken och de som larmar om dess negativa effekter tystas?

Tror du att problemen försvinner om vi inte får prata om dem?

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2011-08-10, 10:47

Michael Krona är bara en, i en lång rad av pladdrande stollar
som tappat kontakten med verkligheten.

I England skapar olika etniska grupper upplopp och plundring,
och det startade innan bläcket ens hade hunnit torka på den
svamlande Michael Kronas floskelfyllda text.

Permalänk | Anmäl #2 per svensson, 2011-08-10, 11:02

Det kanske är så här, #2 per svensson, att Michael Krona vill att "vi" ska tala om Breivik(!) med "kärlek, solidaritet, öppenhet och medkänsla".

Det är i så fall också ett intressant politiskt ställningstagande att våld ska mötas med kärlek osv oavsett VEM som står för våldet.

Och visst, varför ska bara invandrare som använder våld bemötas med kärlek? Det är ju så den europeiska "diskursen" ser ut.

Det vore ju en radikal förändring om även de "invandringskritiska" blir behandlade med kärlek istället för med väggen av hat.

Pascifism i vår tid...

Permalänk | Anmäl #3 Bo T, 2011-08-10, 11:12

"Låt oss hoppas att denna homogenitet fortsätter domineras av begrepp som kärlek, solidaritet, öppenhet och medkänsla, och inte av ondska, krig och korståg. Om vi läser och tolkar information kritiskt har vi också möjlighet att skapa en bättre framtid och ett samhällsklimat som mer effektivt kan handskas med tragik och sorg."

Hela denna oändligt långa, tämligen intetsägande text, är nån sorts variant på Friggebos förhoppning om att bara vi förenas i "We shall over come" kommer allt att lösa sig, främlingsfientligheten försvinna.

Det är som om författaren hoppas att vi aldrig ska vakna ur chocken och sorgen efter Oslo-dådet. Men det kommer alltid en vardag med en verklighet och förhållanden som trots tragedin inte ändrats. Och det hjälper inte att tolka informationen kritiskt, verkligheten måste hanteras.

Fromma förhoppningar om att tragedin förändrat nåt i grunden i naivt och farligt.

Permalänk | Anmäl #4 Gauge03, 2011-08-10, 13:10

Bo T, "underkastelsen visavi islam" "ett kroniskt tillstånd av krig, misär och elände". I går var det visst huggormar som det trampades på. Ja, nu har vi hört dina undergångsprofetior igen. Får du aldrig nog? Gör som folk säger här på sajten. Gör något vettigt i stället i stället för att här ropa ut ditt hat. "Varför ska bara invandrare som använder våld bemötas med kärlek"? ABB var norrman och inte utlänning, bara det.

Permalänk | Anmäl #5 Bror Viktor, 2011-08-10, 13:42

"Medierna är en viktig aktör i formandet av människors sätt att tänka och tala..."

Jo, men även det har sina begränsningar när det "offentliga samtalet" och de tillrättalagda nyheterna fjärmar sig för långt från sanningen.
En del går att ljuga för en stund och en del kan man ljuga för hela tiden, men man kan inte ljuga för alla hela tiden.
Det är där vi står nu. Det är ett stort hål i gammelmedias påse med förtroendekapital.
Fler och fler söker alternativa informationskällor, även om de som hittills nått dit huvudsakligen är att definiera som förtruppen.
Men förtruppen ger ringar på vattnet och fler och fler börjar fråga efter källhänvisningar, statistik, konkreta exempel, osv.
Detta är ett stort dilemma för gammelmedia när det gäller invandringsfrågan. Man kan inte både upprätthålla sin ståndpunkt och samtidigt visa på källhänvisningar.
Det uppstår nämligen så kallade kompatibilitetsproblem då ...

Permalänk | Anmäl #6 leif w-n, 2011-08-10, 13:49

#5 Bror Viktor,
""Varför ska bara invandrare som använder våld bemötas med kärlek"? ABB var norrman och inte utlänning, bara det."

Det var sannolikt det Bo T menade.
Den kärlek som mött ABB efter dådet kan väl kallas tämligen begränsad.

Permalänk | Anmäl #7 leif w-n, 2011-08-10, 13:52

"Ja, nu har vi hört dina undergångsprofetior igen. Får du aldrig nog?"

Undergångsprofetia, #5 Bror Viktor? Det elände jag beskriver är normaltillståndet(!) i Mellanöstern och Afrika.

Försök tänka tanken vad som skulle hända om du försökte med lite empati istället för att hugga det du inte gillar.

Jag är empatisk och erkänner både muslimers och afrikaners rätt att leva på sitt sätt med sina kulturer.

Det enda jag begär är att de ska göra det hemma hos sig eftersom deras sätt att leva hotar att backa vår kultur med flera hundra år.

Det handlar bara om att ingen har rätt att med våld omforma andras kultur. Möjligen är det i linje med vad Michael Krona skriver, det är ju lite svårt att veta vilka som han menar ska omfattas av "kärleksomfamningen"...

Permalänk | Anmäl #11 Bo T, 2011-08-10, 15:21

#9 Ale He,

Jag tror du ska följa tråddiskussionen en gång till, ta på tänkarluvan och bemöda dig om att ta in vem som egentligen skriver vad.

Permalänk | Anmäl #12 leif w-n, 2011-08-10, 16:57

Artikelförfattaren Michael Krona skriver: "Därefter har den så felaktiga och generaliserande uppfattningen om en global islam blivit kännetecken för hur en splittrad västvärld ofta betraktar den muslimska befolkningens tillhörighet byggd på en förenklad uppfattning om att all världens muslimer går att sammanfoga under ett och samma tak."

Han skriver också: "Med andra ord återfinns ett samband mellan journalistik (framförallt i kristider), politiska makthavares agerande, samt människors förståelse för och tillämpning av information."

Michael Krona avslutar med uppmaningen att läsa och tolka kritiskt den information vi tar del av för att bättre kunna skapa en mer önskad utveckling än det onda vi inte önskar oss.

Läser man de kommentarer som hittills influtit här så ger jag Michael Krona helt rätt. Kommentatorerna verkar helt ha svalt den vrångbild främst George Bush målade upp med "vi mot dom".

Innan 11 september talades inte mycket om att Islam skulle vara något hot. Idag ropas det på många diskussionsforum om faran med muslimer. Det är ungefär som den gamla rysskräcken.

Bo T, tagga ner lite, "Det elände jag beskriver är normaltillståndet(!) i Mellanöstern och Afrika." Jag trodde vi här talade om hotet mot väst som du och Ale He (låter helyllesvenskt by the way) målar upp. Du försöker blanda bort korten när du får mothugg, här av Bror Viktor.

Menar du med: "Det handlar bara om att ingen har rätt att med våld omforma andras kultur" att det är vad muslimer försöker göra i Sverige, men inte vad ABB försökte göra i Norge - som ju ändå är hans egen kultur?

Hatet föder våld. Kärlek gör det inte. Så enkelt är det. De invandrargrupper som nu kommer hit efter att ha flytt från våldet kommer att assimileras och integreras här var så säker. De har inte kommit hit för att bomba oss tillbaka till stenåldern. De har kommit för att njuta samma frukter som vi uppnått i våra nordiska demokratier. De vill arbeta och arbeta hårt för detta, inte leva på bidrag.

Senast igår träffade jag en muslim som sa "God bless Sweden". Jag förutsätter att hans Gud är samma som min.

Permalänk | Anmäl #13 Lennart K-man, 2011-08-10, 18:44

Vi anordnar en "wet T-shirttävling" på Rinkeby Torg, med brudar iklädda Israels landlagströjor. Under tävlingen studerar vi - kärlek, solidaritet, öppenhet och medkänsla. Efter det sjunger vi "we shall over come." Wake up, little Susie...

Permalänk | Anmäl #14 Robert Pettersson, 2011-08-10, 21:13

Exakt det språk och de begrepp som mörkermännen här använder varnar Michel Krona för i sin artikel ovan.

Permalänk | Anmäl #15 Bror Viktor, 2011-08-11, 08:51

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.