Folkpartiet

Lennart Rohdin om Folkpartiet

Folkpartist: Tillsammans kan Sveriges liberaler utmana M och S

Publicerad: 2011-07-06 09:07, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11

Den gamla blockpolitiken med svaga majoritetsförhållanden i riksdagen cementerar motståndet mot förnyelse. På sikt måste den svenska politiska partikartan ritas om för att svara mot hur medborgarnas förväntningar och värderingar ser ut. På basen av folkpartiets, centerpartiets och miljöpartiets väljare skulle ett liberalt parti kunna formas. Det skulle bli ett tydligt alternativ till både moderater och socialdemokrater. Det skriver Lennart Rohdin, landstingspolitiker (FP) och tidigare statssekreterare, riksdagsledamot och medlem av FP:s partistyrelse.

157 millningar
23 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Lennart Rohdin, landstingspolitiker (FP) och tidigare statssekreterare, riksdagsledamot och medlem av FP:s partistyrelse.

Jag ska inte förneka, att jag känt mig rätt bekväm med Allians för Sverige och den regering som bildades på denna grundval efter valet 2006. Likaså var det viktigt att denna regering i valet 2010 fick förnyat förtroende att fortsätta sitt reformarbete för ett mer konkurrenskraftigt Sverige i en alltmer globaliserad värld. Detta förtas inte av en huvudlös hantering av FRA-lagsfrågan eller en kapsejsad försvarspolitik från Alliansens sida. Och för mig som liberal är det av långsiktig betydelse att svensk skolpolitik under Jan Björklunds ledning fått en ny inriktning, som visserligen retoriskt men knappast längre i verkligheten ifrågasätts på allvar.

Idag är det folkpartiets dag i Almedalen. Jag vet inte vad Jan Björklund ska fokusera på i sina olika framträdanden. Skolfrågorna är väl inte längre några kioskvältare rent nyhetsmässigt. Och varken kärnkraften eller Euron är väl rent opinionsmässigt så heta denna sommar. Knappast NATO-medlemskap heller. Och ändå är det tydliga budskap som personifierar den liberala ådran som krävs för att folkpartiet inte bara ska uppfattas som ett av de tre stödpartierna i regeringen.

Engagemang för de som lever i utanförskap, engagemang för individens personliga integritet och engagemang för ett samhälle med färre regelverk som stänger ute från arbete, bostad och gemenskap och ett starkare skydd mot alla former av diskriminering skulle vara fullt naturliga inslag i en folkpartiledares Visbytal, även om intern Allianslojalitet och tydlig profil är en balansgång på slak lina.

Det svenska partilandskapet är i allt väsentligt en skapelse från början av seklet - inte detta utan det förra. Detsamma gäller den blockpolitik som blott sällan byggt på tydliga majoritetsförhållanden i riksdagen. Och det har inte på allvar förändrats av de grönas intåg för snart ett kvarts sekel sedan. Tvärtom visade sig Miljöpartiet under Göran Perssons tid tvingat att till slut, om än slingrigt, infoga sig i och anpassa sig till det vänstra blocket. Och missnöjespartier med grumliga rötter har än så länge inte visat sig ha varaktig livskraft i svensk politik.

Politiska partier i ett så pass orörligt partilandskap och med ofta hundraåriga traditioner blir inte oväntat de främsta hindren mot mer omvälvande förnyelse. Även vi som är aktiva politiker upptäcker ständigt att skiljelinjerna i många av de stora sakfrågorna oftare går rakt igenom partierna än mellan dem. Det gäller ofta på lokal och regional nivå men inte så sällan också i rikspolitiken. Liberalt sinnade sinnesfränder hittar jag i de flesta partier.

Den gamla blockpolitiken med svaga majoritetsförhållanden i riksdagen och i mitt perspektiv också i t ex Stockholmspolitiken cementerar motståndet mot förnyelse. Varje antydan till öppenhet i förhållande till blockpolitiken kvävs i sin linda. Blockpolitik befordrar inte samverkanspolitiker i något parti. Trovärdigheten i på vilken sida man står är viktigare än vad man står för i politiken.

Mot denna bakgrund var Allians för Sverige nödvändig för att bryta den traditionella föreställningen om svensk politik, som något som i huvudsak styrs av socialdemokraterna. På sikt kommer nog många socialdemokrater också att inse betydelsen av detta traditionsbrott. Ett parti som ständigt främst styrs av ansvaret att styra präglas med tiden i sina grundvalar av detta och avlägsnar sig alltmer från det som var drivkraften från början.

Och även om jag träffar inte så få borgerliga politiker som nästan verkat ställa in sig på Allians för Sverige som en permanent företeelse på alla längder och bredder i politiken, så kommer vi ändå allt närmare den tidpunkt, då frågan måste ställas av oss var och en - vad kommer efter Alliansen? Det är inte någon enkel ekvation att sitta i en koalition som fungerar och levererar rätt bra och samtidigt fundera på alternativa samarbetsformer. Och när nu socialdemokraterna med Håkan Juholt valt att vända sig inåt och göra sina förnyare än mer hemvilla, talar det mesta nog ändå för att det inte kan komma att ske före valet 2014.

Det första året av den nuvarande regeringens andra mandatperiod vid makten kan ändå visa på möjligheter till uppluckring av blockpolitiken. De tre mindre Allianspartierna har alla uppenbara problem med genomslag och opinionssiffror. De idéarbeten som startats internt tar inte sikte på Alliansprofilen. Åtminstone folkpartiet och centerpartiet har behov av att visa, att Alliansbanderollen inte är deras hela identitet eller ens en större del av denna. Och det gäller på alla nivåer i politiken. Att regeringen inte har egen majoritet i riksdagen tvingar också fram nya alternativ. Att regera och inte få igenom huvudlinjerna i sin politik är inte möjligt.

Så länge moderater och socialdemokrater i praktiken i så hög grad definierar sig själva i förhållande till varandra är inget mer omfattande samarbete tänkbart dem emellan. Och då är det inte sakpolitiken som styr. Det visar den politiska traditionen i Finland - ett land som ändå inte är så olikt Sverige. I t ex mitt eget Stockholms läns landsting tror jag att moderater, socialdemokrater och folkpartiet i sak skulle kunna enas om en långsiktig politik kring sjukvård och kollektivtrafik, som svarar mot vad en överväldigande majoritet av Stockholmsregionens väljare skulle önska sig. Valet av Håkan Juholt visar tyvärr på ett parti som åtminstone för en tid bestämt vänder ryggen åt detta.

Oavsett om det är rättvist eller ej har Maria Wetterstrand kommit att personifiera miljöpartiets vänstersväng. Beröringsångesten gentemot särskilt moderater är traditionellt mycket större hos miljöpartister än vad politiken i sak motiverar. Det var under den förra borgerliga regeringen som friskolorna fick sitt genomslag. Den gamla alternativrörelsens känsla för mångfald borde inte göra moderater mer omöjliga att samarbeta med än socialdemokrater. Men hos många gröna politiker sitter hjärtat till vänster. Det havererade rödgröna samarbetet öppnar nu för nya språkrör att göra sig av med omoderna höger-vänsterlåsningar.

Under Alliansens fyra första år låg nog tanken på ett mer formaliserat samarbete - kanske på vägen mot ett enda parti - närmare än idag. Regeringsombildningen, som påtagligt snävade in de tre mindre regeringspartiernas utrymme att visa upp sin inneboende bredd, var ett stort taktiskt misstag av statsministern. Det var inte bara på nationell nivå som moderater fylldes av övermod av valresultatet. Lika lite som socialdemokraterna kan räkna med att kunna styra på egen hand, så gäller detta också moderaterna - också i Stockholms stad och län. Att leda en koalitionsregering mellan små och stora partier kräver en generositet utöver det vanliga. Det visade Torbjörn Fälldin, och det visade också Carl Bildt. Här ligger nyckeln till Alliansens framtid gömd.

Av snävt partitaktiska skäl kan det mycket väl vara så, att något/några av de mindre regeringspartierna har svårare att acceptera tanken på att skapa utrymme för en mer regelbunden samverkan med miljöpartiet. Turerna efter valet 2002 visade att sådant tänkande sitter djupt i partiorganisationer. Inte minst medialt kan det minska utrymmet för egen profilering. Återigen en uppgift att tackla för en strategiskt tänkande statsminister.

En regelbundet återkommande, om än inte nödvändigtvis organiserad, samverkan i ett antal centrala politiska frågor mellan regeringen och miljöpartiet under denna mandatperiod skulle stärka riksdagens roll och regeringsmaktens trovärdighet. Svårigheterna att hitta gemensamma lösningar ska inte överdrivas. Skillnaderna är ofta större i retorik än praktik. Långsiktigt skulle detta också luckra upp synen på svensk politik som en evig blockpolitik. Det skulle vara en vinst för fler än miljöpartiet.

En alltmer tydlig företeelse av betydelse i svensk politik är den allt mer dominerande fixering som landets partier har vid opinionsutvecklingen i Stockholmsområdet. Det understryker landets geografiskt-politiska uppdelning. Alla folkpartiets statsråd är bosatta i Stockholms innerstad. Moderater och socialdemokrater är väldigt upptagna av maktinnehavet i Stockholmspolitiken. På senare år har också centern och miljöpartiet, som tidigare var fast förankrade i det småskaliga och i mindre orter och landsbygd, följt efter. Miljöpartiet är snart lika präglat av Stockholms innerstad som folkpartiet. Och när partiers ledande politiker så uppenbart kämpar om samma - trots allt rätt få - nyckelväljare riskerar kortsiktiga taktiska egenintressen att få övertag.

Men, på sikt måste den svenska politiska partikartan komma att ritas om för att svara mot hur medborgarnas förväntningar och värderingar ser ut - i hela landet. På basen av folkpartiets, centerpartiets och miljöpartiets väljare skulle ett liberalt, integritetsvärnande, entreprenörsvänligt och Europasamarbetsvänligt parti som främjar mångfald och valfrihet, internationell solidaritet och värnar miljö och hållbar utveckling i hela landet kunna formas. Där blir kanske inte utrymmet för utrerade Stureplanscentrar, kärnkraftskramare eller "Ut ur EU"-förespråkare så stort. Men det skulle bli ett tydligt alternativ till både moderater och socialdemokrater. Vad kommer Jan Björklund att tala om idag?

Lennart Rohdin (5 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/37862

23 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

De nya moderaterna är ju redan långt åt vänsetr så vad tänkte sig FP att göra?

Permalänk | Anmäl #1 Olle Olsson, 2011-07-06, 09:53

”På basen av folkpartiets, centerpartiets och miljöpartiets väljare skulle ett liberalt parti kunna formas”.

Nej, ett liberalt parti kan inte formas på den basen av den enkla anledningen att Miljöpartiet är ett vänsterparti. Läs vad Lennart Rohdins kloke partikamrat Carl B Hamilton skrev om Mp här på Newsmill:

”Fridolins mp har mer gemensamt med V än med Alliansen….Intressant är att miljöpartiet och vänsterpartiet - normalt företrätt av den potentiellt nye ledaren Jonas Sjöstedt - har närmast identiska politiska uppfattningar i alla frågor. Från alla dessa sammanträden, med långa dagordningar av många punkter på alla politikområden, kan jag faktiskt bara påminna mig ett enda tillfälle när vänsterpartiet och miljöpartiet inte haft samma hållning”
http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/18/fridolins-mp-har-mer-gemensamt...

Och som Carl B hamilton också påpekar så kunde man se en tydlig vänstervridning bland Miljöpartiets väljare i SVTs vallokalsundersökning.
Gustav Fridolin och Åsa Romsons har lika lite att göra i ett liberalt parti som Lars Ohly. .

Permalänk | Anmäl #2 Lars Johansson, 2011-07-06, 09:57

Det är ett mycket bra förslag att de partier som förespråkar en fullständigt okontrollerad invandring bildar en allians.

Som motpol finns Sverigedemokraterna. Moderaterna vill ha arbetskraftsinvandring medan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill ha fattiginvandring.

Det innebär att migrationsfrågan blir partipolitiskt definierad och därmed demokratiskt tillgänglig för medborgarna.

Permalänk | Anmäl #3 Bo T, 2011-07-06, 10:01

Alltså, jag vet att du antagligen inte har satt rubriken själv men Folkpartiet är faktiskt inte liberala. Folkpartiets förbudshets och hat mot individen tangerar ofta, och går ibland om, Kristdemokraternas. Du förstår, man är inte liberal bara för att ens parti en gång i tiden kapade ordet och gjorde det till sitt eget. Gör man så blir man istället en hycklare. Speciellt om partiet, som i Folkpartiets fall, vill minska individens makt i samhället. Att du sen har mage att påstå att folkpartiet och centern skulle kunna vara basen för ett integritetsvärnande parti, kan du berätta hur ditt parti (och centern) röstade i FRA nu igen? Datalagringsdirektivet? IPRED?
Det finns INGA liberala partier i Sveriges riksdag idag. Samtliga står för samma förtryck av individen, dock i olika grad.

Permalänk | Anmäl #4 Carina Nilsson, 2011-07-06, 10:06

Marxismen har rätteligen fallit som trovärdigt samhällsalternativ i och med murens fall.

Men ser vi nu i och med finanskrisen också fallet för nyliberalismen? Det anser Joseph Stiglitz, ekonom, pristagare för Nobels minne: Nyliberalism och marknadsfundamentalismen är död.

http://www.youtube.com/watch?v=x_2-Tv2GPs0&feature=fvsr

Han fortsätter: Adam Smiths osynliga hand är en myt:

http://www.youtube.com/watch?v=9qjvwQrZmpk&feature=relmfu

Permalänk | Anmäl #5 Doktor Eleph@nt, 2011-07-06, 10:06

Helt rätt, #5 Doktor Eleph@nt.

Nyliberalismen, eller ska vi kalla den för anarki-liberalismen kan aldrig bli något annat än en vrickad utopi.

Men nu har vi tre partier, Centern, Folkpartiet och Miljöpartiet som förspråkar anarki i vissa frågor så det är väl bra att de går samman.

Permalänk | Anmäl #6 Bo T, 2011-07-06, 10:14

#3 Instämmer till 100%. Då skulle vi faktiskt komma lite närmare ett demokratiskt Sverige!

Permalänk | Anmäl #7 Raoul Gonzalez, 2011-07-06, 10:11

OK Bo T, nu har du samma position som SD i typ alla frågor. Det är mycket långt från mina egna. Men som person kan du vara rätt så sympatisk.

Permalänk | Anmäl #8 Doktor Eleph@nt, 2011-07-06, 10:22

Bo T, jag glömde förresten att din beteckning Anarki-liberalismen är rätt träffande. De tror på allvar att man kan komma ifrån all maktutövning i samhället, vilket man givetvis inte kan.

Permalänk | Anmäl #9 Doktor Eleph@nt, 2011-07-06, 10:24

Ibland förundras man vad en etablerad, "liberal" politiker egentligen menar med liberal? Vad är liberal i Rhodins ögon? Att man INTE är S eller V? Är det det som menas med liberalt?

Det frikyrkoliberala FP har ingen liberalism de kan hänvisa till. De är i alla fall inga klassiskt liberala. Med en klassisk empatisk liberalism som fortfarande har sina rötter i humanismen. En klassisk liberalism som tillvaratar individens rättigheter gentemot den starka och auktoritära staten. En klassisk liberalism som inte kan existera utan humanistisk empati - bör definitivt inte förväxlas med social(ist)liberalism.

I detta samhälle är det meningslöst att tala om liberalism. Liberalism är en svordom för vänstern (inkl. MP i sak) och de konservativa - som dock omhuldar nävrätten i en fundamental nyliberalism. Många av partierna använder ordet liberalism som ett politiskt modeord utan någon som helst innebörd.

Den starka staten har alltid varit och är Sveriges kännetecknande statsform - inte ett spår av liberala traditioner. Ett samhälle som avskaffat statarfenomenet först på 40-talet har aldrig varit liberal och är det fortfarande inte.

Så Rhodins och andra "liberalers" uttalanden är totalt substanslösa och saknar politisk innebörd.

Permalänk | Anmäl #10 Jörgen Trauner, 2011-07-06, 10:42

Vi har världens tråkigaste politiker, med statsministern i spetsen, andefattiga, egensinniga, enkelspåriga, maktgalna och intoleranta. Men tillsamman kan dom ställa till det.
Idag läser vi om att Reinfeldt bjuder in vänsterpolitikerna i MP till ministerposter, att C tvekar om att vara Ms nyttiga idioter, och kanske funderar även KD på det. FP vil hoppa i badtunnan med C och MP, och Lars Ohly som angriper alla, är en katastrof som vägrar inse att klockan slagit. Juholt var åtminstone rolig när han hävdar att han ska bli statsminister om tre år.
Förtjänar vi verkligen inte bättre?

Permalänk | Anmäl #11 Carina Nordén Åkerlund, 2011-07-06, 11:14

Tack, Doktor Eleph@nt & #7 Raoul Gonzalez.

Från mitt makro-perspektiv är det tyvärr bara Sverigedemokraterna som har en politik som inte leder ner i en demografisk avgrund.

Permalänk | Anmäl #12 Bo T, 2011-07-06, 11:20

"...missnöjespartier med grumliga rötter har än så länge inte visat sig ha varaktig livskraft i svensk politik."

Antar att du syftar på Ny Demokrati och SD.

Vi kan konstatera att etablerade partiers invandringspolitik nu har resulterat i minst fyra stycken invandringskritiska eller Sverige vänliga gräsrotspartier. Skåne Partiet, Svenskarnas Parti, National Demokraterna och Sverigedemokraterna.

Det här är inte partier som styrs av politiska broilers som aldrig haft ett riktigt jobb i hela sitt liv, som ex vår statsminister. Det här är människor som upplevt konsekvenserna av invandringspolitiken i verkligheten. De inser att om inte utveckling vänder snart kommer det att leda till våldsamma konflikter och risken att förlora både land och liv. Därför är de mycket mer hängivna än alla etablerade broiler politiker. Jag skulle vilja se de broilerpolitiker som skulle klara av att orka med att löpa gatlopp i både pressen och på torgmöten för att ta sig in i riksdagen. De kommer aldrig att ge sig och därför kommer de att vinna till slut.

Det är de etablerade partiernas invandringspolitik som skapar konflikter, hat och rasism. Det är inte invandrarnas eller svenska folkets fel, det är politikernas.

Nästa val 2014 så kommer SD att vara större än både FP och MP.

Permalänk | Anmäl #13 Johnny Andersson, 2011-07-06, 12:09

Det finns inga liberaler kvar i Folkpartiet, och inte många kvar i Centerpartiet så förslaget är dödfött från början.

Permalänk | Anmäl #14 Allfons Mållgan, 2011-07-06, 12:38

Vare sig Fp, C eller Mp är liberala partier, och Mp:s miljöfascism är knappast kompitabel med Fp:s relativt liberala syn på globalisering och tillväxt.

Permalänk | Anmäl #15 Christoffer Jonsson, 2011-07-06, 14:28

Det är så hejdlöst svårt att dra skillnader mellan liberaler, socialister eller moderater, man vet inte vilken ide som är vems i dessa tider när alla ska tycka lika men gilla olika. Jag vill inte ha kolonissering av Sverige och vill ha en normal invandring typ medel i europa och anser också som de flesta experter att mångkulturen är stendöd.

Permalänk | Anmäl #16 Andersx Carlsson, 2011-07-06, 15:14

"Folkpartist: Tillsammans kan Sveriges liberaler utmana M och S"
Detta illustreras med en bild innehållande Wetterstrand??? (och Maud O)
(mp) är ju ett elitistiskt extremvänsterparti och synnerligen fjärran från liberalism..
(C) är ett politiskt mycket opålitligt parti, berett att gå i säng med den som betalar bäst....
Skojar nån med oss?

Permalänk | Anmäl #17 Stig E-k, 2011-07-06, 16:29

Haha, Folkpartiet liberalt? Jag skulle inte tro det! Folkpartiet är nog det minst liberala partiet i riksdagen idag.

Permalänk | Anmäl #18 Peter Smith, 2011-07-06, 17:18

Leve social liberalismen, Ni har en plats plats att fylla och ni saknas

Permalänk | Anmäl #19 Erik almgren, 2011-07-06, 18:44

Kul att läsa Lennart Rhodins rappakalja!

Vem skulle rösta på EU fiaskot?
Vem skulle rösta på EU:s öppna gränser politik?
Vem skulle rösta på ännu mer flyktingfiasko?

Vem röstar på det sjunkande centern?
Vem röster på det kommunistiska Mp?
Vem röstar på ännu mer vansinne?

Visst finns det massor med stolpskott som röstar med fötterna,
men alltfler svenskar inser nu vad alliansen kostar plånboken.

Att de mer begåvade väljarna skulle rösta fram en trio stollar från
c, fp och mp är ganska skrattretande. C och fp sitter redan i knäet
på Reinfeldt, och han sköter också deras politik!

Vad det gäller mp, så har Reinfeldt redan slängt ut långreven, och
den barnslige Fridolin håller som på att svälja betet.

Sd är ju det enda parti, som vågar, och kan ta strid med Reinfeldt,
så min röst är vikt för Åkesson.

Permalänk | Anmäl #20 per svensson, 2011-07-06, 19:29

Gå samman är en bra ide tycker jag, då får vi de tre stolligaste partierna i en form sedan kan dom reduceras till ett 4% parti för att totalt tyna bort...

Sveriges invånare skulle tjäna miljarder och åter miljarder om dom tynade bort, i minskade energiskatter, bensinskatter och en reducerad SIDA budget med 20-30 miljarder.

Permalänk | Anmäl #21 Mats F Eriksson, 2011-07-07, 00:05

Ursäkta, men VILKA liberaler är det han talar om? Folkpartiet har inte ett förbannat uns kvar av ideologi eller önskan att låta människor bestämma själva över sina liv. Så fort regeringsmakten hägrade, gav de upp precis allt som deras väljare röstade på dem för. I EU är den liberala gruppen ett av de största hoten mot det fria och öppna samhället. Vad helst de konservativa önskar verkar vara det de "liberala" helst vill genomdriva.

Jag brukade vara en av era "hästväljare", kära Folkpartiet. 18 juni 2008 gjorde ni något som är helt oförlåtligt. Det är tråkigt att prata om att svartlista människor, eller att människor är förbrukade för alltid... men det finns inget annat sätt att säga det. Ni är så opålitliga det går att bli. Vad ni än lovar och vad som än händer, kommer ert stöd till FRA-lagen alltid finnas i ert protokoll. Den enda av era riksdagsledamöter som röstade emot, Camilla Lindberg, stötte ni ut...

Permalänk | Anmäl #22 Sven P Andersson, 2011-07-07, 12:15

Helt rätt! det finns definitivt utrymme för ett klassiskt liberalt parti i Sverige. Inget parti för idag liberal politik på allvar. Allt vi ser är en kompromiss av fascism och kommunism kombinerat i något som obskyrt nog kallas socialliberalism. En lögn är vad det är.
Individualism står över fåniga kollektivistiska idéer som rasism, homofobi och feminism. Äkta individualism är vad världen behöver. Håller du inte med? låt bli, bara jag slipper sitta med i ditt sjunkande kollektiva skepp.

Permalänk | Anmäl #23 Benjamin W, 2011-07-18, 17:08