Öppna lärare kan vara positiva förebilder i skolan

Pridefestivalen erövrar nu återigen Stockholm och hela Sverige. I år ska fokusen läggas på temat "öppenhet" och som lärarstudent idag och under de tre år jag arbetade som lärare i olika europeiska länder har jag ofta funderat kring hur nära mina elever jag kan vara. Vad de vill veta om mig, vad jag kan berätta. Vad det skulle betyda för mig och för dem om jag vore "öppen".

Seden är olika i olika länder. Akademisk distans i mitt hemland, Frankrike, där man tilltalar sina lärare med Madame eller Monsieur utan att någonsin veta vad de heter i förnamn. En mer personlig relation i Österrike, där förnamnet används, men det personliga livet ändå anses förbli privat.

Sedan kom Sverige.
Vi har alla läst många riktigt intressanta artiklar om skolans situation i Sverige, dess svagheter och många förslag till hur man kan få tillbaka "världens bästa skola. Jag tror dock att vi borde ta tillvara att vi har här en riktig chans att skapa en personlig relation till våra elever. Vilket inte är vanligt överallt.

När jag vikarierade jag två terminer på en högstadieskola i Stockholm så fick jag under min första dag på jobbet minst fem "välkomstkramar". Att bli kramad av mina 6:or medan jag alltid niat mina lärare var nytt i min värld. Redan efter denna första dag insåg jag att frågan inte var hur nära mina elever jag kan vara, utan hur nära dem jag vill vara. För första gången kände jag att mina elever förväntade sig att möta en hel människa och inte bara en lärare.

Under de första veckorna jag undervisade frågade mina elever dagligen om jag hade en flickvän. De ville veta vad hon hette, om hon var svensk, om hon var söt, om vi pratade franska hemma etc. De hade nog märkt att jag på den tiden bar en ring på fingret. I början tyckte jag att dessa frågor var lite väl personliga och svarade med ett leende på läpparna att detta var mitt privatliv. Eleverna förstod absolut inte varför jag undvek att svara. Själv såg jag inte poängen med att berätta om mitt liv utanför skolan.

Så småningom började jag prata om det med mina kollegor i lärarrummet och märkte snabbt att de inte heller förstod vad mitt problem var. Jag kände fortfarande en innerlig motståndsreflex till att svara på dessa frågor. Idag kan jag väl medge det; jag var rädd för att ge dem ett svar för att den flickvännen de var så intresserade av då hette Jakob.
Jag undrade om de skulle skratta åt mig. Kanske till och med småmobba mig. Använda sig av denna information mot mig eller reducera mig till en sexuell läggning. Ni vet, kalla mig för "bögen", och bli "bögen" i skolan.

Ingen av dem slutade fråga. Jag försökte ta det med humor. Efter ett femtioelfte avvikande svar sa en ung kille till mig: "Du vill inte prata om din flickvän för att du kanske har en pojkvän, eller?" Jag bleknade och blev mållös. Framför en sådan demonstration av skarpsinnighet svarade jag bara: "Ja, det stämmer. Jag visste bara inte hur ni skulle reagera." Lättnad, rädsla, ångest och beundran krockade inom mig.

"Vad!?" svarade samma kille. "Men vadå, är du dum, eller? Vad spelar det för roll om du är tillsammans med en kille eller en tjej? Vad heter han? Är han snygg? Pratar ni franska eller svenska hemma? Vad jobbar han med? Har du ett foto på honom..." etc. De gamla frågorna igen. Inombords kände jag mig överväldigad. Inte för att de "accepterade" mig, utan för att jag fick lära mig en stor läxa av mina elever, vilket tyvärr väldigt få franska lärare någonsin kommer kunna göra. Jag svarade med glädje, visade bilder av honom och gick därifrån med ett stort leende.

Några dagar senare fick jag också uppleva vilket inflytande min öppenhet hade på vissa elever. Den unge Gustav som gick i sexan (dock inte i min klass) kom och satte sig bredvid mig i matsalen. Han frågade: "Är det sant att du är bög?" Jag svarade: "Jag har en pojkvän." "För att, jag tycker väldigt mycket om Anton i min klass. I och för sig tycker jag också att Malin är jättesöt. Men hur är det med dig, blev du kär i killar i din klass när du gick i sexan?"

Nu när jag läser till lärare i Sverige för att få min legitimation har jag fått nya synvinklar på hur man förväntas möta elever, och hur man kan förvänta sig att bli mött av elever. Jag har under min skoltid i mitt hemland dessvärre träffat många robot-lärare, som kom in i klassrummet, undervisade och gick iväg. Är man 13 och deprimerad och förvirrad som jag var, kan man behöva positiva exempel av mänskliga lärare som är öppna med sina liv.

En av skolans uppdrag är att få eleverna att känna sig trygga i sig själva och bli villkorslöst accepterade som människor. Vi som läser till lärare vet att detta blir förmodligen vår största uppmaning. Vi vill ha en utbildning som ger oss möjligheten att möta våra elever på det bästa sättet, med den grundtanken att alla har samma värde oavsett kön, klass, sexuell läggning, etnicitet eller handikapp.

Det är vårt ansvar att ge dessa elever också en chans att identifiera sig med positiva figurer av ansvariga, öppna och mänskliga lärare. Oavsett sexuell läggning.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/38426

10 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

#1 Ali Khalil

Jag tycker broccoli är ganska gott, kan jag bli ingenjör enligt dina premisser? Eller måste jag hålla det hemligt så att avarten inte normaliseras på kontoret?

En bekant till mig har lila som favoritfärg och jobbar som revisor. Går det? Hon är ju innerst inne också människa trots allt så det kanske fungerar om hon åtminstone skäms ordentligt för det.

Permalänk | Anmäl #2 Ludvig Nyberg, 2011-08-02, 14:52

Bra skrivet. Håller med dig. Mer sånt.

Permalänk | Anmäl #3 Sandra Gren, 2011-08-02, 18:22

Nej, Sexuell läggning är en privatsak. Så ser jag det.

Permalänk | Anmäl #4 Bo Grahn, 2011-08-02, 19:34

Bo

Är även heterosexuellas sexuella läggning en privatsak? De som på sitt jobb berättar om vad man gjort med sin man eller fru i helgen beter sig fel då även om partnern är av motsatt kön? Alla ska låtsas vara asexuella, eller kanske bisexuella, för att inte avslöjar om man är homo eller hetero. Om någon elev eller lärarkollega frågar en manlig lärare om han har någon fru ska han svara "jag vill inte kommentera om jag har någon partner". För annars kan han ju avslöja sin sexuella läggning som du tycker är en privatsak.

Permalänk | Anmäl #5 Bengt Held, 2011-08-02, 20:13

Min åsikt finns ovan.

Permalänk | Anmäl #6 Bo Grahn, 2011-08-02, 21:09

Min åsikt finns ovan.

Permalänk | Anmäl #7 Bo Grahn, 2011-08-02, 21:10

Bo

Du tycker alltså att om Nicolas Manuguerra varit heterosexuell och haft flickvän borde han inte berättat om sin flickvän för någon elev eller kollega även om de hade frågat honom? För vad exakt är den situationen annorlunda än att han nu fått frågor från elever och kolleger som han ärligt besvarat?

Bengt

Permalänk | Anmäl #8 Bengt Held, 2011-08-02, 23:49

"Svara på dom frågor du får men svara inte på dom frågor du inte fått."/Min mor.

Permalänk | Anmäl #9 Bo Grahn, 2011-08-03, 11:06

Något du tycker att du följt.

Permalänk | Anmäl #10 Bengt Held, 2011-08-03, 14:44

Grymt bra skrivet! Fortsätt med dina inlägg, fick ett fint leende på mina läppar!
/ www.attfasinrosthord.se

Permalänk | Anmäl #12 Att få sin röst hörd, 2011-08-06, 18:39