Om någon varnat mig så hade jag aldrig blivit företagare

Det började bra. Näringsfrämjande myndigheter jublade när en avhoppad chef bestämde sig för att bli företagare. Vi är inte särskilt många som lämnar trygga anställningar för att bli företagare på heltid. Trots att jag var fullbelagd från första dagen, fick jag starta eget-bidrag. Troligen för att jag förväntades ha en välgörande inverkan på statistiken över nystartade företags överlevnad efter tre år.

Sedan vände det.

Jag hade med mig några affärsidéer som jag inte kunnat förverkliga inom ramen för min dåvarande anställning. Den som betydde mest för mig, dömdes tämligen omgående ut av näringsfrämjarna. Egna idéer är bannlysta om du vill ha stöd. Stöd går bara till företagare som endera förverkligar näringsfrämjarnas idéer eller deformerar sin affärsidé så att den passar in i centralt beslutade program.

Snabbt stod det klart att hela trygghetssystemet slutade fungera när jag blev min egen. Jag har med tiden insett att det inte lönar sig att förklara varför det blir så. Den anställda majoriteten med lön enligt avtal, utan direkt koppling till den egna prestationen, och sjuklön från andra dagens hosta förstår inte. Däremot betalar jag full arbetsavgift, 31,42 procent av lönesumman, för något som mest gäller andra.

Efter ett och ett halvt år fick jag ett beslut om skatterevision. När jag var delägare i reklambyrån, hade vi en sådan. Den tog en hel del tid för vår ekonomiansvarige, men verksamheten påverkades inte och Skatteverket utsända var resonabla.

Den här gången blev det andra bullar. I korthet hade jag blivit anonymt anmäld för skattebrott. Det föranledde revision av pågående verksamhet. När tipset visade sig falskt, vände skatterevisorn på varenda sten för att motivera sitt intrång. Revisionen kostade mig en veckas arbetstid plus arvode till bolagets redovisningskonsult. Efter många om och men bad verket om ursäkt och erkände att det troligen fanns ett tips med i bilden. Men vem den falske angivaren var, får jag aldrig veta.

Ett par år senare lyckades jag finansiera den underkända affärsidén. För att gå vidare behövde jag anställa en filmare/redigerare. I min dumhet kontaktade jag Arbetsförmedlingen och var tydlig med vilka kvalifikationer personen måste ha. Det slutade med att jag blev nedringd och min brevlåda bombad. Flertalet sökande saknade rätt kvalifikationer. De hade blivit tvingade av sin handledare att söka, med hot om indragen A-kassa. Värst var arbetsförmedlingen i Gävle som skickade på mig varenda arbetslös som någonsin haft kontakt med någon form av media. När jag ringde förmedlingen, blev jag uppläxad av en chef som förklarade att det var min skyldighet som företagare att stå till de arbetssökandes förfogande. Först efter kontakt med verksledningen fick jag en pliktskyldig ursäkt.

Det gick två år till nästa obehagliga myndighetskontakt. Det var ett beslut från kronofogden om att jag skulle verkställa löneutmätning ned till existensminimum på en anställd. Min pappa hade just avlidit och jag var inte i skick att agera bödel mot en familj med tre hemmavarande barn. Jag verkställde inte utmätningen. Det slutade med att jag som privatperson tvingades lösa ut den anställde från Kronofogden, vilket kostade mig en kvarts miljon kronor. Sedan dess vågar jag inte ha några anställda.

Min hustru arbetade fram till hösten 2008 halvtid i företaget och var anställd av kommunen på andra halvan. I början av sommaren det året förlorade hon jobbet hos kommunen under regelvidriga formen. Facket vägrade företrädda henne, eftersom vi driver ett familjeföretag. När hösten kom, drabbades kunden som hustrun arbetade för av finanskrispanik och avslutade projektet. Hon vände sig till Arbetsförmedlingen, som konstaterade att hon inte har rätt till A-kassa förrän jag lägger ned företaget. Som följd av det ansågs hon inte heller ha rätt till service från förmedlingen. Hon uppmanades att fortsätta lyfta lön i bolaget.

Jag hittade ett möjligt nytt uppdrag för henne, men det krävde utbildning. Jag kontaktade Arbetsförmedlingen för att få hjälp med utbildningen. Svaret var nej med hänvisning till familjeföretaget. Jag uppmanades att betala henne lön.

Nu kom Skatteverket till undsättning. De informerade Arbetsförmedlingen om att uppmaningen att betala ut lön till hustrun är stämpling till skattebrott. Närmare bestämt ett brott mot en av de särskilda skatteregler som bara gäller småföretag, förbudet mot inkomstuppdelning mellan makar i fåmansbolag. Hustrun är numera inskriven som arbetslös. Förmedlingens engagemang är begränsat. Men det tror jag inte beror på mitt företag. Vanliga arbetssökande kan vittna om att förmedlingen i huvudsak ägnar sig åt hot och bestraffning. Den som inte har rätt till A-kassa kan varken hotas eller bestraffas, så det blir inte mycket kvar för dem att göra.

Det här var "höjdpunkterna" under mina elva år som liten företagare med aktiebolag. Om jag fortsatt vara anställd hade jag arbetat mindre, haft längre semester, tjänat mer, kunnat vårda mina influensor, haft kvar mina besparingar och befunnit mig på en väsentligt lägre risknivå. Hustrun hade fått hjälp av facket och rätt till A-kassa.

Ingen varnade mig för detta innan jag blev min egen. Trots att jag varit delägare i ett företag och anställd chef i ett annat var jag fullständigt oförberedd.

Jag hoppas att denna debattartikel kan göra andra bättre förberedda.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/37287

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ja, du har så rätt, ändå räknas småföretagare till "gangsters" och är de som minst utnyttjar systemet för välfärden. Om man inte är ägare av ett assistenbolag och har hela släkten anställd samtidigt som man importerar handikappade. Halmstads polisen kan berätta mera... och snart kommer alla kommuner i Sverige upptäcka svindeln, men då är det redan försent. Miljarder är redan borta från skattepengarna.

Att vara egen, är även om det går bra ekonomiskt oerhört tufft. Men det begriper ingen, som inte varit det själv. Och minst av alla begriper politiker och tjänstemän inom myndighetssfären. Men de lever ju bara på företagandet...

Permalänk | Anmäl #1 Ramona Fransson, 2011-06-15, 18:03

Eller så är det ni som inte begriper hur tufft det är att starta eget. Vi andra begrep bättre och gav f*n i det.

Permalänk | Anmäl #2 Tobias Gustafsson, 2011-06-15, 21:27

Jag tror tvärtom att det är allt för få som uppmuntras till att bli företagare. Många vill inte lämna tryggheten som anställd och behöver en liten knuff för att ta steget.

Jag tycker inte att det som artikelförfattaren råkat ut för är anmärkningsvärt, undantaget att lösa ut en anställd från Kronofogden. Myndigheten bör ju dock ha informerat om konsekvenserna på förhand.

Är man trygghetsnarkoman ska man vara anställd. Har man idéer som man tror på och vill förverkliga ska man göra det.

Permalänk | Anmäl #3 Henrik Engstam, 2011-07-19, 17:05