Lustbarnen och den svenska skolan

Skolbarn delas ibland in i "lustbarn" och "pliktbarn". Man kan kortfattat beskriva pliktbarn som benägna att följa regler och underordna sig befintliga strukturer som någon annan upprätthåller - t ex skolan. Dessa upplever trygghet i och med tydlighet och de finner också att dessa miljöer innehåller eftersträvansvärda och tillräckliga belöningar. Dessa belöningar förstärker i sin tur det egna, plikttrogna, beteendet i skolan. Pliktbarn är ofta villiga att "gneta och streta" med skoluppgifter, räkna sida upp och sida ner, läsa under tystnad under lång tid, etc. De är beredda att gå en jämförelsevis lång väg innan de når sitt mål.

Lustbarn, å andra sidan, söker snabbare utdelning och är inte lika benägna att streta med skoluppgifter. De växlar ofta och gärna intryck och skyr monotona sammanhang. Lustbarn vill känna sig roade av skolans aktiviteter, eller åtminstone av den miljö de befinner sig i. Dessa är därför ofta mer relationsorienterade än pliktbarnen och mindre anpassningsbara till den befintliga strukturen inom skolan. Faktum är att de ofta ifrågasätter dessa strukturer, förhandlar om tänkbara justeringar eller - om de helt går på pumpen inom förhandlingen - väljer ett annat fokus än det skolan efterfrågar och/eller väljer en annan och mer dynamisk miljö att vistas i. De väljer någonting annat.
De upplever att de har en valmöjlighet.

Det finns en tydlig bakgrund till detta. I vårt samhälle produceras hela tiden nya valmöjligheter. Våra liv går i dag ut på ett ständigt sorterande och väljande. Detta blir samma sak som att leva ett liv fullt av distraktioner. Vissa människor hanterar detta någorlunda bra, andra hanterar det sämre. Lustbarnen hanterar det sämre (om man med sämre menar oförmågan att välja påkallade val). Många av dessa valmöjligheter lockar nämligen med snabb belöning. Människans hjärna har en tendens att söka den snabbaste vägen till belöning. Detta är den väg som innebär minst ansträngning men lustfylld utdelning. I valet mellan att skolka med sina kompisar och att räkna matematik i lektionssalen är det vanligt att det utpräglade lustbarnet väljer att skolka helt enkelt därför att det beteendet belönas snabbare och tydligare än räknande i matematikboken. Att matematik skulle kunna vara "en belöning i sig" är helt sant - men det är den mycket sällan så som matematik ofta framstår i den svenska skolan.
Lustbarnet känner givetvis till det faktum att denne gör ett "dåligt" val som skolkar, men är på sätt och vis slav under sin stenåldershjärna. Det är lätt att känna igen sig oavsett vem man är, de allra flesta är slavar under sin stenåldershjärna. Det är den som styr oss mot MacDonald's i stället för att äta betydligt nyttigare, hemlagad mat, t ex. MacDonald's-besökaren vet att maten är onyttig men belöningen (den goda maten, den snabba åtkomsten och mättnaden) föregås av mindre ansträngning.
Det är stenåldershjärnan som har uppfunnit hissar och rulltrappor och som gör att vi använder dem, trots att vi vet att vanliga trappor är bättre för vår hälsa. Snabba belöningar får oss att köpa kläder vi egentligen inte behöver, äta godis, gå genvägar över gräsmattor eller läsa Hänt i Veckan i stället för kvalitetslitteratur. Människor gör mer eller mindre dumma val hela dagarna just på grund av att våra hjärnor söker snabb belöning. Att motstå genvägar, snabba belöningar och/eller stimulerande variation kräver mycket självdisciplin.

Det finns gott om snabba belöningar i en lektionssal. Dessa förväntas alltså skoleleven välja bort i varje given stund, till förmån för läraren, boken, eller vad som nu anses vara viktigast. Det innebär att välja mellan Pythagoras sats eller SMS:et som just plingade. Att låta bli godiset som bränner hål i fickan. Att inte titta på kompisarna som gör lustiga miner.
"Ja, ska det vara så svårt?", säger många - särskilt vuxna, som bär omkring på minnet av sin egen skolgång. De hade minsann inte (lika) svårt för att koncentrera sig på rätt sak i skolan. Men dagens svenska samhälle ser annorlunda ut. Ett samhälle som uppmuntrar så mycket väljande och som lockar med så många snabba belöningar har vi aldrig tidigare haft i Sverige. Det påverkar så klart oss alla, även oss vuxna, kanske utan att vi alltid tänker på det. Väljandet pågår ju överallt och i ökad grad. Även i hemmet. Barnen väljer vad de ska äta och inte äta. En vacker sommardag får de välja mellan stranden, Skansen eller Gröna Lund. De får välja en sak ur godishyllan. I leksaksaffären. Ur TV-tablån. Antingen ett Playstation eller ridläger. De förhandlar om semesterresan. De förhandlar om betygen i skolan, inte sällan i allians med sina föräldrar.
Vuxenvärlden uppmuntrar och sanktionerar dessutom väljandet i allt högre utsträckning. Kanske som en effekt av att vi själva har vant oss vid att alltid kunna välja - och välja bort. Ska inte unga ha samma rättighet som vi själva? Jo, om vi tror att vårt eget väljande är bra för oss. Men troligast är att överdrivet väljande leder till stress vilket i sin tur gör att vi mår dåligt. Det finns mycket som tyder på det. Det gäller så klart även barn och tonåringar. Det gäller i synnerhet barn och tonåringar.
Dessutom, vid sidan av väljandet signaleras även möjligheten att kunna välja bort. Det är till exempel inte ovanligt att unga redan vid tidiga tonår har påbörjat tio olika fritidsaktiviteter, men slutat med samtliga när det "inte längre var lika kul som i början". Barn kryssar mellan TV-spel, husdjur, leksaker och böcker och har ingenting roligt att göra.
Är det då konstigt att samma beteende finner sin väg till skolan?

Det är till exempel inte alls ovanligt att lärare under ett och samma lektionspass erbjuder en grupp elever att välja mellan att samarbeta i grupp eller att jobba individuellt. Man kan forska vid datorn eller skriva för hand. Man kan välja den eller den arbetspartnern, sätta sig utomhus, gå till biblioteket eller vara kvar inne i lektionssalen, göra klart arbetet under lektionstiden eller hemma, läsa en bok i stället, leta upp bildläraren för att säga en viktig sak eller helt enkelt göra det som känns utvecklande för stunden… allt detta samtidigt som arbetsmomentet ofta är otydligt formulerat och en deadline är förhandlingsbar.
Är det så konstigt att dessa elever så småningom också börjar uppfatta att de även kan välja att ha med sig en penna till lektionen eller inte? Att göra läxan eller inte?

Själva valmöjligheten har blivit en frihetsmarkör. I ett samhälle som förordar valmöjligheter är det lätt att komma fram till en punkt när ett färdigt val framstår som ofrihet - vilket i sin tur brukar uppfattas som en sorts bestraffning. Bestraffningar vill ju få lärare ägna sig åt i skolan. Alltså erbjuder man valmöjligheter. Samtidigt bidrar man till en kultur med ständiga förhandlingssituationer om huruvida valmöjligheterna är tillräckligt lustfyllda eller inte.
Mitt i denna luststyrda och nästan valfria skolvardag finns som bekant ett uppdrag som går ut på att samtliga elever ska nå kunskapskrav. Dessa låter sig knappast nås utan att läraren får riktad fokus från elevernas sida. Läraren måste inse att denne konkurrerar med de distraktioner som han eller hon själv bidrar till. Läraren skapar sitt eget kaos - ofrivilligt, kanske till och med omedvetet - och som ett resultat av att försöka leva upp till olika och motsägelsefulla krav.

Man önskar att det fanns en enkel lösning. Det gör det inte. Men det finns färdriktningar. Och ironiskt nog måste skolan ju välja sådan.

Och det finns exempel på redan valda färdriktningar. Det blir numera vanligare med skolor som gör försök att åtminstone begränsa antalet valmöjligheter i skolan genom att ersätta vissa val med regler. Skolor med klädkoder och läxpolicies är på tillbakamarsch, till exempel, det märks tydligt i vissa kommuner.
Målet för dessa skolor uttrycks som en respektfull, lugn och i någon mån förutsägbar skolmiljö. Många av dessa skolor lyckas säkerligen också alldeles utmärkt med detta. Men det finns också en anledning att se upp en smula i sin strävan att styra och precisera skolelevers beteenden med hjälp av regler och förutbestämda förhållningssätt. Särskilt med tanke på att förmåga att göra självständiga val snarare än förmåga till lydnad premieras allt högre i omvärlden och på arbetsmarknaden.
Dessutom, det är lätt hänt att man blandar ihop mål och medel i sin iver att svara mot andras behov. Reglerna blir målet när de skulle vara medel - som en följd av en (för) välvillig marknadsanpassning. Skolor som enligt egen utsago inte tummar på ordningen får nämligen ofta ett gott rykte. De möter en tydlig efterfrågan på den öppna skolmarknaden, helt enkelt. Regler och policies blir ett sätt att profilera sig - ett sätt att rekrytera elever. Man får hoppas att det i förlängningen inte kommer att innebära en sorts kapprustning vad gäller just regler och sanktioner i skolan. I så fall skulle skolorna själva bete sig som de kortsiktigt belöningssökande lustbarn som de försöker omprogrammera i sin verksamhet.

En alternativ och redan vida beprövad väg handlar om att göra undervisningen till elevens bästa val. Och det är svårt, mycket svårt. Men till skillnad från vad många påstår så är det inte omöjligt på grund av dåliga förutsättningar eller bristande resurser. Det är bristen på nytänkande som begränsar.
För att lyckas behöver skolan revidera sin föreställning om vad "skola" innebär, var "lärande" sker och vad "kunskap" är. Måste undervisning ske i ett klassrum i så hög utsträckning? Måste kunskap delas upp ämnesvis? Varför denna fixering vid kollektiva enheter - "klasser" - och kopplingen till biologisk ålder? Dessa är bara några av de intressanta frågor som finns att ställa för att komma vidare.

Målet - skolans undervisning som lustbarnets första val - kan nås genom att i högre utsträckning ägna sig åt nya, ofta icke-konventionella, undervisningsmetoder (även om det kan verka märkligt att fullt tillgänglig och gratis teknik, till exempel, fortfarande betraktas som "icke-konventionell"). Det finns gott om exempel på lärare som redan lyckas mycket väl men dessa hörs alldeles för sällan i skoldebatten. Det handlar om tidsenliga lärare, som nyttjar modern teknik och som bidrar till en miljö där eleverna ställer frågor, där de tillåts interagera, fast inom givna ramar, och välja, fast med tydlig begränsning - sådana förhållanden som gynnar den ständigt växande skaran lustbarn i skolan.

Dennis Hjelmström (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/37844

9 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Mycket intressant. Får hoppas fler tar sig tid att läsa :)

Permalänk | Anmäl #1 Daniel Claesson, 2011-07-05, 19:05

92!
Intressant dock med någon som har en tanke och en linje och eventuellt kunskap (jag är lekman på området men mycket lät vettigt och genomtänkt).

Permalänk | Anmäl #2 Martin A, 2011-07-05, 20:42

Tilläggas kan är att jag var ett typiskt lustbarn som hade mått enormt bra av regler som genomdrevs. Lustbarn får stolthet och tillfredsställelse när de lyckas genomföra tråkiga uppgifter också. Men jag var ganska begåvad, kanske är annorlunda för de som inte kan genomföra uppgifterna väl ens när de får hjälp med disciplinen.

Permalänk | Anmäl #3 Martin A, 2011-07-05, 20:45

Dessa oändliga artiklar som handlar om allt annat än det huvudsakliga problemet i skolan.

Permalänk | Anmäl #4 Bo T, 2011-07-06, 07:44

Min och flera av mina lärarkollegors erfarenhet är att elever som sysslar med instrument eller idrott ofta är beredda att arbeta lite hårdare och därför kommer över de trösklar som utvecklandet av nya, abstrakta, begrepp innebär. Men jag skulle inte vilja kalla dom pliktbarn, de vet att jobbar de på så blir lust-utdelningen så mycket större än den omdedelbara snabba belöningen som kommer med minimal ansträngning. Musiklivet och idrottslivet lyckas med det som inte skolan klarar hjälpa eleverna över frustrationströsklarna. Det finns flera orsaker till detta och jag tror att här finns mycket att som kan överföras till skolans värd.

Permalänk | Anmäl #5 holt cecilia, 2011-07-06, 14:32

Synd att Dennis Hjelmströms inre "pliktbarn" var tvunget att propsa på. Istället för att skriva ovan text skulle Hjelmström låtit sin stenåldershjärna fått leva ut och valt en helkväll framför teven åt honom istället för att dikta ihop denna kvasivetenskapliga artikel. Ett typiskt exempel på att "plikt" inte alltid genererar gott resultat.

Jag tror med på vad #5 skriver.

Permalänk | Anmäl #6 u_12292, 2011-07-06, 20:18

Struntprat. Jag har aldrig haft en känsla av plikt mot omgivningen, hela rollspelscharaden med status såg jag igenom i mellanstadiet. Anledningen till mina höga betyg, trots ADD som per definiton innebär svag delayed gratification var att jag hade ett egenvalt mål som jag strävade mot i kombination med ren intellektuell begåvning. Jag tog ansvar för att isolera mig under mina studier så att jag inte skulle bli störd. Man ska nog skilja på folk som gör saker för att vara "duktiga" i uppfyllandet av nån sorts extern norm och folk som verkligen har internaliserade mål och värderingar. Omgivningen såg mig som ett "pliktbarn", men jag var ett "lustbarn".

Mitt förslag efter egen erfarenhet som elev är speciella klasser för störande barn, och speciella skolor för gravt antisociala barn; det handlar inte så mycket om bra eller dåliga människor som att man ser verkligheten på annorlunda sätt och att vissa personlighetstyper går ihop som snö och napalm.

Permalänk | Anmäl #7 Victor Nathanael Fors, 2012-03-08, 13:25

Långt men intressant. Och det finns mer precisa saker att sätta fingret på...

Permalänk | Anmäl #8 Vera John, 2012-05-06, 00:01

Bra analys, men jag är inte alls imponerad av förslaget till lösningen. Förslaget går ut på att barnen väljer skolan och lärande utifrån lusten. Det är en dålig grund för ett val och dessutom har skola ingen chans i konkuransen med andra lustfylda men värdelösa aktiviteter. "Lustfylthet" skall inte uppmuntras i alla lägen. Barnen behöver fostras till att fatta beslut på mer genomtänkta grunder. Tills de kan det, skall elever styras av plikt. Plikt så småningom kan leda till lust, när saker och ting går bra! Det som behövs det är hela samhällets attityds förenindring i fråga om ansvar.

Permalänk | Anmäl #9 Renata Helenson, 2012-08-04, 19:43

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.