EMU

Jörgen Trauner om EMU

Grekiska missförhållanden avslöjas tack vare euron

Publicerad: 2011-07-01 23:07, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11

Då är Lars Pålsson Syll åter igång med sin hetskampanj mot euron och därmed även EU. Tydligen så är han en anhängare av iterationen som diskussionsform eftersom han upprepar samma sak om och om igen - dock utan att avslöja sin egentliga och politiska agenda. Men iterationen höjer inte sanningshalten.

96 millningar
6 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag är ekonom med tonvikt på nationalekonomi och företagsekonomi har varit politiskt aktiv men är numera pensionerad. Dessutom är jag humanist till min livsåskådning - dock inte Sturmarkhumanist.

Han har rätt i att man vill rädda storbankerna och andra länder inom EMU att stå för det grekiska fiaskot. Ett fiasko som är helt och hållet skapat av en populistisk och korrupt politik av populistiska och korrupta politiker - men inte av en valuta, nämligen euron.

Socialist som han är vägrar han nämligen att lägga ansvaret där det hör hemma - hos politikerna. Politiker som har använt den billiga och gemensamma euron till sina personliga populistiska knep som låtsasjobb för politisk lojalitet, för höga löner i den offentliga förvaltningen samt för höga och för tidiga pensioner istället för näringslivsreformer som hade behövts för att få ett inproduktivt och omodernt samt korrupt näringsliv på fötter.

Greklands problem är totalt självförvållade av populistiska och inkompetenta politiker. Problem som med vilken valuta som helst hade nått samma dimensioner. Sanning är dock att Grekland med egen nationell valuta hade haft möjligheten att devalvera sig ur krisen och vältra de ekonomiska konsekvenserna över på sina medborgare och sitt näringsliv med oöverskådliga konsekvenser.

Nu fanns inte denna möjlighet p.g.a. EMU och euron och politikerna får stå där avslöjade och med hela skammen vilandes på sina axlar. Är det någon som tror att de politiska missförhållanden som avslöjades i krisens spår hade kommit fram om lösningen hade varit en enkel devalvering av drachmen? Naturligtvis inte!

Denna politiska förljugenhet tillhör en av den representativa demokratiska statsformens nackdelar. Med den egna nationella valutan hade man säkert hittat tusen och en olika förklaringar varför det gick som det gick. Med euron som valuta sattes det P för en sådan förljugenhet.

För det grekiska folket spelar det dock ingen roll alls om arbetsplatser försvinner, löner sänks och pensioner kortas på grund av nödvändiga sparpaket eller på grund av följderna av en devalvering. Om Lars Pålsson Syll påstår annat så ljuger han sina läsare rakt upp i ansiktet.

Även en devalvering av den egna valutan slår hårt mot arbetsplatser som på något sätt är beroende av någon form av import. Den slår hårt på besparingars värde och sänker den vardagliga levnadsnivån.

Lars Pålsson Syll vill låta påskina att Greklands befolkning drabbas av dessa saker enbart för att EU och IMF vill rädda storbanker och andra EU-länders ekonomi. Detta är naturligtvis en helt medveten desinformation för att gagna sin egna och politiska agenda.

Det är första gången att förorsakarna - politikerna - av en ekonomisk kris så tydligt ställs vid skampålen. Detta hade varit omöjligt med en nationell valuta som politisk likare. Hitintills har den demokratiska statsformen med sina politiska möjligheter skyddat de ansvariga politikerna från en sådan schavottering. Bara denna insikt i det politiska agerandet är värd varenda cent.

Det är klart att en socialist som vill driva sin populistiska politik i enbart riksdagen från den ena dagen till den andra, med en svag grundlag utan författningsregler och lagliga påföljder, inte kan acceptera att politiker får framstå i så dålig dager som de grekiska politikerna är tvungna att göra.

Det är äntligen politikerna som får stå där med sitt ansvar. Detta har absolut ingenting att göra med någon marknad. Det är inte marknaden (annat än kanske den politiska) som har skapat låtsasjobb, höjt lönerna till det orimliga och sänkt pensionsåldern till nästintill skolnivån.

Krisen klargör även det politiska tillkortakommandet vad gäller en reglering av finansmarknaden. Man tar inte sitt politiska ansvar och reglerar denna marknad på ett sätt så att den fungerar och fyller de förväntade funktionerna. Marknaden har ingen etik! Den dimensionen är det politiken som måste tillföra. Men med oetiska politiker - se Grekland - är det inte förvånande att politiken misslyckas att etablera etiska regler för finansmarknaden.

Tack vare EU och EMU har många politiska missförhållanden dragits fram iljuset och vi får se om politiker är verkligen så seriösa som de påstår sig att vara och drar de politiska konsekvenserna ur dessa situationer och förbättrar den representativa demokratiska statsformen så att politisk inkompetens och/eller korruption inte nödvändigtvis behöver leda till att medborgarna utsätts för kolossala lidanden.

Jörgen Trauner (16 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/37733

6 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Att svara på en artikel av det här slaget - kvaliteten på den tror jag läsarna själva kan bedöma - skulle aldrig falla mig in. Vill man veta något om vad keynesiansk kristeori och krishantering verkligen innebär, föreslår jag läsning av min bok "John Maynard Keynes" (SNS 2007) och min artikel om finanskrisernas anatomi, som kan laddas ner på
http://larspsyll.files.wordpress.com/2011/03/finanskrisens-anatomi-ett-p...

Permalänk | Anmäl #1 Lars P Syll, 2011-07-02, 08:11

Euron gjorde att grekerna (och även Irland, Spanien, Portugal, Italien) fick känna sig nord-europeiskt rika ett tag. Tyvärr verkar inte deras samhällsstrukturer klara detta. Något i kombinationen av politiskt styre, företagande, och arbetande, gör att de inte klarar att hålla svenskt/tyskt tempo i ekonomin. Det tog inte många år innan det kollapsade. Detta är ett misslyckande för euron, som jag tror måste krympa och bara användas i likartade länder.

När Grekland blir utkastade ur euron, det är bara en tidsfråga, kommer det naturligtvis att gå mycket bättre för dem och de blir rika och lyckliga. Det säger Lars P Syll. Alla som tror på det kan räcka upp en hand.

Permalänk | Anmäl #2 Tom Eliasson, 2011-07-02, 08:20

Jörgen Trauner’s inlägg sätter fokus på politikens ansvar för krisen i Grekland och han menar att ansvaret ligger där och inte på EUR som valuta.
Intressant är att jämföra med hur Sverige historiskt har agerat då vi ju alltid haft möjligheten att devalvera oss ur strukturella problem och dessutom flitigt utnyttjat den.

Valutahistorik, 1931 -:
Sverige överger guldmyntfoten 1931 efter en spekulation mot kronan. På tre månader minskade valutareserven från 300 miljoner till 30 miljoner. Försvaret av den svenska kronan misslyckades. Vi fick rörlig växelkurs och kronan deprecierades med 30 procent. Samtidigt deklarerade Sveriges dåvarande finansminister Felix Hamrin att målet för penningpolitiken skulle vara "att med till buds stående medel bevara den svenska kronans inhemska köpkraft". Riksbanken fick därmed ett prisstabilitetsmål som norm för penningpolitiken.

Efter en period av mer eller mindre rörlig växelkurs knyts kronan till pundet 1933.

Sverige väljer att knyta kronan till dollarn istället för till pundet 1939 p.g.a. den höga inflationen i Storbritannien. Penningpolitiken fortsätter att inriktas på prisstabilitet.

Revalvering av kronan med 14,3 procent 1946.

Devalvering av kronan med 30,5 procent mot dollar 1949.

Sverige går med i Bretton Woods-systemet 1951. Efter andra världskriget kopplades i princip alla västländers valutor till den amerikanska dollarn, som i sin tur hade ett fast pris till guld. Systemet trädde i kraft 1944 och gick under namnet Bretton Woods. Systemet fungerade bra så länge länderna följde de regler man kommit överens om. Men när inflationstakten ökade och de största länderna inte längre koordinerade sin ekonomiska politik bröt systemet samman 1973.

1973 går Sverige med i valutaormen. De dåvarande EG-länderna och deras associerade ingick ett samarbete kallat valutaormen, ett system med inbördes fasta växelkurser, men rörliga gentemot omvärlden. Den svenska kronan fick nu en stark knytning till den tyska marken, som dominerade samarbetet.

I början på 1970-talet hade Sverige kraftiga pris- och löneökningar, som resulterade i en kraftigt försämrad konkurrenskraft. Sverige önskade därför devalvera kronan med 10 procent. Medlemsländerna i valutaormen accepterade endast 6 procent. Sverige lämnade därför samarbetet 1977.

1976 Devalvering av kronan med 3 procent mot tyska mark.

1977 Kronan devalveras två gånger, först med 6 procent sedan med 10 procent. Riksbanken beslutar att kronan i fortsättningen ska kopplas till en valutakorg som sammansattes av de viktigaste handelsvalutorna. Varje valuta i korgen hade större eller mindre vikt beroende på dess roll i utrikeshandeln. Den amerikanska dollarn dominerade.

Kronan devalveras1981 med 10 procent, för att förbättra bytesbalansen så att landet inte ska behöva skuldsättas ytterligare.

1982 var det dags för en ny devalvering. Denna gång med 16 procent, för att skapa ett konkurrensförsprång för svenskt näringsliv.

Den 17 maj 1991 beslutar Riksbanken att knyta kronan till den europeiska valutaenheten ecu. Kopplingen var ensidig. Det fanns ingen överenskommelse med EG-länderna, eller förpliktelse att hålla en viss växelkurs annat än inför oss själva. Till en början verkade ecu-anknytningen åstadkomma ett ökat förtroende för den svenska kronan, men det var bara temporärt.

500 procents marginalränta räcker inte. Det fasta värdet på kronan kunde inte längre försvaras och Sverige övergick till rörlig växelkurs 1992, viket vi ju fortfarande har.
Källa: http://www.riksbank.se/templates/Page.aspx?id=9139

I förhållande till Tyskland, som är vår viktigaste exportmarknad (http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____26637.aspx) har vi alltså sedan 1976 stärkt vår konkurrenskraft med 45 procent + vad som blivit effekten av en rörlig växelkurs.

Tillåter mig att citera Jörgen Trauner och samtidigt rikta ett par frågor till Lars P Syll:

Hur hårt har detta slagit mot arbetsplatser som på något sätt är beroende av någon form av import?

Hur hårt har detta slagit på våra besparingars värde och hur mycket har det sänkt vår vardagliga levnadsnivå?

Är det något annat än politiken som ligger bakom det faktum att vi blivit minst 45 procent fattigare jämfört med våra tyska kusiner?

För övrigt tyder ju Sylls svar till Trauner (#1 ovan) på en allvarlig attack av hybris eller möjligen en total avsaknad av relevanta argument.

Permalänk | Anmäl #3 Mats Anderson, 2011-07-02, 10:09

Någon form av auktoritetstro ligger definitivt inte för mig. Däremot finns det tydligen en lång rad "framstående" akademiker som har inriktad hela sin gärning på att vidarebefordra tankar som andra formulerad - utan relevans till verkligheten och förnuftet.

Permalänk | Anmäl #4 Jörgen Trauner, 2011-07-02, 11:55

Euron är det lilla problemet!

Det katstrofala problemet är hela EU, och den långa raden av
blinda lakejer till spektaklet. Wallmark, Schmidt, Malmström
och Ohlsson, bara för att nämna några!

Permalänk | Anmäl #5 per svensson, 2011-07-02, 21:38

@Lars Pålsson Syll
Om Jörgen Trauners artikel är högkvalitativ eller inte, kan varken jag eller de flesta andra som läser denna artikel avgöra. Men Jörgen Trauner för ju helt klart ett grundläggande resonemang som du i korthet skulle kunna bemöta.

När jag läser på Newsmill försöker jag bilda mig en uppfattning om det t ex är Euron eller grekerna själva som är orsaken till krisen, inte förlora mig själv i teoretiska resonemang om keynesiansk kristeori.

Permalänk | Anmäl #6 Jonas Erkman, 2011-07-03, 09:21

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.