Vi behöver en etisk abortlagstiftning också för morgondagen

”Vi behöver en etisk abortlagstiftning också för morgondagen” skriver Dagerlind.

Den är för närvarande etisk på grund av att aborten sker vid ett så tidigt skede att om en spontan abort hade inträffat vid samma tidpunkt så hade inte fostret gått att rädda.
Detta är alltså kriteriet på etik i denna kontext enligt Dagerlind.

Följaktligen anser han att allt eftersom fostrets överlevandechanser vid tidigare och tidigare veckor av graviditeten ökar och ökar måste tidsgränsen för aborter sättas lägre och lägre för att behålla den goda etiken.

Det implicerar att han är övertygad om att 18-veckogränsen sattes enbart med överlevnadschanserna i beaktande.

Var det inte i stället (eller åtminstone också) att fostret upp till denna tidpunkt "bara" är en någonting i vardande utan utvecklad hjärna? Och betyder det inte då att etiken ökar i stället för minskar om ”stillningen” av fostret sker tidigare och tidigare?

Vid abort tas inget mänskligt liv utan cellsammanslutningen berövas möjligheten att utvecklas till mänskligt liv.

Det måste vara kvinnan och ingen annan än kvinnan som i sista hand bestämmer om något som gror i henne skall bli en människa eller om förloppet ska avbrytas innan så har skett. Det måste vara den enda etiska ståndpunkten.

En annan synpunkt i Dagerlinds skrivning är minst sagt dubiös.

Han menar att kvinnan ska ställas inför ultimatum: Antingen föder du barnet efter fullgången graviditet eller så gör du abort och frånsäger dig allt inflytande över det aborterade fostrets öde.

Ska staten ägna sig åt utpressning? Det kan ju vara att kvinnan anser att hon inte vill att hennes anlag ska inkluderas i den framtida genpoolen. Ska inte denna vilja respekteras bara för att hon har ”olyckats” att bli gravid?

För övrigt stämmer inte Dagerlinds logik i något avseende. Framtiden har ju varit här länge. Det statliga tvånget hade kunnat introducerats tidigare genom att vägra aborten tills en ”skyddsvärdig” tidpunkt. Att överlevnaden utanför livmodern blir möjlig tidigare ändrar inget.

Varför kan inte hela den här debatten aborteras? Lagen är bra som den är nu och kan gälla i framtiden. Ingenting blir bättre av att älta dessa svåra frågor längre - dilemmat går inte iväg. Detta borde vara en mänsklig överenskommelse.

Björn Bäckström: Jag håller inte med dig i sak men det du skriver visar i varje fall att det behövs en ny abortdebatt i spåren av nyá medicinska framsteg.

Angående kommentar #3:

Gör tankeleken:

Ett "medicinskt framsteg" har gjorts så att det befruktade ägget genom ett skonsamt abortpiller stöts bort men uppfångas av en läkare beredd med en konstgjord livmoder där embryot kan utvecklas via alla fosterstadier under nio monader till en baby.

Skulle staten ha rätt att tvinga kvinnan att släppa till embryot för utveckling till en människa?

Ska inte kvinnan ha rätt att besluta att embryot skall gå till spillo?

Är det så svårt att erkänna att i alla stadier mellan embryo och vecka 18, kvinnan och inte staten ska sista ordet?

Är det så svårt att förstå att "medicinska framsteg" inte ändrar ett jota i ärendet?

Det minsta som behövs är en ny abortdebatt!

Björn Bäckström: Kan du svara på om en kvinna som råkar föda sitt barn för tidigt av misstag också ska ha samma makt att säga till sjukhuspersonalen "nej, stoppa inte barnet i en kuvös, låt det dö i stället. Jag vill inte ha ett för tidigt fött barn"?

Jag misstänker att även du finner detta etiskt problematiskt. Ändå är det detta du förespråkar för foster i samma utvecklingsskede när beslutet att kvinnan inte vill ha barnet tas medan det fortfarande är i livmodern och den för tidiga födelsen inte är spontan utan framkallad av läkare.

Även du bör inse att det finns ett problem där, i att det ena barnet tillskrivs ett skyddsvärde som liv och individ men inte det andra. Vad som utgör ett skyddsvärt liv bör inte kunna bestämmas av en enskild kvinna, det måste vara generellt definierat av samhället och det bör inte få finnas dubbla måttstockar så som det riskerar att göra inom en snar framtid då för tidigt födda barn kan räddas tidigare än det är tillåtet att göra abort.

Kommentar till Mats Dagerlind # 5

Mats D! Vad jag har att komma med är huvudsakligen framfört i mina tidigare kommentarer; #1, #2 och #4. I alla fall:

Det mesta i abortfrågan är ”problematiskt”. Anledningarna är många och naturligtvis är det etiska dilemmat alltid närvarande när vi har med avbrytande av liv att göra.

Men liv i sig självt är inte heligt. Vi är inte någon guds avbild, det finns ingen sådan att avbilda tillåter jag mig att försäkra. Vi sätter vår egen standard. Vi är bättre människor utan ”heligheten”!

Om landvinningar görs som kan få ett spontant eller ett medicinskt aborterat foster att överleva utanför livmodern med start vid 18 veckor ELLER ÄNNU TIDIGARE får inga försök göras att kultivera fostret även om aborten är ”en olycka” och kvinnan först då väljer att fostret ska behandlas som en medicinsk önskad abort.

Eftersom fostret fram till olyckan var önskat är det naturligtvis ett dubbelt svårt beslut för kvinnan . Men att staten skulle gå in med lagar och tvångsutveckla fostret mot kvinnans vilja är en horribel inställning.

När kvinnan väljer abort under vilka omständigheter som helst väljer hon att degradera sitt foster till ”icke skyddsvärt” även om tekniken i en framtid möjliggör en ”plåtlivmoder” från första celldelningen.

Att frasen "att degradera sitt foster till icke skyddsvärt" låter upprörande får inte dölja att det faktum att det är en önskad och nödvändig följd av gällande lag. Som är bra. Det behövs ingen ny abortdebatt!

Personligen tycker jag att etiken om fostret är livsvärdig vilar på märklig grund. Syftet med aborten är ju att föräldrarna inte vill ha ett barn. Det är väl inget som har ändrats bara för att barnet tekniskt går att rädda? Istället bör vi ha en konsekvensetisk inställning till aborter. Skulle några läsare här vilja födas i en familj oönskade, enbart för att era föräldrar inte fick göra abort? Skulle några läsare här föredra uppväxt på institution eller fosterfamilj framför föräldrar? Och kanske en magstark men ändå viktig parameter: skulle någon här föredra att bli bortadopterade framför att växa upp i biologisk familj om det vi vet om familjerna i övrigt förblir okänt? (Självklart är jag för adoption i lägen där det gynnar barnet). Även om det givetvis kan gå bra i det enskilda fallet talar statistiken sitt tydliga och dystra språk. Det går helt enkelt mycket sämre för de flesta barn med uppväxt på institution eller fosterfamilj och lite sämre för bortadopterade barn. Bara för att ett foster går att rädda är det per definition inte en människa (Annars torde abort vara förbjudet idag med, det går ju att rädda fostret genom att inte göra abort..) Ett foster har långt upp i veckorna en hjärna som inte tillnärmelsevis liknar en fullgången människas. Fostret är nästan helt berövat meningsfulla och förståbara stimuli och är även helt oförmögen att uttrycka sig självt. Jag finner det osannolikt att ett foster har de kvaliteteér i sin tanke och begreppsvärld som skule göra det föremål för något särskilt skydd.

Så res er humanister! Människolivet må vara värdefullt men det är inte heligt! Potentiella människor äger inget högre värde än ägg och spermier som råkat föras samman.