En anställning kan aldrig ursäkta övergrepp

I den inhumana arbetslinjens kölvatten har man på senare tid kunnat skönja ytterligare häpnadsväckande tendenser. När lönearbetet glorifieras till sin utformning istället för sitt innehåll blir anställningen plötsligt ett alibi för allehanda överträdelser. När frasen "jag gör ju bara mitt jobb" till fullo godtas som en förklaring för övergrepp mot våra mänskliga rättigheter fråntar vi inte bara individen ansvar för sina handlingar, vi fråntar även varandra möjligheten att agera som människor.

För inte så länge sedan kunde vi höra hur polisens våld blivit allt grövre vid omhändertagande av personer som ska tvångsavvisas från Sverige till Irak. Flera vittnesmål från aktivister visade på hur avvisningarna blivit fler och tillvägagångssättet allt brutalare. Något som kritiseras av såväl Amnesty som FN. Polismyndighetens ansvarige visade sig känna viss förståelse för aktivisternas engagemang, men värjde sig vidare med "vi gör ju bara vårt jobb", en fras som tydligen ursäktar vilket agerande som helst. En annan som bara gjorde sitt jobb är den konduktör som skickade en 11-årig flicka av tåget i Kumla.

Oavsett otydliga regelverk måste människor visa civilkurage och inse att de är större än sina anställningar. Väljer man att utföra ett arbete bör man stå för sina handlingar, inte ange som förklaring att man erhåller lön för uppdraget. Lönearbete ger i sig inte frihet och definitivt inte ansvarsdito.

I ett radioprogram för en tid sedan behandlades problematiken som uppstår då ens personliga värderingar kolliderar med det arbete man utför. Då denna fullt naturliga konflikt uppstår, inte sällan hos socialarbetare, talades det i första hand om hur man ska klara av att gå till jobbet. Att man som anställd i en sådan situation skulle lämna sitt arbete och stå upp för det man tror på sades överhuvudtaget inte.

I synnerhet då regering och ledare inte tar ansvar är det viktigt att stå upp för medborgerliga rättigheter och mänskliga värden. Alldeles oavsett om detta sker på avlönad tid eller inte. Arbetslinjen och dess omgivande retorik har gjort anställningen till en socialt vedertagen fasad bakom vilken såväl nytta som onytta kan döljas. De med en anställning jobbar inte sällan mindre än den som står anställningslös.

Stigmatiseringen av arbetslösa är en del av en ihålig populism som inte är särskilt svår att genomskåda. Enklast blir det vid ett betraktande av sysselsättningsindustrin, arbetslinjens hjärta. Uppenbarligen är det inte arbetsinsatsen utan avsaknaden av lön och trygghet som utgör skillnaden mellan den anställde och den anställningslöse. Arbetsmarknadens parter verkar här ha nått konsensus och de anställda låtit sig tystas med de ringa men orättvisa skattelättnader de fått ta del av.

Svensk arbetsmarknadspolitik de senaste tio åren är ett gigantiskt misslyckande för oss medborgare och ett försök att permanenta ett mentalt utanförskap hos de drabbade individerna. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har stått enade i detta konstlade krig mot den s k arbetslösheten. En arbetslöshet som alltså står att finna även bakom anställningens kulisser.

Vårt gemensamma ok av arbete, vad som behöver göras för att vårt samhälle ska kunna fungera, är i teorin betydligt lättare att axla idag än för hundra år sedan. Mindre behöver göras av färre. Många är i tillväxtens namn fast i meningslösa sysselsättningar både på och utanför arbetsmarknaden. En tillväxt som inte behöver vara skadlig men som utan rättvis fördelning inte heller gagnar medborgarna.

Vill vi jämföra människors prestationer med varandra och kategorisera oss i närande och tärande bör vi även granska nyttan i den produktion lönearbetet för med sig och bortse från anställningens chimär.

Att säga jag gör bara mitt jobb är aldrig en förklaring till att agera inhumant.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/38549

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Intressant som filosofisk betraktelse men det är svårt att se något alternativ till arbetslinjen om vi vill behålla välstånd och trygghet.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2011-08-09, 22:17

Artikeln innehåller flera budskap, och jag har inte tänkt kommentera alla. Jag vill bara säga att jag håller med skribenten om att "jag gör bara mitt jobb" inte får accepteras som ursäkt för dåligt beteende och naturligtvis än mindre för regelrätta övergrepp. Människor är mycket riktigt större än sina anställningar, även de som till stor del identifierar sig med sina jobb. Man är ansvarig för vad man gör och vad man säger. Att man tagit emot betalning i form av månadslön för att säga och göra det man säger och gör kan naturligtvis inte undanta en det ansvaret.
Om fler tackar för sig och lämnar arbetsgivare då arbetsuppgifterna inte längre kan utföras med bibehållen heder, skulle jag tro att samhällsklimatet faktiskt skulle förbättras. Vi kanske skulle slippa se alla dessa storföretag diktera inte bara vad arbetstagarna skall göra, utan också vad de skall tycka och tänka. Arbetsgivarna skulle tvingas tänka om, för man har faktiskt inte råd med strömhopp bland de anställda.

Permalänk | Anmäl #2 Joakim Bäckström, 2011-08-10, 18:58

Mig veterligen är det här första gången jag håller med den här personen om något.

Att gömma sig bakom "jag gör bara mitt jobb" är otroligt fegt.

Permalänk | Anmäl #3 Niklas Wiklander, 2011-08-10, 19:11

"Vi gjorde bara vårt jobb" var den standardfras som användes under Nürnbergprocesserna för att försvara handlandet under den nationalsocialistiska regimens övergrepp på mänskligheten 1933-1945. Den som använder sig av den frasen har anammat den nationalsocialistiska tankevurpan som sin egen ideologiska försvarsbas.

Permalänk | Anmäl #4 Gunnar Arnkvist, 2011-08-11, 08:03

Ja i synnerhet inom vården och de människorelaterade yrkena är det ofta otrevlighet och helt korkade beslut försvaras med "att det ingår i mitt jobb". Att bryta lagen kan aldrig ingå i en anställning. Att förneka patienter deras rättigheter för att spara pengar ingår heller inte i att sköta sitt jobb väl.

Sen kan jag förstå varför man inte hoppar av ett omoraliskt jobb, många människor har inte två månads löner på banken ens så hur ska man finansiera det strömhoppet skribenten uppmanar till?

Permalänk | Anmäl #5 Maria Nilsson, 2011-08-11, 13:10

#4 Gunnar Arnkvist

Fel, frasen var "Jag lydde bara order".

Permalänk | Anmäl #6 Jan Sundberg, 2011-08-11, 22:30