Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Publicerad: 2011-08-08 22:08, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11
Euroländernas politiska etablissemang verkar vara fast i ett förkeynesianskt tänkande. Om nu alla länder ska dra ner, spara och förbättra sin konkurrensförmåga, - vem ska då köpa produkterna? Det skriver Lars Pålsson Syll, nationalekonom och professor vid Malmö högskola.
Lars Pålsson Syll, nationalekonom, professor vid Malmö högskola.
Eurokrisen rullar vidare och börserna i Europa har under den senaste veckan haft stora nedgångar. De europeiska börserna står nu lägre än de gjort på flera år. Även i USA går det tungt. Wall Street upplever nu sitt största ras på över två år. Och vad värre är - krisen har nu spritt sig till Asien också. Japans Nikkei-index, Hongkongs Hang Seng-index och Taiwans ledande index har fallit kraftigt den senaste veckan.
De främsta bakomliggande orsakerna är två.
Den första - och främsta - orsaken är oron för att EU inte klarar av att hantera den uppseglande krisen nu när skuldproblemen har spridit sig till eurozonens kärna - i första hand Spanien och Italien. EU:s två räddningsfonder för euroländerna - EFSF och ESM - klarar inte av att stötta Spanien och Italien - två väsentligt större ekonomier än den grekiska. Ländernas 10-årsräntor är uppe långt över 6 % och räntegapet mot Tyskland har nått rekordnivåer. Krissamtalen i eurogruppen avlöser varandra dag för dag. Uppenbarligen har marknaden inte förtroende för att Spanien och Italien ska kunna undvika Greklands Via Dolorosa. Stockholmsbörsen har nu sjunkit det senaste kvartalet med över 20 % till följd av svag statistik från USA och oron över euroländernas skuldproblem.
De i förra månaden överenskomna nya räddningsplanerna för Grekland hyllades i vissa finanskretsar som en jättesuccé. Egentligen är det inte så konstigt. I stället för att de som i hög grad bidragit till krisen - finansbolag och banker - får betala, så lyckas man i ett slag föra över gigantiska summor från EU-ländernas skattebetalare till en redan rik övre percentil av de rikaste i världen.
Varför dessa gåvor till finanssektorn som EU-ländernas skattebetalare ska betala merparten av? Jag är inte så säker på att skattebetalarna verkligen, om de fick nödig information om överenskommelsernas sanna innebörd, är så pigga på att ställa upp på den dealen. Som det nu är blir det som att spela på hästar och sitta med en bong och veta att hur det än går så förlorar man alltid. Den bongen är värdelös.
Den privata sektorns bidrag till räddningsplanerna är synnerligen modest och nästan alla pengar går till kreditorer och inte till grekiska medborgare. Och varför ska man över huvud bjuda in finanssektorns toppar att vara med och utforma den här typen av räddningspaket? Är det inte som att be tjuvar att vara med och utforma företagens säkerhetsanordningar? Det hade varit mycket billigare - och effektivare - om man i stället för att staten (skattebetalarna) ska gå in med fulla garantier till spekulerande banker och finansbolag, hade gått in som delägare i utbyte för de pengar man lånar ut. På sikt skulle det kunna innebära att allmänheten går skadeslös ur krisen. Att man i EU inte ens övervägt denna lösning är i sig väldigt talande. I stället för att låta spekulanterna själva ta smällarna av sin verksamhet, lämpar man med frejdiga hurrarop över bördan på dem som man redan tidigare via sina massiva felinvesteringar skörtat upp.
Det är lätt att få intrycket att EU:s regeringar sitter i knät på mäktiga och - tydligen - inflytelserika banker och finansbolag. Hur detta är möjligt mot bakgrund av den fullständiga inkompetens finanssektorns representanter givit prov på sedan finanskrisen började sina härjningar år 2008 övergår ens vildaste fantasi.
De här räddningspaketen kommer inte att rädda de krisande euroländerna. När nu flera av kärnländernas räntor har störtdykt - vilket om något klart ger en indikation på att man inte tror att IMF, ECB och EU-ländernas åtgärder kommer att räcka - beror det på att framtidsutsikterna ser bleka ut och räntorna sjunker för att om möjligt ge styrfart åt den nära framtidens havererade ekonomier med bristande tillväxt och sysselsättning.
För att rädda de krisande euroländerna krävs helt andra lösningar. Främst större krav på kapitalkontroll, rekapitalisering och nationaliseringar av stora delar av bank- och finanssektorn. Som det ser ut nu verkar detta inte vara aktuellt. Det gör mig rädd. För det troligaste alternativet är att EU-ländernas skattebetalare tröttnar på att ständigt ta smällarna och gör revolt mot finanssektorn och dess marionettregeringar. Och var den stenen slutar rulla är det ingen som vet.
Euroländernas politiska etablissemang verkar vara fast i 1920-talsaktiga - förkeynesianska -makropolitiska stollerier. Som nationalekonom kan man bara ta sig för pannan. Om nu alla euroländer ska dra ner, spara och förbättra sin konkurrensförmåga så kan man ju undra: i relation till vad? Om alla drar åt svångremmen - vem ska då köpa de konkurrensförstärkta produkterna? Var ska den effektiva efterfrågan komma ifrån?
Nej, de olika överenskommelser euroländernas politiska ledarskap lyckats framförhandla är verkligen ingen långsiktig lösning på eurons kris. Tvärtom. De kommer bara att ytterligare förvärra euroländernas kräftgång. Den kris man bäddat för med dessa fullständigt kontraproduktiva policyöverenskommelser kan på sikt äventyra hela EU:s framtid. Och allt detta bara för att man inte vågar se sanningen i vitögat och ge upp det förfelade euroexperimentet.
Den andra orsaken till dagens kris är att den amerikanska regeringen har problem med budgetunderskott och kreditvärdigheten. Att det kunnat gå så illa för världens ännu så länge främsta supermakt är kanske inte så konstigt om man tittar lite närmre på hur styrd den amerikanska utvecklingen varit av ett i botten nyliberalt budskap. Den förre riksbankschefen i USA - Alan Greenspan - skrev till exempel i sin senaste krönika i Financial Times apropå de allt oftare förekommande kraven på kraftfullare reglering av banker och finansbolag:
"Since the devastating Japanese earthquake and, earlier, the global financial tsunami, governments have been pressed to guarantee their populations against virtually all the risks exposed by those extremely low probability events. But should they? Guarantees require the building up of a buffer of idle resources that are not otherwise engaged in the production of goods and services. They are employed only if, and when, the crisis emerges.The buffer may encompass expensive building materials whose earthquake flexibility is needed for only a minute or two every century, or an extensive stock of vaccines for a feared epidemic that may never occur. Any excess bank equity capital also would constitute a buffer that is not otherwise available to finance productivity-enhancing capital investment."
Detta är minst sagt häpnadsväckande. Att inte vilja ta genuin osäkerhet eller "fat tails" på allvar är illavarslande nog. Är det något år 2008 lärde oss så är det väl att "tail risks" är genuint verkliga och måste räknas in i alla finanskalkyler. Men än värre är hur någon som väl ändå läst åtminstone en introduktionskurs i ekonomi kan få för sig att krav på högre kapitaltäckning i bankerna skulle innebära att man bygger buffrar av "idle resources". Påståendet är ur ekonomsynpunkt fullständigt monstruöst.
Kapitalkraven - som nu diskuteras intensivt för att få bukt med en finanskris som riskerar bli en ny 1930-talsdepression- handlar om hur mixen mellan skuld (debt) och egenkapital (equity) i bankernas balansräkningar ska se ut. Det är över huvud inte tal om att något ska sättas åt sidan eller buffras upp. Det handlar alltså inte om likviditets- eller reservkrav. Kapitaltäckningskrav handlar inte om ärtsoppa på burk som vi ska lägga på lager för att ha i en krissituation. Det handlar om hur mycket hävstångseffekter (leverage) som vi ska tillåta bankerna att ha.
Höjda kapitaltäckningskrav innebär helt enkelt att vi kräver att bankerna finansierar en större del av sin värdepappersportfölj med eget kapital och mindre med insatta pengar eller lån. Det handlar inte ett smack om resursanvändning, utan om hur banker ska hantera risker. Och hur de ska fördelas på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt.
Självklart innebär högre kapitaltäckningskrav att bankernas risktagande minskar. Det är ju just därför kraven har väckts. Vi såg i den senaste finanskrisen hur "systemrisken" sköt i höjden när bankerna visade sig ha tagit på sig alldeles för stora risker. Finansiella institutioner som tillåts operera med höga hävstångseffekter genererar negativa externaliteter. Självklart måste vi mot bakgrund av finanskrisen se till att bankerna har mindre hävstänger till förfogande. Högre kapitaltäckningskrav är det viktigaste medlet för att uppnå detta.
Om krisen väl är där och om bankens egenkapital utgör exempelvis 5 % av balansräkningen skulle en förlust på 1 miljon SEK leda till att banken tvingades likvidera tillgångar motsvarande ett värde på 20 miljoner SEK för att åter nå 5 %-nivån. Självklart blir systemåterverkningarna monumentala. Högre kapitaltäckningskrav skulle dels minska risken för likvideringsbehov och om de väl uppstod skulle återverkningarna bli mindre (20 % egenkapital-nivå skulle i vårt exempel minska hävstångseffekterna till 5 miljoner SEK).
Anta att den ursprungliga balansräkningen ser ut så här:
Initial balansräkning
Lån: 100
Eget kapital: 5
Skulder:95
Om man nu höjer kapitaltäckningskravet från 5 % till 20 % kan banken i princip reagera på tre olika sätt:
A: Tillgångslikvidering
Lån: 25 Eget kapital: 5
Skulder: 20
B: Rekapitalisering
Lån: 100 Eget kapital: 20
Skulder:80
C: Tillgångsexpansion
Nya tillgångar: 12.5
Lån: 100 Eget kapital: 22.5
Skulder: 90
I både fall B och C är det uppenbart att de högre kapitaltäckningskraven ingalunda innebär att balansräkningen måste bantas. Bankerna kan fortsätta med att förse ekonomin med nödiga lån. Några negativa effekter på bankernas möjligheter att uppfylla sina basala systemfunktioner behöver alltså inte uppkomma för att man höjer kapitaltäckningskraven.
Detta är elementa. När inte ens en före detta amerikansk riksbankschef förstått detta, ja då är det kanske inte så konstigt att det finansiella systemets stabilitet skakar i sina grundvalar.
Men Barck Obama då? Skulle inte han lösa problemen?
När Barack Obama valdes till president i USA var det på många sätt ett tecken på en positiv utveckling av det allmänna samhällsklimatet i USA. Men mitt uppe i all överdriven messiashysteri - det var ingen hejd på orealistiskt uppskruvna förväntningar - var det redan från början också uppenbart - om man tog sig tid att läsa vad Obama verkligen sagt under presidentvalskampanjen - att på det ekonomiska planet var det inget nytänk att vänta. Betänker man också vad det är för slags ekonomer Obama valt att omge sig med - synnerligen traditionella avregleringsförespråkare och folk från Wall Street - så faller pusselbitarna än bättre på plats.
För det kan ju var och en räkna ut med röven och en bit krita att om de som i grunden bidragit till uppkomsten av den kris världsekonomin mer eller mindre befunnit sig i sedan år 2008 ska ansvara för krislösningarna så kan det inte gå på annat sätt än det gjort!
Den senaste veckans dramatiska utveckling i världsekonomin besannar än en gång mina värsta farhågor - det enda vi lär av historien är att politiker och makthavare inget lär av den!
Vad vi är på väg att se är en repetition av historien. En stor del av problemen i Europa under mellankrigstiden hade med det dåvarande internationella betalningssystemet - guldmyntfoten - att göra. Därför bestämde sig Europas politiker efter andra världskriget för att detta inte skulle få hända igen. Man skapade ett nytt gemensamt betalningssystem och ersatte guld med euro. Med facit i hand ser vi nu vad detta inneburit. EMU närmar sig alltmer ett sammanbrott. Ur askan i elden.
Statsskuldskris i Europa, lånetakskris i USA och börser som faller. Vad beror den nya ekonomikrisen på?

EU måste göra en Obama och stimulera ekonomin


Sverige är lika skuldsatt som Grekland

Skärpta revisionsregler krävs för att hindra kommande kriser

De stora EU-länderna är krisens största förlorare

Skuldkrisen kräver ett starkare EU-samarbete

Så kan Sverige rädda Grekland från lånehajarna

Lösningen på krisen är att avskaffa alla regleringar

Hur kunde du lägga ned din röst, Ulvskog?

Krisen visar att ordentliga statliga regleringar är ett måste

Medborgarna bör inte betala bankernas misstag

Staten är problemet när krisen väl är ett faktum

Krisen visar att kapitalismen är på väg att kollapsa

Vi som studerar peak oil är inte förvånade över skuldkrisen

Varför det kanske är bättre att vara en rädd pojke än James Dean

Krisen beror på dåligt fungerande finanssystem

Det krävs åratal av skuldsanering för att lösa krisen

Förvånande att S frångår kravet om sunda statsfinanser

Farligt om facken skruvar ner löneanspråken

Världsfrånvänt att skylla krisen på klimatpolitiken

Klimatpolitiken har förvärrat skuldkrisen

Vid en ny recession finns få motåtgärder att sätta in

Sveriges trista politiska klimat är vår styrka i kristid

Ratinginstituten sprider onödig oro på finansmarknaden

Snar börsuppgång inte omöjlig trots orosmolnen

Keynesiansk politik förstör det privata sparandet

Sveriges exempel visar att Keynes idéer lever

SVT döljer Obamas roll i skuldkrisen

USA:s sänkta kreditbetyg är ett betyg på Obamas ledarskap

Skuldkrisen visar att Keynes idéer är döda

Politikernas stimulanser har bara förvärrat krisen

Grov miss av Demokraterna att vänta med höjt lånetak

Avtalet om lånetak medför inga nedskärningar

Så skapade Reagan USA:s stora statsskuld

Vad svenska medier inte berättar om USA:s skuldkris
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




20 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
LPS, problemet är nog i grunden politiskt.
Man glömmer ofta att demokrati inte bara är en trevlig etisk lösning som låter alla vara med. En fungerande demokrati innebär att de tyngsta argumenten kan vinna. Och låter de sämsta hypoteserna dö.
Om vi tar USA så har, som jag nyss sagt vid en annan artikel, Thomas Fergusson visat att vem som finansierat en presidentkandidat bestämmer vilken policy som sedan utförs.
Det som är bäst för finansiären är inte nödvändigtvis det bästa för samhället i stort.
I Europa är det på liknande vis, Berlusconi utövar ju sin makt genom sitt ägande av medieföretag. Osv och osv.
Citat ur artikeln: "Räddningspaketen kommer inte att rädda världsekonomin"
Enligt min mening finns det framför allt TRE viktiga strukturella skäl till västerlandets allt sämre ekonomi
1. Oljan blir allt dyrare och västerlandet har nästan ingen olja kvar i marken. Därmed går allt större finansiella strömmar som betalning för oljan från västerlandet till oljeländerna i framför allt tredje världen. Inte bara till mellersta östern utan också länder i Latinamerika och t.o.m Afrika. Och mycket riktigt så har dessa länder, de s.k "emerging markets" en god ekonomisk utveckling. Som vi finansierar genom att betala allt mer för deras olja, vilket hämmar vår ekonomiska tillväxt. Räddningspaketen kan bara tillfälligt lindra de finansiella effekterna av denna utveckling.
2. Det internationella kapitalet söker sig allt mer till BRIC-länderna och andra "emerging markets" delvis pga deras goda ekonomiska utveckling och delvis pga de låga lönerna. Detta ökar den ränta de västerländska nationerna måste betala för sina lån och det gäller särskilt de länder som inte har högsta kreditbetyg och därmed inte är en säker plats att parkera kapital på. Räddningspaketen kan bara tillfälligt lindra de finansiella effekterna i denna utveckling.
3. Det mest expansiva landet av alla länder är Kina som självt saknar tillräckligt med olja. Trots det är deras BNP utveckling fantastisk i storleksordningen 10% per år oavsett eventuella kriser. Men Kina med drygt 1,3 miljarder människor kontrolleras av kommunisterna och det kapitalistiska västerlandet kan inte exploatera det, vilket betyder att en stor del av världens ekonomiska utveckling nu försiggår i Kina utan att riktigt stora vinster genereras för västerlandet. En ovan sits för västerlandets arroganta finansiella etablissemang som känner sig allt mer hotat av Kinas ekonomiska utveckling och ökande makt.
Nämnda tre orsaker anser jag också vara de avgörande skälen varför USA/NATO utvecklar en alltmer aggressiv militär strategi mot utvecklingsländerna. USA korrumperar och samarbetar i krigsföretag med starkt högerorienterade stater i Latinamerika (Colombia) och Mellersta östern (de feodala monarkierna på arabiska halvön).
Dessutom destabiliserar och bekrigar USA/NATO en rad socialistiska stater som värnar om tredje världens integritet som Irak (Baathpartiet), Ghadaffis Libyen och det med Ryssland allierade socialistiska Syrien för att inte nämna flera andra länder i Afrika, Latinamerika och Mellersta östern. (T.ex. genomfördes nyligen amerikansk/fransk "regime change" i oljerika socialistiska Gbabgos Elfenbenskusten och oljerika södra Sudan, vars tidigare ledare samarbetade med Kina och Ryssland).
USA/NATO:s strategi går i allt väsentligt ut på att skapa västerländsk politisk kontroll av världens oljereserver och därmed kunna tämja inte minst det oljeberoende kommunistiska Kinas utveckling,men givetvis även andra BRIC-länders ekonomi.
Kursutvecklingen på västerlandets börser är alltså i första hand en effekt av den internationella utvecklingen och endast i ANDRA hand en effekt av ekonomisk misskötsel av västerlandets regimer.
Avsikten med räddningspaketen är att skjuta upp det oundvikliga slutet som är västerlandets ekonomiska nergång alternativt framgångsrik neokolonialism i de oljerika länderna.
Den aktuella krisen i sydeuropa kommer att leda till ett ökat intresse för neokolonialism i det större Mellersta Östern och då initialt Libyen där vi snart får se en fullständig västerländsk ockupation av Libyens oljereserver. Något som jag i en viss mening förutsade redan i min artikel från December 2009 här på Newsmill. En artikel som känns synnerligen aktuell : http://www.newsmill.se/artikel/2009/12/29/v-stmakterna-rekoloniserar-mel...
Oroligheterna i det med både Ryssland och Iran allierade Syrien - som har organiserats av en till CIA närstående organisation, National Endowment for Democracy - är en förberedelse till bl.a. ökad konfrontation med det synnerligen oljerika Iran. Kanske till ett krig med och regimbyte i Iran, vilket kan förutsätta insats av amerikanska taktiska kärnvapen.
http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=25902
Ett tredje världskrig kommer allt närmare i takt med att västerlandet förlorar greppet om den finansiella världsmakten
Du undrar hur det kommer sig att finansbolag räddas ute i EU osv..
Är det underligt när politiker som Berlusconi kan bli president ?
En rent kriminell person som stiftar lagar som ger honom åtalsfrihet och stöds av en majoritet av parlamentet som sitter och hurrar på...
Här i Sverige springer politiker över till näringslivet så fort dom får chansen typ Rosengren.
Och sedan ska Bonde Grundskolasson som sitter i riksdagen efter ett långt och gediget partiarbete i form av flygbladsutdelning föröka och avgöra hurvida en finansuppgörelse är ok, det funkar bara inte.
Och varför fortsätter detta vansinne ?
Bonusar, utan bonusar i finanssektorn skulle inte denna kvartalsinvesteringsekonomin bi till närmelsevis lika extrem.
Fast jag är liberal så tycker jag dom skulle totalförbjudas där, det är som att lägga fram knark till en knarkare och kräva avhållsamhet att förvänta sig sunda investeringar från finansfolk som går på bonusar.
Svaret på alla frågor återfinns i dessa meningar:
"I stället för att de som i hög grad bidragit till krisen - finansbolag och banker - får betala, så lyckas man i ett slag föra över gigantiska summor från EU-ländernas skattebetalare till en redan rik övre percentil av de rikaste i världen".
Denna lilla procent som snart äger 100% av alla tillgångar (ja, de äger ditt hus eftersom du lånat pengar av dem via deras bank) är de som verkligen styr världen.
Men vanligt folk vill inte acceptera att de är löneslavar i en socialistisk diktatur.
Makteliten är inte dum, de kommer ihåg hur de själva tog makten från adel för ca 200 år sedan och idag gör de allt för att förhindra att någon annan grupp tar makten på liknande vis.
Debaclet i USA och andra länder med svag ekonomi har till synes sin grund i rent politiska orsaker, som upptenbart visar på demokratins svagheter. Trots det höjs den till skyarna som ett universalmedel för att styra länder från öster till väster och uppifrån och ner (inkluderande dess ekonomier).
Presumtiva väljare lockas med ouppnåeliga löften av ansvarslösa politiker som bara agerar utifrån möjligheten att bli återvalda. Väljarna blir till en samling nyttiga idoter som deltar i det hyckleri som demokratin utvecklats till.
I väntan på att någon skall komma som kan peka med hela handen (och få något uträttat) kan man lika gärna hoppa över nästa valdag och ligga kvar på sofflocket och önskedrömma.
Jag undrar när professor Pålsson Syll själv började se rekapitaliseringsbehovet i den amerikanska banksektorn (till skillnad från politikerna). Var det före eller efter att börskraschen inleddes? Det är lätt att vara "Captain Hindsight", men gjorde du yttranden om detta mellan (den allmänt påstådda) återhämtningen och sommarens krasch?
Sedan har jag även en fråga om denna stimulans av efterfrågan som du anser att europeiska stater borde bidra med: Hur ska denna finansieras? Idag börjar ett mycket stor andel av de europeiska staterna få problem med att ge ut statsobligationer. Ränte-spreaden mellan Tyskland och PIIGS-länderna är nu i _bästa_ fall 3% och det tyder på att marknaden upplever att de har problem med sin solvens. Visst kan Tyskland och (än så länge) Frankrike hitta obligationsköpare, men ser du verkligen inga problem framåt horisonten?
Och en tredje och sista fråga för denna gång: Ser du något starkt samband mellan stimulansernas storlek och respektive länders återhämtning? Det skulle exempelvis kunna anföras att Storbritannien och USA kom med väldigt kraftiga paket samtidigt som de fick en bristfällig återhämtning - och att Tyskland och Sverige fick en relativt bra effekt för sina relativt små stimulanser.
Befriande läsning. Efter två katastrofinlägg av Charlie Levin och Daniel Somos, två autoretoriker utan innehåll, tänds plötsligt ett hopp.
Den ekonomiska diskussion kläs ofta i termer av "stimulanspaket", "vi har ordning på den svenska ekonomin" etc. Men vad döljer sig bakom?
Stimulanspaket handlar precis som Lars Pålsson skriver om, att säkra finansiärernas vinster.
Vi har ordning i den svenska ekonomin, betyder att förtroendet för att den svenska staten ska garantera vinsterna för finansiärerna är hög. Att sen sjuka staplas i korridorerna, att klasserna i skolan är överfulla, att personal går på knäna, ingår INTE i det som kallas ekonomi. Det är en rent teknokratisk människosyn som egentligen inte handlar om något annat än att först garantera rikedomarna åt kapitalägarna och sen fördela det som blir över.
I USA har systemet gått i mål. I ett land där många redan tvingas dubbelarbeta och med världens högsta kriminalitet och överfulla fängelser, ska nu åter finansiärerna säkras upp. "Bevisen" på att välfärd förutsätter att de rika måste få bli rikare kommer att få en rejäl prövning. Nyliberalismen och den ohämmade marknaden som lösning, är ett korthus där man försiktigt försöker sätta dit sista kortet i toppen, men där många kort i botten redan ligger ner och fler och fler tröttnar i mitten.
När jag läser Levin/Somos, så tänker jag på gamla Sovjet och synpunkten om systemets indoktrinering. Det är i sammanhanget ingenting jämfört med vad kapitalismen gjort mot dessa två. Naturligtvis ivrigt påhejade, så har Milton Friedman och Alan Greenspan styrt den världsbild som går mot sitt slut.
Ser man sen till hur den privata marknaden med privata skolor försörjer de högre ekonomiutbildningarna med elever som har betyg som inte motsvarar deras kunskaper(ett växande problem som uppmärksammas av handelshögskolorna själva), så får vi dels ett kvitto på vad privatiseringen lett till och dels ett krav på att ekonomerna ska återvända till sina roller som tjänstemän.
Redan professorn(?) i nationalekonomi, Marion Radetskij berättade det. Redan här borde det demokratiska samhället reagerat våldsamt: http://svtplay.se/v/1392775/oppet_arkiv/oka_klyftorna_for_att_sanka_arbe...
För mig är det fullständigt ofattbart att både Lars Pålsson och Marion Radetskij kan vara professorer i nationalekonomi.
All respekt för Lars Pålsson Sylls sakkunnighet i området (i både utmärkt argumentation och åskådlig framställning) och så till vida har jag inget att tillägga.
Men om vi menar att orsakerna är politiska så vore det på sin plats att ställa frågan vad som är den etiologiska och patologiska förklaringen till denna politiska sjuka. När Greklands ekonomiska kris vara ett konstaterat faktum så skrev jag på ett annat forum att Grekland är bara början på något mycket sinistrare som ligger på botten varför vi hamnar i detta läge utifrån den politiska utgångspunkten.
Grekerna gav oss insikten om demokratins inherenta stabiliserande egenskap och betydelse att kunna förvalta ett land så att det största möjliga antalet medborgare kan känna sig nöjda med dess insatser. Nu tycks grekerna också ha gett oss insikten om dess inherenta svaghet att makten är till salu i en demokrati och vinnarens är den som vågar bjuda folket på det mesta av lättja med bibehållen trygghet och växande välstånd. Det är trots allt samma beprövade metoden som cirkusnöjen och bröd åt folket men i en mer sofistikerad tappning.
Makten enligt min mening har förvandlats från landsfädernas ansvarsfulla aktörer förr till regelrätta ideologiska idyllauktioner där partier tävlar med varandra om att erbjuda den bästa möjliga tillvaron till den minsta möjliga ansats/ansträngning för medborgarnas räkning. Alla är vi överens att vi måste jobba för att kunna producera något för att leva av. Däremot skiljer det sig avsevärt vad som är skäligt som arbetsinsats. I Grekland hade man bildat en konsensus att man ska jobba så litet som möjligt och resten är sång, vin och kvinnor…hmmm…och män.
Politiskt skiljer väster och höger åt i den meningen att vänster anser att man ska jobba men resultatet ska delas solidariskt oavsett om man jobbar eller ej dock med legitim orsak. Vad som är legitimt som orsak i detta fall är däremot en enkel och högst personlig värderingsaspekt. Högern poängterar att det ska vara lönt att jobba, dvs man ska belöna med högre inkomster dem som kan betala för det kollektiva ansvaret med högre produktivitet och skatteintäkter. Vad som är legitimt som belöning i detta fall är däremot en enkel och högst personlig värderingsaspekt. Och själva striden mellan blocken handlar ju om dessa två aspekter. Övrigt är det i stort sett identiska eftersom den politiska rörelsefriheten är förlorar i mångt och mycket till finansvärldens egna och tämligen oberoende lagar.
Vad det innebär i praktiken så kan ingen lagstiftare genom enkelt politiskt beslut förbjuda ekonomisk nergång och börskrascher. Därför kallar jag statsskulden som den osynliga statsmakten bland de andra och välkända. Dessutom är den mer godtycklig därför att vi inte behandlar den med den respekt som den förtjänar. Vi borde vara i själva verket rädda för dess effekter därför att vi inte vet vem som styr den ekonomiska maken i världen i själva verket. Att kalla det ”marknaden” är ungefär lika meningsfullt som att kalla det ”gud” ty det är ju bara en tolkningsfråga.
Jag ska inte göra mig specialist för att utreda själva etiologin på denna politiska sjuka men jag är tämligen säker att dess patologi heter ”väldfärdspopulism” när ändamålen (mer rättigheter, friheter osv) att få det allt bättre får kontrollen över styret i stället för att politikerna håller i styret.
Borde vi inte börja fundera över att demokratier kan bli så sjuka? Problemet är att den ekonomiska krisen är som smittosam infektion ala fågelinfluensa: den respekterar inga gränser och inget system är helt immunt.
Lars Pålsson Syll skriver sina artiklar utifrån sin förenklade socialdemokratiska världsbild.
Undrar om det är trevligt att sitta där med en skattefinansierad professorstitel och professorslön och producera förenklad politisk propaganda som motprestation.
Nåväl, jag instämmer ändå med en del i artikeln, att förstatliga banker på glid borde vara en normalitet i vårt penningsystem, bankverksamheten är ju i praktiken halvstatlig.
Och varför ska alla bankanställda har skyhöga löner, bonusar och pensionsavtal om staten hela tiden garanterar att verksamheten inte kan få problem?
Snacka om bälte, livrem och hängslen. Och fallskärm.
Både i Sverige och EMU verkar det vara så att den politiska eliten har smält samman med den finansiella på ett ur demokratisk synvinkel väldigt obehagligt sätt.
När man betänker att Anders Borg bara för en vecka sedan pratade om en fantastisk utveckling för Sverige och Riksbanken om en styrränta på 4% 2013 så inser man att allt vi får höra från den ekonomiska eliten bara är lycko-prognoser.
Den "kris" som nu utspelar sig är ju inte på något sätt en överraskning utan en helt normal konsekvens av att produktionen i västvärlden flyttas till Kina med arbetslöshet här som konsekvens.
Att jag skriver "kris" är att det egentligen inte är någon riktig kris. Det är bara att sänka räntorna, långa som korta, och låta inflationen betala skulderna.
Konsumtionen i västvärlden måste sänkas, det är inget problem, vi kan sänka konsumtionen med hälften utan att någon blir svältande.
Och visst kan man göra som Lars Pålsson Syll skriver och använda en del av de arbetslösa till att förbättra välfärdssektorernas verksamhet, de som idag håller på att knäckas under tyngden av fattiginvandringen.
Men den korrekta långsiktiga åtgärden för att möta en ny världsekonomi är givetvis att minska befolkningens storlek.
Västvärlden ekonomier måste bekämpa överutbudet av arbetskraft och den växande skaran som lever på bidrag om vi vill fortsätta ha en hög levnadsstandard.
Vi behöver stoppa invandringen och sänka födelsetalen, annars kommer vi att få en kronisk massarbetslöshet och en stegrande social oro (typ England).
Men trots att det är en självklarhet så skulle aldrig den politiskt korrekte och politiskt tillsatte professorn Lars Pålsson Syll kunna erkänna det.
Att säkra sin egen position och sina egna privilgier är ju viktigare än att säga sanningen för de som tillhör den priviligierade eliten.
@Bo T
"Att jag skriver "kris" är att det egentligen inte är någon riktig kris. Det är bara att sänka räntorna, långa som korta, och låta inflationen betala skulderna."
Detta förutsätter att folk är beredda att låna, annars kommer vi få deflation oavsett vad du gör med räntan. Det bygger också på att vi kan fortsätta i evighet att ha en skuldsättning som ökar snabbare än BNP. Steve Keen har forskat en hel del på det hela.
Om du vill använda inflation som vapen emot krisen, vilket jag verkligen tycker vi inte ska göra, så borde det vara bättre om:
1, Vi tryckte pengar och använde dem för att investera i samhället, järnväg, elproduktion vad du vill i princip.
2, Höjer räntan så att folk väljer att spara eller betala av sina lån.
Ett sådant scenario, om man nu vill leka planekonom, borde i teorin innebära sjunkande skuldsättning och att vi får en förbättrad infrastruktur. Förhoppningsvis kan kredit minskningen dessutom hålla inflationen i schack. Om det skulle fungerar har vet jag inte, jag tvivlar på att det är så enkelt som att bara trycka mer fiat pengar.
En annan lösning är att de som faktiskt har lånat ut en massa pengar till personer som inte kan betala får stå för sina förluster själva. Det som inte kan betalas tillbaka kommer helt enkelt inte betalas tillbaka.
Av en del kommentarer kan man få intrycket att det ytterst skulle vara tillämpningen av Keynes idéer som skulle vara den grundläggande orsaken till de problem vi nu ser manifesteras i en världsvid börsoro.
Så är ingalunda fallet. Tvärtom. Är det något som ska kunna ta oss ur dagens moras så är det just Keynes idéer. Jag har därför skrivit en lite längre artikel om varför Keynes visar vägen ut. Den finns att läsa på http://larspsyll.wordpress.com/2011/08/09/keynes-och-minsky-visar-vagen-...
#4 Fredric Nomael, du skriver "vanligt folk vill inte acceptera att de är löneslavar i en socialistisk diktatur".
På vilket sätt menar du att det är en "socialistisk diktatur"? "Diktatur" (eller skendemokrati) kan jag förstå, men varför "socialistisk"?
Ur askan i elden! Låt mig bara påminna om det himmelrike som
politikerna lovade oss om vi gick med i EU. Ökad välfärd, ingen
arbetslöshet och ökad trygghet.
Och vad har vi fått? En hopplös arbetslöshet, en okontrollerad in-
vandring, korrumperade politiker, ett kriminellt Sverige utan like,
samt ett flertal politiker från alliansen som vill dra oss ännu läng-
re ner i EU fiaskot. Tänk vad svenska politiker ljög oss rätt upp i
ansiktet om det förträffliga med EU, och hur EU skulle utveckla
demokratin. Rumänien, Grekland, Italien visade snabbt att med-
lemskapet i EU var av noll och intet värde, korruptionen och det
kriminella Europa blev en realitet, och idag står Sverige med all
världens problem, från all världens hörn, som vi aldrig någonsin
har bett om...och sjuklövern sover lugnt vidare!
Det är välgörande att läsa Lars Pålsson Sylls artikel. Redovisningen om vart pengarna för att rädda Grekland tar vägen, alltså inte till grekiska folket utan till banker och finansbolag, är ju helt korrekt. Och meningen "om de som i grunden bidragit till uppkomsten av den kris världsekonomin mer eller mindre befunnit sig i sedan år 2008 ska ansvara för krislösningarna så kan det inte gå på annat sätt än det gjort!" är ju vad många sagt men få politiker i ledande ställning velat säga likväl som brogerliga ledarsidor.
"Detta förutsätter att folk är beredda att låna, annars kommer vi få deflation oavsett vad du gör med räntan."
#11 Robert Johansson. Om inte folk vill låna mer så kan staten göra det. Eller hur?
Och om inte stat eller folk vill låna mer så tyder det på att ekonomin är för stor och behöver bantas ned. Det är sunt. Konkurser för "dåliga" företag och privatpersoner som överbelånat sig är också sunt.
Och visst är det bra om folk amorterar ner sina lån.
Någonstans finns den optimala nivån för räntan och i en krympande ekonomi bör realräntan vara negativ så att avkastningen motsvarar tillväxten. Då blir det balans.
#12 Lars P Syll. Om du hela tiden bailar ut marknaden när det blir dåliga tider så leder det till att marknaden ökar risktagningen och till slut kommer hela marknadsekonomin gå under och allt bli statligt
Det kanske är det du vill...
Man får inte sätta in stödåtgärder innan de dåliga företagen och överkonsumerande privatpersoner är i konkurs. Det kräver en period med "dåliga" tider först, en rensningsperiod som är oumbärlig för de strukturrationaliseringar som en dynamisk ekonomi kräver.
Jag är övertygad om att Keynes förstod det och att han inte var en planekonom som ville använda varje förevändning för att socialisera samhället.
#15 Åke I Svensson. Påstår du att grekerna inte levt över sina tillgångar?
Visst har finansbranschen tagit orimliga risker för att tjäna orimliga pengar uppmuntrade av politikerna men någon gräns på ensidigheten i analysen får det väl ändå vara...
#13 E E,
Kan det vara annat än socialistiskt när stater överallt lägger sig i och "bestämmer"?
Socialism är ett effektivt system för att upprätthålla klassamhällen.
Krisen beror INTE på Keynes vara eller inte vara.
Krisen beror i första hand på att den billiga oljan sinar och att västerlandet redan har pumpat torrt i huvuddelen av sina källor !!
Nu måste vi köpa oljan DYRT av tredje världens länder eller bekriga och ockupera dem i nykolonialistisk anda.
Krisen beror även på globaliseringens effekter där arbetstillfällen och kapitalströmmar går till tredje världen där de arbetar hårt för låga löner.
De politiska manipulationerna för att bevara etablissemangets rikedom på folkets bekostnad är normala. I varje ekonomisk nergång har de rika försökt bevara sin rikedom. Men grundskälet till krisen är oljan och i viss mån globaliseringen.
Vad har Keynes med detta att göra ? Keynes teorier tillhör en svunne tid när oljan var villig och oljeproduktionen ökade varje år. Vi lever i en helt annan värld i dag. Dags att byta paradigm.
Ack, dessa nationalekonomer och deras textmassor. Om jag är rätt informerad så förordade Keynes att staten vid massarbetslöshet skulle skuldsätta sig och sätta folk i arbete med motorvägsbyggen och vapenproduktion (Hitler) eller dammbyggen (Roosevelt). Men hur skulle detta kunna upprepas idag, när ungdomarna demonstrerar för rätten till privata karriärer (i Madrid t.ex.), ingalunda till arbeten i dammbyggen.
Dessutom säger mig sunda förnuftet och magkänslan att skuldsättningen inte kan drivas hur långt som helst. Den är som en gummisnodd - i ett visst läge, osäkert när, brister den med en smäll.
Från min begränsade horisont tolkar jag författarens förslag om banknationaliseringar som ett önskemål om mera planhushållning. Men var det det som Keynes rekommenderade?