Svenskt näringsliv skjuter fullständigt snett

Förmågan att skapa kultur och att kunna analysera den är vad som skiljer människor från övriga däggdjur. Givetvis är det ett problem att det utbildas fler inom kultur och humaniora än vad det finns behov av på arbetsmarknaden men då måste svaret bli att skära ned antalet platser och höja kvalitén på alla utbildningar och inte att dra ned på det generella studiebidraget för enskilda ämnesinriktningar.

Tidigare var den som ville godgöra sig en akademisk examen beroende av en förmögen familj som finansierade utbildningen. Det kunde vara den egen eller någon annan. Med ett generellt studiemedelsystem och ett avgiftsfritt universitet har Sverige sedan länge öppnat för att den vill och kan ska få den utbildning den önskar oavsett bakgrund. Att högre utbildning är avgiftsfri är i tanken god men systemet ställer till en del problem. Många svenska ungdomar utbildar sig för att de kan, men inte alltid för att de vill. Systemet med att universiteten vill fylla salarna för att få ekonomiska medel och ungas behov av sysselsättning har lett till både en inflation i den högre utbildningen och en för staten kostsam överutbildning av befolkningen. Som ett exempel är det trots att bankkassörens arbetsuppgifter förenklats med IT, troligare att bli betjänad av en civilekonom än som för 15 år sedan möta en gymnasieekonom i kassan. Problemet med överutbildning är alltså generellt och inte direkt kopplat till enskilda ämnesinriktningar.

Om man är en vän av det utvecklade och människovänliga samhället förstår man behovet av en fri och självständig akademi. Man behöver inte läsa nobelpristagaren i litteratur för att veta att utan intellektuellt och kritiskt tänkande fallerar grundmurarna för samhället och därmed ekonomin. Det som kännetecknar motsatsen är ett ofritt samhälle där staten växer och blir synonym med både kulturen och produktionen. Debatten om att det finns oseriösa utbildningarna borde föras inom ramen av den svenska slapphänta högskolepolitiken och leda till utvärdering och nedläggning.  Problemet med att det finns fler utbildningsplatser än arbetstillfällen inom exempelvis kultur och humaniora borde rimligtvis löasas med att skära ned på antalet platser.

Men framförallt är oordningen och överutbildningen inom svensk högre utbildning en produkt av en tidigare socialdemokratisk politik som syftat till att så många så möjligt ska bli akademiker. Trots att det verken är allas önskan eller något samhället har behov för. Mot den här bakgrunden är det märkligt att svenskt näringsliv ställer kravet att studiebidragets storlek ska bestämmas av tillgången på jobb när studenten är färdigutbildad. Antingen får samhället erbjuda och producerar utbildningar för att man tror att de är viktiga eller också får man avstå. Troligtvis kan och kommer landets politiker inte göra något av det. Därför är det långsiktigt korekta snarare att titta på hur man kan införa någon form av studieavgift för all högre utbildning. Avgiften bör inte vara så hög att den avskräcker den med mindre resurser men tillräcklig för att fungera som ett incitament att avsluta utbildningen.

Idag har ytterst få svenska akademiker använt eget kapital eller arbete till att helt finansiera levnadskostnaderna under utbildningen. Studiemedlets största del är ett lån med ränta av staten som ska betalas tillbaka med skattade pengar. Att unga människor belånar sig själva och läser för samhället dyra utbildningar de kanske saknar förmåga att avsluta eller faktiskt intresse för måste motverkas. Men genom att begränsa tillgången på kultur och humaniora skapar man ett samhälle där människor inte inspireras till att ta risker, starta företag och generera arbete. Att göra ett kostnadspåslag för individuella studenter beroende av ett överutbildat kollektivs chanser till jobb är fel. Det är högst välkommet med en förnyad debatt om hur vi förbättrar det svenska studiesystemet. Men att helt avlöva akademin på sin självägda relevans och se högre utbildnings endast som ett arbetsmarknadsredskap är helt fel väg att gå.

Charlie Levin (26 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/37730

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag tycker Sv. Näringsliv kommer med ett bra förslag till nytänkande. För egen del skulle jag gärna se att genusvetenskap
gavs denna nya ställning av mindre viktigt område.

Permalänk | Anmäl #1 Bo Grahn, 2011-07-01, 14:41

" Man behöver inte läsa nobelpristagaren i litteratur för att veta att utan intellektuellt och kritiskt tänkande fallerar grundmurarna för samhället och därmed ekonomin. Det som kännetecknar motsatsen är ett ofritt samhälle där staten växer och blir synonym med både kulturen och produktionen"

Man kan nästan säga att vi är vid den punkt där staten är det kulturella och det normgivande inom det civila samhället. Sverige har sina egna politruker iform av tjänstemän som är stöpta i sann socialistisk anda. Dessa 68-inspirerade människor hittar man hos kommunförvaltningar, man hittar dem som lektorer på våra universitet.

Sverige är faktiskt väldigt ofritt. Man måste gilla lika annars blir man utesluten ur facket, man kan mycket väl bli misshandlad för sina åsikter, man kan bli avskedad för sina åsikter. Nej nu är det ju inte AFA-iter jag talar om utan om Sverigedemokrater. Vi lever i ett land som har mer gemesamt med Vitryssland än ett fritt, demokratiskt, modernt europeiskt land.

Humaniorastudierna på universitetet leder inte till något annat än till en stor, fet, feministisk, fårskock som gillar "olika" men inte kommer ha några kunskaper som kommer vara nyttiga för samhället men dock nyttiga för samhällets idéer vilket är en stor jävla skillnad.

Permalänk | Anmäl #2 Eric Tidlund, 2011-07-01, 18:41

Charlie, du gör ett grundläggande misstag i din argumentation.

"Givetvis är det ett problem att det utbildas fler inom kultur och humaniora än vad det finns behov av på arbetsmarknaden ...", skriver du. Ett falskt och kontraproduktivt antagande, menar jag.

Egentligen förhåller det sig tvärtom. Problemet är att arbetsmarknaden anser sig behöva färre av dem som utbildar sig inom kultur och humaniora. (Och nej, det är inte samma sak.) Om arbetsmarknaden och företagen fullt ut hade förstått vikten av humaniora hade vår gemensamma värld sett helt annorlunda ut.

Permalänk | Anmäl #3 Peter Carlsson, 2011-07-03, 10:10

Hej,

- Jag konstaterar i artikeln att det utbildas fler inom kultur och humaniora än vad arbetsmarknaden efterfrågar. Det bekräftas av arbetslöshetsstatistiken i gruppen.

Man kan som du tycka att arbetsgivarna borde värddesätta utbildningarna högre. Att jag inte skriver det beror på att min åsikt är att arbetsgivarna själva måste få avgöra sitt eget behov.

En alternativ analys är att allt för få som utbildar sig inom kultur och humaniora startar egna företag.

/Charlie Levin

Permalänk | Anmäl #4 Charlie Levin, 2011-07-04, 07:09