Är bergsklättring ett utdraget offentligt självmord?

"Men det hade varit Everest och Lhotse och K2 de talat om. Där
folk dör. Där man frivilligt uppstiger i dödszonen, förnekar sin
kropp syre, förfryser sina händer och fötter, driver sig förbi uthållighetsgränser och låter väder och vind mejsla djupa fåror i hela ens fysiska och mentala uppenbarelse. Sådant man dör av på riktigt.
Folk dör av klättring och bergsbestigning.
Nere på marken kanske man förlorar pengar om man investerar
fel, men det fi nns inga pengar i världen som kan betala för den viljestyrka som krävs för att stå på de högsta topparna. Man satsar sitt liv för att möjliggöra klättringen, annars går det inte, och går den
insatsen förlorad är allt slut. Kommer man ner igen känner man sig mer levande än någonsin." (Himalayabreven)

Den här metaliteten finns hos många men i synnerhet män! Här i Hökarängen och Gubbängen hör vi på kvällarna larmet av motorer från Nynäsvägen. Det är MC-folket som samlas och enligt polisen kör de ibland i 280 km/tim! Jag trodde inte sånt var möjligt men polisen påstår att de har mätt upp detta. De har helikoptrar i luften men kan ej ingripa på något sätt mot dessa dödslängtande män. Det är inte några 18 års killar utan vuxna män. Hade de inte kört MC så kanske de hade klättrat i berg?
Varför denna dödslängtan när de ofta har hustru och barn därhemma?

Det var mycket tjat om gud i en artikel som jag trodde skulle handla om bergsklättring. Vad har en fiktiv person ur några gamla myter med en fritidsaktivitet som bergsklättring att göra? Det finns ju tro på många olika gudar. Jag gör dock ett antagande att du försöker dra in någon form av den kristna bilden på gud i din artikel. Rätta mig gärna om det skulle vara någon annan gudsbild du försöker måla upp, kanske pekar du på Oden, Allah eller Ahura Mazda? Du kanske skall nämna vilken mytisk gud du pratar om nästa gång du börjar prata om gu.

Din artikel gör hån av oss bergsklättrare, du visar att du har ingen aning om vad bergsklättrande handlar om. Av din artikel kan jag läsa mellan raderna att du aldrig har klättrat, hur kan du då dra dessa hånande slutsattser om något du inte känner till? Din artikel är verklighetsfrånvarande nonsens. Snälla sluta skriv på detta sätt. Jag har självklart inte mött alla klättrare, långt därifrån men den bild av bergsklättrare som självmordsökande personer utan karraktär, furnuft och omdömmer som du målar upp är 180 grader emot mina egna erfarenheter av klättrare.

Det mediala följandet av bergsklättrandet är bara ett medialt uttryck för att finna tragiska historier. Att bestiga ett stort berg är inget man gör i en handvändning efter man råkat läst någon artikel. Det krävs förberedelser, styrka, teknik, förnuft och karaktär.

Jag känner inte igen mig i hur du beskriver att en bergsklättringsexpedition är likt forskningsexpeditions med presskonferens och genomkommersialisering, kan du ge exempel på detta och hur detta genomsyrar klättrings gemenskapen, eller är det så att du står på tunn is här?

Jag skulle säga att bergsklättrande är långt mer livsbejakande än att tråna efter ett icke existerande efterliv i någon urlakad församling eller var du nu befinner dig när du skrivet detta nonsens där du blandar in en . Det är ju mer självmord att viga sitt liv till vanföreställningar än att möta naturen på naturens vilkor.

Det är det det hanldar om att ta sig an naturen och sig själv, att växa med varje klarad utmaning. Att vara ute i överväldigande natur och ta sig an naturen på dess vilkor. Det är att leva i samstämmighet med naturen. Naturen är inte bara fjärillar på en äng eller en kobbe i skärgården naturen har andra sidor men sitter man i sin kammare ock trycker som du verkar göra så kanske man tappar koppling till naturen och flummar iväg i verklighetsfrånvarande uttryck som att söka sig till gud. Visst det finns säkert en del religösa personer inom klättringsgemenskapen, själv känner jag dock inga, och de är välkomna att ge sin syn på bergsklättring men jag tvivlar mycket starkt att deras syn har mycket gemensamt med den skeva och i mitt synsett verklighetsfrånvarande bild av bergsklättring som du knapert försöker beskriva.

Jassså, Benny Holmberg, behöver reda ut sina filosofiska föreställningar.

Men den logiken som frågan ”Är bergsklättring ett utdraget offentligt självmord” uppstår ifrån kan man ställa en fråga ”är livet ett utdraget offentligt självmord” med tanke på att de flesta dödsfall beror på någon typ av sjukdom där människans bristande ansvar med att ta vara på sin hälsa är själva utlösande etiologin. Det är för sällan som dödsorsak kan rubriceras ”Marasmus senilis” (ålderdomsavtyning) i sin rätta betydelse.

Däremot är det inte speciellt vanligt att folk skålar med Champagne eller firar på något annat sätt med sina likasinnade precis efteråt när vederbörande räddats till liv efter ett självmordsförsök, ingen säger att man ska slå klackarna i taket när snaran brast och hängningen blev intet.

Den synbara likheten i slutresultatet bör inte vara ett mål ens för avancerat filosoferandet om man glömmer bort lyckandet polaritet och det går inte heller bortförklara att folk i själva verket aldrig vill dö ens när de begår självmord. Det stämmer inte! Däremot är vi högst ombytliga i våra funderingar när vi inser vilket pris vi fått att betala om man nu är vid liv. Det är alltid lätt att leva på framtida krediter ”den dagen den sorgen” men ibland har folk får betala priset av sorgen och spenderar resten av sina liv med att ångerfyllt beklaga över sin dumhet, sina felbedömningar.

Däremot kan man lätt inse att vissa människor ser något heroiskt över konsten och prestationen att övermanna naturen i den ena eller andra formen och emellanåt innebär att de också får dö lika heroiskt som de utmanat. Och i det avseendet har deras dröm gått i uppfyllelse.
Men å andra sidan: hur många par har inte gått till altaret med förhoppningen att det slutligen är sista gången efter ett par flagranta misslyckanden att hålla sina löften som de gav inför ”God and The Holy Congregation”? Och ändå kunde vi skarpsynta (åtminstone) ställa en ärlig fråga efter vigselakten: ”Va roligt, grattis, hur länge hade ni tänkt vara gifta?”

Det handlar om risker och ju tryggare vi lever desto större risker blir vi benägna att ta på grund av ren fåfänga och på måfå.

@ Johan Åkerström:
Johan du talar om naturupplevelsen. Men måste priset vara så högt för att tillgodogöra sig denna?
Din kommentar ställer ytterligare frågor kring bergsklättringen. Varför är de djupare och avgörande motiven till att klättra så ömtåliga att diskutera? Varför vill du inte kännas vid att hela bergsklättrarkonceptets yttersta spets handlar om att riskera livet? Och att dessa projekt kostar rejäla pengar.
Till vad nytta?
Bergsklättringens innersta nerv, denna ständiga upprepning av faromomentet, att ånyo utsätta sig för risker, om och om igen, och allt större sådana genererar naturligtvis frågor kring syftet, målsättningen och motivet.
Vi har sett resultaten, att flera av de kunniga, erfarna, erkända och dokumenterat skickliga klättrarna vi haft i vårt land har dödstörtat liksom utländska kollegor som haft samma kapacitet.
Johan du säger:
"Det handlar om att ta sig an naturen och sig själv, att växa med varje klarad utmaning. Att vara ute i överväldigande natur och ta sig an naturen på dess villkor. Det är att leva i samstämmighet med naturen. Naturen är inte bara fjärilar på en äng eller en kobbe i skärgården naturen har andra sidor men sitter man i sin kammare ock trycker som du verkar göra så kanske man tappar koppling till naturen och flummar iväg i verklighetsfrånvarande uttryck som att söka sig till gud...."

Visst är alltid naturupplevelsen grandios men måste den göras till en fara? Måsten den vulgariseras till en dödsfälla?

Att tala om Gud är inte en retorik jag använder mig av i annat syfte än att försöka förstå klättrarnas ständiga och upprepade försök att utsätta sig för största möjliga fysiska fara och därmed riskera sin existens.
Istället för Gud kan vi lika gärna tala om "existensen" alltså att "finnas till" så undviker vi snubbla på Gudsbegreppet. Att den filosofiska delen av motivet till den farofyllda klättringen skulle vara att "söka livets källor" och i detta sammanhang brukar man tala om andlighet.( Det går lika bra med "Existensen", "Varat" eller helt enkelt "Livet")

Du är bergsklättrare Johan. Och du har antagligen som sådan deltagit i expeditioner/klättringsprojekt som arbetet i flera år med förberedelser för att just klättra upp på den svåraste farligaste sidan av det eventuella berget. Och att ett sådant projekt kan ta flera år i anspråk att förbereda.
Varför inte skriva en artikel här på Newsmill och berätta om detta i relation till min artikel. Att förklara motivationen och målsättningen. Det skulle vara intressant!

Det vore spännande att höra dina djupare motiv för att utsätta dig för de faror som sådan projekt har som avgörande innehåll.
Ditt tal om naturen att vara i den på dess villkor och besegra den kan inte riktigt kännas som avgörande motiv för att utsätta sig för dessa risker. Naturen kan man ju ändå uppleva.
Det saknas en poäng om en större målsättning. Att man genom att de livshotande riskerna som de flesta avancerade bergklättringar består i som motmotiv har en djupare målsättning. Det skulle vara mycket intressant att höra din syn på den saken.
Vad ska man annars dra för slutsater om statistiken ser ut som den gör? Ett ständigt ökat antal dödsstörtningar. Och det rör sig inte om några nybörjare. Bland de döda finns en majoritet erfarna och framgångsrika klättrare.

Ditt svar som bergsklättrare vore intressantare om du utvecklade motiven till att utsätta sig för denna fara om och om igen. Att accelerera i ständigt stegrade riskprocesser och i anknytning till detta resonera kring varför dödstalen är så stora.

Vad gäller sponsorer och vikten och nödvändigheten av att kunna värva sådana så är det ingen hemlighet för dig om du klättrar professionellt att det kostar ordentliga pengar att rigga en expedition. Därför för jag mina resonemang kring nödvändigheten för de större expeditionerna av att få en publik och en medial uppbackning som lockar sponsorer.

Benny Holmberg

@Christofer:
Visst kan en allt tryggare tillvaro med allt lugnare och långsammare existens ge krav på allt våldsammare upplevelser. Men det får väl vara lite proportioner?
De spektakulära organisationer och perationer och sammantagna kraftansträngningar som man väl får säga att bergsklättringen är skulle kunna användas vid till exempel jordbävningskatatsrofer och där göra mycket stötrre nytta. Även i sådana situationer finns naturkrafter att tämja och våldsam natur att närma sig...
Benny

#6 Benny Holmberg – Svar: ”Men det får väl vara lite proportioner?”

Det där är en personlig värdering och föga filosofiskt som konstaterande :-)

Men det är just det som är det paradoxala med människan att hon kan vara livrädd för att bli träffad av blixten ena stunden men kan senare utmana en högspänningsledning genom att klättra på taket på ett tåg i tron att hon har full kontroll över situationen! Men en enda oförsiktig rörelse kan få henne komma precis för nära med att hon blir elektrifierad till döds. En narkoman kan vara ihärdig med att sticka sig själv för att få sin kick men kan känna skräck inför en injektion när någon annan gör det bara för att det kan göra ”ont”.

Man skulle kunna tro att proportioner borde hålla även i dessa sammanhang men de gör inte det. Och litet filosofiskanalytisk eftertanke kan lätt få en inse att det har med kontroll att göra: kontrollen över situationen ger en känsla av trygghet. Jag är inte bergsklättrare men jag tror att det även där är just kontrollen över situationen (såsom man själv tror och känner) vilket ger människan modet att trotsa stora riskerna vid bergsklättring.

”Depressiva” självmord är oftast flankerade av upplevelsen att ha förlorat kontrollen över ens liv med att allting blir så hopplöst, värdelöst, meningslöst osv.

Det som verkligen är förvånansvärt är det faktum att folk under fullständigt horribla förhållanden i de forna koncentrationslägren inte begick självmord i någon större utsträckning som dito ”proportioner” skulle kunna indikera. Det går inte heller förklara med att folk inte hann därför att nazisterna hann före med sina gaskamrar. Förklaringen är nog att överlevnadsdriften/-instinkten fick sin näring av själva den extrema, hopplösa misären när den paradoxalt kan avta i den maximerade, kollektiva tryggheten.

Det är ingenting speciellt med bergsklättring, det är liksom andra "farliga" fritidssysselsättningar ett sätt att leva. Artikelförfattaren har med sina många frågor i artikeln själv besvarat frågan, trots att han gärna vill förenkla den genom sista stycket.

Fakta är att människor är olika. Det finns sk "a" och "b" människor när det handlar om risker. Det finns inget värde i a eller b utan bara ett konstaterande att det finns människor som får ut någonting av att utsätta sig för risker i varierande grad. Sen finns det människor, som jag t.ex. som tycker att risker är tråkiga. Jag finner inte någon mening med att utsätta mig för andra risker än dem som jag utsätts för genom att bara finnas till.

De risker som uppkommer genom att leva hanterar man utan att hata eller älska dem och sen går vidare. Alla kan inte det utan vill ha risken som en måttstock på hur "levande" man känner sig. Dessa människor har nog ingen önskan att dö, snarare tvärtom. Svaret går att finna i synapsernas arbete. Vi är alla slavar under vårt elektrokemiska belöningssystem.

Bara en kort fakta korrigering Benny. De 6 som dog var sannolikt inknutna i tva olika rep dvs tva replag om 3 personer. Det var INGEN lavinolycka. Vad som hant vet man inte. PGHM har sett spar av klattring ca 20 meter fran toppen. Jag vet inte vad du har for kallor men det ar extremt oaktsamt av dig att posta utan att veta vad som hant. Jag var ute och klattra sa sent som for en vecka sedan med en person fran PGHM som var pa plats efter olyckan sa jag vet att du har fel.

Vidare har jag skrivit ett svar till ditt inlagg som jag hoppas publiceras trotts att det ar skrivet pa engelska da jag saknar ett svenskt tangentbord.

@ David Fält: Här är några av de källor där alla har kunnat läsa samma sak som jag:
”...En brittisk bergsklättrare hittade i dag sex döda klättrare i Alperna.
De var bundna till varandra med rep.
– Det verkar som att de träffades av en blandning av snö och sten, säger borgmästaren Xavier Cret.
Kropparna hittades vid Neige Cordier i de franska alperna, på 2,700 meters höjd. Enligt Daily Mail ska klättrarna ha fallit cirka 200 meter...” (Aftonbladet)
****
”...Sex bergsbestigare har omkommit i en lavin i de franska Alperna. De befann sig på en klättertur på 2 700 meters höjd vid Neige Cordier när lavinen kom. Deras kroppar hittades av andra klättrare och fördes med helikopter till byn Villar d'Arene
- Offren var sammanbundna med rep. Det verkar som om de blev träffades av en blandning av sten och snö, säger borgmästare Xavier Cret...” (Svenska Dagbladet)

Det ska bli oerhört intressant att höra dina synpunkter på min frågeställningar kring bergsklättring i allmänhet och motiv och målsättning hos klättrare i synnerhet.

@David Falt: (ursäkta min felskrivning av ditt namn ovan)

Om du har säker och insides information från Peloton de Gendarmerie de Haute Montagne på plats gör det din artikel ännu mer intressant vad gäller just den specifika olyckan.
Men jag ser mycket fram emot din allmänna syn på motiv och filosofi kring bergsklättringen.

Fånig artikel... samma argument kan anvandas mot allt från att cykla, flyga, åka bil eller helt enkelt att bara gå utanför dörren..