Rädsla är ett vapen värt att frukta

Det handlar om terror, det som skedde i Oslo och på Utøya igår, de liv som togs och de föräldrar som tvingats överleva sina barn. Det handlar om en vilja att ingjuta rädsla i människor och rucka den demokratiska ordningen. Det har talats om att "Oslo har förlorat sin oskuld", och även om det påståendet nog kan diskuteras så beskriver det någonting mycket verkligt. Vi kanske inte är lika skyddade som vi trott.

Terror handlar om rädsla. Detta var terrorism. Det är befängt att sätta någon annan stämpel på det. Motivet och personen bakom är på så sätt oviktiga, oavsett vad har vi blivit utsatta för ett hot. Det var ett hot mot Västvärlden, innifrån Väst självt, och kanske var det just det som tog oss på sängen och lämnade oss försvarslösa. För första gången blev jag rädd för min egen skull. Att göra ungdomspolitikerna som samlats på Utøya till måltavlor, till en del av ett uttalande, vad detta än må ha handlat om. Ungdomar som hade ett helt liv att vänta in, en livstids drömmar att ta igen. Mer än 80 ungdomar som fick dö för att en man skulle göra sin röst hörd. Det som skrämmer mig mest är att det kunde ha varit vi. Det kunde lika gärna ha varit i Sverige, lika gärna ha varit CUF, KDU, SSU... Vem som helst av oss. Denna gärning blev inte verklighet i vår värld förrän nu, inte förrän nu har det blivit farligt att vara ungdomspolitiker.

Jag är väl medveten om att detta hot, detta dåd, denna terror hör till vardagen i många andra länder. Medveten om att de förtjänar samma stöd och skänkta tankar som vi har erbjudit Norge i denna mörka tid. Vi ska inte förringa de oskyldiga som var dag dör för någon annans hand, oavsett om det är i USA, Lybien, Grekland, Irak eller här på vår egen bakgård. Men vi trodde vi var säkra, att vår demokrati var osviktande och aldrig ifrågasatt, och det är därför vi i Sverige har skakats om av dådet, blott 50 mil från vår egen huvudstad. Vi har, äntligen, blivit utsatta, blottade i vår svaghet. Vi har fått smaka på fruktan. Men vi får inte tänka så. Terrordåd uträttas för att skapa rädsla, och det vi i all hast glömmer är att vi inte är mindre trygga nu än vi var i fredags morse, nyvakna men ännu inte väckta till världen. Det finns ingen anledning till att skräckslaget börja blicka över ryggen, att sluta leva de liv vi vill leva. Detta är kärnan i terrordåd. Död och offrade människoliv hör inte till saken, de ska bara utforma ett uttalande för att skrämma individer till att bryta egna mönster, ändra sitt beteende, sina värderingar, till att få oss att inse att det vi gör nu är fel, när detta egentligen inte är sanningen. Det är svårt att värja oss, men vi måste fortsätta att vara starka, fortsätta stå samman och inte låta terror och skräck sätta stopp för oss. Allt vi kan göra, vårt enda motvapen, är att visa att vi inte tolererar dåd som detta, genom att stå tillsammans och inte låta split dela oss för då blir vi svaga.

Ja, det är skrämmande, och vi måste minnas att det finns människor som lever var dag med den här rädslan. Det obehagliga är inte bara att det har hänt, utan att det finns människor kapabla att utföra dåd som detta, och att de finns överallt. Vi har sett dem, men vi har försökt betrakta dem på avstånd. Nu smyger verkligheten sig närmare och vi kan inte längre blunda. Det kan inte bara innebära att vi skärper säkerheten, lagar eller övervakning, utan att vi försöker exportera den trygghet vi faktiskt kan känna här i vårt Norra Europa till platser där detta inte är en självklarhet. Vi kan inte åstadkomma någonting om vi fortsätter att vara rädda. Det kanske inte är möjligt att skapa en fredfull utopi, men det är inget som förhindrar oss att sträva efter en värld där inte heller de som lever i en annan verklighet än vår behöver rädas morgondagen. De tragiska händelserna i Norge ska varken överskuggas av eller överskugga det lidande som finns i vår värld, den skräck och terror som bevittnas var dag, utan stärka oss i vår vilja och vårt stöd. Tillsammans är vi mer, och vi får inte låta oss decimeras av en mans desperation och förvridna världsbild i vilken han trodde det var rimligt att tappa respekten för människoliv till den milda grad att han utövade de dåd vi tvingats bevittna.

Lisen Knafve (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/38208

5 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Visst är det sant att rädsla är ett vapen värt att frukta! Men du, Lisen Knafve, talar som generaler alltid gjort och dess värre även de festa politiker av dagens mått. Rädslans psykologiska landskap ser nämligen så väldigt olika ut beroende på vem som förvaltar vad. En enskild soldat precis som en enskild medborgare förvaltar på sin höjd sitt eget liv och även det med långt ingående inskränkningar allt efter vad vi politiker och folkvalda har stiftat för lagar.

För den general som däremot förvaltar sina mannars liv (inte sagt att han ringaktar värdet av deras liv men konsekvenserna för hans/hennes del är relativa när de för den stupade och sargade soldaten är absoluta). På samma sätt förvaltar ni politiker över våra liv via den demokratiska processen och på samma sätt är det ni politiker som fruktar folkets rädsla allra mest. Jag kan bli litet försiktigare och litet misstänksammare men tillsammans med miljoner andra är det en gigantisk förändring, dvs ett litet steg för mig men ett stort kliv för samhället. Dock är mina konsekvenser absoluta ifall jag skulle blivit offer för denna terror men för dig är det ett relativt skeende som förlust, något som man politiskt kan påverka tids nog. Offrens tid är oåterkalleligt över som absolut skeende. Detta faktum färgar rädslans psykologiska landskap helt olika från oss vanliga människors synvinkel kontra din. Vi är helt enkelt rädda för helt olika aspekter i detta scenario. För oss är det förlusten av ens liv och för dig är det svåra komplikationer i ditt arbete för ett bättre samhälle såsom du tänkt dig.

Situationen är ungefär som en läkare inte kan lida sina patienters sjukdomar och död men han/hon förvaltar sin kompetens för att göra de bästa valen för patientens vidkommande. I ens yrkesliv är det relativa skeenden inklusive patientens död, men relativiteten uppstår ur det faktum att läkaren även har lyckliga möten när sjukdomar framgångsrikt blir botade. Oron över patientens tillstånd har två vitt skilda landskap om det är läkaren som vi ska fråga eller patienten själv eller dennes ödesfränder. Konstigt nog den glädje som läkaren kan känna att så många svåra fall kan kureras idag hjälper inte den där behandlingen fallerar. Läkarna har insett klokheten att inte tala i brandtal för hur många som ändå räddas när någon har fått sitt sjukdomsöde dödligt bekräftat.

Men en sak är säker att något redan fallerat högst betänkligt när länderna hamnar i krig och samma kan man applicera på terrorn som detta: symptomen har redan funnits, inte ens den här terrorsjukdomen kommer utan förvarning. Nu är frågan endast om vi ärligt ska diagnostisera vad som fallerar eller ska vi fortsätta som ingenting hänt? I det sistnämnda alternativet ingår per automatik att vi inte ska vara så noga om någon av oss dör för den goda sakens skull när vi ska fortsätta som alltid förr.

Permalänk | Anmäl #1 Christofer Catilan, 2011-07-24, 08:17

Det är kul att du som politiker erkänner att du förträngt verkligheten. Du vaknade alltså i fredags. Blundade du så hårt att du helt missat det misslyckade terrordådet i Stockholm? Kul att du vaknat nu iallafall. Kan du vara så vänlig att väcka dina partivänner?

Permalänk | Anmäl #2 u_15525, 2011-07-24, 12:20

Välkommen till verkligheten. Hoppas att du kan väcka fler politiker så att vi kan förhindra att Skandinavien blir en sönderkrigad soptipp.

Permalänk | Anmäl #3 Bo T, 2011-07-24, 14:11

En fråga: Var befinner ni i etablissemanget er när SDU systematiskt trakasseras i Sverige? Ni ställer er inte ens bakom ett gemensamt upprop mot det politiska våldet om initiativtagaren är SDU, dvs de som oftast drabbas av det. Ser ni verkligen inte er egen roll i sammanhanget?

Permalänk | Anmäl #4 u_16548, 2011-07-24, 15:49

Ja det är viktigt att tänka på att detta är vardag på många andra platser på jorden. Fruktan, ovissheten, sorgen, frågorna är demsamma.
Man kan också förstå att i krigsdrabbade länder, där våldet redan börjat härja, skapas än mer galningar och förvirrade hämndlystna.
En ond spiral.

Permalänk | Anmäl #5 Nisse, 2011-07-24, 16:59

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.