S-rapporten visar det vi redan vet - bostadsbristen slår hårdast mot oss unga

Det är en rapport där du som läser får följa Emma i hennes sökande efter bostad. Emma är som många andra i vår ålder. Hon är 23 år, jobbar precis som många i hennes ålder visstid och deltid och tjänar mindre än 12 000 i månaden, helt i enlighet med medelinkomsten för stockholmare mellan 20 och 24 år. Emma och hennes förutsättningar på bostadsmarknaden är alltså skapade utifrån medelvärden för unga stockholmare. Emma är också nyinflyttad, vilket gör att hon inte kan göra det som allt fler unga stockholmare väljer att göra, det vill säga bo kvar hemma.

Majoriteten av de unga i Emmas ålder har visstidsanställningar och låga löner, löner som gör att de nätt och jämt får ihop till hyresnivåerna för en etta i Stockholm, SL-kort, mat, räkningar och livsnödvändigheter. Det största problemet för Emma var trots allt inte hyresnivåerna i Stockholm, utan att ens hitta en lägenhet att söka. Bostadsköns kötider stänger dörren för många unga.

Att allt färre unga stockholmare väljer att stå utanför bostadskön beror troligtvis inte på att de inte vill ha en bostad, utan på att chansen att de ska få en bostad via bostadskön upplevs som allt mindre. Den reguljära bostadskön kräver också högre lön en vanlig 23-åring har. De privata förmedlarna är å andra sidan en djungel av hemsidor vars seriositet är svår att kontrollera. Att tränga igenom och hitta till de lägenheter de privata värdarna förmedlar (utöver de lägenheter de förmedlar genom Stockholm stads bostadsförmedling) är både svårt och förhållandevis dyrt.

Den andrahandsmarknad som de unga stockholmarna ofta hänvisas och tvingas söka sig till är inte mindre komplicerad. I första hand finns de sidor som förmedlar tjänster mot betalning och var seriositet åter igen är svårkontrollerad. Det är dessutom otydligt hur många lägenheter som finns i deras bestånd och om det finns krav om fast anställning eller viss inkomst för att få hyra. I andra hand finns gratissidor med annonser. Den som är i särklass störst är Blocket. Där fanns 30 andrahandslägenheter som kostade mindre än 5000 kronor i månaden vid den tid då undersökningen gjordes. Det var ingen tillfällighet.

Nyproducerade ettor ligger på ungefär 6 000 kronor i månaden och andrahandsmarknadens hyror är allt annat än låga. Det är en bostadsmarknad där efterfrågan och utbud är i djup obalans och där den oetablerade och kapitalsvaga unga stockholmaren är chanslös.

Vi vill ha en annan bostadsmarknad i Stockholm och en annan verklighet för Stockholms unga. Vi vill ha en annan bostadspolitik där billiga och små lägenheter byggs, en bostadspolitik för framtiden.

Som studenter ser vi ett enormt behov av bygga nya billiga bostadslösningar för unga. Idag väljer ungdomar bort Stockholm som studie och arbetsort av den enkla anledningen att de inte kan hitta ett boende. Därför är vi glada att planeringen med Albano-projektet har kommit vidare, men det behövs mer och det behövs fort. Socialdemokraterna i Stockholm föreslog i en skrivelse till kommunstyrelsen att man bör nyttja outnyttjade kontor och affärsfastigheter och omvandla dessa till lägenheter och korridorsrum. Ett sådant arbete bör sättas igång nu.

Men låt det inte stanna vid kortsiktiga lösningar. Det krävs en långsiktig regional bostadsplan för att bygga bort bostadsbristen. Därför vill vi att Stadshusets samtliga partier tar initiativ till ett kommunöverskridande samarbete med syfte att planera för ungas bostadssituation, om inte Regina Kevius ser behovet av det räknar vi med att Karin Wanngård agerar och bjuder in till ett samarbete inom S i Stockholm.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/37727

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Vem har påstått något annat? Artikelförfattarna slår in öppna dörrar. Men hur skulle det vara om de tog och studerade vad detta beror på!

De områden som ursprungligen byggdes för personer med de här inkomsterna ligger inte i Stockholm utan runtomkring. De kallas miljonprogramområden och har en dålig klang. Men det var i alla fall ett sätt att på någonstans att bo och att få in foten på bostadsmarknaden. Hyrorna var även överkomliga för låginkomsttagare, något som vanligen alla är som unga.

Men vad har då hänt med alla dessa "miljoner" lägenheter? Vilka bor där? Ja, många har nuförtiden döps om till utanförskapsområden, då de som bor där har bildat enklaver och ofta inte ens arbetar. De står så att säga utanför samhället och lever på understöd.

Dessa människor, som söker sig hit, och som Sverige välvilligt öppnar sina armar för, har förtur i bostadskön och får tillika sina hyror betalda av andra som jobbar, dvs bidragsvägen.

Man får ju inte ställa grupp mot grupp, men inom politiken är det politikernas uppgift att prioritera. Och se här, ungdomar. Här har vi ett tydligt exempel på att politikerna prioriterar bort ungdomarna, i alla fall de ungdomar som är uppväxta i Sverige. Dessa hamnar numera utanför ramarna och vill de ha något eget boende måste de köpa en insatslägenhet. Några hyresrätter finns inte längre att uppbåda för ungdomarna.

Sug på den karamellen. Det är fakta som presenteras. Inget annat. Så börjar inte med litaniorna med en massa insinuerande invektiv. I så fall är det sanningen som är besvärande. Skjut inte budbäraren.

Som sagt, ungdomar, sätt er ned och fundera på varför ni inte får några lägenheter längre. Uppvakta politiker och skriv dem på näsan varför. De måste prioritera och det har de gjort i den här frågan. Ungdomarna fick det kortaste strået.

Lär er att se orsak och verkan. Analysera ur ALLA aspekter och väj inte för de tabubelagda. För då går det aldrig att lösa problem, om man inte får tala om hela vidden av det.

Permalänk | Anmäl #1 Cavatus Carlson, 2011-07-01, 16:45