En romantisering av det egna stolleprovet

Davids artikel svarar på frågor om motiv och skäl som kan ligga till grund för hans klättrande. Men Davids svar på dessa rubbar inte mina starka invändningar mot det meningslösa i detta självuppfunna risktagande.

David gör följande konstaterande som han själv spetsar till, romantiserar, sentimentaliserar och dessutom är oblyg nog att beskriva som ett drabbande faktum samtidigt som han deklarerar sig vara mycket medveten: Han är ett passivt offer och en mycket medveten spelare i samma skepnad vad gäller sitt vägval då det både är en "kalkylerad risk" och något som han "utsätts för":

"När jag sätter mig på ett flyg på väg till Himalaya för att klättra i berg så är det med sorg i hjärtat jag lämnar min 7-årige son och fru där hemma. Att titta ut i natten och veta att det kanske är sista gången jag flyger och att jag kanske för sista gången känt doften av min son är så klart ingen rolig del av alpin Himalaya-klättring. Men trots att jag är fullt medveten om riskerna och den uppenbara tragedi jag kan komma att åsamka mina anhöriga, så representerar klättringen något större som jag värderar så pass högt att jag trots detta väljer att åka till Himalaya och klättra. Det är en kalkylerad risk jag väljer att ta. Att klättra i berg är en komplex process som är svår att förstå om man inte själv utsatts för den brutala verklighet det innebär att klättra på ett avlägset berg i Himalaya"

Här friläggs den upphöjda egokärnans absoluta essen. Davids bergsklättrande står enligt hans text över allt han annat han håller kärt. Man känner riktigt hur den introverta lusten hos David tar rygg på det egna egot. Det dunstar äventyrskitsch från David. Den-försvunna-skattenretoriken bågnar i artikeln. Till detta läggs den naiva fascinationen över det egna dramaturgiska klättrarbygget som han förför sig själv med och gärna önskar att vi "oinvigda" skall bli lika begeistrade över. Helst bör vi stumna av häpnad. Men han förutskickar för säkerhets skull att vi inte kan förstå:

"Att klättra i berg är en komplex process som är svår att förstå om man inte själv utsatts för den brutala verklighet det innebär att klättra på ett avlägset berg i Himalya"

Vi blir avgränsade och utpekade som några som står bortom begripligt hörhåll utan förmåga att förstå. Han avgör vår distans och placerar oss så att vi inte på något sätt kan överblicka detta vidunderlig mandomsprovs betydelse och innehållsrika kärna som han ständigt måste iscensätta i sitt bergsklättrande.

Det är mystifiering av det självpåtagna gesällprovet. Det är kultivering av ett livsfarligt projekt. Detta är ett begråtande av det egna stolleprovet.

Att "titta ut i natten" och i tanken "klättra på ett avlägset berg" äger alla traditionella pojkboksdrömmars upphöjelse och spännande avsatser i sin touch av livsfarligt uppdrag i den stegrande processen.

Denna sorgsna och sentimentala men också djupt egoistiska och överromantiska profilering av eget vägval är en reflektion som just tänder avslöjande lysraketer över det egna jagets förtvivlade försök att bringa fram betydelser ur tillvaron. Ett framletande av sysslor som är högre och mer dramaturgiska och spektakulära än vad som ryms i den enkla vardagen och det gängse sociala sammanhanget.

Och det är just detta som gör själva skapandet av denna meningslösa fara för liv och lem så obegripligt i sina motiv. Speciellt gentemot den egna sociala sfären men också i det vidare perspektivet. Det finns spektakulära naturförhållande i mer behövande sammanhang att spänna sina krafter kring. Miljökatastrofer, jordbävningar och svältkatastrofer, som alla äger de äventyrliga ingredienser som David talar om och där naturen i alla tre sammanhangen har muskler att visa upp som måste bemästras.

Den romantiska förtjusning, äventyrskulturen och en egospeglande retorik som David sveper in sitt självpåtagna martyskap i doftar av självhävdelse och självömkan intill den bleka skammens gräns.

De kostnader och den mänskliga kraft som slösas i det ihopsnickrade äventyrsscenariot kring klättrandet kunde användas på mer behövande håll.

Men varje människa väljer naturligtvis sina vägar. Valet är ju fritt. Men också tankar kring och reaktioner på detta val.

Benny Holmberg (48 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/38055

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Håller helt med. Kvalificerat stolleri och idioti. Einstein har som vanligt uttryck det bäst

"Only two things are infinite, the universe and human stupidity, and I am not sure about the former." Så sant som det är sagt.

Permalänk | Anmäl #1 Hans Johanson, 2011-07-15, 08:37

Hellre är jag en glad far som håller mig frisk genom bergsklättring, som KANSKE en dag orsakar sorg, än t.ex. att jag är ohälsosam och röker och PER DEFINITION (rök sprids) kontinuerligt plågar, skadar och långsamt dödar min omgivning. Hundratals icke-rökande svenskar dör varje år av andras tobaksrök eller 0,6 miljoner globalt.

Säg mig, hur många är det som dör av sorg varje år för att någon nära och kär "stollig", "dåraktig", "förvirrad" bergsklättrare omkommer?

Permalänk | Anmäl #2 Peter Andersson 2, 2011-07-15, 15:02

Peter Andersson: man MÅSTE kanske inte röka för att man inte klättrar i berg. För min del får folk välja klättring framför sin familj, men kom inte och prata om att "leva livet till fullo" och andra floskler. Det kan man göra på ett otal andra sätt.

Permalänk | Anmäl #3 Jörgen Mattsson, 2011-07-15, 18:47