Rör inte min andlighet!

Humanisterna har haft seminarier och paneldiskussioner
om andlighet utan religon. Så ordet "andlighet" är ingalunda ett tabubelagt ord hos Humanisterna.

Det inbillar jag mig inte heller Charlie Darwin.

Dock, som en utomstående betraktare med stort värvningspotential (jag BORDE vara medlem av Humanisterna) så slår det mig att att man ofta går så hårt åt religionen att man kapar dess betydelse för vanligt folks andlighet.
Vill man förespråka andlighet som en viktigt del av en livssyn tror jag det är avgörande att man även erkänner vår hunsade religions betydelse för den vanliga svenskens andlighet. Annars vänder denne, liksom jag, i dörren.

Givetvis kan jag ha helt fel.

#2 Kim Lund,

Jag kan inte instämma i detta. Man måste gå hårt åt religionen om man vill få bukt med religiöst förtryck och de makt anspråk som
religiösa företrädare gör. Dessutom ser jag inga problem med att
sanningshalten i religonen ifrågasätts. Jag ser inte varför "andliga" uppplevelser hotas av det,

Jag ser heller inget hinder i att vara "andlig" även om jag vet hur det biokemiskt fungerar. Det tar ingalunda varken kraft eller liv ifrån den andliga upplevelsen. Lika lite som att känna till den kemiska formeln bakom en smakupplevelse tar njutningen från en god middag, eller minskar smärtan bara för att jag vet hur nervimpulserna med hjälp av transmittorsubstanser skapar och förmedlar känslan.

Det går alldeles utmärkt att vara både vetenskaplig och andlig, vilket många både vetenskapsmän, forskare, konstnärer, musiker och andra kan vittna om.

Jag opponerar mig verkligen inte mot tanken på att man kan vara vetenskapligt förankrad och andlig på samma gång. Det är ju liksom min egen situation. Jag opponerar mig mot tanken på att det är vettigt att argumentera utifrån ståndpunkten att vår hyfsat kuvade religion (eller andra för den delen) inte har spelat/spelar någon roll i en sådan dualitet.

"Andlighet utan religon" tror jag är ett förhållningssätt som många har svårt att skriva under på.

Bara den inverkan kyrkans lokaler har på många människors förmåga att känna sig andliga (utan att de hänger på i bönerna och psalmerna) är ett tecken på detta.

Att prata gott om andlighet utan att tilskriva kyrkan någon roll, om än bara historisk är, tycker jag, arrogant och, tror jag, katastrofalt om man vill nå ut till den breda massan.

Jag tror helt enkelt att Humanisterna i sin desperata jakt på att vinna de små slagen riskerar att minska sin slagstyrka när det gäller på allvar.

#3 Dessutom ser jag inga problem med att sanningshalten i religonen ifrågasätts

Inte jag heller. Även om min argumentation är långt ifrån spikrak och glasklar så förstår jag inte riktigt hur man dra den slutsatsen av den.

Ateism är statsreligion i feminist-landet Sverige..

Kyrkan lägger beslag på begreppet andlighet såsom de lägger beslag på att vara moralens väktare. Det har denna institution ingen rätt att göra.

Vem har sagt att humanisterna motsätter sig andlighet? Begreppet är brett. Andlighet behöver inte inbegripa tron på något övernaturligt eller transcendent. Även utövande eller beundran av konst, musik, litteratur, mm, liksom de känslor som kärlek eller självförverkligande kan väcka, är immateriella till sin natur och kan ge en översinnlig upplevelse.

Det är snarare KYRKAN som ska ge fan i att röra vår andlighet. Vi är fria att tänka som vi vill. Men kyrkan har historiskt sett - liktsom även idag på många håll - attackerat former av andlighet ("irrläror") som avvikit från den som de sanktionerat.

#5 Naturligtvis spelar religionen en stor roll för vissa människors andlighet, men den är på inga vis en förutsättning för andlighet. Det jag känner när jag en stjärnklar natt hänförs av stjärnhimlen kan liknas vid andlighet, men den har ingenting med religion att göra. Eller när jag vandrar i skogen. Eller lyssnar på musik. Eller...

Att kyrkor inverkar på många människors förmåga att känna andlighet har många orsaker; erfarenhet, historiks kontext o.s.v. och kanske inte minst de är byggda för att just få människor att känna denna andlighet.

Att kyrkan, eller religion överhuvudtaget, skulle vara kuvad tror jag inte på. Varken i Sverige och absolut inte i världen. Argumenten mot att så skulle vara kan göras lång: vi har ett riksdagsparti som vilar på en kristen/religiös grund, men även om det finns partier som mer eller mindre driver vissa av frågorna, finns det inget med en uttalad humanistiskt/sekulär grund; Trossamfund har en särställning vad det gäller en rad frågor, som skatter, bidrag o.s.v.; De enda friskolor som finns, och får finnas, vilar på kommersiell, pedagogisk eller religiös grund; för att nämna några.

Och det är bland annat dessa frågor som Humanisterna vill påvisa; att religionen inte har ensamrätt till andligheten, att det finns en obalans till religionens fördel, att religionen i skydd av bland annat andligheten har begått, och begår, en rad övergrepp mot mänskligheten.

#7

Så som din världsbild ser ut så motsätter sig förstås inte Humanisterna andlighet då den är helt frikopplad och utan historisk eller traditionell koppling till kyrkan och religionen.

Men så, hävdar jag, är det inte många människors andlighet som fungerar. Den är visserligen frikopplad. Men människor behöver kyrkan för att fylla på och hitta inspiration till sin egen andlighet.

Så dessa människors andlighet riskerar Humanister att trampa på.

Det kan man givetvis strunta i om man i längden inte intresserar sig för att sprida sitt budskap och öka antalet anhängare.

Men precis som djurrättsrörelserna riskerar Humanisterna att driva en så fundamentalistisk linje att de missar stödet från en stor grupp människor som torde vara på deras sida.

I ett historiskt perspektiv ställer jag mig tveksam om en helt individuell andlighet någonsin kan få fotfäste. Jag tror behovet av att i symbolik, gester, språk och rituellt beteende hitta gemensamma nämnare för att styrka den egna andligheten är för stort.

Och frånsett en sådan "utopi" kan jag inte tänka mig en mycket bättre scenario än den symbios mellan religion och vetenskap som präglat Skandinavien under min uppväxt.

Givetvis är mina erfarenheter inte normaliserade. Men det är rätt mycket Svensson, Nielsen och Bramserud över mig.

#8

"...och absolut inte i världen."

Jisses. Absolut. Givetvis. Som jag skrev. Sekularismen existerar under stort tryck och måste försvaras än hårdare än den gör. På globalt plan.

Däremot tycker jag många av de frågeställningarna som du tar upp som gäller Sverige är rätt små sett ur ett globala perspektiv. Och om man i kampen för en aulalokaliserad skolavslutning riskerar att förlora kraft i kampen för en sekulariserad samhällskonstruktion så hade då jag tagit ett steg tillbaka.

#9: "Men människor behöver kyrkan för att fylla på och hitta inspiration till sin egen andlighet."

Låter nästan som om det svenska folket är kristet ! Som du generaliserar. Enligt statistikbolaget United minds:

1 av 3 svenskar betraktar sig själva som kristna.
Var fjärde kvinna är kyrkobesökare och 3 av 10 män går i kyrkan.

Det finns inte något så stort behov av kyrkans tjänster idag - då de kristna är i minoritet. Men ! ALLA människor har ett andligt behov, det kan vi slå fast med vår nya fina & förträffliga definition av andlighet.

Och lite grann kan man ju förstå varför folket tappat förtroendet för kyrkan, med tanke på vilka det är som skapat den religionen, och hur deras världsbild såg ut.

#11

"1 av 3 svenskar betraktar sig själva som kristna.
Var fjärde kvinna är kyrkobesökare och 3 av 10 män går i kyrkan."

Hur stor del av svenska folket går på begravningar och bröllop i kyrkans lokaler och slås av dess andlighet?

Hur många svenska idrottare kan ses kopiera starkt religiöst kopplade gester och symbolhandlingar från i huvudsak katolska idrottare?

Klart vi inte betraktar oss som kristna. Det är ju hela poängen. Vi är inte kristna. Vi är kristna/religiösa parasiter. Vilket det inte är något fel i då religionerna knappast är värda sympati.

Vi nyttjar kyrkan i våra egna syften utan att behöva ge nämnvärt tillbaks. Den ordningen tror jag många är villiga att försvara.

Jag TROR det. Statistik kan säkert motbevisa det antagandet. Men definitivt inte den statistiken du hänvisar till.

Jag tvivlar skarpt på att siffran 3/10 innefattar alla de som faktiskt gått i kyrkan eller skulle kunna tänka sig gå i kyrkan för ett dop, ett brölopp eller en begravning. Den siffran indikerar nog hur många som går i kyrkan på kyrkans villkor.

#10 Menar du att Humanisterna inte ska driva några religionskritiska frågor, förutom i övriga världen? Om Humanisterna inte ska verka för en sekularisering av samhället, där trosupfattningar och religion är en personlig fråga, vilka frågor ska de då driva? Jag är ärligt förbryllad och förstår inte riktigt hur du menar att Humanisterna ska agera.

På frågan om religionens särställning skrev du själv i #5 "[...] vår hyfsat kuvade religion [...]" och det var det jag ifrågasatte, och utifrån att jag inte anser att religionen är kuvad argumenterar jag för att det är rätt av Humanisterna att driva religionskritiska frågor även i Sverige. Naturligtvis är situationen bättre här än på många andra ställen, men det betyder inte att fråga inte finns här också. "Nog är det bätter, men int är det bra." för att citera Allan Edwall.

Vad det gäller den aktuella skolavslutning-i-kyrkan-diskussionen handlar den inte så mycket om lokalen, som vad som händer där. Jag tror till exemplen att många skulle höja på ögonbrynen om skolavslutningar ägde rum i Folkets hus med Arbetarekommunens ordförande som talare.

Du ser risken att man skrämmer iväg människor om man kritiserar kyrkan och religionen för kategoriskt. Jag menar att man istället riskerar att bli av både barn och badvatten om man inte vågar.

"Hur stor del av svenska folket går på begravningar och bröllop i kyrkans lokaler och slås av dess andlighet?

"Hur många svenska idrottare kan ses kopiera starkt religiöst kopplade gester och symbolhandlingar från i huvudsak katolska idrottare?"

Ja, självklart. Jag slås också av det sakrala, det andliga, om man så vill, i kyrkor. Men det är ju liksom grejen med dem. Att man ska känna så.

Och jag, lika lite som nån annan, är frikopplad från min kulturella och historiska kontext. Men jag tror att många har dop, bröllop, begravningar o.s.v. i kyrkan snarare handlar om tradition än om religiositet. På samma sätt tror jag att det är med t.ex. idrottares gester; de är tradition, en gammal vana, nånting man sett andra göra.

Jag tror att vara en hel människa - att vara human, mänsklig, empatisk, social, kreativ men även praktisk i vardagliga situationer förutsätter andlighet. Jag tror att man som människa inte kan nå upp till sin mänskliga potential utan andlighet.

Det som religionen gör är att tillhandahålla ett enkelt husmansrecept för denna andlighet för alla dem som inte vill eller kan göra sig besväret att hitta sin egen andlighet. Religionen tillhandahåller en andlig pusselbit - one size fits all - som gör att man som människa kan känna sig hel och uppfylld.

Dock kan man uppnå denna mänskliga helhet och självuppfyllelse själv och utan religionens hjälp - men det är svårare. Religioners sagor om övernaturliga företeelser används endast som portöppnare och moralen används som bruksanvisning. Oftast en utmärkt krycka för den osjälvständige eller handikappade (som inte klarar denna process själv).

Längtan efter mänsklig helhet är grogrunden för alla religioner. Och denna längtan underskattas av bl.a. humanisterna. Så, visst kan vi leva utan religioner, men då krävs det andra verktyg för den stora allmänheten för att kunna uppnå sin mänskliga helhet.

Det som kan läggas religionerna till last är att de utnyttjat sin ställning som "helgörare" för organisatoriska maktanspråk och för sin strategiska förkunnelse att vara den enda absoluta sanningsägaren. Därmed har de fört med sig minst lika elände som välsignelse för människan.

Därför tror jag också att vi på sikt bör klara oss utan religioner och utveckla vår mänskliga helhet på andra sätt. Humanismen borde kunna vara ett sådant verktyg för uppnå den önskade mänskliga helheten och då bevittnar vi i så fall en maktkamp om människors själar - mellan humanismen och religionen.

Som ateist dras jag mer till humanismen än till religionen. Dock inte till den svenska humanismen under Sturmarks ledning.

#13 & #14 Menar du att Humanisterna inte ska driva några religionskritiska frågor, förutom i övriga världen?

Jag tror min invändning ligger mer i den attityd med vilken Humanister och andra radikala sekularister tar sig an debatterna på hemmaplan. Utifrån mitt eget resonemang så söker jag nog efter en större dos ödmjukhet. Vad det gäller sakfrågorna i sig är det inte många jag inte tycker är relevanta på något plan.

" Men jag tror att många har dop, bröllop, begravningar o.s.v. i kyrkan snarare handlar om tradition än om religiositet."

Nu börjar det närma sig! Just den skiljelinjen mellan religion och tradition är oerhört tunn vilket för med sig att frågan bör behandlas med en stor dos ödmjukhet.

"På samma sätt tror jag att det är med t.ex. idrottares gester; de är tradition, en gammal vana, nånting man sett andra göra."

Kanske. Jag är dock beredd att öppna upp för att det inte bara är gesterna i sig som eftertraktas. Utan även den spirituella kopplingen som finns mellan de som gör det av tro och oss som gör det av andlighet. Återigen ett exempel (kanske) på hur vi lärt oss att parasitera på religionen.

#15Tack för ett utvecklande inlägg. Mycket bra!

Det enda jag vill tillägga är återigen att jag tror den gemene skandinaven tycker sig ha knäckt det religiösa koden och alltså lärt sig hur man plockar andlighet ur den utan att någonsin deponera något.

Detta är antingen ganska nära ett optimalt förhållningssätt till religion som jag ser det eller ett nästan matrixliknande bedrägeri inom vilket vi, utan att vara varse det, de facto fortfarande är kyrkans lakejer. Som om vi vore fåglar som föder upp gökungar.

Sanningen ligger väl som alltid någonstans mellan ytterligheterna även om jag då lutar åt det förstnämnda.

Kim Lund
Du skriver att människor behöver kyrkan för att fylla på sin andlighet.
Det är verkligen ett sorgligt konstaterande. Som att människor behöver sprit för att ha roligt. Mänskligt och vanligt förvisso men sunt är det inte och precis som sprit förminskar kyrkan människans egen kraft och frihet.
Det som driver människor i händerna på präster och predikanter är inte sökandet efter andlighet. Det är behovet av förklaringar på frågor som inte har något svar. Men vi blir starkare även i vår andlighet om vi tränar oss i konsten att låta frågor utanför vår kunskap tills vidare förbli obesvarade och njuta av den förunderliga ovissheten.

#17

"Du skriver att människor behöver kyrkan för att fylla på sin andlighet.Det är verkligen ett sorgligt konstaterande."

Oj. Vad är det för sorgligt med det? Personligen tycker jag det är oerhört smidigt. Utan att aktivt att behöva söka upp det kommer jag då och då att hamna i kyrkan och få en dos. Och inte gör ett sådant besök att jag söker svar på existentiella frågor hos herr Jesus eller farbror Muhammed.

"Men vi blir starkare även i vår andlighet om vi tränar oss i konsten att låta frågor utanför vår kunskap tills vidare förbli obesvarade och njuta av den förunderliga ovissheten."

Håller absolut med. Skulle dock även vara beredd att betrakta detta som ett argument för en mindre vetenskapligt besatt livssyn än tvärtom. Och det skulle nog många andra också. Ganska intressant debatt i sig själv misstänker jag.

#18
Dina kyrkobesök är uppenbarligen lika oundgängliga som mina besök med glaset till vinboxen.
Men då är dom också lika harmlösa och kritik mot dom kan inte rimligtvis kännas särskilt hotfullt varken för dig eller mig. Känslig för kritik är bara den som är beroende. Av alkoholkonsumtion eller andlighetsonani kvittar väl lika. I liten mängd är båda rätt trevliga tidsfördriv.

Kim Lund skriver:

"Och lika mycket som vi oroar oss för att de religiösa inslagen i vår vardag och i vårt gemensamma samhälle ska öka, och därmed göra det svårare att nyttja vår andlighet utan att begränsas av religiösa dogmer, så oroas vi över att tillgången till vår andliga källa ska begränsas av fundamentalistiska sekularister."

På vilket sätt skulle "fundamentalistiska sekularister" kunna begränsa "tillgången till vår andliga källa"? Alla med behov av kyrkan som andlig källa kan väl utnyttja den efter eget önskemål?

Är problemet inte snarare det omvända (och för kyrkan prekära) att allt färre frivilligt söker sig dit, för att istället finna sina eventuella andliga källor på helt andra platser? För inte kan det väl vara så illa, att en oundgänglig beståndsdel i den andliga upplevelsen, är att den måste upplevas i sällskap av individer som helst hade avstått? Då ligger misstanken nära, att drivkraften stavas tvång och underkastelse, snarare än andlighet.

Betänk också att det sekulära samhället är det enda som ger dig full frihet att söka dina andliga källor i valfri helgedom - eller i ingen helgedom alls. Citatet ovan är alltså en självmotsägelse.

"På vilket sätt skulle "fundamentalistiska sekularister" kunna begränsa "tillgången till vår andliga källa"? Alla med behov av kyrkan som andlig källa kan väl utnyttja den efter eget önskemål?"

Skolavslutningsdiskussionen är faktiskt ett rätt bra exempel. Föräldrar kan givetvis när som helst ta sina barn ii kyrkan. Men då får de inte allt serverat på silverfat på samma sätt. Intrånget de tvingas göra på den religion de inte riktigt känner sig delaktiga i blir mycket större.

Ditt resonemang är i stora delar fullt rationellt. Men när det gäller att tolka människor och deras reaktioner, så är en fullt rationell linje sällan den bästa.

Den mänskliga hjärnan är full av motsägelsefulla funderingar, tankar och åsikter. Noter att jag skrev "..så oroas vi över att.."
Jag skrev inte att det är så. Huruvida det är så eller inte är inte det väsentliga. Det väsentliga är om den oron faktiskt existerar - rationell eller inte.

När Humanisterna dundrar på i sin ibland lite snorkiga och överlägsna argumentation tror jag att folk i stort känner denna oron.
Oro för att gratisbesöken i kyrkan skall blir färre. Oro för att den inre konflikt som ändå råder då man utnyttjar kyrkan ska bli alldeles för tydlig. Och jobbig.

Jag skrev inte inlägget för att berätta för Humanisterna hur de ska tycka. Jag skrev det för att försöka ge en möjlig hint om varför förbundet möter så oväntat mycket motstånd.

Jag kan inte låta bli att dra likhetstecken till djurrättsrörelsen som även den lyckas skjuta sig själv i foten trots ett budskap som man knappast borde kunna missa målet med.

Sorry Kim, men din text visar att du inte vet vad andlighet är för något. Att vara andlig är att känna sej själv bortom dagens världsparadigm. En andlig person behöver inte vara religiös och en religiös person behöver inte vara andlig. Man blir inte andlig genom att läsa s.k. heliga böcker eller gå till en kyrka eller moské, det är inget man kan lära sej. Det handlar om en insikt som bara kan fås genom egna upplevelser.
Förövrigt tycker jag Humanisterna gott kan fortsätta jaga islamister, islam är verkligen ett gift för mänskligheten som borde utrotas. Jag ifrågasätter därmed vår grundlagstiftning.

Intressant debatt, och trevligt att du Kim deltar och kommenterar. En ytterligare aspekt tycker jag är vårt behov av mytologi, särskilt på det sätt som Joseph Campbells tolkar begreppet; vägkartor för vår livsresa där mönster återupprepas; övergångarna mellan livsfaser och vårt behov av att ritualisera dem (konfirmation eller andra initiationsriter, bröllop, 50-årsfirande och till sist begravning), att vid livskriser gå ner i mörkret och möta oss själva för att bli mer hela i någon mening osv, det som kallas för hjältens resa, och som återberättas ännu idag, men i romaner och filmer istället för kring lägerelden.

Andlighet och religion är för mig två sätt att förhålla sig till livsresan, den ena genom öppenhet, den andra genom dogmatik - förmodligen på ett sätt som religionsgrundarna inte alls avsåg.

Själv betraktar jag mig som humanist (sätter människan i centrum för min världsbild och inte viljan hos ett eller flera övernaturliga väsen), och tycker att det är sympatiskt att Kim Lund tar upp frågan om humanismens förhållande till det som vi kan kalla andlighet.

Religös eller inte religiös så är det kanske så att olika grupper försöker att ge svar på samma fråga. Huruvida man ställer sig till religioner, om man kallar sig troende religiös, eller troende ateist.

Idag tack vare otroliga astrofysiker och teoretiska matematiker som John Dobson och A.Einstein så vet vi att man inte kan avfärda andlighet eller gud rent vetenskapligt med dagens kunskap och teknik. Samma lika så kan man inte bevisa att gud finns etc...

Jag tycker att både Kyrka och humanister går lite för långt i sin tro att deras kritik och tro på hur det är representerar oss alla.

Svenska (antisemitiska Lutherdom) Kyrkan och dess treenighets lära går emot Jesus och andra tidigare profeters uppfattning. Man bestämde att gud är 3 runt 300talet, vilket väl är genialiskt. Då lägger man beslag på hela kakan. Fader, son och våran "heliga" ande även om dom nu reformerade sin kristna gren till polyteistisk tro.

Att humanister och vetenskapsmän kritiserad modern västerlänsk kristendom anser jag bara är bra. Dawkins fokuserar ju inte på en religion heller utan kritiserar brett så vitt jag vet. Även om han ibland känns lite väl överengagerad.

Sociologisk historisk forskning har fastställt att religion är som ett klister för samhällen. Det skapar irrationell tillit mellan personer baserat på hur mycket individen lägger ner tid på dumheter som att prata med sig själv 5 gng per dag och utföra en rad ritualer.

Från mitt perspektiv så upplever jag att båda parter har fel. Även om man nu är religiös kristern eller ateist så anser jag att båda sidor kommer med absoluta påståenden som kanske inte stämmer riktigt.

Ifall det nu är så att folk går till kyrkan för att fylla på batterier, eller om man gör det per automatik pga att det är en del av våran sociologiska sekulariserade kultur kan man ju undra. Jag "tror" att det beror på det senare skälet.

Precis som Kim skriver så är folk selektiva. Kanske ska vi mynta ett nytt begrepp för denna grupp oavsett tro el inte. Selektivister?

Det som fyller på "själens" batterier är inte religion, kyrka, eller filosofi . Utan altruism, empati och sympati emot våra medmänniskor anser jag.

Ens uppfattning om ens egen andlighet bör ju få vara individuell utan att olika grupper claimar att ha svar på vad det är osv. Det som driver oss alla är behovet att förstå våran omvärld på det sätt som känns mest rätt för oss själva.

Min egen uppfattning om Svenska kyrkan är väldigt dåligt pga att dom har förföljt min släkt och folkgrupp samer i flera hundra år. På alla sätt Humanisterna kan kritisera det ger jag tummen upp.

Men det man ska tänka på är att Svenska Lutherdomen representerar inte hela kristendomen eller andra tro's uppfattningar, allra minst min egen.

Jättebra att du tar upp det här Kim iom att våran egen uppfattning om "andlighet" definierar ju oss som olika individer.

Nu undrar jag hur Kim Lund har kunnat tolka att humanisterna skulle motsätta sig all form av andlighet utan deras kritik handlar snarare om dyrkan av gudomligheter som påstås vara den moraliska auktoriteten över människan och allt detta dessutom serverat med vissa utvalda människors tolkningsföreträde vad gud har talat, sagt och menat och vissa fall är dessa utsagor dessutom rena absurditeter…såsom den bibliska andemeningen ”att låta bli att aga sitt barn är tecken på att man inte älskar sitt barn”.

Själv är jag inte humanist även om jag kan dela en del av deras åsikter just på grund av att det finns alldeles för mycket andlighet i deras framtoning: allt ifrån barnets välkommande, vigslar till begravningar. Att man samlas runt en död människa har absolut ingen som helst praktisk, konkret betydelse utan dess värde ligger helt och hållet i den mentala och/eller andliga dimensionen.

Och i den ovan nämnda meningen kan jag bara instämma vad ”#1 Charlie Darwin” skriver: ”Så ordet "andlighet" är ingalunda ett tabubelagt ord hos Humanisterna.”

Däremot påståenden som följande: ”…att de inte trampar vanligt folks andlighet på fötterna.” De som är tveksamma på gudomligheter av diverse sort eller avfärdar resolut är just vanligt folk och i sanningens namn är majoriteten av svenska folket så kallade kulturella vanetroende som saknar personlig tro till någon gudomlig moralisk överhöghet…som mitt bestämda intryck. Att någon har brinnande religiös övertygelse på en gudomlighet är närmst något väldigt udda.

Men att skylla humanisterna för korståg mot religiösa läror är som att glömma sin egen religion och dess betydelse fullständigt och oavsett om vi tänker religioner som teologiskt, socialt eller kulturellt fenomen!

De gudstroende talar om styggelse (synden, brott mot guds vilja osv) inklusive att de syndiga förtjänar döden å ena sidan och samlar arméer för att bekämpa syndens makt å andra. Målet för alla dessa aktioner mot synden är de syndiga gudlösa människorna och deras läror eller hur? Är inte det ett korståg mot rationalism som inte talar tungomål eller reciterar gudomlighetens urkunder?

På samma sätt skulle alla som ser gudomligheter som produkten av förvirringsläror kunna kalla gudadyrkan som styggelse! Visst skulle de kunna göra det men de gör inte det utan nöjer sig med så anspråkslösa uttryck som att det endast är i strid med sunt förnuft och den bedömningen kan man lätt härleda utifrån vilka absurditeter i form av onödigt mänskligt lidande religioner kan resultera i. Och inte minst att religioner emellanåt på blodigt allvar är i strid sinsemellan.

Men humanism är i själva verket väldigt snarlig buddism som saknar gudomlighet, dvs en livsåskådning utan personlig gud och båda delar åtminstone en grundläggande egenskap att INTE förhärliga lidandet som kristendom exempelvis gör.

Personligen anser jag att det är en fundamental styggelse att man sätter lidandet på förgrunden i någon människas livsåskådning eller oskyldigt dömd och straffad med döden för att symbolisera frälsningens pris. Det är både omoraliskt och rättsvidrigt, något som vi så heligt försöker undvika i våra profana domstolar med tesen: ”hellre fria än döma en oskyldig”.

Slutats: Så fort en troende dömer en syndig enligt sin egen tolkning i harmonin med religiösa urkunder så har den troende legitimerat världen att döma den troende enligt sin tolkning i harmonin med det rationella tänkandets livsåskådning, åsikter ska fajtas mot åsikter och konstigare än så är det inte!

Slogan: De kristna och de andra troende bör passa sig så att de inte trampar vanligt folks sunda förnuft på fötterna.

(Dock har de kristna gjort det helt galant sedan århundraden tillbaka så att det blivit en del av vår kultur och den kristna traditionen med att andra får tacka och ta emot deras moraliska pikar snällt med att tiga. Men den kommunikationen har blivit dubbelriktad i och med vårt moderna mediesamhälle vilket fått många troende molokna glo på kritikens mardrömsliknande verbala spöken och undra över en svunnen storhetstid av deras egen era med självpåtaget moraliskt tolkningsföreträde som urholkats betänkligt :-)

#25

"Nu undrar jag hur Kim Lund har kunnat tolka att humanisterna skulle motsätta sig all form av andlighet"

Jag i min tur undrar hur du kan dra den slutsatsen.

" och i sanningens namn är majoriteten av svenska folket så kallade kulturella vanetroende som saknar personlig tro till någon gudomlig moralisk överhöghet.."

Bra där. Då är vi överens om det åtminstone. Detta faktum hindrar dem dock inte från att utnyttja religiösa lokaler, ritualer och formspråk för att sporra sin egen icke överhöghetsanknuten andlighet. Det är min poäng.

Åsikter som....

"...det finns alldeles för mycket andlighet i deras framtoning: allt ifrån barnets välkommande, vigslar till begravningar. Att man samlas runt en död människa har absolut ingen som helst praktisk, konkret betydelse utan dess värde ligger helt och hållet i den mentala och/eller andliga dimensionen."

.. kan då komma att utgöra ett hot mot det denna majortiet känner är en ganska trevlig existens. Att hålla på att skapa sin helt egna andliga omvärld verkar jobbigt. Lättare att snylta på en kulturellt och historiskt etablerad en. Som dessutom har överlägsen akustik.

"De kristna och de andra troende bör passa sig så att de inte trampar vanligt folks sunda förnuft på fötterna."

En till sak vi är överens om. En artikel i sig själv. Som den provokatör jag är fann jag det dock mer intressant att angripa mina egna sekularistiska led i hopp om att stärka dem än att att veva argument mot gudsdyrkan.

Jag är ju inte precis ensam om att oroas över att Humanisterna hamnat i så dåligt ljus och att jag så ofta hör folk säga "Jag är inte med i Humanisterna men jag håller med om mycket av vad de står för." Smarta människor som av någon anledning också vänt i dörren.

Givetvis är jag i ljuset av denna artikel helt för Sturmarks snällistiska vridning av Humanisterna och hoppas att den faller så väl ut att jag själv ska kunna finna mig till rätta där.

#26 Kim Lund – ”Jag i min tur undrar hur du kan dra den slutsatsen.”

Chris: Det är en alldeles vanlig sunt förnuft och logisk slutats när man läser detta följande: ”…att de inte trampar vanligt folks andlighet på fötterna.”

Det står uttryckligen ”vanligt folks andlighet”, dvs det är ingalunda definierad som kristen andlighet, nyandlighet eller någon annan sort! Humanisternas andlighet i den mån som man nu vill erkänna dess existens är också folks andlighet och ingenting annat. I så fall skulle humanisterna även trampa på sin andlighet på fötterna. Men då kan vi kalla det som självkritik delvis och kritik mot andra ”andligheter” följer med på köpet.

Men den tanken är litet långsökt och därför nöjer jag mig med att du de facto talar om andlighet i en helt allmän betydelse och som humanister och andra sekularister möjligen skulle trampa på fötterna. Och svårare än så är det inte!

Kim: Bra där. Då är vi överens om det åtminstone. Detta faktum hindrar dem dock inte från att utnyttja religiösa lokaler, ritualer och formspråk för att sporra sin egen icke överhöghetsanknuten andlighet. Det är min poäng.

Chris: Och varför skulle de inte utnyttja religiösa lokaler som är ställda för allmänt beskådande och besökande? Det finns ingen som helst moralisk eller ideologisk kontroll vid tröskeln vad var och en tror på. Det är ju sannerligen gratis skådebröd åt folket, ett folknöje som man kan också uttrycka det. Allsång på Skansen har minst lika mycket gemenskap som vilken som helst församling som sjunger hyllningssånger! Skillnaden är endast vad man anse sig hylla och se glimten av: kändisars, helgonens eller gudomligheters glansstrålar.

Kim: Jag är ju inte precis ensam om att oroas över att Humanisterna hamnat i så dåligt ljus och att jag så ofta hör folk säga "Jag är inte med i Humanisterna men jag håller med om mycket av vad de står för." Smarta människor som av någon anledning också vänt i dörren.

Chris: Smart eller ej men man behöver inte alls ha vänt i dörren ty själv är jag väldigt intresserad av buddism (mer än kanske av någon annan livsåskådning) men jag är absolut inte buddist. Visst kan det tolkas att jag är smart med att inte hänge mig åt buddism så helhjärtat men den tolkningen lämnar jag åt andras omdöme.

Kim: Givetvis är jag i ljuset av denna artikel helt för Sturmarks snällistiska vridning av Humanisterna och hoppas att den faller så väl ut att jag själv ska kunna finna mig till rätta där.

Chris: Sturmark är endast en aktör i sammanhanget och oberoende av vilken inriktning han tycks värna om så faller varken humanismen som livsåskådning eller dess popularitet i samma takt som hans engagemang skulle kunna variera.

Som jag skrivit tidigare så är jag närmast existentialist och i det synsätt finns det två aspekter i sin allra enklaste form: förutsättningar och förhoppningar. En människa vid sin födelse är ett förkroppsligande av olika ”förutsättningar” och ”förhoppningar” är förvisso saker som kan påverka den nyföddas liv högst markant men vid födelsen kommer de alltid utifrån sitt sociala och kulturella sammanhang. Man kan inte se på en nyfödd om han/hon blir kristen, muslim, humanist, ateist osv. Men föräldrarna har säkerligen förhoppningar varav en del blir sanna och andra inte.

Men de förutsättningar som barnet inte har redan i sig är väldigt svåra att skapa utifrån. Utan några större filosofiska djupdykningar så deklarerar jag endast att gudomligheter tillhör aspekten ”förhoppningar”: vi kan endast hoppas att gud finns men ingen har lyckats konkretisera gudomligheten till en reell existens lika litet som vi kan konkretisera vad framtiden i dess reella mening måste innebära för den nyfödda. Vi kan bara inte föreställa det! Inte ens Hitlers egen mor när hon tittade på sin nyfödda son hade förmått acceptera tanken att sonen skulle bli en av världens mest monstruösa tyranner...vilket i sin mänskliga och så konkreta mening hade varit mycket lättare att bevisa/bevittna som ren futilitet redan från födelsen i jämförelse med vad uppgiften att bevisa/bevittna guds existens må vara.

#27 Krävs ytterligare förtydligande här:

"Och varför skulle de inte utnyttja religiösa lokaler som är ställda för allmänt beskådande och besökande?"

Nu lyckades du få det till att jag tyckte det var något klandervärdigt med sådant beteende. Vilket är konstigt med tanke på att jag spenderat en hel artikel och en massa repliker på att hävda att det inte är så. Men jag tror att många av de som är selektivister för att låna begreppet från tidigare kommentar ändå bär på en liten skuld över att de så att säga "lurar" kyrkan. Därmed blir frågan känslig Därmed vill man inte att ett gäng högfärdiga sekularister (perception, inte min personliga uppfattning) ska komma och förändra tingens ordning.

Som sagt. Det är bara en teori jag har.

Att trampa på någons, inklusive sin egen, andlighet är sannerligen inte samma sak som att "...motsätta sig all form av andlighet."

Jag tenderar att prata perception (vilket är ganska viktigt om man nu faktiskt intresserar sig för att sprida sina åsikter) medan ni ibland talar enkom om verkligheten.

Jag säger att Humanisterna riskerar att föra sig och argumentera på ett sätt som får en stor skara potentiella anhängare att UPPLEVA att de trampar på deras andlighet alldeles oavsett om det står i en folder på Humanisternas kansli att så inte är fallet.

"man behöver inte alls ha vänt i dörren..."

Precis. Då borde man ju ställa sig frågan varför folk ändå gör det. Om nu jag söker potatis och du säljer potatis och jag ändå väljer att inte handla är det ju givetvis någonting fel.

Intressanta tankegångar i övrigt. Tack för dessa.

Kim, testa att läsa Julian Huxleys "Religion utan uppenbarelse". Vi är många Humanister som vill ha andlighet utan religion. Det finns ingen motsättning mellan Humanism och andlighet. Tvärtom ser jag det som att när religionerna har spelat ut sin roll så blir det Humanismen som får föra andligheten vidare.

De religiösa myterna och liturgin börjar alltmer bli ett substitut för andlighet för den moderna människan. Vi måste men Julian Huxleys ord smälta ned de gamla gudarna och stöpa om dem i nya former, kasta våra uttjänta möbler överbord och inreda med nya möbler. Etik och moral och samhällelig gemenskap behöver motiveras på nya sätt.

Kanske dags för en Ljus och Fräsch andlighet i det 22a århundradet istället för kristendomens och islams mörka medeltid.

#28 Kim Lund – Svar: ”Nu lyckades du få det till att jag tyckte det var något klandervärdigt med sådant beteende.”

Chris: Det är din tolkning ”klandervärt” men det finns alltid risk när man använder folks tilltänkta ”motiv” med hänvisning till deras beteende som argument så uppfattas det lätt som plattityd. Det är själva logiken som i så fall enligt min mening blir ”klandervärd” om vi ska envisas med det uttrycket :-) Kyrkorummet representerar vitt skilda saker för den stora allmänheten just därför att kyrkan är en kulturell institution framför allt oavsett vad kyrkan själv vill. För vissa inklusive mig själv är det endast en stor och härlig konsertsal med bra musik vid vissa tillfällen, övrigt vänder jag mig vid tröskeln om inredningen med konstskatterna inte skulle vara av exceptionellt intressant kvalité att studera närmare.

Kim: Jag tenderar att prata perception (vilket är ganska viktigt om man nu faktiskt intresserar sig för att sprida sina åsikter) medan ni ibland talar enkom om verkligheten.

Chris: Man kan visst prata perception men då handlar det om en verklighetstolkning som du vill förmedla, en tolkning som vi nödvändigtvis inte alls behöver vara överens om.

Kim: Jag säger att Humanisterna riskerar att föra sig och argumentera på ett sätt som får en stor skara potentiella anhängare att UPPLEVA att de trampar på deras andlighet alldeles oavsett om det står i en folder på Humanisternas kansli att så inte är fallet.

Chris: Dock är det ingenting som jag upplever att de gör. Men då å andra sidan anser jag att den förlusten ska de i så fall lida med jämnmod. Popularitet är långt ifrån samma som något bra per automatik. Frågan är om humanisterna ska anpassa sitt sätt till att behaga folket eller om folket ska lära sig ett annat sätt att se på andlighet. Jag föredrar det sistnämnda.

Kim: Precis. Då borde man ju ställa sig frågan varför folk ändå gör det. Om nu jag söker potatis och du säljer potatis och jag ändå väljer att inte handla är det ju givetvis någonting fel.

Chris: Att jag har sökt mig till helt andra livsåskådningar än den kristna har absolut inget att göra med att jag skulle ha blivit övertygad av någon ateist utan jag har lyssnat till gårdagens såsom dagens kristna tänkare, predikanter och potentater: de har övertygat mig om att religion är något bisarrt, en perverterad verklighetstolkning som hör hemma i barnasinnets saliga virtualitet å ena sidan (himmel) och fantasins dunkla mardrömssfär å andra (helvete) i sin polaritet. Men de är en och samma sak där den ena föder den andra. Men det hindrar mig inte från att ivrigt utnyttja allt det som jag möjligen kan uppskatta i kyrkliga sammanhang, dock är det inte mycket.

För att låna din potatismetafor så äter jag sällan potatis utom vid midsommar när jag ska ha sillbord, dvs kyrkan är en bra ingrediens, ett utmärkt tillskott för vissa rätter som jag föredrar i stället för deras halvfabrikat uppdukat med deras serveringsvänliga förpackning.

@Fredrik Bendz Lite komiskt att någon kan säga att religionen har spelat ut sin roll när större delen av jordens befolkning är religionsutövare. Jag vet inte hur många troende ateister det finns, men det kan väl inte vara så många tiotal tusen…

#31 Anders Gerdmar – Kommentar: ”Lite komiskt att någon kan säga att religionen har spelat ut sin roll när större delen av jordens befolkning är religionsutövare.”

Självfallet är det lite komiskt att komma med sådant påstående ty det vore samma sak som att säga att kulturen har spelat ut sin roll och om man vill vara ”sliced” i sitt fokus och påstå att opera har spelat ut sin roll så skulle inte ens det stämma.

Däremot om det fanns en snillrik sensor som dörrvakt till kyrkorna, en sådan dörrvakt som skulle släppa in endast dem som verkligen har en sann tro och är frälsta i sin tro så skulle kyrkorna vara de extremt fåtaligas mötesplats. Då skulle det räcka med bönehus i friggebosize som kyrkolokal i stället våra storartade kyrkliga byggnader.

En stor undersökning bland den svenska kyrkans medlemmar (6.6 miljoner) visar att det är endast 15% som instämmer i ”Jag tror på Jesus Kristus”, ett erkännande som är en helt grundläggande för den kristna tron. Även om jag är mycket skeptisk till kyrkans roll som institution för religiös övertygelse så hade jag förvisso gissat högre andel än vad resultatet i själva verket blev. Man kan också vända på steken och tänka att det är hela 85% som INTE instämmer i det.

Den logiska slutsatsen är att de absolut flesta av kyrkans medlemmar dyrkar den mänskliga gemenskapen, den ”kyrkliga allsången” helt i stil med Skansen men med andra texter och en kulturell mysfaktor i den mänskliga fåfängan tjänst som exempelvis kyrkbröllop med blommor och flärd med det moderna samhällets bigotta förljugenhet ”tills döden skiljer de tu åt”, ett löfte (inför gud och den heliga församlingen) som allt för sällan efterlevs…ett löfte som just då handlar om vad man tror om sig själv och den andra…på sin höjd.

Och det är just detta som är nackdelen med att tro: den säger ingenting om verkligheten. I rosa drömmarnas tro gifter vi oss och i den krassa verklighetens sanning skiljer vi oss…utom de några få som förmår ordna en lika överdådig äktenskapsannulleringsfest: ”Vi är så lyckliga över att vi nu är skilda”. ”And the show must go on” som garant för att religionen INTE kan ha spelat ut sin roll.

Andlighet är energi. Själen är energi. Soul is energy, soulfood är mat med hög energifaktor. Universum är ett enda stort energifält. I mötet mellan positiv och negativ energi uppstår en laddning. Universum går runt på denna laddning. Läran om Tao behandlar världen utifrån denna aspekt. Yin-yang.

Symbolen är en cirkel, en cell. Denna cell är universums minsta beståndsdel. Aktiv-passiv, man-kvinna, sol-måne, dur-moll, vitt-svart. Cellen är uppbyggd av två formationer, en svart yin, en vit yang, som har sin motsvarighet i solståndet. Yang dippar vid vintersolståndet, yin vid sommarsolståndet. I den svarta formationen finns en vit prick, i den vita en svart. I allt mörker finns ett ljus, ingen glädje utan sorg. Allt i universum strävar mot balans mellan yin och yang. Balans mellan yin och yang ger harmoni.

Andlighet handlar om att söka sig inåt och göra sig öppen för universums energier som flödar inom oss, de energier som är skillnaden mellan en levande människa och ett lik. Energierna benämns själen i religionerna.

När vi lever nära energiflödet inom oss blir vi varse universums kraft, vi öppnar upp för subtila signaler och kan föra en dialog genom de perceptioner, förnimmelser och intryck vi får. Vi lyssnar inåt, vi formulerar frågor och får svar. Vår intuition ökar. Vi hamnar i "mindfullness", modeordet för dagen.

"Den vise är en perfekt balans mellan yin och yang. När han vilar delar han yins passivitet, när han handlar kraften hos yang. Han äger jämvikt mellan huvudet och hjärtat, mellan intellektet och känslorna, mellan intelligensen och instinkten. Han är varken negativ eller positiv utan centralaxeln, polen.
Det kritiska rationella och analyserande intellektet är benäget för hybris. Det namnger definierar och begränsar. Det ser sig självt som allsmäktigt och allvetande.Om känslorna inte kontrolleras av intellektet brukar de skingras och upplösas och om intellektet inte modifieras av känslorna ger det upphov tll hårdhet och förstening. Idag har vi exempel på detta i den s k intelligentians andefattiga intellektualism å ena sidan och ett osunt överdrivet intresse för sensationer och sexualitet å den andra" (Ur Taoismen, Jean C Cooper)

Alla religioner är enl min mening försök att förklara denna universiella ordning och måste ses mot bakgrund av tid och de kulturella betingelser som då var rådande

#31 Anders Gerdmar,

Antalet troende ateister är exakt noll. Man kan inte vara gudstroende och ateist på samma gång.

@#33 Christina Lundqvist
Allt detta som du skrev, har du något belägg för det? Varför ska vi tro på dig i stället för alla andra idéer vi hört?

#35 Erik S Andersson,

Jag kan inte se att jag skrev något som behöver bevisas vetenskaplig. Allt är och är samtidigt sin motsats. Universum är ett energifält, planeter avger energi, solen, månen ger ebb och flod med sin strålning. Elektricitet laddas genom en plus- och minuspol. Skillnaden mellan dig som levande, eller som lik är energi, materia utan energi är död.Bark är död, kvisten lever.
Därefter har jag beskrivit hur jag har närmat mig min sk andlighet och vad den ger mig och mer belägg för om den finns eller inte har jag inte än att jag inte heller har några belägg för vad kärlek, passion eller hat är. De skulle ju också bara bli beskrivningar av känslor.

Du kanske söker ett liv som kan beläggas med bruksanvisning och garanti? Så vitt jag vet finns inte det.

#36 Christina Lundqvist

Saker man inte har någon anledning att tro är sanna bör man inte tro på. Att man tycker det vore trevligt om X vore sant är en mycket dålig anledning. Själen är ett typiskt exempel på en sak som folk gillar att tro på, men inte kan belägga. Med vilka mekanismer kommunicerar själen med kroppen? Eventuellt energiutbyte (sannolikt ett krav för informationsutbyte) mellan hjärna och själ torde vara principiellt observerbara. Varför förändras människors personlighet av påverkan på hjärnan? Vad exakt tillför själen som hjärnan inte redan har?

"Allt är och är samtidigt sin motsats." En sak kan väl knappast vara sin egen motsats? Menar du att allt har en motsats?

Jag tycker inte riktigt din gravitationsteori stämmer så väl med vad vi tror vi faktiskt känner till om den. Massa kröker rumtiden snarare än kokar bort (avger energi), om de avgav energi skulle den ju minska och ta slut - gravitationskraften skulle minska.

Materia är energi, död eller inte. Vad som särskiljer död från levande materia är ganska väldefinierat, och vad jag känner till har ingen hittat bevis för något magiskt energifält som uppehåller det...

"Andlighet handlar om att söka sig inåt och göra sig öppen för universums energier som flödar inom oss, de energier som är skillnaden mellan en levande människa och ett lik. Energierna benämns själen i religionerna."

Att fantisera för sig själv låter inte direkt som ett särskilt övertygande sätt att finna kunskap. Om detta vore en framkomlig väg borde ju dessutom religionerna konvergera mot samma sanning, vilket knappast kan sägas vara fallet? Naturligtvis kan du råka ha rätt, men utan förankring i verkligheten (som är observerbar för andra) så finns det ingen anledning att tro att det faktiskt är sant - speciellt inte för andra. Vilka observationer hade man kunnat förvänta sig om din modell är sann? Kanske medium som faktiskt kan kommunicera med döda, eller känna av stora katastrofer som Obi-Wan i Star Wars 4?

#37 Erik S Andersson,

Det är helt enkelt så att du kan välja mellan att tro, eller att inte tro. Vad uppstår då i resp fall?

Som icketroende är du ditt eget livs skapare. Du är kreatören till ditt liv, så länge du behåller kontrollen. Det går åt en hel del energi för att upprätthålla kontrollen för om du inte gör det så blir livet skrämmande. Allt kretsar kring ditt eget ego eftersom du och egot är centrum i ditt lilla universum. Du lever i övertygelsen om att när du dör så är det slut. Inget mer att hoppas på. Finito.

Om du väljer att tro lägger du över ansvaret för ditt liv på en högre intelligens som vet bättre än du vad som ska till för att du ska utvecklas som människa. Allt får mening, även kriser och katastrofer. Du flyter med i livet i stf att regissera det in i minsta detalj. Döden blir bara en övergång till en annan frekvens i universum.

Var och en av oss väljer själva vilken inställning vi vill satsa på. Jag väljer den senare för att jag tror att det på sikt och i takt med stigande ålder kommer att ge mig mer harmoni än den andra. Jag vet också av erfarenhet att livet inte går att kontrollera. Plötsligt händer något som ställer allt på ända, så kontroll är inget alternativ för mig.

Jag har en far 91 år som valt den första inställningen. Vad han nu genomgår vid livets slutskede är fullständigt rysansvärt. Han är livrädd, har dödsångest över att han inte längre har någon kontroll och inte minst är han fullständigt bitter över att han tidigare inte förstod att sista skjortan inte har några fickor. Det är en svidande insikt att han lämnar så mycket pengar efter sig, så snål mot sig själv och andra som han varit. Han såg sig fram till ganska nyligen som odödlig och hade inte en tanke på att den dag skulle komma då han inte kunde vara regissör i sitt liv.

Det är en betydligt smartare inställning att tro, det är en överlevnadsprincip som ger lugn och harmoni i livet.

Och eftersom vetenskapen varken kan belägga det ena eller det andra handlar det ju till syvende og sidst om vars och ens eget personliga val.
Jag väljer att tro att det finns en skapare bakom skapelsen. Däremot har jag ingenting till övers för religioner mer än att jag förstår att de är ett mänskligt försök att förklara det stora undret.

"Lite komiskt att någon kan säga att religionen har spelat ut sin roll när större delen av jordens befolkning är religionsutövare. Jag vet inte hur många troende ateister det finns, men det kan väl inte vara så många tiotal tusen…"

Anders Gerdmar, jag vet inte vad du menar med "troende ateister". Förmodligen är det någon kristen definition som inte innefattar någon endaste människa, en så kallad halmdocka. Enligt Adherents.com uppgår de icke-troende till ca 16% av världens befolkning, eller 1,1 miljarder. I USA har man börjat uppmärksamma att icke-troende är en av de största minoritetsgrupperna, större än den judiska och muslimska minoritetsgruppen tillsammans.

Visst kan det tyckas ironiskt att skriva att religionen har spelat ut sin roll när det finns så många religionsutövare, men jag syftade inte på nutiden, utan på framtiden. När allt fler inser att de traditionella religionerna inte tröstar och inte förklarar vår plats i universum förutspår jag att Humanismen kommer att ta religionernas plats. Det finns mycket som talar för att det är precis vad som pågår i hela den utvecklade världen. Det är främst för den fattiga människan utan hopp som religionen är viktig. Det finns mycket sociologiska studier som pekar på att när man får en trygg tillvaro så blir religion mindre viktig i ens liv. Gud tycks leva på mänsklighetens lidande.

Humanisterna, hur man nu tänkt när man valde sitt namn enda budskap och tro rör sig som det verkar runt ateism och förföljelse (så långt det är tillåtet i Sverige) av de som tror.

Hur kan man bilda en förening mot något som enda tema. Och varför denna odemokratiska fixering mot vad andra vill och tror.

Vad gör ni på era möten, sticker ni nålar i voodoo-voodoo dockor föreställande era fiender.