Om författaren
jag är litteraturkritiker, recensent, essäist och skribent i bl.a Tidningen Kulturen och är mycket intresserad av bergsklättringens filosofier och praktik. Har skrivit tidigare i ämnet
Vad är bergsklättring egentligen? En moralisk och fysiskt enastående prestation värd att beundra? Ett sätt att nå andlig resning och hög livsfilosofi genom ett självförverkligande i den högre skolan? En form av upptäcktsresande? En forskningsexpedition? Kultur? Sportunderhållning? Modernt gladiatorspel? Kommersiellt spektakel? Rysk roulette? En grandios längtan att bli sedd? En diffus dödslängtan? Vill man nå Gud?
Vad får en människa att hålla sig nära döden så intimt det någonsin är möjligt i envis strävan att få känna dödens doft? Vill hon lätta på förlåten och se om det verkligen är så avgörande och storvulet att dö som talet om dödens absolution och definitiva avslut förutskickar?
Eller finns det inslag av dödslängtan som genetisk inlaga i oss alla där vi redan från födseln är medvetna om att vi under vår längsta tid skall befinna oss i de dödas skara och att vår tid i jordelivet bara är en ynka sidosträng i evigheten uttryckt i en skvätt försumbar nutid? Vad är denna strävan efter kittlingar från dödsriket uttryck för och vad innehåller den för mentala ingredienser?
Olycks- och dödsfallsrubrikerna inom bergsklättringen har blivit många under de senaste åren. "Dödsdrama, fyra klättrare omkom". "Åtta bergsklättrare i olycka på Mont Blanc". " Känd bergsklättrare dödsstörtade". Så ser ofta rubrikerna ut.
Varför klättrar folk? Vad är det man söker? Vill man klättra upp i himlen? Skåda Gud? Vad grundar sig egentligen bergsklättrarens osvikliga optimism på inför denna egenhändigt skapade fara? Var finns lockelsen i den banala fara han söker, banal i betydelsen, lättfattlig och tydligt åskådliggjord i svart och vit där det reala står åskådligt i tvådelade fakta som att försvinna eller hänga kvar där risken att falla är stor? Att fästet släpper om man tar minsta felsteg. Varför detta sökande efter bevis på dödens realitet? Hur farligt kan man egentligen klättra? När kommer slutpunkten? Den slutgiltiga segern? Är det att nå evigheten?
Då är att komma ihåg i sammanhanget att dessa dramatiska tilldragelser med oerhört tragiska utgångar är självförvållade, skapade i egen sak men med stort allvar och en självklar och massiv uppslutning från samhälle, media och offentligheten.
Dödsfallen är numera så många i denna verksamhet att man kan tala om ett massivt man/kvinnofall.
Det finns en väl dokumenterad, omfångsrik och romantisk kultur uppbyggd kring klättrandet och de omkomna som förskönar och heroiserar de över- och efterlevande klättrarnas retorik. Detta understryks i boktitlar, resereportage och artiklar med titlar som "Berget är mitt öde" "Han klättrar med en vilja av sten", "Hon räds varken fan eller Mont Blanc".
Och en väl utvecklad sentimentalisering utvecklas mellan klättrarna: "Jag skall bestiga norra sidan till hans minne","Jag skall placera hennes flagga och foto på toppen det är det minsta jag kan göra".
Därutöver är tävlingsinstinkten, antagonismen och konkurrensen ständigt närvarande som en stress och press på de klättrande. Här kan man se hur intrigerna oavbrutet pågår om vem som är först upp och vem som klättrar snabbast med eller utan syre.
Vad är det dessa klättrare egentligen syftar till? Att levandegöra livet? Att skönja de stora brytpunkterna i varat? Att klart och tydligt få veta att man verkligen lever genom att exponera motsatsen: Om jag ramlar ned dör jag. Att renodla livsvillkoren och exponera den existentiella dualiteten. Att dessa reala villkor inte går att uppfatta på annat sätt för dessa klättrare än att de får direkt fysiska avgrundslinjer uppdragna framför sig i form av bottenlösa schakt så att de kan skåda djupen i villkoren. Att huvudskiljelinjen i existensen får sin tydlighet i en brant bergsvägg, eller ett avgrundsdjupt stup. "Jag äger livet men det kan försvinna om jag faller ner där för då dör jag". Eller är det ett försök att nå andlig resning och absolution genom att utmana livet och därmed nå Gud?
Eller har de människor som närmar sig döden i dessa högriskprojekt fortfarande en tro på att de skall kunna begrunda sitt misstag om de olyckligtvis faller ner? Att de i efterhand skall kunna reflektera över vad som gick fel och hur de ska förbättra sig till nästa gång?
Eller är hela bergsklättrarspektaklet bara en abnorm hybrid av alla dessa ingredienser sammanblandade till en medieanpassad underhållningsprodukt? Utgör denna extremt farliga och enligt praktiken dödsbringande form av äventyrlighet en uppvisning i en offentligt exponerad dödslängtan som backas upp av media likt ett antikt gladiatorspel slimmat i modern form?
Är det ett groteskt utslag av den fria viljan och den medborgerliga rättigheten att göra vad man vill av sitt liv? Är då inte någon omhändertagandeparagraf tillämplig på bergsklättrare då de i sin extrema verksamhet bevisligen utgör en ständig fara för eget liv?
Utgör inte bergsklättringen i själva verket ett utdraget offentligt självmord vars definitiva avslut den klättrande närmar sig successivt genom dessa upprepade försök i form av ständigt nya bergsbestigningar med ökad svårighetsgrad. Kan bergsklättringen jämföras med det väl förberedda självmordet där avskedsbrev och vidtagna åtgärder kring eftermäle och arv visar att den självmordsbenägne var vid fullt medvetande och intog ett stort allvar när han gjorde sig i ordning och tog beslutet för sitt avdagatagande?
Detta är att jämföra med bergsklättrarens offentliga beskrivningar och förklaringar om var och hur han skall utföra sitt nya livshotande klätterförsök och där massmedia och sponsorer är med och spekulerar i ond bråd död när de säljer reklam om utrustning och tidningsartiklar? Vari ligger den avgörande skillnaden?
Om man betänker att frånfället bland de berömda bergsklättrarna är stort och dödsrisken ansenlig och enligt klätterhistoriskt facit nästan automatisk efter ett antal framgångsrika klätterår där strapatserna ständigt stegras i svårighetsgrad och dessutom att förberedelserna pågått under en lång tid så äger detta stora likheter med den benägne självmordspatienten genom ständigt stegrade riskers grad. Större och tyngre doser sömnmedel hos självmordspatienten mynnar ut i överdoser att jämföra med högre och brantare stup under allt extremare förhållanden hos bergsbestigaren som mynnar ut i det slutgiltiga dödsfallet? Äger inte detta bergsklättrande "självmordförsök" förvillande likheter med självmordsscenariot?
De våghalsiga bergsbestigningarna hetsas dessutom och oftast fram genom de sponsrande varumärkenas krav på alltmer spektakulära åtaganden i bergsklättrarhandlaget för att just deras produkt skall vara med i det främsta ledet på den brantaste bergsväggen. Bergsklättring är ju extremt kostsam och bergsklättrarna behöver sina sponsorer och den massmediala uppmärksamheten.
En begynnande bergsklättringsexpedition omges med en forskningsexpeditions alla ingredienser. En presskonferens, vetenskapliga uttalanden om väderlek, bergskvalité, klippformationer, ismassor, vegetation, molnförhållanden, ljusförhållanden och historiska genomgångar om klätterkulturen kring det specifika berg man skall bestiga, om vilka som klättrat där tidigare, vilka troféer som återstår att hämta och om någon klättrat på den farligaste sidan och förstås vilka som fallit och hur det gick till.
Det sista är viktigt för att värdesätta klättringsprojektets farlighetspotens.
Ju större fara i klättringen desto mer intresse i media. Film/TV-bolag köper rättigheterna till ett klättringsprojekt, filmare medföljer och till detta engageras helikoptrar för närfilmning för att filmer sedan skall kunna säljas till de stora TV-bolagen världen över. Detta kostar pengar.
En genomkommersialisering har skett genom åren av bergsklättringarna. Därför har också kraven på dessa filmer blivit större. Det räcker inte längre med att klättra, man måste klättra utan syretub eller på en brantare sida eller visa upp någon annan spektakulär och därmed farlig förutsättning. Och naturligtvis betingar en bergsklättrarfilm med en dödsstörtning högsta värde. Just dödstörtningen ligger alltid som ett upphetsande domoklessvärd över hela företaget.
De ekonomiskt tunga faktorerna som finansiering, utrustningsutgifter, resor, engagemang av medhjälpare etc. som utgör en stress och press på bergsklättrarna har i sin tur lett till att man fuskar. Det sker intriger och man utsätter gladeligen varandra för faror i betydelsen att inte berätta om svårigheterna och vilken utrustning som krävs. Man talar ofta i bergsklättrarkretsar om vikten av god utrustningen och att den skall vara i toppskick och att inget får lämnas åt slumpen. Ett litet missöde med utrustningen blir till ett tragisk faktum med fasansfulla följder som gjort sig gällande även hos mycket noggranna och erfarna klättrare och uppvisats i form av fall även vid enklare klättringar då det var något litet men förödande fel på utrustningen som fått stora och tragiska konsekvenser.
Det kan i sammanhanget vara värt att omnämna lokalbefolkningen kring Himalaja Nepal bland vilka de klättringsduktiga sherpas finns. De skildras i filmen "A Sherpa's Burden" där det sägs att en del västerlänningar inte vill erkänna att sherpor hjälper dem bland annat i deras klättring mot toppen och oftast släpar upp all packning, gör i ordning lägren och i en del fall till och med bär eller drar dem upp mot toppen...
När bergsklättrare omkommer efter att ha utsatt sin egen existens för denna spektakulära fara kan man ställa sig den spektakulära frågan om bergsklättring inte är ett säkert och långt utdraget självmord då det tragiska dödsfallet oftast föregåtts av år av ständigt stegrade svårighetsgrader i klättrandet? Äger denna sysselsättning någon som helst heroism eller gloria att skänka de klättrande, eller erbjuder den bara den tragiska dumhetens fåniga strut till prydnad för de inblandade?
Eller bör man låta folk klättra bäst de vill då var och en äger ansvaret för sitt väl och ve?
Är bergsklättrandet egentligen förenligt med lagens uppfattning och paragrafer om att utgöra en "fara för eget liv" som kan grunda ett omhändertagande?
Eller är det en högstående moralisk prestation som manar till efterföljd och skapar stor och ödmjuk beundran?
Eller bör man istället respektera bergsklättringen som en praktisk tillämpning av en livsfilosofi i de bergsklättrandes försök att nå frid och i förlängningen Gud?
Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/37616
"Men det hade varit Everest och Lhotse och K2 de talat om. Där
folk dör. Där man frivilligt uppstiger i dödszonen, förnekar sin
kropp syre, förfryser sina händer och fötter, driver sig förbi uthållighetsgränser och låter väder och vind mejsla djupa fåror i hela ens fysiska och mentala uppenbarelse. Sådant man dör av på riktigt.
Folk dör av klättring och bergsbestigning.
Nere på marken kanske man förlorar pengar om man investerar
fel, men det fi nns inga pengar i världen som kan betala för den viljestyrka som krävs för att stå på de högsta topparna. Man satsar sitt liv för att möjliggöra klättringen, annars går det inte, och går den
insatsen förlorad är allt slut. Kommer man ner igen känner man sig mer levande än någonsin." (Himalayabreven)
Permalänk | Anmäl
zarkovska, 2011-07-10, 11:53
Den här metaliteten finns hos många men i synnerhet män! Här i Hökarängen och Gubbängen hör vi på kvällarna larmet av motorer från Nynäsvägen. Det är MC-folket som samlas och enligt polisen kör de ibland i 280 km/tim! Jag trodde inte sånt var möjligt men polisen påstår att de har mätt upp detta. De har helikoptrar i luften men kan ej ingripa på något sätt mot dessa dödslängtande män. Det är inte några 18 års killar utan vuxna män. Hade de inte kört MC så kanske de hade klättrat i berg?
Varför denna dödslängtan när de ofta har hustru och barn därhemma?
Permalänk | Anmäl
Bo Högrelius, 2011-07-10, 12:10
Det var mycket tjat om gud i en artikel som jag trodde skulle handla om bergsklättring. Vad har en fiktiv person ur några gamla myter med en fritidsaktivitet som bergsklättring att göra? Det finns ju tro på många olika gudar. Jag gör dock ett antagande att du försöker dra in någon form av den kristna bilden på gud i din artikel. Rätta mig gärna om det skulle vara någon annan gudsbild du försöker måla upp, kanske pekar du på Oden, Allah eller Ahura Mazda? Du kanske skall nämna vilken mytisk gud du pratar om nästa gång du börjar prata om gu.
Din artikel gör hån av oss bergsklättrare, du visar att du har ingen aning om vad bergsklättrande handlar om. Av din artikel kan jag läsa mellan raderna att du aldrig har klättrat, hur kan du då dra dessa hånande slutsattser om något du inte känner till? Din artikel är verklighetsfrånvarande nonsens. Snälla sluta skriv på detta sätt. Jag har självklart inte mött alla klättrare, långt därifrån men den bild av bergsklättrare som självmordsökande personer utan karraktär, furnuft och omdömmer som du målar upp är 180 grader emot mina egna erfarenheter av klättrare.
Det mediala följandet av bergsklättrandet är bara ett medialt uttryck för att finna tragiska historier. Att bestiga ett stort berg är inget man gör i en handvändning efter man råkat läst någon artikel. Det krävs förberedelser, styrka, teknik, förnuft och karaktär.
Jag känner inte igen mig i hur du beskriver att en bergsklättringsexpedition är likt forskningsexpeditions med presskonferens och genomkommersialisering, kan du ge exempel på detta och hur detta genomsyrar klättrings gemenskapen, eller är det så att du står på tunn is här?
Jag skulle säga att bergsklättrande är långt mer livsbejakande än att tråna efter ett icke existerande efterliv i någon urlakad församling eller var du nu befinner dig när du skrivet detta nonsens där du blandar in en . Det är ju mer självmord att viga sitt liv till vanföreställningar än att möta naturen på naturens vilkor.
Det är det det hanldar om att ta sig an naturen och sig själv, att växa med varje klarad utmaning. Att vara ute i överväldigande natur och ta sig an naturen på dess vilkor. Det är att leva i samstämmighet med naturen. Naturen är inte bara fjärillar på en äng eller en kobbe i skärgården naturen har andra sidor men sitter man i sin kammare ock trycker som du verkar göra så kanske man tappar koppling till naturen och flummar iväg i verklighetsfrånvarande uttryck som att söka sig till gud. Visst det finns säkert en del religösa personer inom klättringsgemenskapen, själv känner jag dock inga, och de är välkomna att ge sin syn på bergsklättring men jag tvivlar mycket starkt att deras syn har mycket gemensamt med den skeva och i mitt synsett verklighetsfrånvarande bild av bergsklättring som du knapert försöker beskriva.
Permalänk | Anmäl
Johan Åkerstrom, 2011-07-10, 14:38
Jassså, Benny Holmberg, behöver reda ut sina filosofiska föreställningar.
Men den logiken som frågan ”Är bergsklättring ett utdraget offentligt självmord” uppstår ifrån kan man ställa en fråga ”är livet ett utdraget offentligt självmord” med tanke på att de flesta dödsfall beror på någon typ av sjukdom där människans bristande ansvar med att ta vara på sin hälsa är själva utlösande etiologin. Det är för sällan som dödsorsak kan rubriceras ”Marasmus senilis” (ålderdomsavtyning) i sin rätta betydelse.
Däremot är det inte speciellt vanligt att folk skålar med Champagne eller firar på något annat sätt med sina likasinnade precis efteråt när vederbörande räddats till liv efter ett självmordsförsök, ingen säger att man ska slå klackarna i taket när snaran brast och hängningen blev intet.
Den synbara likheten i slutresultatet bör inte vara ett mål ens för avancerat filosoferandet om man glömmer bort lyckandet polaritet och det går inte heller bortförklara att folk i själva verket aldrig vill dö ens när de begår självmord. Det stämmer inte! Däremot är vi högst ombytliga i våra funderingar när vi inser vilket pris vi fått att betala om man nu är vid liv. Det är alltid lätt att leva på framtida krediter ”den dagen den sorgen” men ibland har folk får betala priset av sorgen och spenderar resten av sina liv med att ångerfyllt beklaga över sin dumhet, sina felbedömningar.
Däremot kan man lätt inse att vissa människor ser något heroiskt över konsten och prestationen att övermanna naturen i den ena eller andra formen och emellanåt innebär att de också får dö lika heroiskt som de utmanat. Och i det avseendet har deras dröm gått i uppfyllelse.
Men å andra sidan: hur många par har inte gått till altaret med förhoppningen att det slutligen är sista gången efter ett par flagranta misslyckanden att hålla sina löften som de gav inför ”God and The Holy Congregation”? Och ändå kunde vi skarpsynta (åtminstone) ställa en ärlig fråga efter vigselakten: ”Va roligt, grattis, hur länge hade ni tänkt vara gifta?”
Det handlar om risker och ju tryggare vi lever desto större risker blir vi benägna att ta på grund av ren fåfänga och på måfå.
Permalänk | Anmäl
Christofer Catilan, 2011-07-11, 09:57
@ Johan Åkerström:
Johan du talar om naturupplevelsen. Men måste priset vara så högt för att tillgodogöra sig denna?
Din kommentar ställer ytterligare frågor kring bergsklättringen. Varför är de djupare och avgörande motiven till att klättra så ömtåliga att diskutera? Varför vill du inte kännas vid att hela bergsklättrarkonceptets yttersta spets handlar om att riskera livet? Och att dessa projekt kostar rejäla pengar.
Till vad nytta?
Bergsklättringens innersta nerv, denna ständiga upprepning av faromomentet, att ånyo utsätta sig för risker, om och om igen, och allt större sådana genererar naturligtvis frågor kring syftet, målsättningen och motivet.
Vi har sett resultaten, att flera av de kunniga, erfarna, erkända och dokumenterat skickliga klättrarna vi haft i vårt land har dödstörtat liksom utländska kollegor som haft samma kapacitet.
Johan du säger:
"Det handlar om att ta sig an naturen och sig själv, att växa med varje klarad utmaning. Att vara ute i överväldigande natur och ta sig an naturen på dess villkor. Det är att leva i samstämmighet med naturen. Naturen är inte bara fjärilar på en äng eller en kobbe i skärgården naturen har andra sidor men sitter man i sin kammare ock trycker som du verkar göra så kanske man tappar koppling till naturen och flummar iväg i verklighetsfrånvarande uttryck som att söka sig till gud...."
Visst är alltid naturupplevelsen grandios men måste den göras till en fara? Måsten den vulgariseras till en dödsfälla?
Att tala om Gud är inte en retorik jag använder mig av i annat syfte än att försöka förstå klättrarnas ständiga och upprepade försök att utsätta sig för största möjliga fysiska fara och därmed riskera sin existens.
Istället för Gud kan vi lika gärna tala om "existensen" alltså att "finnas till" så undviker vi snubbla på Gudsbegreppet. Att den filosofiska delen av motivet till den farofyllda klättringen skulle vara att "söka livets källor" och i detta sammanhang brukar man tala om andlighet.( Det går lika bra med "Existensen", "Varat" eller helt enkelt "Livet")
Du är bergsklättrare Johan. Och du har antagligen som sådan deltagit i expeditioner/klättringsprojekt som arbetet i flera år med förberedelser för att just klättra upp på den svåraste farligaste sidan av det eventuella berget. Och att ett sådant projekt kan ta flera år i anspråk att förbereda.
Varför inte skriva en artikel här på Newsmill och berätta om detta i relation till min artikel. Att förklara motivationen och målsättningen. Det skulle vara intressant!
Det vore spännande att höra dina djupare motiv för att utsätta dig för de faror som sådan projekt har som avgörande innehåll.
Ditt tal om naturen att vara i den på dess villkor och besegra den kan inte riktigt kännas som avgörande motiv för att utsätta sig för dessa risker. Naturen kan man ju ändå uppleva.
Det saknas en poäng om en större målsättning. Att man genom att de livshotande riskerna som de flesta avancerade bergklättringar består i som motmotiv har en djupare målsättning. Det skulle vara mycket intressant att höra din syn på den saken.
Vad ska man annars dra för slutsater om statistiken ser ut som den gör? Ett ständigt ökat antal dödsstörtningar. Och det rör sig inte om några nybörjare. Bland de döda finns en majoritet erfarna och framgångsrika klättrare.
Ditt svar som bergsklättrare vore intressantare om du utvecklade motiven till att utsätta sig för denna fara om och om igen. Att accelerera i ständigt stegrade riskprocesser och i anknytning till detta resonera kring varför dödstalen är så stora.
Vad gäller sponsorer och vikten och nödvändigheten av att kunna värva sådana så är det ingen hemlighet för dig om du klättrar professionellt att det kostar ordentliga pengar att rigga en expedition. Därför för jag mina resonemang kring nödvändigheten för de större expeditionerna av att få en publik och en medial uppbackning som lockar sponsorer.
Benny Holmberg
Permalänk | Anmäl
Benny Holmberg, 2011-07-11, 12:57
@Christofer:
Visst kan en allt tryggare tillvaro med allt lugnare och långsammare existens ge krav på allt våldsammare upplevelser. Men det får väl vara lite proportioner?
De spektakulära organisationer och perationer och sammantagna kraftansträngningar som man väl får säga att bergsklättringen är skulle kunna användas vid till exempel jordbävningskatatsrofer och där göra mycket stötrre nytta. Även i sådana situationer finns naturkrafter att tämja och våldsam natur att närma sig...
Benny
Permalänk | Anmäl
Benny Holmberg, 2011-07-11, 13:03
#6 Benny Holmberg – Svar: ”Men det får väl vara lite proportioner?”
Det där är en personlig värdering och föga filosofiskt som konstaterande :-)
Men det är just det som är det paradoxala med människan att hon kan vara livrädd för att bli träffad av blixten ena stunden men kan senare utmana en högspänningsledning genom att klättra på taket på ett tåg i tron att hon har full kontroll över situationen! Men en enda oförsiktig rörelse kan få henne komma precis för nära med att hon blir elektrifierad till döds. En narkoman kan vara ihärdig med att sticka sig själv för att få sin kick men kan känna skräck inför en injektion när någon annan gör det bara för att det kan göra ”ont”.
Man skulle kunna tro att proportioner borde hålla även i dessa sammanhang men de gör inte det. Och litet filosofiskanalytisk eftertanke kan lätt få en inse att det har med kontroll att göra: kontrollen över situationen ger en känsla av trygghet. Jag är inte bergsklättrare men jag tror att det även där är just kontrollen över situationen (såsom man själv tror och känner) vilket ger människan modet att trotsa stora riskerna vid bergsklättring.
”Depressiva” självmord är oftast flankerade av upplevelsen att ha förlorat kontrollen över ens liv med att allting blir så hopplöst, värdelöst, meningslöst osv.
Det som verkligen är förvånansvärt är det faktum att folk under fullständigt horribla förhållanden i de forna koncentrationslägren inte begick självmord i någon större utsträckning som dito ”proportioner” skulle kunna indikera. Det går inte heller förklara med att folk inte hann därför att nazisterna hann före med sina gaskamrar. Förklaringen är nog att överlevnadsdriften/-instinkten fick sin näring av själva den extrema, hopplösa misären när den paradoxalt kan avta i den maximerade, kollektiva tryggheten.
Permalänk | Anmäl
Christofer Catilan, 2011-07-11, 14:26
Det är ingenting speciellt med bergsklättring, det är liksom andra "farliga" fritidssysselsättningar ett sätt att leva. Artikelförfattaren har med sina många frågor i artikeln själv besvarat frågan, trots att han gärna vill förenkla den genom sista stycket.
Fakta är att människor är olika. Det finns sk "a" och "b" människor när det handlar om risker. Det finns inget värde i a eller b utan bara ett konstaterande att det finns människor som får ut någonting av att utsätta sig för risker i varierande grad. Sen finns det människor, som jag t.ex. som tycker att risker är tråkiga. Jag finner inte någon mening med att utsätta mig för andra risker än dem som jag utsätts för genom att bara finnas till.
De risker som uppkommer genom att leva hanterar man utan att hata eller älska dem och sen går vidare. Alla kan inte det utan vill ha risken som en måttstock på hur "levande" man känner sig. Dessa människor har nog ingen önskan att dö, snarare tvärtom. Svaret går att finna i synapsernas arbete. Vi är alla slavar under vårt elektrokemiska belöningssystem.
Permalänk | Anmäl
Varg i Veum, 2011-07-12, 11:32
Bara en kort fakta korrigering Benny. De 6 som dog var sannolikt inknutna i tva olika rep dvs tva replag om 3 personer. Det var INGEN lavinolycka. Vad som hant vet man inte. PGHM har sett spar av klattring ca 20 meter fran toppen. Jag vet inte vad du har for kallor men det ar extremt oaktsamt av dig att posta utan att veta vad som hant. Jag var ute och klattra sa sent som for en vecka sedan med en person fran PGHM som var pa plats efter olyckan sa jag vet att du har fel.
Vidare har jag skrivit ett svar till ditt inlagg som jag hoppas publiceras trotts att det ar skrivet pa engelska da jag saknar ett svenskt tangentbord.
Permalänk | Anmäl
David Fält, 2011-07-12, 21:09
@ David Fält: Här är några av de källor där alla har kunnat läsa samma sak som jag:
”...En brittisk bergsklättrare hittade i dag sex döda klättrare i Alperna.
De var bundna till varandra med rep.
– Det verkar som att de träffades av en blandning av snö och sten, säger borgmästaren Xavier Cret.
Kropparna hittades vid Neige Cordier i de franska alperna, på 2,700 meters höjd. Enligt Daily Mail ska klättrarna ha fallit cirka 200 meter...” (Aftonbladet)
****
”...Sex bergsbestigare har omkommit i en lavin i de franska Alperna. De befann sig på en klättertur på 2 700 meters höjd vid Neige Cordier när lavinen kom. Deras kroppar hittades av andra klättrare och fördes med helikopter till byn Villar d'Arene
- Offren var sammanbundna med rep. Det verkar som om de blev träffades av en blandning av sten och snö, säger borgmästare Xavier Cret...” (Svenska Dagbladet)
Det ska bli oerhört intressant att höra dina synpunkter på min frågeställningar kring bergsklättring i allmänhet och motiv och målsättning hos klättrare i synnerhet.
Permalänk | Anmäl
Benny Holmberg, 2011-07-12, 21:38
@David Falt: (ursäkta min felskrivning av ditt namn ovan)
Om du har säker och insides information från Peloton de Gendarmerie de Haute Montagne på plats gör det din artikel ännu mer intressant vad gäller just den specifika olyckan.
Men jag ser mycket fram emot din allmänna syn på motiv och filosofi kring bergsklättringen.
Permalänk | Anmäl
Benny Holmberg, 2011-07-12, 21:46
Fånig artikel... samma argument kan anvandas mot allt från att cykla, flyga, åka bil eller helt enkelt att bara gå utanför dörren..
Permalänk | Anmäl
David Wiselqvist, 2011-07-14, 13:07
12 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
"Men det hade varit Everest och Lhotse och K2 de talat om. Där
folk dör. Där man frivilligt uppstiger i dödszonen, förnekar sin
kropp syre, förfryser sina händer och fötter, driver sig förbi uthållighetsgränser och låter väder och vind mejsla djupa fåror i hela ens fysiska och mentala uppenbarelse. Sådant man dör av på riktigt.
Folk dör av klättring och bergsbestigning.
Nere på marken kanske man förlorar pengar om man investerar
fel, men det fi nns inga pengar i världen som kan betala för den viljestyrka som krävs för att stå på de högsta topparna. Man satsar sitt liv för att möjliggöra klättringen, annars går det inte, och går den
insatsen förlorad är allt slut. Kommer man ner igen känner man sig mer levande än någonsin." (Himalayabreven)
Den här metaliteten finns hos många men i synnerhet män! Här i Hökarängen och Gubbängen hör vi på kvällarna larmet av motorer från Nynäsvägen. Det är MC-folket som samlas och enligt polisen kör de ibland i 280 km/tim! Jag trodde inte sånt var möjligt men polisen påstår att de har mätt upp detta. De har helikoptrar i luften men kan ej ingripa på något sätt mot dessa dödslängtande män. Det är inte några 18 års killar utan vuxna män. Hade de inte kört MC så kanske de hade klättrat i berg?
Varför denna dödslängtan när de ofta har hustru och barn därhemma?
Det var mycket tjat om gud i en artikel som jag trodde skulle handla om bergsklättring. Vad har en fiktiv person ur några gamla myter med en fritidsaktivitet som bergsklättring att göra? Det finns ju tro på många olika gudar. Jag gör dock ett antagande att du försöker dra in någon form av den kristna bilden på gud i din artikel. Rätta mig gärna om det skulle vara någon annan gudsbild du försöker måla upp, kanske pekar du på Oden, Allah eller Ahura Mazda? Du kanske skall nämna vilken mytisk gud du pratar om nästa gång du börjar prata om gu.
Din artikel gör hån av oss bergsklättrare, du visar att du har ingen aning om vad bergsklättrande handlar om. Av din artikel kan jag läsa mellan raderna att du aldrig har klättrat, hur kan du då dra dessa hånande slutsattser om något du inte känner till? Din artikel är verklighetsfrånvarande nonsens. Snälla sluta skriv på detta sätt. Jag har självklart inte mött alla klättrare, långt därifrån men den bild av bergsklättrare som självmordsökande personer utan karraktär, furnuft och omdömmer som du målar upp är 180 grader emot mina egna erfarenheter av klättrare.
Det mediala följandet av bergsklättrandet är bara ett medialt uttryck för att finna tragiska historier. Att bestiga ett stort berg är inget man gör i en handvändning efter man råkat läst någon artikel. Det krävs förberedelser, styrka, teknik, förnuft och karaktär.
Jag känner inte igen mig i hur du beskriver att en bergsklättringsexpedition är likt forskningsexpeditions med presskonferens och genomkommersialisering, kan du ge exempel på detta och hur detta genomsyrar klättrings gemenskapen, eller är det så att du står på tunn is här?
Jag skulle säga att bergsklättrande är långt mer livsbejakande än att tråna efter ett icke existerande efterliv i någon urlakad församling eller var du nu befinner dig när du skrivet detta nonsens där du blandar in en . Det är ju mer självmord att viga sitt liv till vanföreställningar än att möta naturen på naturens vilkor.
Det är det det hanldar om att ta sig an naturen och sig själv, att växa med varje klarad utmaning. Att vara ute i överväldigande natur och ta sig an naturen på dess vilkor. Det är att leva i samstämmighet med naturen. Naturen är inte bara fjärillar på en äng eller en kobbe i skärgården naturen har andra sidor men sitter man i sin kammare ock trycker som du verkar göra så kanske man tappar koppling till naturen och flummar iväg i verklighetsfrånvarande uttryck som att söka sig till gud. Visst det finns säkert en del religösa personer inom klättringsgemenskapen, själv känner jag dock inga, och de är välkomna att ge sin syn på bergsklättring men jag tvivlar mycket starkt att deras syn har mycket gemensamt med den skeva och i mitt synsett verklighetsfrånvarande bild av bergsklättring som du knapert försöker beskriva.
Jassså, Benny Holmberg, behöver reda ut sina filosofiska föreställningar.
Men den logiken som frågan ”Är bergsklättring ett utdraget offentligt självmord” uppstår ifrån kan man ställa en fråga ”är livet ett utdraget offentligt självmord” med tanke på att de flesta dödsfall beror på någon typ av sjukdom där människans bristande ansvar med att ta vara på sin hälsa är själva utlösande etiologin. Det är för sällan som dödsorsak kan rubriceras ”Marasmus senilis” (ålderdomsavtyning) i sin rätta betydelse.
Däremot är det inte speciellt vanligt att folk skålar med Champagne eller firar på något annat sätt med sina likasinnade precis efteråt när vederbörande räddats till liv efter ett självmordsförsök, ingen säger att man ska slå klackarna i taket när snaran brast och hängningen blev intet.
Den synbara likheten i slutresultatet bör inte vara ett mål ens för avancerat filosoferandet om man glömmer bort lyckandet polaritet och det går inte heller bortförklara att folk i själva verket aldrig vill dö ens när de begår självmord. Det stämmer inte! Däremot är vi högst ombytliga i våra funderingar när vi inser vilket pris vi fått att betala om man nu är vid liv. Det är alltid lätt att leva på framtida krediter ”den dagen den sorgen” men ibland har folk får betala priset av sorgen och spenderar resten av sina liv med att ångerfyllt beklaga över sin dumhet, sina felbedömningar.
Däremot kan man lätt inse att vissa människor ser något heroiskt över konsten och prestationen att övermanna naturen i den ena eller andra formen och emellanåt innebär att de också får dö lika heroiskt som de utmanat. Och i det avseendet har deras dröm gått i uppfyllelse.
Men å andra sidan: hur många par har inte gått till altaret med förhoppningen att det slutligen är sista gången efter ett par flagranta misslyckanden att hålla sina löften som de gav inför ”God and The Holy Congregation”? Och ändå kunde vi skarpsynta (åtminstone) ställa en ärlig fråga efter vigselakten: ”Va roligt, grattis, hur länge hade ni tänkt vara gifta?”
Det handlar om risker och ju tryggare vi lever desto större risker blir vi benägna att ta på grund av ren fåfänga och på måfå.
@ Johan Åkerström:
Johan du talar om naturupplevelsen. Men måste priset vara så högt för att tillgodogöra sig denna?
Din kommentar ställer ytterligare frågor kring bergsklättringen. Varför är de djupare och avgörande motiven till att klättra så ömtåliga att diskutera? Varför vill du inte kännas vid att hela bergsklättrarkonceptets yttersta spets handlar om att riskera livet? Och att dessa projekt kostar rejäla pengar.
Till vad nytta?
Bergsklättringens innersta nerv, denna ständiga upprepning av faromomentet, att ånyo utsätta sig för risker, om och om igen, och allt större sådana genererar naturligtvis frågor kring syftet, målsättningen och motivet.
Vi har sett resultaten, att flera av de kunniga, erfarna, erkända och dokumenterat skickliga klättrarna vi haft i vårt land har dödstörtat liksom utländska kollegor som haft samma kapacitet.
Johan du säger:
"Det handlar om att ta sig an naturen och sig själv, att växa med varje klarad utmaning. Att vara ute i överväldigande natur och ta sig an naturen på dess villkor. Det är att leva i samstämmighet med naturen. Naturen är inte bara fjärilar på en äng eller en kobbe i skärgården naturen har andra sidor men sitter man i sin kammare ock trycker som du verkar göra så kanske man tappar koppling till naturen och flummar iväg i verklighetsfrånvarande uttryck som att söka sig till gud...."
Visst är alltid naturupplevelsen grandios men måste den göras till en fara? Måsten den vulgariseras till en dödsfälla?
Att tala om Gud är inte en retorik jag använder mig av i annat syfte än att försöka förstå klättrarnas ständiga och upprepade försök att utsätta sig för största möjliga fysiska fara och därmed riskera sin existens.
Istället för Gud kan vi lika gärna tala om "existensen" alltså att "finnas till" så undviker vi snubbla på Gudsbegreppet. Att den filosofiska delen av motivet till den farofyllda klättringen skulle vara att "söka livets källor" och i detta sammanhang brukar man tala om andlighet.( Det går lika bra med "Existensen", "Varat" eller helt enkelt "Livet")
Du är bergsklättrare Johan. Och du har antagligen som sådan deltagit i expeditioner/klättringsprojekt som arbetet i flera år med förberedelser för att just klättra upp på den svåraste farligaste sidan av det eventuella berget. Och att ett sådant projekt kan ta flera år i anspråk att förbereda.
Varför inte skriva en artikel här på Newsmill och berätta om detta i relation till min artikel. Att förklara motivationen och målsättningen. Det skulle vara intressant!
Det vore spännande att höra dina djupare motiv för att utsätta dig för de faror som sådan projekt har som avgörande innehåll.
Ditt tal om naturen att vara i den på dess villkor och besegra den kan inte riktigt kännas som avgörande motiv för att utsätta sig för dessa risker. Naturen kan man ju ändå uppleva.
Det saknas en poäng om en större målsättning. Att man genom att de livshotande riskerna som de flesta avancerade bergklättringar består i som motmotiv har en djupare målsättning. Det skulle vara mycket intressant att höra din syn på den saken.
Vad ska man annars dra för slutsater om statistiken ser ut som den gör? Ett ständigt ökat antal dödsstörtningar. Och det rör sig inte om några nybörjare. Bland de döda finns en majoritet erfarna och framgångsrika klättrare.
Ditt svar som bergsklättrare vore intressantare om du utvecklade motiven till att utsätta sig för denna fara om och om igen. Att accelerera i ständigt stegrade riskprocesser och i anknytning till detta resonera kring varför dödstalen är så stora.
Vad gäller sponsorer och vikten och nödvändigheten av att kunna värva sådana så är det ingen hemlighet för dig om du klättrar professionellt att det kostar ordentliga pengar att rigga en expedition. Därför för jag mina resonemang kring nödvändigheten för de större expeditionerna av att få en publik och en medial uppbackning som lockar sponsorer.
Benny Holmberg
@Christofer:
Visst kan en allt tryggare tillvaro med allt lugnare och långsammare existens ge krav på allt våldsammare upplevelser. Men det får väl vara lite proportioner?
De spektakulära organisationer och perationer och sammantagna kraftansträngningar som man väl får säga att bergsklättringen är skulle kunna användas vid till exempel jordbävningskatatsrofer och där göra mycket stötrre nytta. Även i sådana situationer finns naturkrafter att tämja och våldsam natur att närma sig...
Benny
#6 Benny Holmberg – Svar: ”Men det får väl vara lite proportioner?”
Det där är en personlig värdering och föga filosofiskt som konstaterande :-)
Men det är just det som är det paradoxala med människan att hon kan vara livrädd för att bli träffad av blixten ena stunden men kan senare utmana en högspänningsledning genom att klättra på taket på ett tåg i tron att hon har full kontroll över situationen! Men en enda oförsiktig rörelse kan få henne komma precis för nära med att hon blir elektrifierad till döds. En narkoman kan vara ihärdig med att sticka sig själv för att få sin kick men kan känna skräck inför en injektion när någon annan gör det bara för att det kan göra ”ont”.
Man skulle kunna tro att proportioner borde hålla även i dessa sammanhang men de gör inte det. Och litet filosofiskanalytisk eftertanke kan lätt få en inse att det har med kontroll att göra: kontrollen över situationen ger en känsla av trygghet. Jag är inte bergsklättrare men jag tror att det även där är just kontrollen över situationen (såsom man själv tror och känner) vilket ger människan modet att trotsa stora riskerna vid bergsklättring.
”Depressiva” självmord är oftast flankerade av upplevelsen att ha förlorat kontrollen över ens liv med att allting blir så hopplöst, värdelöst, meningslöst osv.
Det som verkligen är förvånansvärt är det faktum att folk under fullständigt horribla förhållanden i de forna koncentrationslägren inte begick självmord i någon större utsträckning som dito ”proportioner” skulle kunna indikera. Det går inte heller förklara med att folk inte hann därför att nazisterna hann före med sina gaskamrar. Förklaringen är nog att överlevnadsdriften/-instinkten fick sin näring av själva den extrema, hopplösa misären när den paradoxalt kan avta i den maximerade, kollektiva tryggheten.
Det är ingenting speciellt med bergsklättring, det är liksom andra "farliga" fritidssysselsättningar ett sätt att leva. Artikelförfattaren har med sina många frågor i artikeln själv besvarat frågan, trots att han gärna vill förenkla den genom sista stycket.
Fakta är att människor är olika. Det finns sk "a" och "b" människor när det handlar om risker. Det finns inget värde i a eller b utan bara ett konstaterande att det finns människor som får ut någonting av att utsätta sig för risker i varierande grad. Sen finns det människor, som jag t.ex. som tycker att risker är tråkiga. Jag finner inte någon mening med att utsätta mig för andra risker än dem som jag utsätts för genom att bara finnas till.
De risker som uppkommer genom att leva hanterar man utan att hata eller älska dem och sen går vidare. Alla kan inte det utan vill ha risken som en måttstock på hur "levande" man känner sig. Dessa människor har nog ingen önskan att dö, snarare tvärtom. Svaret går att finna i synapsernas arbete. Vi är alla slavar under vårt elektrokemiska belöningssystem.
Bara en kort fakta korrigering Benny. De 6 som dog var sannolikt inknutna i tva olika rep dvs tva replag om 3 personer. Det var INGEN lavinolycka. Vad som hant vet man inte. PGHM har sett spar av klattring ca 20 meter fran toppen. Jag vet inte vad du har for kallor men det ar extremt oaktsamt av dig att posta utan att veta vad som hant. Jag var ute och klattra sa sent som for en vecka sedan med en person fran PGHM som var pa plats efter olyckan sa jag vet att du har fel.
Vidare har jag skrivit ett svar till ditt inlagg som jag hoppas publiceras trotts att det ar skrivet pa engelska da jag saknar ett svenskt tangentbord.
@ David Fält: Här är några av de källor där alla har kunnat läsa samma sak som jag:
”...En brittisk bergsklättrare hittade i dag sex döda klättrare i Alperna.
De var bundna till varandra med rep.
– Det verkar som att de träffades av en blandning av snö och sten, säger borgmästaren Xavier Cret.
Kropparna hittades vid Neige Cordier i de franska alperna, på 2,700 meters höjd. Enligt Daily Mail ska klättrarna ha fallit cirka 200 meter...” (Aftonbladet)
****
”...Sex bergsbestigare har omkommit i en lavin i de franska Alperna. De befann sig på en klättertur på 2 700 meters höjd vid Neige Cordier när lavinen kom. Deras kroppar hittades av andra klättrare och fördes med helikopter till byn Villar d'Arene
- Offren var sammanbundna med rep. Det verkar som om de blev träffades av en blandning av sten och snö, säger borgmästare Xavier Cret...” (Svenska Dagbladet)
Det ska bli oerhört intressant att höra dina synpunkter på min frågeställningar kring bergsklättring i allmänhet och motiv och målsättning hos klättrare i synnerhet.
@David Falt: (ursäkta min felskrivning av ditt namn ovan)
Om du har säker och insides information från Peloton de Gendarmerie de Haute Montagne på plats gör det din artikel ännu mer intressant vad gäller just den specifika olyckan.
Men jag ser mycket fram emot din allmänna syn på motiv och filosofi kring bergsklättringen.
Fånig artikel... samma argument kan anvandas mot allt från att cykla, flyga, åka bil eller helt enkelt att bara gå utanför dörren..