Vill (s) ha obligatorisk förskola för treåringar?

Hej Jonas,

Skulle du kunna vara snäll och redovisa det kausala sambandet mellan vad du kallar den snabbast växande psykiska ohälsan bland unga och förskolepolitiken. Det vore skönt att se att det inte bara handlar om en gissning eller en slutsats dragen på politiska grunder.

Och vad menar du egentligen med ett försämrat föräldraskap? Vad ingår i det som du menar att vi som föräldrar idag gör sämre än gårdagens föräldrar?

När du har varit runt och föreläst i dina sex länder har du någonstans sett städer och parker fyllda med pappor som på egen hand tar hand om sina barn på samma sätt och i samma omfattning som du kan se i Sverige? Som tar sig tid och ledighet från jobb och personliga fritidsintressen för att binda en nära och trygg relation till sina små? Hur hänger den utvecklingen ihop med ett försämrat föräldraskap?

till #1 Max

Tack Max för dina frågor.

Källor till allt i artikeln kan du hitta i källhänvisningen till det föredrag jag höll på ett riksdagsseminarium i december 2008, http://www.thc.se/dec10sem.html . Artikeln förklarar grunderna i det möjliga och rimliga kausala sambandet. Längst ner i artikeln finns en länk till källorna.

Detta är ingen politisk slutsats. Det är en slutsats dragen på utvecklingspsykologiska grunder. En fullständig genomgång av olika kausala varianter på detta tema finns i min bok "Att följa sitt hjärta - i jantelagens Sverige".

Det finns många svenska barn som mår bra, och visst kunde man önska att slutsatser kunde dras av antal pappor med småbarn på stan. Men sambanden är mer komplexa än så, och statistiken jag anför talar sitt tydliga språk, tyvärr.

Tack, Jonas! Lysande artikel!

Tack för en utmärkt artikel! Jonas Himmelstrand ställer den oerhört relevanta frågan, vem det är som egentligen är barnets vårdnadshavare och har rätten och plikten att se till barnets bästa och ta beslut som rör barnet.
All obligatorisk verksamhet som rör minderåriga barn, där föräldrar inte har möjlighet att tacka nej, är en allvarlig inskränkning av mänskliga rättigheter. Som förälder måste man ha rätten att beskydda sitt barn.

Det är rätt stor skillnad på obligatorisk skola, där man lär sig något, och obligatoriskt dagis, som finns för att föräldrarna ska jobba och dra in pengar till sig och staten istället för att ta hand om sina egna barn. Den som är för obligatoriskt dagis har ingen aning om vilket liv en vanlig Svensson lever eller önskar leva. Troligen håller den personen på för mycket med politik och har tappat verklighetsförankringen.

Detta sagt så hoppas jag att (s) driver frågan i valrörelsen. Ett riktigt sänke. Heja heja.

#2 Jonas Himmelstrand

Problemet med ditt föredrag och din artikel är att det är ett sammelsurum av eget tyckande och antaganden av "rimliga och möjliga samband" och vetenskapliga rön. Ett inte ovanligt grepp för just politiska slutsatser.

Jag har inte haft möjlighet att läsa dina källor av förklariga skäl så jag får utgå ifrån det du skriver i föredragstexten. I den hittar jag bara ett enda redovisat samband som du beskriver som litet men signifikant mellan beteendestörningar och stor exponering till offentlig barnomsorg. Jag hittar fortfarande inte någon koppling mellan den ökade ohälsan eller vad du kallar försämrat föräldraskap och svensk barnomsorgspolitik. Om det nu beror på barnomsorgen så borde ju exempelvis USA som har en hög och dessutom stigande andel hemskolade även ha en relativt låg och sjunkande ohälsa bland unga. Vet du om de har det?

Men jag ska läsa Britta Johansson text för att se om hon lyckas bevisa att svenska föräldrar är sämre på att ta ansvar för sina barn idag än tidigare och att detta beror på barnomsorgspolitiken. Tipsa gärna om någon av de andra källorna lyckas kausalt bevisa sambandet mellan ökad ohälsa och offentlig barnomsorg och skola. Men inga rimliga och möjliga gissningar, tack.

Du har helt rätt i att sambanden är komplexa och barn har många olika behov som behöver uppfyllas. Jag håller med dig om att närvarande föräldrar och vårdnadshavare är viktigt för barn och det är varje förälders ansvar att skapa närhet till sina barn. Det är inte en fråga om valfrihet och det ansvaret kan man varken lägga över på offentligheten eller andra föräldrar. Däremot ser jag inte att det inte skulle vara möjligt att uppfylla barns behov av närhet och trygghet även om de går i vanlig skola eller förskola. Politiken bör dock utformas så att varje enskild förälder och vårdnadshavare, har möjlighet, och ser sitt individuella ansvar att ge sina barn så mycket närhet, trygghet och tid man bara kan.

# Max
Problemet är att det inte har gjorts en ordentlig utvärdering av den svenska förskolans effekter såsom den ser ut idag, med stora barngrupper och låg personaltäthet. Av någon anledning görs inte en sådan undersökning. Det är helt ofattbart med tanke på mängden barn som vistas i förskolan. Det är inget annat än ett socialt experiment. Med våra barn. Och snart finns ingen kontrollgrupp kvar för en vetenskaplig studie eftersom det knappt finns några hemmabarn att jämföra med.

Den svenska studie som det oftast refereras till är gjord på 80-talet på en liten grupp barn där hälften av "förskolebarnen" gick hos dagmamma. Inga anknytningseffekter har heller undersökts.
Däremot finns en stor amerikansk studie (NICHD) på över 1000 barn som visar på ökade beteendeproblem hos förskolebarnen, även i små grupper och vid så lite förskolevistelse som 10 timmar per vecka. Och det finns även en större israelisk studie (Haifa-studien) som tydligt visar att anknytningen försämras vid förskolevistelse och mödrarna blir mindre sensitiva för barnens signaler.

I den israeliska studien var medelstorleken på grupperna 17 barn med 6-10 barn per personal. Känns det igen?

Jag har varit i kontakt med flera olika kommuner, skolverket samt lärarförbundet och bett dem presentera forskningen som visar att barn mår bättre om de vistas i förskolan. Jag har inte fått några svar.

Vi som är kritiska till barnomsorgssystemet idag vill inte avskaffa förskolan. Vi vill bara öka valmöjligheterna för föräldrarna att välja annat än förskola. Ändå ligger det tydligen på vår lott att bevisa att förskolan är dålig och att annan omsorg är bra.

Borde det inte vara de som propagerar för en enda omsorg, förskola (som bara har funnits i lite över 30 år), och effektivt styr hela befolkningen dithän som har ansvar att bevisa att denna omsorg är bäst? Framför allt vad gäller barnens psykiska mående.

Att tillräckligt många Socialdemokrater säger att förskolan är det bästa gör det inte till en sanning.

Tack Jonas för ett bra inlägg i debatten. Ser mycket fram emot Dambergs svar!

# 7 Andreas Haaskjold

Att det inte gjorts någon riktig utvärdering av forskolepolitiken borde du snarast infomera Jonas Himmelstrand om. Det är trots allt han som påstår att den svenska förskolan orsakar "psykisk ohälsa, genomsnittliga skolresultat, stökiga klassrum, ökade sjukskrivningar bland kvinnor och inte minst; "ett försämrat föräldraskap".

Jag har aldrig påstått att det ligger på varken dig eller resten av hemskolelobbyn att visa att förskolan är dålig. Däremot, och det är en viktig skillnad, när man kastar så mycket skit på svensk förskola och de föräldrar som har sina barn där, som Himmelstrand gör, DÅ ska man visa att det man påstår är bevisat sant.

Max,

Vill du ha ett kausalt bevis för sambandet mellan ökad psykisk ohälsa och offentlig barnomsorg så kan du få vänta i evighet. Sambanden är för komplexa för att kunna bevisas. Men något måste göras. Då måste man försöka hitta "rimliga och möjliga samband". Ledarskap, även politiskt, handlar om att kunna fatta beslut på bristande underlag.

Jag nöjer mig här att konstatera att åtskilliga erkända utvecklingspsykologer och psykoterapeuter som jag mött runt om i världen tycker att sambandet är både rimligt och sannolikt. Inte heller har våra svenska statliga institutioner, trots enorma resurser och ett ännu större politiskt intresse av att försvara modellen, förmått hitta någon troligare förklaring.

Vidare kan man vända på frågan: Vad skulle skulle kunna hjälpa svenska barn idag att må bättre? Våra politikers förslag brukar stanna vid fler skolkuratorer. Psykologer talar om mer föräldranärvaro och föräldraanknytning.

Sedan har du erfarenheterna som många hemmafamiljer gör i Sverige, att en hög grad av föräldranärvaro särskilt i unga år ger mycket positiva resultat som står sig ända tills barnen är vuxna.

Men resonemanget låter sig inte reduceras ens till en lång artikel. Läs min bok om du vill veta mer.

Den avgörande punkten är dock följande: Jag skulle aldrig skrivit den här artikeln, och du och jag skulle aldrig haft den här diskussionen, om svenska föräldrar kunnat välja sina barns omsorg och skolgång utan statlig styrning motiverad av att statlig omsorg skulle vara bättre.

Tack Jonas!

Du vågar "ta bladet från munnen" i en väldigt infekterad fråga. Här finns en bred folklig samstämmighet som tyvärr inte kommer fram (får komma fram?). En politisk/akademisk elit, vill sätta prägel på svenska föräldrars sätt/rätt att välja för sina barn. Om någon vågar yttra något annat alternativ ges denne omedelbart en negativ stämpel, såsom bakåtsträvare, schauvinist och antifeminist. Ett sådant förfarande hindrar en sund och saklig debatt i frågan.

Finns bara en liten, liten misstanke om att vår nuvarande barnomsorgspolitik kan vara en del av varför barn/ungdomar mår dåligt, borde detta vara en signal att omedelbart göra vissa omvärderingar. Nu slår denna "elit" ifrån sig, utan ett uns av självkritik, samtidigt som man slår dövörat till för larmrapporterna.

Jag hoppas på en snar tillnyktring.

# Jonas Himmelstrand

Orsaken till att du inte kommer att hitta något samband mellan förskolan och barns ohälsa är kanske att bilden är ännu lite mer komplex än du antydde i ditt första inlägg. Kanske måste man lyfta blicken till ett bredare samhällsperspektiv än bara förskolan för att förstå varför vissa barn och unga mår dåligt. Är man verkligen intresserad av barns hälsa och inte bara är ute efter ett ideologiskt slagträ till sin lobbyorganisation kanske det vore smakfullt att göra just det i stället för att förtala förskolebarn och deras föräldrar. Men visst är det bara rimliga och möjliga samband för din egen hjärtefråga du är ute efter så kan vi väl diskutera det rimliga och möjliga sambandet mellan länder som ser mellan fingrarna med barnarbete och dessa länders syn på skolplikten. Vi kanske, precis som du skriver, inte skulle ha denna diskussion om du fick din vilja igenom men i stället diskutera om barn lär sig matematik och språk bäst om de går i skolan eller om de jobbar på föräldrarnas jordbruk. Det är en argumention som ligger på ungefär samma hederlighetsnivå som att påstå att förskolan leder till psykisk ohälsa och ett "försämrat föräldraskap".

Problemet med att rulla tillbaka utvecklingen på det sätt din organisation önskar är att det som var utmärkande för 60- och 70-talet var att närhet och anknytning i första hand sköttes av den hemmavarande föräldern. Till och med bland era egna medlemmar vittnas det om att än idag så kan det vara så att den andra föräldern, som inte är hemma med barnen, ofta "jobbar dygnet runt" för att möjligöra att en förälder är hemma på heltid. För barn är dock inte vuxna utbytbara hur som helst. Min närhet och den trygghet som jag ger mina barn är inte utbytbar mot den som min fru ger dem. Att lära känna mina hjärtslag och min närhet är en unik upplevelse för dem. Sen kan du raljera om att hemmavarande pappor som tar sig tid från jobb och stress för att vara med sina barn inte behvöver ha någon större betydelse för barnens välbefinnande, men faktum kvarstår fortfarande, anknytningen med dina barn måste du sköta själv. Det kan inte din partner eller någon annan vårdnadshavare fixa åt dig medan du jobbar.

Det betyder inte att det inte finns behov av politiska reformer för att ge barn mer tid med sina närmaste, men de bör inriktas så att de förstärker barnens rätt och möjlighet till närhet från båda föräldrarna eller andra vårdnadshavare. Det finns många områden som går att utveckla, en längre och starkare individualiserad föräldraförsäkring, allmänna arbetstidsförkortningar, bättre hantering av övertidssträsket (enligt TCO så uppgick enbart den betalda övertiden (obetald övertid tillkommer) under 2009 till motsvarande 74 000 heltidsjobb), kanske förenkla och göra det ekonomiskt gynnsamt för företag att tillhandahålla barnomsorg i anslutning till föräldrarnas jobb etc. Det finns många bra sätt att möta framtiden på, att rulla tillbaka utvecklingen 30 år är inte ett av dem.