Eget sparande ger självständiga medborgare

Familjen och civilsamhället med alla dess institutioner och gemenskaper har i Sverige fått finna sig i en underordnad roll under stora delar av 1900-talet. I den politiska visionen om framtiden har individen och staten varit de dominerande aktörerna och relationen dessa emellan har varit central för utvecklingen. Sverige skiljer sig i detta avseende från de flesta andra länder i Europa. Den samhällsstruktur som i vanliga fall vilar stadigt på tre ben är i vårt land tvåbent, åtminstone i politiskt avseende.

Detta är inte ett resultat av slumpen. Sedan 1930-talet har det varit en uttalad målsättning från de styrande politikerna att oberoendegöra individen från olika mellanmänskliga relationer och påtvingade gemenskaper. I denna förändringsprocess har Socialdemokraterna varit en ledande kraft.

Många, däribland historikerna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh, menar att detta beror på att den svenska jordmånen, av historiska skäl, var särskilt mottaglig för strävan efter den frihet Socialdemokraterna förespråkade. Svensken hade helt enkelt få invändningar mot att genom statens försorg fredas från mellanmänskliga beroendeförhållanden, eftersom hon sedan urminnes tider främst såg sig just som individ.

Till en början lyckades Socialdemokraterna med sin uppgift. Arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar tog från slutet av 1930-talet ett stadigt grepp om den svenska samhällsutvecklingen. Utvecklingen kom att löpa parallellt med de fördelar Sverige vann genom att stå utanför världskonflikterna. När dammet från andra världskriget väl lagt sig hade Sverige klättrat i välståndsligan. Redan i mitten av förra seklet var vårt land ett av världens absolut rikaste.

Men i takt med ökande välstånd växte också ambitionerna och förväntningarna på den gemensamfinansierade välfärden. Under 1900-talets andra hälft växte den svenska statens makt förhållandevis snabbt. På område efter område ökade politikens inflytande.

Skattetrycket steg i takt med välfärdsstatens ambitioner, en utveckling som inte minst påverkade låg- och medelinkomsttagare. Det var ofrånkomligt att marginalerna i vardagen för vanliga medborgare minskade i samma utsträckning som det allmänna välfärdserbjudandet blev allt mer attraktivt. För varje krona som togs in i skatt hade den enskilde följaktligen en krona mindre att använda efter egen klokskap.

Oppositionen mot den förda politiken var länge begränsad. Så länge Sveriges ekonomi växte och levnadsstandarden förbättrades för breda samhällsgrupper förmådde få kritiska röster bryta igenom.

När väl kritiken gjorde sig hörd kom den till en början från borgerligt håll. Den tidigare partiledaren för Moderaterna, Gösta Bohman, förstod relativt tidigt att hushållens begränsade sparande var ett allvarligt problem. Under sin tid som ekonomiminister i slutet av 1970-talet introducerade han därför bland annat skattesparandet och skattefonder.

Försök att påverka utvecklingen kom också från den moderata riksdagsledamoten Staffan Burenstam Linder. I boken Den hjärtlösa välfärdsstaten (1983) argumenterade han övertygande för att välfärdsstaten hade vuxit över sina bräddar och att det hade skett på bekostnad av medborgarnas individuella trygghet.

Också i den breda samhällsdebatten noterades ett ökat intresse för frågan om medborgarnas makt. I den statliga Maktutredningen, verksam under 1980-talets andra hälft, gavs stort utrymme för en diskussion om medborgarnas faktiska makt och upplevelser av inflytande över såväl samhällsutvecklingen som det egna livet.

Insikten om att välfärdsstaten hade vuxit sig alltför stark vann också insteg i socialdemokratin. De argument som till en början främst hade förts fram av borgerliga debattörer och politiker vann i skiftet mellan 1980- och 1990-talen gehör även till vänster om mitten i svensk politik.

Med boken En ny socialdemokrati (1992) ville bland andra Håkan A. Bengtsson, Helle Klein och Widar Andersson bidra till den fortsatta idédebatten. Inte minst ifrågasatte man de dittills rådande maktförhållandena i det svenska samhället och önskade ett ökat utrymme för de individualistiska idéströmningar som präglade samtiden.

"Det svenska samhället och svensk socialdemokrati har i mångt och mycket förlitat sig på starka intresseorganisationer. Dessa institutionaliserade kollektiv måste lämna plats för en ökad individualism, en social individualism som tillåter individen att få en ökad frihet men som också förenas med den djupaste respekt för medmänniskan."

Håkan A. Bengtsson och hans medförfattare efterlyste en socialdemokratisk politik som satte människan framför statsnyttan.  Den "sociala ingenjörskonstens" teknokratiska inslag skulle nu ersättas av allt mer kunniga och myndiga medborgares självansvar och "varje ståndpunkt måste ta sin utgångspunkt i den verklighet vi lever i". Författarna var tydliga med att de även fortsatt önskade höga skatter, men att "individualitetens utveckling inte behöver stå i motsats till solidaritet". Inte heller behövde det gemensamma nödvändigtvis betyda statligt eller offentligt.

Men det fanns fler. Den nu tilltänkta efterträdaren till Wanja Lundby-Wedin, Karl-Petter Thorvaldsson som var SSU-ledare mellan 1990 och 1995, uttryckte i en LO-skrift oro över att "medborgaren blev klient istället för myndig". Thorvaldsson, som i grunden tyckte att välfärden hade berikat människan, varnade för riskerna med en stat som växte sig alltför stark. Han var rädd för att "det starka samhället drevs för långt" och att vanmakten skulle sprida sig i samhället i takt med att statens omfång växte.

Karl-Petter Thorvaldsson efterlyste ökad "egenmakt" för medborgaren och att de vardagsnära politiska besluten skulle flyttas närmare medborgarna. Thorvaldsson såg och medgav dessutom, sannolikt motvilligt, att många medborgare i välfärdsstaten hade det knapert i vardagen.

"Behöver man vända på varje krona och inte har några ekonomiska marginaler, då känner man vanmakt."

Spola fram klockan till i dag. Vi skriver 2011.

Bilden av Sverige internationellt är numera den av ett rikt land med välskötta statliga finanser som till skillnad från många andra länder stått väl emot finanskrisens verkningar. En viktig förklaring till att statens ekonomi är god är det höga skatteuttaget. Medan Sverige som land är rikt är medborgarna långtifrån förmögna medborgare, något betydligt fler fått upp ögonen för under den pågående Saabkrisen där anställda på fabriken förklarat att hushållskassan är tom och besparingarna obefintliga.

Bristen på marginaler är emellertid inte ett fenomen begränsat till Trollhättan. Vardagsekonomin är för många knaper under alla årets månader. Stora grupper har svårt att klara tillfälliga inkomstbortfall eller utgiftsökningar, vare sig det handlar om nya kläder till studentexamen, höga elräkningar eller en ny tvättmaskin.

Detta skapar ofrihet i vardagen. Den vanmakt och brist på frihet som namnkunniga Socialdemokrater varnade för under 1980-och 1990-talen är i dag verklighet för många i samhället.

I forskningslitteraturen brukar man prata om bristande kontantmarginaler. Enligt färsk statistik från Statistiska centralbyråns (SCB) Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF) kan mer än en femtedel yngre än 45 år inte klara av en oväntad utgift på 8 000 kronor utan att behöva låna eller be om hjälp.

Samma studie visar att bland de ensamstående med barn har mer än 18 procent någon gång under de senaste 12 månaderna kommit efter med betalningarna av utgifter för bostaden.

Men det är inte bara tunna marginaler som tynger. Många svenskar står helt utan besparingar. När SCB senast undersökte svenskarnas ägande 2007 visade det sig att ytterst få hade någon nettoförmögenhet när värdet av reala tillgångar som bostäder räknades bort. Värdet av en egen bostad minus skulderna till banken motsvarar givetvis en nettoförmögenhet, men eftersom pengarna är knutna i boendet gör tillgångarna ingen nytta när vardagsekonomin tryter.

Den ursprungliga tanken med välfärdsstaten var att frigöra medborgarna från varandra. Familjen var en av de institutioner som betraktades med misstänksamhet. Staten blev för många medborgare själva sinnebilden för en opersonlig makt dit man kunde vända sig för skydd och trygghet.

Men i en tid när vardagen ställer ökade krav på den enskilda medborgaren är denna ordning inte längre självklar. Den resursfördelning som tidigare ansågs välbalanserad måste nu övervägas på nytt. En statligt organiserad välfärd kommer aldrig att kunna trygga välfärdsmedborgaren i ett oändligt antal möjliga situationer, oavsett hur väl vi justerar reglagen i välfärdsmaskineriet.

Det är centralt att politiken tar sin utgångspunkt från den verklighet människor lever i. Stora grupper lever sina liv med små ekonomiska marginaler och utan egna besparingar. Det ger näring åt vanmakt och ofrihet. Minsta lilla inkomstbortfall eller utgiftsökning tvingar många att teckna dyra korttidslån i väntan på nästa lön.

Detta kan inte ha varit syftet när välfärdsstaten byggdes upp. Kampen för att värna individens oberoende förtjänar bättre.

Det är dags att tillmäta de enskilda medborgarna ett större ansvar för sina liv. Samtidigt som vi gör det ska vi ge alla ökade möjligheter att förvalta en större del av sina egna inkomster. Genom att skapa bättre förutsättningar för ett ökat sparande värnar vi medborgarnas vilja till oberoende och självständighet.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/37821

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Verkligheten är den att en stor grupp människor aldrig kommer att ha något sparkapital eller någon buffert oavsett inkomst.

Och en annan del av befolkningen kommer alltid att ha en reserv oavsett hur mycket Riksbanken straffar dem med negativa realräntor.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2011-07-05, 07:20

Ämnet sparande diskuteras, initierat av Skandia.

Högerns tes är (framfört av ett flertal representanter nedan):

Den svenska modellen leder till lågt individuellt sparande. Det beror på de höga skatterna.

Då tar vi den amerikanska modellen med oerhört mycket lägre skattetryck än den svenska. De sparar ju inte heller, som Joseph Stiglitz, ekonom, pristagare i Nobels minne konstaterar i detta klipp:

http://www.youtube.com/watch?v=wputRsxArSI&feature=related

Så varför högermännens tror att deras amerikanska modell automatiskt leder till ökat sparande är svårt att förstå.

I Kina och Japan sparar man mera är det dit som Skandia och högern vill gå? Då pekar jag som svar på paradox of thrift.

Det är också anmärkningsvärt att Skandia hämtar alla debattörer från den demokratiska högerns yttersta träskmarker.

Då vet alla vi som inte delar dessa värderingar vilket försäkringsbolag vi inte ska välja.

Permalänk | Anmäl #2 Doktor Eleph@nt, 2011-07-06, 10:39

Hur kan man vara så ideologiskt blåögd att man framför ett antagande som: "Detta kan inte ha varit syftet när välfärdsstaten byggdes upp. Kampen att värna individens oberoende förtjänar bättre."

Är Lerulf så hjärntvättad av sin skolgång och svensk media i detta land att han ens kan komma på tanken att utgå från ett sådant antagande? Socialistisk ideologi förutsätter nämligen konträra antaganden. Redan i det kommunistiska manifestet slås det fast att människan behöver ingen annan familj än partiet (staten). Familjen Myrdal har enda sedan 30-talet försökt att implementera detta marxistiska påbud i det svenska samhället och Palme har med sitt skapande av en ofantlig planekonomisk offentlig sektor satt denna förslavning i verket.

Hela den av socialdemokratin förda politiken under hela sitt maktinnehav bär klara och tydliga bevis för denna doktrin. I beskattningspolitiken, i familjepolitiken, i skolpolitiken, i socialförsäkringspolitiken - HELA S politiska gärning syftar till att göra individen totalt avhängig av staten (partiet).

Men Lerulf är fin i kanten och vill inte låta påskina att han ens övervägd tanken - trots sakpolitiska bevis för motsatsen.

Varför frångår Lerulf ideologin som förklaringsmodell när det finns så tydliga samband mellan förd politik och ideologiska påbud? Är det någon form av svensk snällism och/eller konflikträdsla?

Vänstern är ansvarig för förslavningen av den svenska medborgaren genom skatter, PK-påbud, bidrag och ett rättspositivistiskt rättssystem och detta bör klargöras för gemene man som kanske saknar bakgrundsfakta och de ideologiska förklaringarna. SAPs sakpolitik har alltid varit och är klart ideologiskt förankrad och orienterad efter Marx socialism.

Permalänk | Anmäl #3 Jörgen Trauner, 2011-07-07, 12:27