Problematiskt att försöka lokalisera religionens "essens"

"Det verkar snarast som att Jersild vill misstänkliggöra politiska aktörer enbart med hänvisning till att de betecknas som religiösa. Det framstår för mig som ett alltför godtyckligt och snävt sätt att sortera ut vad som kan tänkas vara politiskt relevant." skriver Jimmy Emanuelsson.

Om man tar i beaktan att religion är fantasi berättelser om sagofigurer, (för att förklara en värld som människan ännu inte alls förstod), och att tro på dessa sagor har lett till krig och förföljelser och död över hela jorden, så tycker jag att det kanske inte är helt fel att uttrycka en viss oro över att dessa "ideer" utgjör grunden för ett parti som i riksdagen kan påverka hur människor idag lever.

Att då hävda att det "förvirrar mer än det förklarar" att skilja religion och politik är skrämmande. Ska vi då helt ge upp hoppet om att politiker skulle kunna ta beslut inte bara ifrån rädsla inför sagoväsen och liknande vidskepelser?

Och, vidare: "vi bör framledes bedöma och värdera sociala fenomen i deras egen rätt, inte på grundval av om de kan hänföras till kategorin religion eller politik". Att bedöma något "i deras egen rätt" måste väl ändå innebära att ta i beaktan att religion och politik, även om de blandas ihop (politik i kyrkan, och religion i politiken), så är de inte samma sak, och kan leda till...tja...Iran till exempel.

C A Olsson:

Självklart kan man diskutera de spelregler som ska gälla i politiken. Anser man exempelvis att rationell dialog ska vara en av dessa bör man kritisera dem som inte ställer upp på det. Det har inte Jersild gjort, utan verkar vilja porta religiösa aktörer enbart för att de av den ena eller andra anledningen kan betecknas som religiösa.

För övrigt är inte teokrati per defintion värre än andra totalitära styrelseformer.

Så många ord för att förklara att vi har importerat hundratusentals människor med en riktigt otäck religion.

#2
Men är det inte allmänt accepterat att religion inte är rationell? Innebär inte det att om man definierar sig själv som religös (troende) så erkänner man att ens fundamentala värderingar och världsuppfattning är baserade på något annat än rationellt tänkande? Vilket då innebär att man inte kommer att kunna delta i en rationell dialog.

Jag håller helt med om att det inte är någon mening med att försöka skilja mellan "bättre" och "sämre" totalitära styrelseformer.

KD är ett regeringsparti. Deras väljarbas är religösa (troende) individer. Detta är fullständigt irrelevant. Partiet skall värderas enbart efter hur deras förtroendevalda sköter sig i politiken i fråga efter fråga.

Att de är en sammanslutning av individer som är hemfallna åt organiserad vidskepelse är inte värre än annan hokuspokus (new age fenomen etc.) som individer i mer oorganiserad form ägnar sig åt.
Båda riktningarna är "knäppa" i sina livs-och världsåskådningar men kan ju vara (pro) realister i t.ex. abortfrågan.

"The Faith is Europe and Europe is the Faith," skrev Hilaire Belloc 1920.

I dag är det mer korrekt att säga "The Faith is Africa and Africa is the Faith."

Religionen är döende i Europa. Kyrkor läggs ner överallt. Den katolska kyrkan måste importera präster från Afrika eftersom för få europeiska katoliker vill bli präster. Samma sak händer i USA.

Att, som Marie Demker, prata om religionens "essens" är platoniskt svammel. Vi har redan religion förklarad av den kognitiva psykologen Pascal Boyer och andra.

Religion gör sällan de saker som religiösa säger att de gör. Om de väl gör det de säger så gör de det bara i vissa specifika fall. Religion erbjuder tröst, är ett vanligt argument. Men kristna fundamentalister lever ofta i rädsla, om inte i ren skräck, för helvetet. Och många "vanliga" kristna lever med skam och skuldkänslor för att de inte kan leva upp till kristendomens krav.

Kants argument att vi kan och måste tro på en gud är ett annat bra exempel. Vi kan aldrig uppnå en värld av rättvisa utan en gud, menar Kant. Onda människor straffas inte alltid i verkligheten och goda belönas inte alltid. Religionen låter oss straffa och belöna människor i efterlivet, om än bara i tron. (Nu så är behovet att straffa speciellt starkt inom de abrahamiska religionerna. "Misstro var och en som äger lust att straffa." - Friedrich Nietzsche.)

Religionen är inte växande. Att kristendomen växer i Afrika, som exempel, betyder bara att en religion ersätts med en annan. Katolicismen skulle i princip ha varit död i USA om det inte vore för latinsk invandring.

I USA pratar man om två Amerika, om kulturkrig. På ena sidan har vi en allt mer fundamentalistisk kristen höger. På den andra en allt mer sekulariserad vänster. Vi befinner oss inte i ett nytt religiöst århundrade. Den växande kristna och muslimska fundamentalismen är ett tecken på att de förlorar. Kristendomen och Islam försöker vända förlust till seger genom att hylla martyrskap.

I en kommentar till Demker kan man väl säga att det finns inte mycket stöd för samhällsvetenskapernas förmåga att förutsäga framtiden. Inte heller om religionens framtida ställning.

En sak Demker inte nämnde som en potentiellt försvagande faktor är att religionen antagligen helt enkelt inte är sann.

Alla kan inse hur det naturliga urvalet i små inkrementella steg främjat den giraff med längst hals. Samma naturliga urval har i små inkrementella steg främjat den den människa som har störst hjärna. Det finns alltså ingen designer eller gud. Slutsatsen är en konsekvens av Darwins teori om det naturliga urvalet.

Religionen svarar på livets mening men sanningen är alltså att livet inte har någon mening.

Livet har för den enskilde individen inget syfte, den hjärna som frågar sig var livets syfte är är bara en slutprodukt av ett antal små inkrementella utvecklingssteg.

Den mening man har får man hitta på själv.

Demker som professor talar alltså om vad hon tror om religionen men inte om religionens evidens.

Sedan säger hon att man inte kan skilja på begrepp religion och politik. Som om begrepp har en inre essens. Hon har en essentiell syn på begreppsdefinitioner.
Problemet är att begrepp inte har några essenser. Det är vi som väljer vad vi kallar något.

Med tanke på att islam är den nya religiösa influensen i Sverige och Europa som i högsta grad strävar efter en "transnationell" lösning i och med att det är hela världen som är tänkt att ligga under snabeltofflan till slut så ger sådana uttalanden från Marie Demker mig ett visst mått av avsmak, som om hon försöker bana väg för mer politiskt inflytande för islam. Är osäker på artikelförfattarens position. Jag själv skulle hellre bita av mig snoppen än underkasta mig islam.

Det är ganska meningslöst att tala om "religion" i vida drag. Att tala om ideologier är mer relevant. Det är specifika idéer som räknas, religioner är överlag fulla av dåliga idéer och islam är proppfullt.