Övning om kärnkraftshaveri visar att svensk krisberedskap inte fungerar

Hotbilden mot samhället idag kräver en utpekad myndighet med ansvar och befogenhet att leda räddningsinsatser vid nationella kriser. Det visar en nyligen genomförd övning rörande en kärnteknisk olycka vid Oskarshamns kärnkraftverk. Hade kärnkraftsolyckan varit på riktigt hade vi sannolikt fått stora problem. Dagens krisledningsfunktion, där varje länsstyrelse skall ansvara för räddningsarbetet inom sitt geografiska område hade då med stor sannolikhet kommit till korta, särskilt i den inledande akuta fasen. Vi saknar idag i vårt land en acceptabel krishanteringsförmåga för sådana händelser.

På morgonen 2 februari i år får kärnkraftsverket i Oskarshamn problem med kylningen av reaktor ett och två. En brand i avfallshanteringen följer, en arbetare dör och nio skadas. Bortfall av el vållar att det blir för varmt i härden. Haverilarm utlöses.

Detta var upptakten till den troligen största övning i krishantering som genomförts i vårt land. Den pågick i nio veckor, med 90 myndigheter och andra organisationer inblandade. Övningen SAMKÖ-KKÖ 2011 genomfördes av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Länsstyrelsen i Kalmar län. Den inleddes med en akut fas i form av en simuleringsövning som sedan följdes upp med analyser och diskussioner. Hur står sig idag den svenska krishanteringsförmågan inför en kärnteknisk olycka? Det var frågan de hoppades övningen skulle ge svar på.

Den här artikeln bygger i huvudsak på mina egna erfarenheter och övningen som den redovisades på ett seminarium hos Folk och Försvar 24 maj 2011 ("Svensk krishantering - var står vi idag?"). Seminariet kan ses på webb-TV, på organisationens hemsida.

Krishanteringen i vårt land har i modern tid uppvisat mycket stora brister, särskilt under den inledande akutfasen. Det räcker att nämna Estonias förlisning 1994 och Tsunamin julen 2004 samt morden på statsminister Olof Palme 1986 och utrikesminister Anna Lindh 2003, som samtliga uppvisade utomordentligt allvarliga brister hos ansvariga i den inledande akutfasen efter händelserna.

Här går jag tillbaka till övningens haverilarm i Oskarshamn på morgonen 2 februari. Krisberedskapen i vårt land innebär att varje myndighet, inom sitt normala ansvarsområde, har fullt ansvar också för krishanteringen inom det området när det inträffar allvarliga olyckor som hotar människor, egendom eller miljö. I övningen konstateras efter det första larmet att det finns en risk för utsläpp av radioaktiva ämnen. Därför beslutas om statlig räddningstjänst. Det innebär att berörda länsstyrelser är ansvariga för räddningsarbetet inom sitt geografiska område och att de är skyldiga att samarbeta med andra länsstyrelser. Länsstyrelserna har därmed ansvaret att strategiskt och operativt leda räddningsinsatsen.

Det innebär att varje berörd länsstyrelse skall leda räddningsarbetet genom att "samordna verksamheten samt samarbeta med varandra och med andra som berörs", och då särskilt kommunerna. Det sker genom att länsstyrelserna leder en "samverkanskonferens" med länets aktörer i krishanteringen.

I övningen utser de mest berörda länsstyrelserna i samverkan en gemensam räddningsledare, nämligen Kalmar, Kronoberg och Blekinge. Respektive länsstyrelse ansvarar för informationen till allmänheten och media.

Vid en nationell kris idag åligger det MSB att koordinera krisarbetet på nationell nivå genom att leda samverkan mellan ett stort antal berörda myndigheter och andra aktörer på riksnivån. Exempel på sådana aktörer i övningen är Strålsäkerhetsmyndigheten och SMHI. MSB:s verktyg att hantera detta är att leda parternas samverkan i en "samverkanskonferens". Dock är dessa parter på riksnivån, inklusive MSB, formellt underordnade berörda länsstyrelser som ansvarar för räddningstjänsten.

Statsrådsberedningens krisenhet, som tillkom efter Tsunamidebaclet 2004, och som är bemannad dygnet runt, saknar liksom MSB befogenhet att vid nationella kriser leda räddningsinsatser. Enheten är en förhandlings- och stabsenhet, utan befogenhet att leda.

Berörda landshövdingar och räddningsledaren skulle om övningen varit ett skarpt läge ha fått en i det närmaste omöjlig uppgift att effektivt leda räddningsinsatsen, med den splittring av ansvar som råder i samhällets krishantering. Deras ledningsmandat försvagas självfallet då det åtgår mycket ledningskraft och tid till uppgiften att i länet samordna alla berörda, formellt självständiga myndigheter och andra organisationer. Dessutom måste länsstyrelserna bereda utrymme i sitt ledningsarbete för att kunna ta hand om den stora mängden råd och information från myndigheter och andra aktörer på den nationella nivån.

Övningen: Efter det första haverilarmet i Oskarshamn blir händelseförloppet svårhanterligt ur lednings- och räddningssynpunkt. Det finns risk för utsläpp av radioaktiva ämnen. Beroende på vindarna uppmanas 300 000 människor i länen Kalmar, Blekinge och Kronoberg att hålla sig inne. Risken för utsläpp startar spontanutrymningar. Ett okontrollerat utsläpp av radioaktiva ämnen äger rum under två timmar natten mellan 2 och 3 februari. Under övningen beslutar länsstyrelsen i Kalmar utrymma sammanlagt 12 000 personer. Flygplatser stängs. Tågtrafiken upphör. Lantbruket drabbas. Djuren måste hållas inne. Jordbruksmark kontamineras. Sjukvården i länen Kalmar, Kronoberg, Jönköping och Östergötland blir mycket ansträngd. Elbortfall stänger ytterligare reaktorer - i Forsmark och Ringhals - och det blir brist på el också på andra ställen i landet, än i de drabbade länen omkring Oskarshamn. Till exempel drabbas Stockholms innerstad av 36 timmars elbortfall. Transportsektorn och näringslivet drabbas allvarligt av bristen på el. Många andra viktiga samhällsfunktioner skadas också efterhand tiden går. Kärnkraftsverket i Oskarshamn är åter stabilt efter fyra veckor.

Radioaktivt nedfall (särskilt Cesium 137) bedöms i övningen drabba särskilt Kalmar län i 100-200 år. Stora arealer jordbruksmark blir obrukbar för lång tid. Radioaktivt nedfall har uppmätts också i Baltikum. Risk för cancer bedöms föreligga i Kalmar län de närmaste 10-50 åren. Efter en tid har 30-50 % av människorna i de drabbade länen flyttat. Kalmar län blir en utflyttningsbygd.

Med de hotbilder vi lever idag bör vi få en nationell krisledningsfunktion med en särskilt utpekad myndighet (krisledningsmyndighet), som har ett samlat ansvar att leda nationella räddningsinsatser. Chefen för myndigheten bör i ett viktigt avseende vara direkt underställd en minister, helst statsministern. Ministerns uppgift skall vara att i direktkontakt med chefen för krisledningsmyndigheten besluta om nationell krisledning. Men efter ett eventuellt klartecken från ministern bör chefen för krisledningsmyndigheten ges ansvar och befogenhet att självständigt leda insatsen, strategiskt och övergripande operativt.

Om som i övningsförutsättningen kärnkraftsolyckan i Oskarshamn hade varit ett skarpt läge är det högst osannolikt att internationell media som då kommit till Stockholm, med BBC, CNN och al-Jazira i spetsen, skulle ha nöjt sig med att åka till Kalmar. För att där på plats fortlöpande vara hänvisade att få sin information av landshövdingen och hans regionale räddningsledare. De hade nog istället stannat i Stockholm och där belägrat regeringskansliet med sina frågor och krav på information. Mediatrycket runt Rosenbad hade sannolikt tvingat en del av statsråden att som en daglig rutin i hemlighet försöka ta sig till och från sina arbetsplatser.

Med en ansvarig, professionell krisledningsmyndighet är det problemet löst. En av huvuduppgifterna för en sådan myndighet skulle naturligtvis bli att ta hand om och informera media - även internationell sådan.

Med den organisation, beredskap och krishanteringsförmåga vi har idag, får vi vid framtida nationella kriser tyvärr räkna med fortsatta tillkortakommanden. Att vi bör förbereda oss för oväntade kriser även fortsättningsvis visar inte minst händelserna i Japan under våren.

Eric Rönnegård (16 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/37352

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Eric Rönnegård har skrivit en bok och har på Newsmill haft ett antal artiklar där han tar upp ledningsproblemet hos myndigheter, men främst polisen, vid krissituationer. Vid alla kriser som han räknat upp visar det sig att det inte gått att organisera bort beslutsvåndan och förvirringen. Verkligheten är att det finns för många myndigheter och beslutsnivåer och därför tar ingen ansvar ! Det är bättre med platta organisationer och att lägga besluten längre ner, bland chefer som dagligen tar beslut än att lägga dem högst upp ! Man skulle kunna skrota massor av myndigheter som bara tillskapats p.g.a. missnöje med insatser vid kriser !

Permalänk | Anmäl #1 Anders Bergstedt, 2011-06-19, 13:41

Anders Bergstedt,

En polismyndighet kan i sämsta fall ha kanske 6-7 chefsnivåer mellan länspolismästaren och poliserna längst ner i organisationen. Ju fler chefsnivåer desto svårare blir det för informationen att ta sig från högsta chefen till poliserna som gör grovjobbet på krim eller ute på fältet i uniform. Det finns stora vinster med att minska antalet sådana chefsnivåer och göra organisationen mer platt, där har du rätt.

Ett kärnkraftshaveri kräver en mycket professionell ledning och styrning i det inledande akuta skedet. Många beslut måste fattas enhetligt för riket. Det kräver att de 21 landshövdingarna inom sina respektive län fattar samma beslut och ger samma information till media. För att kunna göra det måste de samråda med varandra och myndigheter på riksnivån med specialkunskaper. Dessutom är landshövdingarna amatörer på olyckor av rikskaraktär, varför de har en expert vid sin sida i form av en försvarsdirektören. I bästa fall kan en länsstyrelse leda räddningsarbetet i länet om en olycka endast berör det egna länet. Inte om olyckan berör flera län och absolut inte om nästan alla län berörs, och ett stort antal enhetliga beslut måste fattas som berör dem alla.

Hur skulle hypotetiskt Försvarsmakten kunna försvara landet mot en väpnad yttre fiende om ÖB fråntas sina strategiska och övergripande operativa ledningsuppgifter? Om ÖBs ledningsuppgifter styckas upp och läggs ut på de 21 landshövdingarna, som istället för en försvarsdirektör då får en general som närmaste medarbetare. ÖB och hans folk finns kvar som experter att tillfråga vid behov. Eller kan de, som du skriver att du önskar göra Anders Bergstedt, skrotas helt som självständig myndighet? ÖB kan ju omplaceras och bli biträdande chef till en landshövding. Tror du, Anders Bergstedt, att vi därmed skulle få ett effektivar försvar? I varje fall skulle vi få ett plattare försvar.

Permalänk | Anmäl #2 Eric Rönnegård, 2011-06-19, 16:07

Det känns ganska komiskt att man ska behöva rusta för sådant som troligen inte händer. Om man hela tiden försöker vara förberedd på allt som är mer eller mindre omöjligt så är det en jakt som inte går att vinna. Man kan inte försöka beväpna hela landet med så stora jaktknivar som möjligt och sedan kasta sig ut i krig mot teoretiska hot.

Permalänk | Anmäl #3 Axel Stork, 2011-06-19, 18:38

#3 Axel Stork

Så med andra ord är du emot flytvästar och bilbälten? Eller kanske syrgasmasker i flygplan?

Naturligtvis måste man ha beredskap inför hot som havererade kärnkraftverk, annars blir konsekvenserna av ett sådant värre. Övning ger färdighet.

Permalänk | Anmäl #4 Erik S. Andersson, 2011-06-20, 11:39