Trygghetsnarkomanernas krav på skolan är absurda

Det är den pedagogiska forskningen som frammanat bilden av läraren som omnipotent, som ska bära en stor del av skulden.

Den gamla skolan var baserad på regler och krav på eleverna. Den sedan några decennier nya pedagogiken betonar att eleven är ett subjekt som man ska samtala med. Ett helt rätt steg.

Problemet är att de subjektorienterade pedagogiska teorierna överbetonar lärarens kapacitet att forma eleverna till lärande. Och misslyckas med att inse och förmedla att krav ingår i relationen mellan subjekt.

Trossatsen har blivit: Eleverna lär sig inget, varför? Dålig pedagogik är svaret. Ansvaret för det läggs helt och hållet på läraren. De får lägga upp handlingsplaner för sådana elever. Elever, rektor och föräldrar är arga.

Precis som att pedagogiken och läraren helt kan ersätta elevens ansvar för att lära sig.

Man måste komma till en punkt där man säger: Nu har vi tragglat det här så många gånger, nu är det fan i mig på tden att du kan det här!

Vi behöver en pedagogisk teori som lär ut att lärande är roligt men också plågsamt och arbetsamt. Och innebär eget ansvar.

Man låtsas på många håll att eleverna har kunskaper som de inte har. Nationella prov som rättas centralt samt studentexamina ligger gissningsvis i röret, då kommer vi också till rätta med den utbredda korruptionen i skolan.

Jag tror inte alls att vi har blivit trygghetsnarkomaner, utan människor i allmänhet försöker klara av sina liv så gott det går. Men de vuxna som lever i skolans värld har för livet gått in i total trygghet. De lever kvar i en barndomsvärld, där allt ska förbli som det alltid har varit. Och de är de duktiga skoleleverna i evig tid.

Under de snart 60 år jag själv har sett skolan inifrån genom min egen skolgång och genom mina barns och barnbarns skolliv så har inte mycket hänt. Skolan släpar efter på alla områden. Kommunerna har ofta svårt att leva upp till kraven. Och fortfarande hänger alltför mycket på en person, rektorn.

Och så är skolan en pluggskola, fortfarande belönas teoretiska huvuden och vad jag förstår så undervisar du själv på ett byggprogram. De grabbarna och ibland någon flicka har sina kunskaper i kroppen på ett annat sätt än de som ska vidare till det teoretiska universitetet.

Om du ska fånga in dem så måste du föra in engelska och svenska på ett annat sätt. Min yngste son kan läsa hundratals sidor med bruksanvisningar på komplicerade motorer på engelska, men läser aldrig en bok i romanform. Men fortfarande har vi de gamla grekerna och romarna som förebilder när det gäller skolan. Vi ska vara som de som pratade latin och grekiska då ännu i denna dag.

Deras storhetstid var för ett par tusen år sedan.

Min yngste son är en nästan enbart en praktisk människa. Mycket intelligent, men inte teoretiskt intresserad. Han utgår från praktiken och verkligheten och lär sig det han behöver för stunden. Och det är dessa vi verkligen behöver i det här samhället, men fortfarande förstår vi inte att uppskatta den sortens kunskaper.

Och fortfarande förstår inte lärare, som är utbildade teoretiskt rakt igenom, hur en praktisk människa fungerar. Inte undra på att det skär sig.

Skolan är inte unik utan en spegel av samhället utanför. I denna nya värld har ingen ansvar för någonting. Problem ska lösas av polis, terapeuter och av någon annan. Det är faktiskt uttalat. Försöker du rycka tillbaka din stulna cykel riskerar du åtal för misshandel, tycker du Björklund har en poäng med ordning och reda i skolan är du fascist. Sitt still och var tyst så ordnar det sig säkert. Som tack får du bete dig i princip hur du vill, bara du inte nämner saker vid dess rätta namn och visar att du fortfarande kan tänka själv.Under tiden lyssnar vi till P1 som sitter inne med sanningen om vår samtid. Eller?

Skolan håller på att knäckas av demografin medan politikerna står med armarna i kors och tittar på.

Jag kan så till vida instämma i ”rubriksättarens” åsikt att Sverige lider av trygghetsnarkomani och detta påverkar även skolan. Däremot tycks ingen fråga varför trygghetsnarkomani överhuvudtaget finns. Jag menar i fullaste allvar att trygghetsnarkomani är endast ett symptom på en mycket lömskare företeelse som jag kallar ”psykosocial fragilitet”. Det behövs tämligen litet för att folk känner sig krisade, kränkta, sårade, utsatta, utpekade och missgynnade utan att tala om att normalt sorgearbete även tolkas per automatik som hot mot de enskildes trygghet, ett tillstånd av psykisk insufficiens som måste kristerapiseras.

Konsekvent inbillar vi oss att barn per definition är svaga kontra oss vuxna. Det löser vi med att intala ”mer makt och inflytande åt barnen för att kunna påverka sina liv, val och lärande samt mindre åt de vuxna”. Inflytande anses vara subjektets inherenta egenskap. Men inflytande förutsätter flera olika aspekter som träning, kunnande. Målsättning, moral och spelregler för att någon förmår ”inflyta” till gagn för ens eget väl. Inflytande utan någon av dessa aspekter eller om samtliga är försvagade är likalydande med godtycklighet och anarki. Anarki är också fullskaligt inflytande som endast bygger på individens styrka att kunna hävda sig ensamt eller i en grupp.

Skolans uppgift anses bestå i stor utsträckning av samhällsorientering och inte bara kunskapshämtning som förr i tiden. Men det som kännetecknar just det svenska samhället är sociokulturell rikedom i olika komplexa regelverk samtidigt som skolan lider av dito mental fattigdom med tydliga anarkistiska inslag. Den svenska människan (homo svedensis) tycks aldrig någonsin ha så mycket inflytande att kunna agera utifrån vad och hur hon vill och känner för att prestera som i skolan för att bli en regelokunnig slav under våra välmenande allehanda lagparagrafer.

Motsvarar skolan det samhälle som våra skolungdomar sedan måste leva i? Nej, det gör det inte alls: de är varandras motpoler.

Ska studierna bli framgångsrika krävs engagemang. Som fd. gymnasielärare har jag sett att skolans krav anpassats så att alla ska kunna ta sig igenom gymnasiet med goda betyg utan ansträngning. Som lärare i de grundläggande kurserna i matematik på KTH får jag ständigt ta emot krav på att jag ska bedriva ”riktig” undervisning. Därmed tycks man mena att man ska få räkna ur boken på egen hand och att läraren ska komma för att svara på frågor då någon räcker upp handen. Man efterfrågar ”beting” och inlämningsuppgifter istället för tentamensskrivningar. En teknolog skriver i senaste numret av KTH-tidningen Campi: ”Föreläsningar uppfattas alltför ofta som slöseri med tid av den nyttomaximerande studenten”. Teknologen efterlyser i sin artikel ”nya undervisningsformer”.

En engelskspråkig matematikstudent säger ”Mathematics is my subject” och antyder därmed att han reducerat sig själv till objekt, böjd att acceptera de krav ämnet ställer. Enligt ett gammalt svenskt uttryck ”underkastar man sig” studier i ett ämne. Det synsättet kan leda till framgång. Matematiken, och inte heller något annat seriöst ämne, låter sig anpassas till lata teknologer som prioriterar fritidssysselsättningar högre än studierna.

+1 på kommentar #2 av Ann Helena Rudberg

Skolan lever kvar i en föråldrad värld, det är lärares uppgift att göra lektionen intressant och vara duktiga på att lära ut. När skolan helt saknar mätinstrument för att mäta vad bra lärararbete är, då händer inte mycket och man gör som man alltid gjort.

De som blir lärare idag tillhör inte högpresterande personer, tvärtom är det ofta en linje som väljs för att man inte klarar andra utbildningar eller av annan orsak, inte på grund av att man brinner för att lära ut.
Högpresterande personer vill ha inflytande över sitt yrke, kunna visa att man gör ett bra jobb, är inte rädda för att bli bedömda utan välkomnar tvärtom den typen av mätinstrument. Konkurrens är något man gillar. När läraryrket blivit en skyddad verkstad så väljs annat yrke.

I den bästa av världar fungerar alla elever perfekt och likadant och det skulle göra lärarens jobb väldigt enkelt. Varje yrkesverksam lärare vet dock att det inte är så, och tur är väl det, och därför består lärarens uppdrag idag liksom tidigare av mer än ren kunskapsförmedling. Trots att de allra flesta elever både vet och förstår att lek med mobilen mm hämmar studierna så finns det en rad olika faktorer som styr detta beteende. Problemet kan finnas i skolans organisation, i den specifika gruppen, i elevens privata sfär eller hos eleven själv. Problemet kan också ligga hos läraren. Många skolor sänder ut dubbla signaler och beviljar ledighet för semester under skoltid men gör det sedan till ett problem vid betygssättningen. Många skolor tar heller inte tag i problem utan hoppas på en förbättring som uteblir. Av någon anledning har det kommit att bli känsligt att hantera problem eftersom det är att erkänna att det finns ett problem. Skolan blir otydlig och svår att förstå för föräldrar och elever. Min erfarenhet som lärare är till större delen förvärvad inom vuxenutbildningen och gymnasieskolans individuella program samt högstadiet i nämnd ordning. Som lärare på högstadiet kunde jag plötsligt förstå varför många av eleverna på IV och komvux gick där. Kanske var de "trygghetsnarkomaner", kanske var de "curlingelever", kanske hade de någon gång i livet gjort det lite för lätt för sig, men deras problem bottnade aldrig i att de hade gått i en skola som gjort för mycket för att de skulle kunna ta sig igenom den utifrån sina förutsättningar. Och den bottnade aldrig i en skola som inte själv på något sätt hade bidragit till en del av de problem den sedan la över på eleverna som individer.

Ann Helena Rydberg: Du har en poäng med vad du skriver. Det gäller att anpasse undervisningen till eleverna.
Jag har dock också en poäng, För tydlighetens skull kan jag väl också bara tillägga, att jag visserligen jobbar mycket med elever på byggprogrammet, men inte bara. Min spaning gäller skolan, och i synnerhet gymnasieskolan, i stort. (Ifall du är intresserad kan jag berätta mera om min egen erfarenhet, fast inte i denna tråd. Detta handlar inte i första hand om mig).

Fler vittnesbörd från lärare som art.förf behövs för att vrida utvecklingen rätt. Fnoskpedagoger modell 68 har för generationer förstört den svenska skolan. Vad som behövs är ordning och reda, dvs. disciplin ( men inte à la Stig Järrel i "Hets"), och lärare som har kuskap att lära ut. Nu har vi varken det ena eller det andra...

Visst kan krav från föräldrar te sig absurda. De värsta exemplen berättades om i DN och var från Lärarhögskolan där de flesta tycktes ha anmält sig kränkta. Det gäller för lärarna att sätta stopp och visa eleverna vilka krav som är relevanta eller in så får föräldrarna rätta sig efter det.

Visst kan krav från föräldrar te sig absurda. De värsta exemplen berättades om i DN och var från Lärarhögskolan där de flesta tycktes ha anmält sig kränkta. Det gäller för lärarna att sätta stopp och visa eleverna vilka krav som är relevanta eller in så får föräldrarna rätta sig efter det.

Jag har aldrig skolkat och kommer aldrig göra det :D

Vad sägs om att slänga ut iden om skolan som uppfostringsanstalt och återgå till en skola vars enda syfte är att förmedla kunskaper? En sådan skola kommer naturligtvis innebära att elever som inte kan uppföra sig omedelbart slängs ut, och att elevers kunskaper bedöms på objektiva akademiska grunder. "Pedagogiken" kommer bestå i att lärarna vet hur man i skrift och tal kommunicerar information så effektivt som möjligt. I en sådan skola kan man ha full akademisk kompetens för alla lärare, och 50 elever per klass. Naturligtvis kommer uppkäftiga ouppfostrade skitungar inte att lära sig något, men det gör de inte idag heller utan deras deltagande har som enda resultat att sabotera för alla andra.

Arne Söderqvist: "Ska studierna bli framgångsrika krävs engagemang", skriver du. Ja, precis så är det. It takes two to tango, och det borde vi ju ha förstått i dessa Let´s dance-tider. Läraren ska inte dansa ensam.
Per Ghosh: Väldigt olika människor väljer att bli lärare än idag. Jag är säker på, att många väljer det därför att de brinner för att undervisa ungdomar. Jag är även helt övertygad om, att många av dessa har huvudet på skaft och noga vägt in alla för- och nackdelar så långt de förstått. Läraryrket har dock inte hög status, och du har stöd i antagandet att en del drivande personligheter väljer bort det när de ska bestämma sig för sitt framtida yrkesval, inte minst av löneskäl.
Per-Daniel Olsson: Alla har vi våra berättelser. Din handlar om att skolan själv är en del av problemet, och så är det ju. Och härmed kommer vi osökt in på frågan om skolans ledarskap, det pedagogiska och det politiska ledarskapet. Här finns mycket att göra. Min tes är att varje verksamhet bygger på uttalade och outtalade värderingar, och det är dessa som behöver granskas. En och annan tå kan komma i kläm.
Hans Palmstierna: Själv omfattar jag idén att bildning handlar om att låta sig formas. Att vara elev handlar alltså om att lära sig saker och ting men även att låta sig formas. Att vara lärare innebär att spela en nyckelroll i detta formandet av karaktären hos en ung människa. Kunskaper och karaktär, alltså. Men poängen är ju att det vore rimligt, att ramarna gav os mera stöd för vår verksamhet, och att alla inblandade aktörer vore något mera överens om målen och spelreglerna. En del frustrationer skulle vi kunna vara utan.

90:e artikeln om skolans kris, ännu ingen träff på min ctrl+f "invand". Modig kille den där Henrik Birkebo. Den 90:e modige killen.

Damberg införa obligatorisk undervisning som ger dem en möjlighet att nå godkänt. Enligt deras erfarenhet ger sommarundervisning att sex prövningar av tio ett godkänt betyg. Tyvärr så var det endast 3.9 procent av totala antalet i 7:an till 9:an som deltog, med totalt 12 procent som inte nådde målen, med andra ord endast en tredjedel av dem som borde deltagit i sommarundervisning deltog de facto i sommarundervisningen. Detta ger förvisso en del stöd åt Margareta Pålssons argument att de som uteblir under terminerna också uteblir i sommarundervisningen.
cam balkon
alüminyum