Brott mot FN-stadgan gör att Libyenkriget inte är legitimt

FN har frångått alla sina obligationer de ställde upp i sin FN-resolution. Målet från västmakterna har genomgående hela tiden varit att störta en politisk ledare. Kriget är med andra ord högst illegalt och vi har ingen rätt att bedriva ett inbördeskrig för att säkra oljan och dollarn.
Vidrigt att FN används för större uppenbara imperialsitiska syften.

FN är ju en organisation för sina medlemmar och inte för världens befolkning. Så där finns en poäng, men i sådana här konflikter får man tänka själv. Jag sover inte dåligt om man kan utnyttja tillfället att få bort Kadaffi.

Om alternativet till Kadaffi är ett sämre alternativ, tex en politiskt islamistisk regering a la Iran, då behåller jag hellre den nuvarande.

Mycket bra inlägg, Stefan!
Detta är oerhört allvarligt eftersom det innebär att vi återgår till tiden innan den Westfaliska freden. Stormakter får rätt att lägga sig i andra länders angelägenheter och att destabilisera nationalistiska regeringar som hotar deras intressen.

Libyens bidrag på över 30 miljarder dollar till en Afrikansk utvecklingsbank skulle på sikt ha inneburit dödsstöten för Frankrikes neokoloniala välde i sina fd kolonier som påtvingas ett valutasamarbete, den sk CFA-francen, av Frankrike och i praktiken förtur för Frankrike att exploatera naturtillgångar. Så inte undra på att Sarkozy ville frysa Libyens tillgångar och starta krig mot Libyen.

De rojalistiska Gulfstatsdiktaturerna som Sverige och NATO samarbetar med i kriget mot Libyen har heller knappast ädla motiv för att delta i det här, t ex den wahhabistiska diktaturen Saudiarabien retar sig på att libyska kvinnor efter Gaddafis kupp 1969 fått rätt att köra bil, bestämma vem de vill gifta sig med, kan resa utan manligt sällskap, kan bestämma när de vill skaffa barn mm. Saudierna finansierar salafistiska grupper i både Libyen och Syrien efterom de känner sig hotade av sekulära regimer (det är bara Iran som är en större noja för familjediktaturen i Saudiarabien), de är livrädda att de revolutionära idéerna från Libyen ska sprida sig. Detta särskilt som diktaturen i Saudiarabien är direkt allierad med det wahhabistiska prästerskapet i landet som ger legitimitet åt regimen som enligt den själv är en överhet av Guds nåde (som i Sverige i gamla tider).

Nyligen mördade en salafistisk grupp som är närstående Al Qaida rebelledaren Younis, vars son brött samman på begravningen och vädjade om att Gaddafi skulle komma tillbaka, "Vi vill att Muammar återkomer... vi vill ha den gröna flaggan tillbaka" sa han enligt nyhetsbyrån AP. Jag skriver mer om det här:
http://metrobloggen.se/thirdworld/ap-mordade-rebelledarens-son-vadjade-o...
På min blogg finns även massor av annat material om Libyen, ett land som behöver en fredlig lösning i enlighet med AU:s fredsplan: Eldupphör, en nationell dialog och en demokratisering.

Jag finner det roande hur extermvänstern undviker att kritisera diktaturer. Men fortsätt ni extremister med era dubbla standarder, det är rätt roligt.

Jag bara önskade att ni inte tagit över journalistyrket, för landets skull.

När FN nu diskuteras kan vi ta ett exempel därifrån.

Svenska medier (i likhet med artikelförfattaren?) inte tagit upp den hårda kritiken mot UNHRC, som tas upp på Wikipedia:
http://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Human_Rights_Council
http://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%...

Just Libyen, tillsammans med andra av världens vidrigaste diktaturer är medlemmar, och har alltså varit ansvariga för efterföljandet av mänskliga rättigheter i världens länder...

Det upprör uppenbarligen inte extremvänster eller svenska medier att det går som man kan tänka, men de citerar gärna alla fördömanden av Israel från diktaturerna... Garv!

Stefan Lindgren har här gjort en alldeles utmärkt analys av det smutsiga spel som inledde anfallet mot Libyen. Ett anfall som gäller erövring av Libyens oljetillgångar, USA:s framtida möjlighet till militär närvaro i Nordafrika och därtill att hindra Kinas handelskontakter med Libyen och övriga Afrika. Svenska politikers och svenska medias påståenden att "vi" (Sverige) skall deltaga i anfallet för att skydda civila och införa demokrati i Libyen är så bottenlöst naiva att vi borde förstå att de döljer lögner. - Hoppas att Stefan Lindgrens artikel får många läsare.
Ulla Johansson

Vilket parti i riksdagen sade nej till detta spektakel?

Sveriges riksdag kan ju inte behålla något som helst förtroende efter att deltaga i denna plundring och massmord i Libyen.

Stefan, du skriver: "problemet är att det inte finns någon paragraf i FN:s stadga som ger FN:s säkerhetsråd myndighet att utsträcka ICC:s jurisdiktion till icke-medlemmar."

Det finns inte heller någon specifik bestämmelse i FN-stadgan som ger FN rätt att upprätta fredsbevarande styrkor eller tribunalerna för f.d. Jugoslavien eller Rwanda. Menar Stefan Lindgren att FNs "blå hjälmar" är illegitima? Kapitel VII innehåller endast en exemplifiering inte en uttömmande lista på vilka tvingande beslut som säkerhetsrådet får vidta gentemot en stat. Se t.ex. formuleringarna "these may include" och "such action may include".

Stefan Lindgrens inlägg är vilseledande. Det går alldeles utmärkt att kritisera Libyenresolutionerna utifrån att de är politiska olämpliga/felaktiga men det är betydligt svårare att argumentera att de strider mot folkrätten och FN-stadgan.

Mark Klamberg rör ihop begreppen. Saken är den att inget beslut som skulle utsträcka ICC:s jurisdiktion till alla FN-medlemmar vore möjligt p g a bland annat flera stormakters veto. Att utsträcka jurisdiktionen till endast vissa pariastater som dessa stormakter inte gillar är en oförsvarbar linje. Specialdomstolarna för Rwanda etc. innebär ju automatiskt att FN tillämpar en rätt för stora och en rätt för små. Klamberg tycks mena att säkerhetsrådets rätt till sanktioner inte är underkastade några som helst begränsningar, som följer av ex.vis FN-stadgan. Märklig hållning av en folkrättsdocent! Notera att Klamberg inte tar upp huvudpunkten i mitt inlägg, att säkerhetsrådets möte tillkom på begäran av en icke behörig part och att behandlingen av avhoppade diplomater som behöriga att föra Libyens talan strider från procedurreglerna och stadgan.

Förlåt. En mening blev fel:

Specialdomstolarna för Rwanda etc. innebär ju inte automatiskt att FN tillämpar en rätt för stora och en rätt för små.

Större auktoriteter än Klamberg har ifrågasatt att ICC eller FN skulle ha rätt att åtala medborgare i länder som inte undertecknat Romstadgan.
Professor Wedgewood (1999) skriver "Det geniala med Romstadgan var att bygga en stabil regim på staternas samtycke, snarare än på säkerhetsrådets diktatoriska (peremptory) myndighet. Då kan det tyckas överdrivet (in tension) att åtala tredje parts medborgare enligt den ordningen". (cit efter Brownlie 7:e upplagan s 602).
Afrikanska unionen har i ett särskilt beslut motsatt sig att ICC-åtalet mot Gadaffi fullföljs. Det olagliga beslutet har uppenbarligen devalverat respekten för FN.

Tack Stefan för denna utmärkta artikel om säkerhetsrådets agerande mot Libyen. Jag kan dock inte underlåta att påpeka att detta INTE är första gången FN gjort sig till verktyg i ett pågående inbördeskrig. Det lyckades USA första gången genomdriva i fråga om Korea redan 1950 (i en situation då Sovjetunionen bojkottade säkerhetsrådet och därför inte kunde lägga in sitt veto). Turerna finns väl dokumenterade i I.F. Stones bok "The Hidden History of the Korean War".

Inte heller har Curtis Doebbler rätt i att det är första gången som FN:s generalsekreterare personligen gynnat den ena sidan i ett inbördeskrig. Jag minns inte på rak arm hur Tryggve Lie agerade 1950, och under Jugoslavienkrigen uttryckte ju FN:s dåvarande generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali försiktigt sitt ogillande av USA:s agerande och byttes därför ut mot den mer lätthanterlige Koffi Annan. Men Dag Hammarskjölds agerande i Kongo bör inte glömmas bort. Se till exempel Peter Myrdals artikel "Kongo från Lumumba till Kabila" .

Dessa historiska skamfläckar förminskar inte allvaret i det agerande i fråga om Libyen, som du här pekar på.

Man måste skilja på vad folkrätten är och vad folkrätten enligt en given politisk eller moralisk uppfattning borde vara. Båda diskussionerna är relevanta men det är ofta som debattörer utger att de beskriver vad folkrätten är när de borde klargöra att de beskriver vad de anser att folkrätten borde vara.

Jag skriver om vad folkrätten är medan Stefan Lindgren skriver om vad han anser att folkrätten borde vara. Stefan Lindgren tycker inte om att de fem permanenta staterna i FNs säkerhetsråd har en privilegierad ställning och att detta till viss reproduceras genom Romstadgan för den Internationella Brottmålsdomstolen. Det är en fullt legitim åsikt men det förändrar inte vad som gäller enligt FN-stadgan, Rom-stadgan och folkrätten.

Doktoranden Klamberg har svårt med logiken. Jag har inte i något avseende argumenterat mot de fem permanenta medlemmarnas vetorätt. Tvärtom anser jag att det i detta fall hade varit deras skyldighet att bruka den. Mitt argument handlar om att FN:s säkerhetsråd ingenstans givits rätt att anmäla icke-ICC-staters ledare till lagföring i ICC. Som Wedgewood påpekade har detta aldrig varit meningen.
Till Christer Lundgren vill jag säga att det finns nyanser i säkerhetsrådets agerande som inte förekommit förut. Mig veterligen har aldrig förr avhoppare tillåtits utöva legitima statsombuds rättigheter. Har jag fel i det så rätta mig gärna.

Lägg ner FN istället. Vilken skämtförsamling.