Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Publicerad: 2011-06-28 15:06, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11
Kommer 2000-talet att bli religionens århundrade? Statsvetaren Marie Demker menar i DN 14/6 att så kommer att ske. Vidare menar Demker att religionen är transnationell och att distinktionen mellan religion och politik har spelat ut sin roll. PC Jersild hävdar i en replik 20/6 att det är "farligt att inte hålla isär religion och politik". Jag vill mena att både Jersild och Demker utgår från en ideologiskt laddad modern föreställning om religion, som inte på något enkelt sätt låter sig översättas transkulturellt eller transhistoriskt.
Studerar religionsvetenskap med inriktning på sekularism, religion och samhälle. Intresseområden inom ämnet inkluderar islam och muslimer i Europa, islamisk väckelse och islamism. Den senaste tiden har jag inriktat mig på hur dikotomin religion-sekularitet formats historiskt och ideologiskt, samt olika sekulära perspektiv på religion och religiositet. Skriver om dylikt på bloggen Religion, sekularism & samhälle.
För ett par veckor sedan startades en debattserie med temat "Religionsboom?" i DN. Först ut var statsvetaren Marie Demker med ett inlägg om religionens återkomst inom det globala politiska fältet. Men har religionen verkligen återkommit, eller handlar det om en ny synlighet av något som egentligen aldrig varit frånvarande? Demker föreslår att religionens nya synlighet bland annat kan förstås som politiska reaktioner, konservativa såväl som nationalistiska, på en förhärskande liberalism. Framför allt menar hon att moderniserings- och globaliseringsprocesser inte undergräver religionens inflytande, utan snarare tvärtom: de lösgör den från tidigare nationella begränsningar. Religiösa aktörer har inte varit sena att utnyttja modern kommunikationsteknologi i formandet av sociala nätverk, organiserandet av grupper, osv.
Det råder knappast något tvivel om att Demkers påstående om religionens återkomst stöds av en mängd sociologer, statsvetare och religionsvetare. Det har snarast blivit på modet att påpeka hur sekulariseringstesen slagit fel, något som tydligt kommer uttryck hos sociologen Jose Casanova som retoriskt ställer frågan: "Who still believes in the myth of secularization?". Det går dock att problematisera föreställningar om "religionens återkomst", och det kanske främst utifrån vad som menas med fenomenet religion.
I sin bok "The Ideology Of Religious Studies" argumenterar antropologen Timothy Fitzgerald för att den moderna förståelsen av begreppet religion inte kan förstås oberoende av det liberalteologiska ekumeniska sammanhang inom vilket det uppstod. Föreställningen om en transkulturell, transhistorisk religion som på ett neutralt sätt kan särskiljas från varje given kultur är enligt Fitzgerald en ideologisk (och ofta teologisk) konstruktion. Denna konstruktion har kommit till användning på flera sätt inom historien, exempelvis under kolonialismen i syfte att jämföra kristendomen med andra sociala och kulturella fenomen, vilka uppfattades som mindre avancerade former av "religion". Konstruktionen har blivit kvar inom akademien, även bland icke-kristna forskare, i form av ämnen som religionsfenomenologi och komparativ religionsvetenskap. Fitzgerald visar hur begreppet religion saknar all typ av analytisk klarhet för att förstå kulturella och sociala rörelser i exempelvis Japan och Indien, vilka varit föremål för hans egen forskning som antropolog.
Det är mot bakgrund av detta jag vill ifrågasätta Marie Demkers påstående att "religion åtföljer människan så länge hon förblir en kulturvarelse". Det är något märkligt att Marie Demker, som statsvetare, pratar om religionens transnationella "djupaste essens", samt dess "grundläggande värderingar", som om dessa på något neutralt deskriptivt sätt kan slås fast. Vad religion är i sin djupaste essens, eller vad dess grundläggande värderingar består i, är en teologisk fråga. Det verkar snarare handla om vad Demker anser att religion bör göra, stå för, eller utvecklas i riktning mot. Det finns gott om organisationer och grupper, vilka vanligen betecknas som religiösa, som agerar på nationell nivå. Transnationell religion är inte per definition "bättre" än nationell verkande sådan.
Kritiska synpunkter till trots håller jag med Demker om att distinktionen mellan religion och politik "förvirrar mer än den förklarar", samt att "vi bör framledes bedöma och värdera sociala fenomen i deras egen rätt, inte på grundval av om de kan hänföras till kategorin religion eller politik".
I sitt svar till Demker har även P C Jersild en föreställning om religionens essens. I Jersilds fall handlar det om "tro". Intressant nog är just religion förstått som "tro" en huvudingrediens i den ekumeniska liberalteologins strävanden efter att förklara religion som något allmänmänskligt. Men att primärt förstå religion som "tro" har inte visat sig varken speciellt generaliserbart, eller analytiskt fruktbart (utom möjligen i en luthersk-protestantisk kontext). Jersild verkar väldigt mån om att vakta gränserna mellan politik och religion, men skälen för detta är märkliga. Han menar att skiljelinjen är viktig då det sitter ett parti i regeringen med bakgrund i frikyrkorna - men kan inte visa på vilket sätt partiet underlåter att respektera de spelregler som finns i politiken idag. Det verkar snarast som att Jersild vill misstänkliggöra politiska aktörer enbart med hänvisning till att de betecknas som religiösa. Det framstår för mig som ett alltför godtyckligt och snävt sätt att sortera ut vad som kan tänkas vara politiskt relevant.
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
"Det verkar snarast som att Jersild vill misstänkliggöra politiska aktörer enbart med hänvisning till att de betecknas som religiösa. Det framstår för mig som ett alltför godtyckligt och snävt sätt att sortera ut vad som kan tänkas vara politiskt relevant." skriver Jimmy Emanuelsson.
Om man tar i beaktan att religion är fantasi berättelser om sagofigurer, (för att förklara en värld som människan ännu inte alls förstod), och att tro på dessa sagor har lett till krig och förföljelser och död över hela jorden, så tycker jag att det kanske inte är helt fel att uttrycka en viss oro över att dessa "ideer" utgjör grunden för ett parti som i riksdagen kan påverka hur människor idag lever.
Att då hävda att det "förvirrar mer än det förklarar" att skilja religion och politik är skrämmande. Ska vi då helt ge upp hoppet om att politiker skulle kunna ta beslut inte bara ifrån rädsla inför sagoväsen och liknande vidskepelser?
Och, vidare: "vi bör framledes bedöma och värdera sociala fenomen i deras egen rätt, inte på grundval av om de kan hänföras till kategorin religion eller politik". Att bedöma något "i deras egen rätt" måste väl ändå innebära att ta i beaktan att religion och politik, även om de blandas ihop (politik i kyrkan, och religion i politiken), så är de inte samma sak, och kan leda till...tja...Iran till exempel.
C A Olsson:
Självklart kan man diskutera de spelregler som ska gälla i politiken. Anser man exempelvis att rationell dialog ska vara en av dessa bör man kritisera dem som inte ställer upp på det. Det har inte Jersild gjort, utan verkar vilja porta religiösa aktörer enbart för att de av den ena eller andra anledningen kan betecknas som religiösa.
För övrigt är inte teokrati per defintion värre än andra totalitära styrelseformer.
Så många ord för att förklara att vi har importerat hundratusentals människor med en riktigt otäck religion.
#2
Men är det inte allmänt accepterat att religion inte är rationell? Innebär inte det att om man definierar sig själv som religös (troende) så erkänner man att ens fundamentala värderingar och världsuppfattning är baserade på något annat än rationellt tänkande? Vilket då innebär att man inte kommer att kunna delta i en rationell dialog.
Jag håller helt med om att det inte är någon mening med att försöka skilja mellan "bättre" och "sämre" totalitära styrelseformer.
KD är ett regeringsparti. Deras väljarbas är religösa (troende) individer. Detta är fullständigt irrelevant. Partiet skall värderas enbart efter hur deras förtroendevalda sköter sig i politiken i fråga efter fråga.
Att de är en sammanslutning av individer som är hemfallna åt organiserad vidskepelse är inte värre än annan hokuspokus (new age fenomen etc.) som individer i mer oorganiserad form ägnar sig åt.
Båda riktningarna är "knäppa" i sina livs-och världsåskådningar men kan ju vara (pro) realister i t.ex. abortfrågan.
"The Faith is Europe and Europe is the Faith," skrev Hilaire Belloc 1920.
I dag är det mer korrekt att säga "The Faith is Africa and Africa is the Faith."
Religionen är döende i Europa. Kyrkor läggs ner överallt. Den katolska kyrkan måste importera präster från Afrika eftersom för få europeiska katoliker vill bli präster. Samma sak händer i USA.
Att, som Marie Demker, prata om religionens "essens" är platoniskt svammel. Vi har redan religion förklarad av den kognitiva psykologen Pascal Boyer och andra.
Religion gör sällan de saker som religiösa säger att de gör. Om de väl gör det de säger så gör de det bara i vissa specifika fall. Religion erbjuder tröst, är ett vanligt argument. Men kristna fundamentalister lever ofta i rädsla, om inte i ren skräck, för helvetet. Och många "vanliga" kristna lever med skam och skuldkänslor för att de inte kan leva upp till kristendomens krav.
Kants argument att vi kan och måste tro på en gud är ett annat bra exempel. Vi kan aldrig uppnå en värld av rättvisa utan en gud, menar Kant. Onda människor straffas inte alltid i verkligheten och goda belönas inte alltid. Religionen låter oss straffa och belöna människor i efterlivet, om än bara i tron. (Nu så är behovet att straffa speciellt starkt inom de abrahamiska religionerna. "Misstro var och en som äger lust att straffa." - Friedrich Nietzsche.)
Religionen är inte växande. Att kristendomen växer i Afrika, som exempel, betyder bara att en religion ersätts med en annan. Katolicismen skulle i princip ha varit död i USA om det inte vore för latinsk invandring.
I USA pratar man om två Amerika, om kulturkrig. På ena sidan har vi en allt mer fundamentalistisk kristen höger. På den andra en allt mer sekulariserad vänster. Vi befinner oss inte i ett nytt religiöst århundrade. Den växande kristna och muslimska fundamentalismen är ett tecken på att de förlorar. Kristendomen och Islam försöker vända förlust till seger genom att hylla martyrskap.
I en kommentar till Demker kan man väl säga att det finns inte mycket stöd för samhällsvetenskapernas förmåga att förutsäga framtiden. Inte heller om religionens framtida ställning.
En sak Demker inte nämnde som en potentiellt försvagande faktor är att religionen antagligen helt enkelt inte är sann.
Alla kan inse hur det naturliga urvalet i små inkrementella steg främjat den giraff med längst hals. Samma naturliga urval har i små inkrementella steg främjat den den människa som har störst hjärna. Det finns alltså ingen designer eller gud. Slutsatsen är en konsekvens av Darwins teori om det naturliga urvalet.
Religionen svarar på livets mening men sanningen är alltså att livet inte har någon mening.
Livet har för den enskilde individen inget syfte, den hjärna som frågar sig var livets syfte är är bara en slutprodukt av ett antal små inkrementella utvecklingssteg.
Den mening man har får man hitta på själv.
Demker som professor talar alltså om vad hon tror om religionen men inte om religionens evidens.
Sedan säger hon att man inte kan skilja på begrepp religion och politik. Som om begrepp har en inre essens. Hon har en essentiell syn på begreppsdefinitioner.
Problemet är att begrepp inte har några essenser. Det är vi som väljer vad vi kallar något.
Med tanke på att islam är den nya religiösa influensen i Sverige och Europa som i högsta grad strävar efter en "transnationell" lösning i och med att det är hela världen som är tänkt att ligga under snabeltofflan till slut så ger sådana uttalanden från Marie Demker mig ett visst mått av avsmak, som om hon försöker bana väg för mer politiskt inflytande för islam. Är osäker på artikelförfattarens position. Jag själv skulle hellre bita av mig snoppen än underkasta mig islam.
Det är ganska meningslöst att tala om "religion" i vida drag. Att tala om ideologier är mer relevant. Det är specifika idéer som räknas, religioner är överlag fulla av dåliga idéer och islam är proppfullt.