Båda blocken är skyldiga till ökningen av barnfattigdomen

Att barnfattigdomen kommit upp på den politiska agendan är glädjande. För bara ett år sen - under valrörelsen - dominerades dagordningen av de stackars pensionärerna som inte får något jobbskatteavdrag. Detta trots att det sedan länge är känt att fattigdomen bland pensionärerna är klart lägre än bland barnen (Socialstyrelsen, Social rapport 2010). Att media och partier idag visar barnfattigdomen ett så yrvaket intresse gör dock att risken är stor att de snart kommer att vandra vidare till nya och sexigare samhällsproblem.

Vare sig media eller partier intresserade sig nämligen för barnfattigdomen bara för något år sen. När Rädda Barnen lyckades få genomslag för sin rapportering i frågan krävdes en osaklig men medieanpassad pressrelease om att Sverige bryter mot FN:s barnkonvention, vilket dock i sin tur nära nog fick det rationella samtalet om sakfrågan att bryta samman.

Det som verkligen fick frågan upp i mediefolkets medvetande - nästan på nivå med surdegsrecept och de stigande lattepriserna i SoFo - var när Håkan Julholt i sitt installationstal som socialdemokratisk partiledare gjorde bekämpandet av barnfattigdomen till en prioriterad fråga. Socialdemokraterna ville gärna tala om hur andelen barn i absolut fattigdom har ökat från 10,9 procent 2007 till 11,5 procent 2008. I sitt tal på partikongressen sade Juholt att "Barnfattigdomen hör hemma i Reinfeldts Sverige men inte i Socialdemokraternas Sverige". Att ökningen 2007-2008 skedde från en nivå som var den lägsta sedan 1991 eller att barnfattigdomen 1997 under en socialdemokratisk regering var mer än dubbelt så hög som 2007 nämnde han inte. Förmodligen hade Juholts talskrivare inte läst Rädda Barnens rapport utan endast TT:s beskrivning av den.

Kunskapen om och engagemanget för barnfattigdomen är ofta således inte särskilt djupt. Båda de politiska blocken tar problemet för intäkt för att deras gamla vanliga politiska förslag måste genomföras, det kan vara höjd a-kassa eller fler jobbskatteavdrag. Men de fattiga barnen förtjänar bättre än tom partipolitisk retorik!

Nästan hälften - 49 procent - av alla barn med utländsk bakgrund och en ensamstående förälder lever i ekonomisk fattigdom. Detta kan jämföras med 2,3 procent av barnen med svensk bakgrund och sammanboende föräldrar. Av detta kan vi dra slutsatsen att om vi skall prioritera bekämpning av barnfattigdom så är det åtgärder som får starka effekter i kategorierna "utländsk bakgrund" och "ensamstående föräldrar" som bör lyftas fram. För fattiga hushåll i dessa kategorier är dock vare sig Socialdemokratins gamla vanliga förslag om höjd a-kassa eller utförsäkringar i sjukförsäkringen eller borgerlighetens femte jobbskatteavdrag av någon större betydelse.

Om partierna skall tas på allvar som bekämpare av barnfattigdomen så bör de ta frågan på sådant allvar att de tänker igenom frågan istället för att bara låta reptilhjärnan komma med partiernas vanliga standard för slag. Samtidigt är det är förstås helt riktigt att den långsiktiga lösningen på ett hushålls fattigdomsproblem oftast är att den vuxne får en starkare anknytning till arbetsmarknaden, alltså i realiteten ofta att föräldern får ett heltidsjobb. I detta ger jag Peter Wolodarski, DN:s politiske redaktör, rätt. Men när han därför vill avföra alla bidragsökningar tror jag mig kunna säga att han inte har särskilt bra koll på vad som hänt med transfereringssystemen de senaste tjugo åren.

Wolodarskis analys är otillräcklig. Faktum är att vi vill att föräldrar skall vara hemma med sina barn under det första levnadsåret. I relation till barnfattig dom är det då relevant att notera att antalet dagar ersatta på föräldrapenningens grund nivå har ökat stadigt under tioårsperioden, från 11,7 till 16,6 procent av samtliga föräldradagar (Rädda Barnen 2011). Denna miniminivå är för närvarande 180 kr per dag före skatt, vilket gör att den underskrider fattigdomsstrecket och gör att ett hushåll behöver söka kompletterande försörjningsstöd hos kommunernas socialtjänst om det saknar andra inkomster. Jag tror inte Wolodarski menar att dessa föräldrar skall tvingas ut i arbete, men faktum är att det skulle vara mycket svårt för dem att få tillgång till barnomsorg om de skulle få jobb.

Vidare har familjepolitiken sedan en lång tid förlorat sin förmåga att sänka barnfattigdomen. Familjestöden har helt enkelt förlorat stora delar av sitt värde på grund av att de - till skillnad från till exempel pensionerna - inte är värde­säkrade. Enligt Swedbanks beräkningar har det totala familjestödet till ett typhushåll med en ensamstående förälder och två barn år 2010 urholkats med 844 kronor per månad i jämförelse med 1995 (DN 12/4 2010). Vi kan utgå från att barnfattigdomen hade varit påtagligt lägre om den svenska familjepolitikens generositet inte hade sänkts sedan 1990-talet!

Som jag visat på annat håll (Lindbom, Systemskifte?, 2011) har denna utveckling till stora delar skett genom icke-beslut, det vill säga att riksdagen inte löpande har justerat upp bidragsnivåerna för att dessa skall följa prisutveck­ling en. Ingen regering har i riksdagen behövt försvara att den inte agerat och media är mer intresserat av sensationer och skandaler än av icke-agerande. Huvudparten av urholkningen av familjestöden inträffade under den tid som socialdemokratin var vid makten (1994-2006), men den nuvarande borgerliga regeringen har inte gjort tillräckligt för att återupprätta familjepolitiken.

Jag skulle vilja se förbättrad tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid och stärkta incitament till arbetsgivarna att erbjuda sina deltidsanställda heltids tjänster. Båda dessa föränd ringar bidrar till arbetslinjen och särskilt till möjligheterna för ensamstående att genom eget arbete försörja sin familj. Vidare skulle jag vilja återställa nivån på underhållsstödet och bostadsbidraget till 1997 års nivå, samt indexera dessa bidragssystem. Det är inte rimligt att inflationen skall avgöra värdet av samhäl lets stöd till barnfamiljerna, utan familjestöden bör - liksom pensionerna - vara rimligt värdesäkrade. Vidare bör garantinivån i föräldraförsäkringen läggas på en nivå som motsvarar - inte understiger - socialbidragsnivån.

Det har också talats om att låta socialbidragstagare behålla delar av inkomstökningar och tanken är tilltalande på vissa sätt. Samtidigt strider den mot socialbidragens grund läggande princip. Jag tror att man istället bör försöka åstadkomma samma effekt genom att minska antalet individer som är beroende av försörj nings stödet genom att istället ge dem andra familjestöd. Om bostadsbidraget skulle återställas till 1997 års nivå skulle det till exempel ersätta socialbidraget för många barnfamiljer med låga inkomster. Då får dessa också med automatik behålla 80 procent av en eventuell beskattad inkomst ökning till skillnad från idag när de i princip inte får behålla något alls.

Det är alltså i stor utsträckning Rädda Barnens och Håkan Juholts förtjänst att vi talar om barnfattigdom idag. Men kostnaden för att få frågan på agendan har samtidigt varit stor: Rädda Barnens utspel om att kostnaden för att avskaffa barnfattigdomen motsvarar kostnaden för det femte jobbskatteavdraget politiserade debatten på ett ofruktbart sätt. Och Juholts Almedalstal om att 26.000 skolbarn inte ser tavlan i klassrummet (Aftonbladet 110708), vilket förefaller vara en uppgift som hämtats från en uppenbart undermålig under sökning från Majblom­mans Riksförbund (2009), har givit diskussionen ett löjes skimmer.[1] Men låt inte Wolodarski och andra borgerliga ledarskribenter avfärda debatten om barnfattigdom som "populisternas julafton" för det. Barnfattigdomen förtjänar en seriös debatt!

[1] Majblomman har med hjälp av Novus opinion i "webbintervjuer" med föräldrar till barn i grundskolan ställt frågan om det har hänt att de under de senaste 12 månaderna har väntat med att beställa/hämta ut glasögon till sina barn av ekonomiska skäl. 11 procent av de tillfrågade föräldrarna har svarat att de gjort detta, vilket Majblomman redovisar utan närmare reflektion och omvandlar till 23 000 barn i åldern 6-15 år i Sverige. Några rader senare förklarar Majblomman dock att "Ungefär vart tjugonde barn behöver glasögon", det vill säga ca fem procent av barnen. Andelen föräldrar som inte haft råd att hämta ut glasögon åt sina behövande barn är alltså större än den andel barn som förväntas behöva glasögon! Urvalets representerar således knappast populationen särskilt väl. (Även om undersökningen hade varit representativ så skulle det dock inte betyda att 23 000 barn som borde haft glasögon saknar dem en given skoldag eftersom det är osannolikt att föräldrarna i genomsnitt väntat ett år med att skaffa glasögon åt sina barn).

Anders Lindbom (5 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/38057

12 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Man behöver inte vara en Einstein ,eller ens en professor i statskunskap, för att dra slutsatsen att nästan hela ökningen av barnfattigdomen beror på den ökande invandringen från utomeuropeiska länder. Man löser inga problem genom att föra sådana här pseudo-debatter.

Permalänk | Anmäl #1 Anders Erlandsson, 2011-07-15, 11:53

Frågan är varför Anders Lindbom inte berör den huvudsakliga orsaken till att barnfattigdomen ökar, nämligen att många invandrarfamiljer skickar hem vartenda öre de får över till släkten i hemlandet, ett helt normalt och förutsägbart beteende.

Och då spelar det ingen roll hur mycket mer bidrag de får. Allt som går att skicka hem kommer att skickas hem. Det är som ett svart hål, allt som kan försvinna försvinner, bidrag, vita pengar, svarta pengar och kriminella pengar.

Att vi dessutom har ett bidragssystem som gynnar mångbarnsfamiljer förstärker givetvis problemet ytterligare och påverkar också vilka det är som invandrar negativt.

Den importerade barnfattigdomen har blivit permanent och obotlig precis som som man kunnat vänta sig av den oansvariga invandringspolitiken.

Och ja, både det röda och det blåa blocket bär ansvaret för vansinnigheterna.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2011-07-15, 12:21

Sedan ska man komma ihåg att den somaliska kvinna som kommer som ensamstående med barn till Sverige i ett slag går från fattig till oerhört rik.
Den inkomst hon får i Sverige och de möjligheter till konsumtion och levnadsstandard skulle hon inte ens kunnat fantiserat om i hemlandet. Jag tror inte hon eller hennes barn känner sig det minsta fattiga.

Permalänk | Anmäl #4 Christina Lundqvist, 2011-07-15, 12:43

Problemet ligger i att folk, oftast, skaffar fler barn än vad de har råd med. Svårare än så är det. Givetvis är det olyckligt att det är barnen som får betala priset för att det har oansvariga föräldrar, men det är så det är. För att råda bot på problemet så borde man först och främst ta bort flerbarnstillägget. Folk skall inte uppmuntras att skaffa 9-10 barn. Sedan borde en del av bidraget komma i form av matkuponger, då kan inte familjerna skicka hem pengarna till Somalia. Då blir de tvungna att spendera det på nödvändigheter till sina barn i Sverige.

Detta är först och främst ett problem som är ett resultat av invandringen. Barnfattigdomen är i mångt om mycket ett kulturellt uttryck, och det kommer inte att försvinna genom ökade bidrag. Snarare tvärt om. Ökas bidragen kommer också fattigdomen att öka, eftersom en bidragsökning skulle skapa incitament för ytterligare somalier etc att komma hit, och det skulle skapa incitament för dessa familjer att skaffa ytterligare barn.

Permalänk | Anmäl #5 Lisen Larsson, 2011-07-15, 13:05

Alla som är för en sanslös massinvandring bidrar till att öka barnfattigdomen i Sverige

Permalänk | Anmäl #6 nisse hult 2, 2011-07-15, 13:15

Så är det, #5 Lisen Larsson, men även matkuponger kan säljas för den som desperat vill skicka hem pengar till sin släkt som är i krig.

Det som krävs för att bromsa ökningen av barnfattigdomen är ett totalstopp för invandrare att skaffa barn innan familjen är uthålligt självförsörjande.

Permalänk | Anmäl #7 Bo T, 2011-07-15, 13:18

Troligtvis kommer några hundralappar mer månaden , för att mota barnfattigdomen, inte åstadkomma ett jota.

http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.676088-serien-om-integration-harda-nyp...

Permalänk | Anmäl #8 Sven Stromitzky, 2011-07-15, 13:48

Alla vet att "barnfattigdomen" beror på flyktinginvandringen, men ingen vågar säga det självklara att om barnfattigdomen skall upphöra måste flyktinginvandringen upphöra.

Flyktingar skall anvisas till flyktingläger i konfliktens närområde, där kan vi hjälpa människor att överleva till 1/100 av kostnaden.

Politiker tror att de kan fortsätta att skapa problem och sedan kräva att skattebetalarna skall lösa dem.

Permalänk | Anmäl #9 Johnny Andersson, 2011-07-15, 14:05

Jag är mera oroad över kvaliteten på skolorna och hur en nyfattigdom skall hanteras när vi får ett antal år med krympande ekonomi. Om det inte sker mirakel med världens oljeförsörjning och lokalt entreprenörskap så kommer det snart en sådan period.

Det viktigaste att lösa är värderingsfrågor som att människor inte skall föraktas för att de är fattiga och att det inte är ok att mobba barn som saknar kvartalets modekläder och ny mobil.

Dagens samhälle kan vara grymt och det problemet blir inte löst genom att dela ut pengar så alla kan garanteras en hyfsat hög konsumtionsnivå, framförallt inte när tiderna blir dåliga och det blir svårt att upprätthålla den lägsta rimliga nivån för boende och kost.

Skolorna är viktiga för att barnen i sin tur inte skall bli fattiga.

Permalänk | Anmäl #10 Magnus Redin, 2011-07-15, 14:31

Anders Lindholm är helt rätt ute. NM-kommentattorerna läser som vanligt artikeln genom sina rasistiska glasögon och dunkar varandra i ryggen och visar att de knappast läst artikeln.

Barn till ensamstående föräldrar med utländsk härkomst är mest utsatta för barnfattigdom. Det är inte dessa föräldrar som skickar hem pengar. Det gör de som har arbete och ett överskott - det är en andel som är betydligt större än de flesta svenskar tror. I Hjällbo i NÖ Göteborg är den faktiska arbetslösheten 16.5%, samtidigt som (sd) och sympatisörer får det att låta som att 70-80% är arbetslöa och segregerade. Jag skulle vilja påstå att 16.5% är en ganska bra arbetslöshetssiffra i dagens europeiska perspektiv för ett område som Hjällbo. Detta visar också att teserna om att vi massimporterar "illiterata" och "vidskepliga" medeltidsmänniskor knappast heller är sant.

Nu är det så att situationen i Hjällbo m fl områden givetvis inte är bra. Inte heller har det blvit bättre med de senaste årens snålpolitik och främlingsfientliga retorik - frågan är om inte (sd) och främlingsfientliga är de som mest av allt driver fram segregering?

Så kanske vi kan återvända till pudelns kärna och hålla oss till ämnet? Barnfattigdom finns bland barn till ensamstående föräldrar, som ofta har utländsk härkomst.

Fattigdom i ett svenskt perspektiv handlar om möjligheter och hopp för framtiden. Det handlar inte om överlevnad även om det verkar som många verkar vilja använda ett sådant absolut fattigdomsbegrepp - man kan ju fråga sig om det är ett sådant samhälle de vill ha? Ett samhälle som Pakistan, Nigeria eller varför inte Saudi-Arabien? Nej, jag tror inte det.
Ett bra fungerande familjestöd ger det hopp som är nödvändigt för dessa barn att fortsätta studera och satsa på att bli något.

Efter ett antal år i förorten bör faktiskt också nämnas att många av våra mijlonprogramsområden från början varit dumpningsplatser för landets arbetare och på senare år invandrare. Investeringsnivåerna har helt enkelt varit väldigt låga historiskt sett flera decennier bakåt i tiden. 50-talets framsynta samhällsplanering som gav väl fungerande bostadsområden ersattes under andra halvan av 60-talet av snabbyggda områden utan tilräcklig social infrastruktur och service. Skolor byggdes i baracker som sedan stod i decennier och möglade, torgen underdimensionerades och slogs senare ut av plåtlådemarknader och kommunkationerna var sällan tillräckliga. Segregation är alltså ett större problem än de som bor i områdena. Men för främlingsfientliga är det självklart bekvämt att ha en enkel lösning tillhanda. Det är därför man kallas rasist. Därför att man bara klarar av att ha en sak i huvudet samtidigt när man debatterar.

Annars, väl skrivet av artikelförfattaren.

Permalänk | Anmäl #11 u_6048, 2011-07-16, 06:10

Jag har ännu inte sett siffror som pekar på att fattigdomen har ökat i absoluta termer. Först och främst kan man ju fundera på vad fattigdom är och hur absoluta termer bör definieras. Kanske är det inte avsaknad av mat och bostad som är fattigdom i Sverige, men något lär det vara.

De siffror som presenteras handlar om den relativa fattigdomen. Den fattigdomen är som lägst under kriserna och som högst när fler människor får det bättre, under högkonjunktur. Man behöver kanske vara Einstein eller i varje fall lite akademisk för att genomskåda detta då det krävs att man sätter sig in i några olika räkneexempel för att förstå hur detta fungerar. Ökningen för den relativa "fattigdomen" handlar om att medianinkomsten ökar och därmed ökar också antalet som kvalificerar sg som fattiga (antalet som har 60% under denna nivå). Alltså är relativ fattigdom mer ett mått på klyftor än på hur människor har det. En VD som tjänar miljoner om året skulle definieras som fattig om hans landsmän var superstjärnor som tjänade miljarder om året. Men frågan är om VD'n är fattig. Detta synliggör lite problematiken. Pratar vi om fattigdom eller pratar vi om något helt annat? Har antalet fattiga ökat genom att någon fått det sämre eller har de ökat för att någon fått det bättre? Vad är en ökning? Vad ska vi betrakta som en ökning?

Permalänk | Anmäl #12 Johannes Westlund, 2011-07-17, 11:37

Nej, Johannes Westlund, de värden som nämns gäller - som också framgår av inlägget - "absolut" fattigdom. Enligt Rädda Barnens fattigdomsindex räknas barn i familjer som antingen har låg inkomststandard eller har försörjningsstöd (socialbidrag) som fattiga. Låg inkomststandard definieras som inkomster som inte täcker skäliga levnadsomkostnader. En mer detaljerad genomgång av begreppen finns i avsnittet om Rädda Barnens fattigdomsindex på sidorna 28–29.

Permalänk | Anmäl #13 Anders Lindbom, 2011-07-17, 20:22